Skarven

Fru talman! Viktor Wärnick har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta eller föreslå för att få bukt med skarven och dess skadliga effekter.

Skarven och hur den ska förvaltas är en viktig fråga. Skarvbeståndets utveckling bedöms i dag vara stabil på nationell nivå. Eftersom skarven förflyttar sig, till exempel i födosyfte, kan det leda till ökad närvaro på vissa platser samtidigt som närvaron minskar i andra områden.

Jag är medveten om att fisket kan påverkas negativt eftersom skarv kan ta fångad fisk och skada fiskeredskap. Det finns också indikationer på att skarv lokalt kan ha en negativ effekt på fiskbestånd. Jag är även medveten om att naturen i anslutning till häckningsplatser för skarv förändras. Mängden skarv lokalt kan uppfattas som problematisk. Jag förstår att det kan påverka skärgårdens attraktionskraft och utvecklingen av skärgårdsnära turism.

För att minska effekterna av skarvskadorna finns det inom havs- och fiskeriprogrammet stöd till investeringar i utrustning för att skydda redskap och fångster från däggdjur och fåglar som skyddas av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet, under förutsättning att det inte undergräver fiskeredskapens selektivitet och att alla lämpliga åtgärder införs för att förhindra fysiska skador på rovdjur. Åtgärden omfattar även stöd för inlandsfiske enligt samma villkor.

Naturvårdsverket har det övergripande nationella ansvaret för jaktfrågor. Förvaltningen av skarv är regionaliserad, och om det är motiverat kan länsstyrelsen besluta om skyddsjakt. Regeringen har i dagsläget inte för avsikt att föreslå en ändring i denna ordning men följer frågan noga. När tillstånd till skyddsjakt beviljas är det också betydelsefullt att ansträngningar görs för att tillståndet ska nyttjas fullt ut.

Fru talman! Jag får börja med att tacka landsbygdsministern för svaret. Att jag ställer denna interpellation till ministern beror på den akuta problematik som råder i Sverige i allmänhet och i Gävleborgs län i synnerhet på grund av skarven och dess framfart.

Längs kusten i Gävleborgs län, som jag kommer ifrån, har skarven tredubblats på bara två år. Den överlägset största ökningen har skett i Söderhamns kommun, min hemkommun, utanför orten Sandarne. Skarvens närvaro försämrar förutsättningarna för fiske och boende i skärgården. Fågeln äter som bekant stora mängder fisk, och avföringen gör att växtligheten på de öar där skarven huserar i princip dör. Detta är ett stort problem att ta på allvar.

För kommuner, som de längs Gävleborgskusten, där skärgården är helt central för utveckling och turism riskerar detta att helt förstöra förutsättningarna för framtidssatsningar. Det är helt enkelt inte attraktivt att vistas i de miljöer där skarven finns närvarande.

Det finns uppenbarligen anledning att se över skarvens skyddsbehov i Sverige. Precis som ministern indirekt sa är skarven i Sverige på populationsnivå inte alls hotad, snarare tvärtom. Därför kommer det inte att hjälpa med några enklare störningsoperationer från år till år eller med att man fortsätter på samma sätt som tidigare. Verkningsfulla åtgärder och verktyg måste till.

I det svar som jag har fått av ministern tycker jag att det mest beskrivs hur skarvförvaltningen fungerar och regleras i dag. Jag skulle önska att ministern gick närmare in på vad regeringen avser att göra ytterligare för att få bukt med det uppenbara skarvproblemet.

Fru talman! Tack, Viktor Wärnick, för denna interpellation! Det är en mycket angelägen och viktig fråga, så också i mitt hemlän Östergötland.

Fram till och med Sveriges inträde i Europeiska unionen, 1995, hade vi allmän jakttid för storskarv i Sverige. Men då arten är listad i EU:s fågeldirektiv är all allmän jakt på storskarv förbjuden inom unionen.

I Sverige finns det i dag över 40 000 häckande par, till skillnad mot 1 000 när fågeldirektivet kom till. Trots detta beviljas skyddsjakt på storskarv ytterst sällan.

