Skolans betydelse för att förebygga våldsbejakande extremism

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Beatrice Ask har frågat justitie och inrikesminister Morgan Johansson vilka åtgärder han avser att vidta för att fler lokala samordnare ska vara verksamma inom skolan samt hur han avser att tydliggöra skolans ansvar att motverka radikalisering. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Utbildning i skolväsendet ska enligt skollagen utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna. Skolan har en viktig roll i arbetet att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Skolans främsta roll i detta sammanhang är att stärka elever i kritisk reflektion och källkritik för att de ska kunna stå emot våldsbejakande budskap, konspirationsteorier och falska nyheter. Detta är i linje med Parisdeklarationen, som EU:s utbildningsministrar undertecknade i maj 2015, och principer som antagits av Unesco och Europarådet. Detta framgår även i det stöd Skolverket ger skolan i frågan. Skolan ska ge eleverna möjligheter att utveckla kunskaper och förmågor för att de ska kunna verka aktivt i och för demokratin samt främja att barn och elever bejakar och respekterar principer om demokrati och mänskliga rättigheter. Det är i detta breda demokratistärkande arbete med alla elever som skolan motverkar våldsbejakande extremism.

Skolan behöver också agera enligt socialtjänstlagen med orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Att en ung människa dras in i våldsbejakande extremism är ett tecken på en sådan risk.

Regeringen har redan vidtagit flera åtgärder för att förstärka skolans arbete med demokratiuppdraget. Bland annat har Skolverket uppdraget att genomföra kunskapshöjande insatser i skolan om främlingsfientlighet och liknande former av intolerans samt att utveckla skolans värdegrundsarbete inom ramen för nationella skolutvecklingsprogram. Forum för levande historia genomför en utbildningsinsats om olika former av rasism. Statens medieråd har uppdraget att genom kampanjen No Hate Speech stärka barns och ungas medie- och informationskunnighet. Statens medieråd har även i uppdrag att kartlägga skyddet av barn och unga på internet vad avser rasism och liknande former av fientlighet, hatbrott och extremism.

Regeringen har också beslutat om en nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet. Enligt den ska elever utveckla medie och informationskunnighet, det vill säga kunskap och förmåga att bland annat finna, analysera och kritiskt värdera information i olika medier och kontexter.

Skolverket har vidare översatt Europarådets material om att undervisa i kontroversiella frågor. Materialet utprövas under 2017 i en nordisk pilot inom ramen för arbetet med DIS, alltså demokrati, inkludering och säkerhet, i Nordiska ministerrådet.

Även regeringens föreslagna satsningar på folkbildningen, som berör folkhögskolor och studieförbund, har stora möjligheter att bidra till att stärka och utveckla demokrati.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringens överenskommelse med allianspartierna från juni 2017 om åtgärder mot terrorism anger att lärare ska få kompetensutveckling av myndigheten att hantera extremism och rasism i klassrummet och bland elever i riskzonen. I budgetpropositionen för 2018 anges avsikten att Skolverket inom ramen för de nationella skolutvecklingsprogrammen ska genomföra kompetensutvecklingsinsatser för lärare i syfte att öka kunskapen om hur de kan hantera extremism och rasism och vilket ansvar skolan har för elever som är i riskzonen för eller redan är involverade i våldsbejakande extremism.

Regeringen planerar nu mot bakgrund av detta att ge ett uppdrag till Skolverket om skolans arbete mot våldsbejakande extremism. Detta utifrån riksdagens tillkännagivande från 2016 om behovet av ett förtydligat ansvar för skolhuvudmän och andra som arbetar med barn och unga för att motverka radikalisering.

När det gäller samordnarna, som lyfts fram i SKL-rapporten Från ord till handling, är det naturligtvis så att de oavsett bakgrund måste ha god kontakt med skolan och förståelse för skolans verksamhet. Skolan ska arbeta mot våldsbejakande extremism genom det som är skolans uppdrag enligt skolans bestämmelser. Samverkan är viktig och ska ske utifrån respektive aktörs uppdrag, mandat och kompetens.

SKL:s rapport utgör tillsammans med annan forskning och andra studier, till exempel Sivenbring från 2016 och Helmius från 2017, ett värdefullt underlag för regeringens fortsatta arbete med att motverka radikalisering.

Herr talman! Först ska jag tacka Gustav Fridolin för svaret och den breda berättelsen om åtgärder som vidtas för att stärka arbetet mot våldsbejakande extremism, inte minst i skolorna.

Bakgrunden till mina frågor är en rapport från SKL, där man har bett Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet att granska kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism.

Av rapporten framgår att de granskade handlingsplanerna har många brister. Det saknas en lokal lägesbild för analys av varför man ska göra olika åtgärder. Det är mycket klipp-och-klistra-verksamhet från nationella pm och annat bakom handlingsplanerna. Det saknas i många fall vetenskaplig grund när det gäller de åtgärder man förordar. Vidare menar man att kommunerna i 15 procent av handlingsplanerna har riktlinjer som närmar sig vad man kan kalla politisk åsiktsregistrering av elever, vilket naturligtvis är olagligt enligt svensk lag. Detta är illa och något som jag också diskuterat tidigare i dag med justitieministern.

Skolan har naturligtvis en central plats i kommunernas arbete mot våldsbejakande extremism. Detta är självklart eftersom värdegrundsarbetet måste nå alla barn och unga som vi också har i skolorna, ofta långt upp i tonåren. Det är där vi kan nå väldigt många, och det är där vi kan upptäcka problem och agera.

Men - och detta är bakgrunden till min konkreta fråga - i rapporten visar det sig, trots att detta är så viktigt, att det av de 133 lokala samordnare som finns och som man har granskat är en som är verksam i skolan. De andra är säkerhetsansvariga i kommunen och mycket annat som säkert är viktigt, men man måste ändå fråga sig om det inte borde finnas fler med en bättre koppling till skolans arbete. Där når man ju alla barn och ungdomar och har en bred bild av läget i en kommun och på en ort.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle också vilja uppmärksamma statsrådet på att de uppmaningar som riktas till lärarna när det gäller hur de ska arbeta är bekymmersamma. Skolpersonal tillhör ju de yrkeskategorier som finns i första linjen när det gäller att arbeta med personer som kan vara utsatta för påverkan eller vara på väg att radikaliseras.

Genom dessa uppmaningar riskerar man att driva på arbetet till gränsen för vad våra lagar tål. I många planer uppmanar man till exempel tydligt personalen att på ett tidigt stadium rapportera till den lokala samordnaren om någon har knepiga åsikter eller verkar vara utsatt för radikalisering. Det finns till och med en handlingsplan där det talas om att man ska titta särskilt på 10-13-åringar och vad de kan tänkas tycka. Detta ska man rapportera till den lokala samordnaren, som sedan efter något slags värdering ska gå vidare till polisen.

Vi riskerar att driva lärare och annan skolpersonal rakt i händerna på kriminalitet enligt grundlag och lagar. Min diskussion med justitieministern i morse handlade om att jag anser att man måste göra en mycket bättre översyn av de lagliga regleringarna, och det var han väl delvis inne på.

Men jag vill fråga statsrådet vilka åtgärder han anser behövs för att säkerställa att skolornas arbete mot radikalisering och extremism sker i linje med elevernas rättigheter. Jag vill också fråga om inte fler lokala samordnare tydligare borde kopplas till skolan.

Herr talman! Tack, Beatrice Ask, för att du väcker denna fråga utifrån den genomlysning som SKL har låtit Segerstedtinstitutet göra - för övrigt ett institut som vi har initierat.

Det är tydligt att det finns två problem. Det första, som vi börjar nå en lösning på, är den stora avsaknaden av handlingsplaner av denna typ i många kommuner, för att inte tala om stadsdelar och annat, där man på mer lokal nivå skulle ha behövt bryta ned insatser som behöver göras mot våldsbejakande extremism.

Det andra problemet, som vi nu diskuterar, är kvaliteten hos de planer man faktiskt tar fram. När man tar fram en plan måste den hålla en sådan kvalitet att den blir ett användbart verktyg för att bekämpa våldsbejakande extremism för alla, i skolans värld och i andra delar av det offentliga, som möter våldsbejakande extremism och har möjlighet att förebygga, motverka och, om man är i den juridiska sfären, hindra olika uttryck för våldsbejakande extremism.