Storskarven står i stor konflikt med människan på grund av konkurrensen med fiskenäringen. Storskarven kan på egen hand utplåna hela årsbestånd av öringsföryngring, exempelvis. Den plockar även fisk ur fiskeredskap och odlingar samt förstör fiskeutrustning för stora summor årligen. Den sanitära påverkan denna fågel har genom sin starkt doftande och frätande avföring gör den dessutom till ett skadedjur både för fiskenäringen och för det allmänna intresset för skärgård, insjö och kustmiljö. Det är inte svårt att föreställa sig vilken skada den gör för den svenska naturen och fiskenäringen.

Då är min fråga: Vad ämnar ministern göra åt det stora problem som fågeldirektivet och Sveriges tillämpning av det innebär för fisket och vattennära miljöer?

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Viktor Wärnick för att han lyfter upp frågan. Det är självklart angeläget att vi hela tiden följer utvecklingen. Hela landet ska kunna växa och utvecklas. Det är viktigt både ur ett näringsperspektiv och ur ett besöksnäringsperspektiv. Det är icke irrelevant i sammanhanget, när vi pratar om det kustnära och om skärgård. Och det är viktigt utifrån ett boendeperspektiv - det är viktigt för människor som bor där att man har en balanserad och bra politik på detta område.

Det innebär inte på något sätt att frågan är okomplicerad. Vi äger inte frågan helt och hållet själva, utan det är en fråga som är reglerad via ett direktiv inom EU. Samtidigt har vi självklart verktyg i Sverige, nationellt, som vi ska använda, inte minst kopplat till möjligheten till skyddsjakt.

Jag kan konstatera att jag tycker att det är bra att vi på svensk nivå har valt att regionalisera frågan och att ansvaret ligger på länsstyrelserna. Det innebär att beslutsbefogenheterna finns regionalt och nära dem som är berörda av frågorna.

Länsstyrelserna beviljar skyddsjakt - det är min bild. Detta kan göras på två sätt. Det kan ske utifrån att enskilda individer eller allmänhet söker tillstånd för att jaga, och det kan ske på initiativ från länsstyrelsen. Det finns all anledning att fundera på hur man tydligt informerar om de möjligheter som finns. Det handlar också om att försöka säkerställa att beslut om skyddsjakt fullt ut efterlevs.

Problemet i detta sammanhang är inte att länsstyrelserna är speciellt njugga i fråga om att bevilja skyddsjakt. Det är däremot ett problem att man inte skjuter av i enlighet med den beviljade skyddsjakten. Det finns nämligen ett begränsat intresse för jägare att skjuta - av olika skäl, som jag tänker att vi kanske inte ska gå in på just nu.

Frågan är alltså komplex. Vi följer den kontinuerligt över tid. Men i nuläget har jag inte för avsikt att vidta några nya åtgärder på detta område. Min bild är att vi har de verktyg som krävs utifrån politikens roll. Däremot finns det en hel del att göra när det gäller att informera om de möjligheter som finns och när det gäller att säkerställa att man fullt ut levererar utifrån de möjligheter som finns.

Fru talman! Enligt länsstyrelsen i Gävleborg fanns det förra året 3 500 skarvbon längs Gävleborgskusten. 2 300 av dem fanns i Söderhamns kommun. Det är en otroligt hög siffra. Detta innebär enorma konsekvenser för alla som bor och verkar i dessa områden.

Jag vet inte om landsbygdsministern sett hur en skarvinvaderad ö ser ut, så jag har tagit med mig en bild. Bilden föreställer en av öarna utanför Kjeratten i Sandarne, i Söderhamns kommun. Det är en av de platser som har blivit mest förknippade med skarvens framfart i Gävleborgs län. Bilden är tagen förra året, mitt i den svenska högsommaren, när grönskan annars är som vackrast. Det är ingen trevlig syn. Illaluktande spököar borde inte vara ett inslag i den svenska skärgården.

Jag var på plats i området i höstas och fick beskrivet av de boende hur det är att leva med skarven så nära inpå farstukvisten. Stanken av avföringen och den förstörda skärgårdsmiljön är ständigt närvarande för dem.

Detta är verkligheten för många människor som känner en uppgivenhet inför statens och det offentligas oförmåga att få bukt med den ohyra som skarven är i dessa områden.