Jag uppfattade tre konkreta frågor i Beatrice Asks anförande. Den första handlar om att fler samordnare borde vara verksamma i skolan. Det är korrekt att Segerstedtinstitutets genomlysning visar att det av de 133 samordnare man har sett bara är en som är verksam i skolan. Det är klart att jag med min bakgrund gärna skulle ha sett att man kommit fram till att fler var det. Jag har absolut inget emot att uppmuntra att man säkerställer att detta är ett arbete som blir vanligare på Sveriges skolor på så sätt att det blir vanligare för kommunerna att utse en ansvarig som är i skolan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men oavsett om den uppmaningen leder till förändring eller inte är det avgörande för mig att samtliga 133 samordnare i samtliga kommuner har full inblick i hur skolan fungerar. Det kan inte krävas att den lokala samordnaren är verksam i skolan för att han eller hon ska ha en inblick i hur skolan kan arbeta mot våldsbejakande extremism. Kvalitetsgenomgången av de handlingsplaner som finns visar just att det i alltför många sammanhang saknas kunskap om hur skolan kan agera mot våldsbejakande extremism. Den kunskapen måste finnas där oavsett var den lokala samordnaren är verksam.

Den andra frågan handlar specifikt om de uppmaningar man har sett som riskerar att innebära att man, som interpellanten uttrycker det, driver eller uppmanar lärare att genomföra ett arbete som ligger på gränsen till vad lagstiftningen tillåter. Där är det viktigt för mig att vara tydlig. Sådana uppmaningar ska inte finnas i handlingsplanerna. De ska, precis som jag sa i mitt interpellationssvar, utgå från de uppgifter du kan och ska ha i skolan.

Det ena är såklart det övergripande ansvaret för att grunda demokratiska värderingar hos varje elev. Det är inte lätt. I detta ligger till exempel att kunna ta de svåra diskussionerna i sitt klassrum.

Det andra är att kunna vara behjälplig, inte på individnivå men med allmänna bilder av vilka idéströmningar som rör sig bland unga. Det kan man från skolans värld i större utsträckning än från andra håll meddela och diskutera med sin kommun.

Det tredje är att när man ser en ung person som riskerar att fara illa - och att dras in i våldsbejakande extremism är att fara illa - göra anmälan till socialtjänsten. Då kan de göra de eventuella ytterligare anmälningar som är brukliga i enlighet med deras lagstiftning. Detta är tre tydliga uppgifter som åligger skolan.

En tredje fråga rör behovet av en översyn av lagliga regleringar. Jag förstår att interpellanten tidigare i dag har mött Morgan Johansson, som öppnade för att den översynen kan behövas. Det behöver finnas en tydlighet för alla i offentlig förvaltning när det gäller vad vi ska och kan göra och vad som faktiskt ligger utanför ramen för vad vi kan göra enligt dagens lagstiftning och grundlag.

Herr talman! Det är positivt att två statsråd ändå tror att jag har rätt i att man behöver titta på lagstiftningen i förhållande till det som behöver göras. Detta arbete är ju fortfarande lite prematurt och behöver utvecklas.

Men det är naturligtvis knepigt att så få lokala samordnare har en ordentlig koppling till skolan. Nästan alltid när man ska titta på lokala samarbeten hamnar skolan i en egen liten ficka och lever liksom sitt eget liv. När det gäller vad som ska göras mot problemen är jag, och det borde även kommunerna vara, rätt angelägen om att man kopplar ihop detta med skolan, som man ger så mycket tyngd.

Regeringen har ju också efter vår överenskommelse gällande terroristbekämpning inlett ett arbete med att se över sekretessreglerna för samarbetet mellan polis och socialtjänst. Men skolan är inte med. Om skolan är det ställe där vi faktiskt kan upptäcka en del är det klart att man måste fundera över - och detta är svårt! - vad man kan göra och vem man kan dela information och annat med. Det är en del i detta. Det är inte bara för lärare att springa iväg till en lokal samordnare, som ska gå till polisen, och säga att detta verkar knepigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag nämnde tidigare i debatten att jag just nu läser Två systrar av Åsne Seierstad, den norska journalisten och författaren. Den handlar om två norska flickor som radikaliseras.

Det är verkligen en hemsk berättelse. Men man ser att det finns ett antal tecken på radikalisering under resans gång. Problemet är att de inte är olagliga. En flicka engagerade sig i en frivillig förening. Alla vuxna tycker ju att det är jättebra att man är föreningsaktiv, men det är ingen som frågar vad man gör på mötena eller vad som händer.

Flickorna blir mer religiösa. Det är ju inte olagligt. Det är ju vanligt att ungdomar blir förälskade eller får en väldigt bestämd livsåskådning, och den kan vara väldigt het under en tid. Men ingen ser detta som ett problem, och det ska man kanske inte heller göra.

Klädseln förändras. De stramar upp sig, och så småningom övergår de till religiös klädsel. Men vi har inga regler för vilka kläder man får ha i våra skolor, och som vuxna är vi i allmänhet ganska liberala när det gäller hur ungar ska klä sig.

Lärarna är väldigt glada över att en av flickorna är väldigt duktig i skolan. Under radikaliseringen blir hon väldigt aktiv i diskussionerna i religionskunskap, historia och annat. Ja, ja, säger lärarna, det är lite knepigt, men hon är väldigt påläst och fin.

Inget av allt detta är sådant som gör att det sätts igång ett arbete. Här behöver vi mer kunskap, och vi måste också fundera över hur man ska agera för att möta dessa tendenser utan att för den skull överskrida gränsen för vad som är mänskliga fri- och rättigheter och det utrymme för mångfald och att leva ut sig som alla människor behöver. Detta är otroligt svårt, men det är viktigt. Jag tror att en översyn är helt nödvändig.

Jag tror också att man måste få med skolan som helhet i det arbete som bedrivs. Det finns en missuppfattning som man ser i handlingsplanerna, nämligen att alla problem med radikalisering och extrema rörelser handlar om ungdomar. Det finns faktiskt vuxna som är rätt konstiga också, och de är ofta farligare. Man kan alltså inte bara stirra sig blind på 10, 12- eller 15-åringar, även om man vill arbeta långsiktigt. Man måste göra två saker samtidigt.

Det finns alltså en del problem med detta. Jag tycker att utbildningsministern bör fundera över hur vi får skolan mer inkluderad i det lokala arbetet mot våldsbejakande extremism.

Herr talman! Tack, interpellanten! Ja, skolan ska vara involverad i det lokala arbetet mot våldsbejakande extremism. Hade skolan varit involverad i större utsträckning tror jag att en del av de kvalitetsproblem som rapporten visar på inte hade existerat. Då hade en stark rektor kunnat påpeka och beskriva vad som är skolans uppgift och vad som inte kan vara skolans uppgift, liksom vad en lärare gör, när man har rätt förutsättningar, kompetens och verktyg, och vad en lärare faktiskt inte ska göra. Den kunskapen finns på skolor där man har arbetat länge med detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En insats vi gör för att kunskapen ska finnas på fler skolor är att vi stärker de nationella skolutvecklingsprogrammen, som alltså är den statliga permanenta infrastrukturen för att sprida kompetens på landets skolor. Däri finns delar som handlar just om hur man ska lära sig mer om våldsbejakande extremism för att känna igen tecken på det och hur man ska bemöta de ofta svåra diskussioner som kan uppstå i ett klassrum. Det finns en kunskap i Sverige i sammanhang där vi har lyckats agera i klassrumssituationen, till exempel mot vitmaktmiljöer. Den typen av kunskap ska spridas, så att vi kan använda den också i andra sammanhang och vid andra typer av radikalisering.

Interpellanten väcker frågan om sekretesslagstiftningen. Här är det viktigt för mig som utbildningsminister att vara tydlig. Jag tror att vi riskerar att gå en omväg om vi fokuserar på sekretessen mellan skola och socialtjänst. Det som har skett under de senaste 10-15 åren är att vi har haft en utveckling där kommuner och skolor, både fristående och offentliga, har hittat verktyg för att komma över de hinder som har funnits i sekretesslagstiftningen. Det har visat sig att de möjligheterna finns.