Vi moderater lovade i höstens val att arbeta för att beslut om skarvförvaltning ska fattas så nära dem som berörs som möjligt. Jag hoppas att regeringen snarast möjligt ska landa i samma slutsats. Lagstiftningsförändringar, fru talman, måste uppenbarligen till, eftersom länsstyrelsens handlingsutrymme, precis som ministern påpekar, är alltför begränsat. Måhända är också viljan alltför begränsad.

Många runt om i vårt land menar att skarven är en invasiv art som inte ens hör hemma i den svenska faunan. Även om man inte vill gå så långt i sina ställningstaganden måste man rimligen inse att den i vissa områden nu är en orimlig olägenhet som måste bort.

Jag och många med mig tycker att kommunerna i mycket högre utsträckning måste få reella påverkansmöjligheter när det gäller skarvförvaltningen. En avstämning med ministerns partikollegor i Gävleborg och Söderhamn är bara ett telefonsamtal bort - då kan hon få bekräftat att de tycker likadant. Det råder konsensus över partigränserna i frågan i de kommuner som är berörda. Min slutsats är tyvärr att problemet finns här i Stockholm och hos det så kallade gröna partiet, som också ingår i regeringen.

Fru talman! Det står inte på förrän sommaren står för dörren och skarven återigen cirklar i skyn längs Gävleborgskusten och på andra ställen runt om i landet. Är det verkligen ministerns enda svar att regeringen "följer frågan noga"? Ska de boende på Kjeratten tvingas få ytterligare en sommar förstörd av dessa fåglar?

Fru talman! I mitt hemlän Östergötland har skarven blivit ett allt större problem som breder ut sig alltmer. Antalet ökar stort, och skarven har spritt sig från kusten in i landet och till våra insjöar. Det är alltså inte bara ett problem för vårt kustband och vår skärgård, vilket förstås i sig är illa nog.

I sjön Tisnaren har ålen försvunnit helt på grund av skarven. Fiskbestånden har minskat kraftigt. I Roxen beräknas 3 ton fisk försvinna varje dag på grund av skarven. För inte så länge sedan hade vi fem heltidsyrkesfiskare i Roxen. Nu finns det en kvar. Flera öar i Roxen är nu helt döda.

Det är helt uppenbart att den skyddsjakt som länsstyrelsen beviljar inte är tillräcklig och att det krävs allmän jakttid på skarv. Ministern sa att hon inte var beredd att vidta några regeländringar. Men jag måste ändå få fråga: Menar ministern alltså att man inte vill modernisera det fågeldirektiv som kom till 1979? Vad tänker ministern göra för att mildra Sveriges tillämpning av direktivet?

Fru talman! Jag kan först konstatera att Naturvårdsverket på regeringens uppdrag har tagit fram en nationell förvaltningsplan när det gäller skarv. Där försöker man hantera och balansera de konflikter som finns kring frågan.

Jag delar vidare interpellantens synpunkt att det är bra om beslut i den här typen av frågor fattas så nära de berörda som möjligt. Därför tycker jag att det är bra att denna fråga är regionaliserad, vilket innebär att länsstyrelserna har det yttersta ansvaret.

Även länsstyrelserna har tagit fram och vidtagit olika åtgärder. Exempelvis har länsstyrelsen i Gävleborgs län tagit fram en regional förvaltningsplan för skarv. Det är positivt med hänsyn till att det lokala beståndet ser olika ut på olika ställen och man då kan göra väl regionalt avvägda beslut i de här planerna.

Jag uppfattar att interpellanten menar att mer av ansvaret för skyddsjakt eller annat ska gå över till kommunerna. Det är ingenting som finns på regeringens agenda, men det finns ju andra verktyg som man kan ta till i kommunerna.

På vissa ställen har man till exempel konstaterat att havsörn är bra i sammanhanget givet att den äter skarv. En ökad population av havsörn är då en del av den naturliga kedjan. Exempelvis i Sotenäs kommun i Västra Götalands län har man projekt där man matar havsörn för att attrahera dem till området.