Varje gång vi aviserar en ny lagöversyn riskerar vi att skicka signalen att det är svårt att hantera detta i dag i stället för att sprida exempel på hur man hanterar det. Vi riskerar också att göra förändringar i lagstiftningen, som av naturliga skäl är mycket komplicerad, som sätter tillbaka arbetet på ruta noll i de fall där man har hittat lösningar för informationsöverföring mellan skola och socialtjänst. Jag är alltså lite tveksam till att det är just den signalen som ska skickas. Snarare är det de goda exemplen på hur man jobbar tätt tillsammans mellan skola och socialtjänst som behöver spridas.

Våldsbejakande extremism är en större fråga och handlar inte bara om sekretesslagstiftning för skola och socialtjänst. Om man som lärare eller annan verksam i svensk skola ser en elev som riskerar att hamna i en svår situation eller en destruktiv miljö har man en plikt att anmäla detta till socialtjänsten. Att radikaliseras in i våldsbejakande extremism kvalificerar definitivt som att hamna i en destruktiv miljö. Då ska läraren göra en anmälan till socialtjänsten.

Sedan ska socialtjänsten ha kompetens, verktyg och vetskap när det gäller vilka vidare anmälningar och informationsöverföringar som ska göras, till exempel till polisen. Där har det identifierats en del problem med sekretesslagstiftningen, och dem ska vi nu försöka komma till rätta med.

Herr talman! Just därför är det som står i de lokala handlingsplanerna lite märkligt. Där uppmanas ju även lärare att gå direkt till den lokala samordnaren. Med tanke på hur snabbt radikaliseringsprocessen kan gå är det också dumt att ta omvägen över socialtjänsten om man inte behöver det.

Jag är väl medveten om komplexiteten i sekretesslagstiftningen när det gäller samverkan mellan myndigheter. Men varken Gustav Fridolin eller jag själv kommer undan att förr eller senare ta i den heta potatisen. Det är viktigt att ingen ska kunna skylla på att det finns lagstiftningsmässiga hinder i vissa frågor. Vi måste dock reda ut när de inträder och under vilka betingelser. Vi har alltså att göra.

Jag är glad över att ha fått en redovisning av att regeringen gör en hel del på det här området. Självklart behövs det utbildning i de här frågorna för skolans personal, men jag är lite rädd för att man ägnar sig lite för mycket åt att beskriva sådant som jag utgår från att en samhällskunskapslärare redan vet, det vill säga vad olika rörelser innebär och vad ditten och datten tycker. Snarare måste man skapa kunskap för att hantera svåra debatter och diskussioner. Man ska kunna ta tag i missförstånd och annat på ett djupare plan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet att regeringen har inrättat ett institut. Så här i slutet av debatten kan jag också nämna att vi moderater anslår rätt mycket pengar - det är 30 miljoner i budgeten - för den här typen av arbete. Syftet är att stärka det utbildnings- och kompetensprogram som jag förstår att regeringen också är inne på.

Jag tror att det är oerhört centralt att de som står i första ledet känner sig trygga och åtminstone förstår vad som händer, så att de vågar och kan ingripa. Vi ska se till att lagstiftningen inte skickar dem åt fel håll.

Herr talman! Om detta är vi helt eniga. Här behövs fler verktyg. Självklart har en lärare i Sverige grundkompetensen, men vi behöver utbilda lärare i hur man bemöter de svåra diskussioner som uppstår i klassrummet.

Samtidigt förändras miljöerna väldigt snabbt, på samma sätt som radikaliseringen sker snabbt, och de ser också väldigt olika ut beroende på vilka skolor det handlar om. Just därför är det viktigt att den kompetens som vi kan fånga upp nationellt snabbt sprids, så att den finns tillgänglig när man i en kommun identifierar att lärare efterfrågar en djupare utbildning. Det kan gälla alltifrån det praktiska att identifiera symboler till det lite djupare och svårare - hur kan jag bäst bemöta de argument som kommer upp, och vilka externa aktörer kan jag lita på och kontakta för att få en lite bredare diskussion som kan motverka radikalisering på vår skola? Man ska också veta vilka aktörer man bör hålla sig för god för att kontakta. Det är precis dessa frågor man kan ställa sig i lärarrollen.

Överläggningen var härmed avslutad.