Jag inser att detta är i liten skala och ett verktyg bland många, men den stora delen tror jag ändå handlar om att vi nu har en debatt som verkar utgå från att man inte kan eller får jaga skarv i den omfattning som man skulle vilja. Att problemet skulle vara att det söks en massa tillstånd för att få lov att jaga skarv som man får nej på hos länsstyrelsen stämmer inte riktigt överens med den bild jag har fått. Snarare är det så att de tillstånd som söks generellt sett beviljas men sedan inte utnyttjas fullt ut. Det är ju någon som ska jaga den här skarven, men intresset för att faktiskt jaga skarv är litet.

Om interpellanterna har tankar och idéer om hur man kan förmå jägare att tycka att det är intressantare att jaga skarv än vad man bevisligen tycker i dag skulle jag välkomna det och i sådana fall titta på den typen av förslag. Jag delar ju interpellanternas oro när det gäller skarvpopulationen och hur den påverkar framför allt skärgårdsfisket.

Jag är alltså glad för alla de initiativ som tas i stort och i smått, och jag tror att man kommer att behöva fortsätta att jobba brett på nationell nivå med nationella förvaltningsplaner och på regional nivå genom att förfina och utveckla de regionala förvaltningsplanerna. Det handlar också om att både informera och upplysa om de verktyg som finns på det området liksom andra typer av lokala alternativ - havsörn eller annat.

Fru talman! Tyvärr kan jag inte tolka landsbygdsministern på något annat sätt än att vi nu har ytterligare en sommar framför oss med stora problem i Sveriges kust- och skärgårdsliv på grund av att skarven även i fortsättningen kommer att tillåtas härja. Det är i så fall ett oerhört tråkigt besked.

Naturvårdsverkets åtgärder och förvaltningsplanen från länsstyrelsen i Gävleborg räcker inte till. Föregående år när vi såg den här kraftiga ökningen i Gävleborg var det över huvud taget ingen skyddsjakt i Söderhamns kommun. Havsörnar tror jag är en långsökt lösning på problemet.

Att skarvbeståndet bedöms vara stabilt på nationell nivå, som ministern inledningsvis påpekade, är en klen tröst för alla som bor och verkar längs kusten i Gävleborg, där skarven har tredubblats på två år. Min inställning är att vi nu måste göra allt vi kan för att förhindra skarvens framfart - inte en sommar till som den förra! Jag kan konstatera att bollen nu ligger hos regeringen.

Jag skulle därför avslutningsvis vilja välkomna ministern på ett besök till Gävleborg. Närhelst det passar kan jag och säkert några av ministerns partikollegor i Gävleborg och Söderhamns kommun tillsammans visa henne effekterna av fågelns framfart i de värst drabbade områdena i Sverige, som ju finns i Sandarne i Söderhamn. Det är bara att återkomma till mig så lovar jag att ordna med detta.

Fru talman! Jag får i och för sig inte en bild av att vi står väldigt långt ifrån varandra i den här frågan. Vi delar en bild av att det här är problematiskt i vissa områden och att det är problematiskt för såväl fiske- och besöksnäringen som för dem som bor i området. Men jag hör inte i debatten några konkreta förslag på vad det är vi ska göra, vilket jag ändå tolkar som ett tecken på att det här är komplicerat och att man inte har identifierat några direkta brister i lagstiftningen som bör åtgärdas på nationell nivå.

Lite svepande sas det att kommunerna bör få större ansvar. Det skulle i så fall innebära att man liksom ska ändra hela förvaltningsordningen kring vem som kan ge tillstånd för skyddsjakt. En rimligare åtgärd i sammanhanget borde i så fall vara att se till att kommunernas inflytande över beslutsfattandet inom ramen för länsstyrelsens uppdrag blir tydligt. Det tänker jag att man lämpligast gör genom att ha en god information om de möjligheter som finns.

Jag tror att vi är gemensamt bekymrade över problemet, där det är problem. Jag kommer gärna ut och besöker orter, och jag är väldigt öppen och välkomnande inför konkreta förslag på vad det är som i så fall ska justeras i lagstiftning på nationell nivå för att komma till rätta med problemet. Jag har så här långt i den debatten inte noterat något konkret förslag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.