Sjukförsäkringen

Herr talman! Per Westerberg har frågat mig om det är korrekt att vissa grupper kan tjäna på att vara sjukskrivna eller förtidspensionerade jämfört med att jobba, vad jag i så fall avser att göra åt saken och vilka åtgärder jag avser att vidta för att förändra de radikalt olika utfallen vid sjukskrivning jämfört med arbete. Vidare uppger Per Westerberg att Arbetslivsinstitutet i olika sammanhang framfört kritik mot att rehabiliteringen kommit på undantag sedan 1997 respektive sätts in för sent och undrar vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av detta. Slutligen frågar Per Westerberg vilka åtgärder jag avser att vidta för att åstadkomma en tidsbegränsad sjukförsäkring respektive en stegvis nedtrappning över tiden. Sjukersättning, det som tidigare var förtidspension, från den allmänna försäkringen ger i de flesta fall en ersättning som ungefär motsvarar 65 % av tidigare inkomst. Bostadsbidrag utgår till de flesta med de lägsta ersättningarna från sjukersättningen. För många - dock inte alla - tillkommer avtalsersättningar. Av de tidningsartiklar Per Westerberg hänvisar till framgår att långtidssjukskrivning och sjuk- och aktivitetsersättning förutom mänskligt lidande också innebär en över tid sämre ekonomisk standard jämfört med andra grupper. Min uppfattning är att sjukersättningen inte är för generös. I detta sammanhang vill jag också påminna om att regeringen gett Anna Hedborg i uppdrag att utreda sjukförsäkringen och även dess samspel med avtalsförsäkringarna. Jag avser inte att föregripa Anna Hedborgs utredning eller att ingripa i parternas rätt att sluta kollektivavtal. Regeringens politik är att bibehålla och även förbättra sjukförsäkringen samtidigt som åtgärder vidtas för att minska sjukfrånvaron och utslagningen från arbetslivet. Regeringen har vidtagit åtgärder för att öka kvaliteten i sjukskrivningsprocessen, och en omfattande utbildning av läkare i försäkringsmedicin genomförs för närvarande. Ekonomiska drivkrafter för att arbeta mer effektivt med ohälsofrågor har införts för arbetsgivare och inom hälso- och sjukvården. Inom ramen för nationella handlings- och verksamhetsplaner får många fler arbetslösa sjukskrivna stöd av arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att komma tillbaka i arbetslivet. Socialförsäkringsadministrationen har reformerats och tillförts betydande resursförstärkningar. Fler och fler kommuner och landsting ingår avtal om lokal finansiell samordning med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Arbetsplatsen är den centrala arenan. Insatser för att ta till vara sjukskrivnas arbetsförmåga måste påbörjas så snart det är hälsomässigt lämpligt. Regeringen har tillsatt en utredning för att se över arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar och för att stärka den enskildes rätt till arbetsanpassning och rehabilitering. Medfinansieringen ska också stimulera till tidiga insatser. Sjukpenning bör endast undantagsvis betalas ut längre tid än ett år. Den sjukskrivne borde vid det laget ha återgått i arbete eller påbörjat rehabilitering. Det finns naturligtvis situationer då detta inte är möjligt, och därför tror jag inte på en så kallad stupstock i sjukförsäkringen, det vill säga en absolut tidsgräns för hur länge sjukpenning kan betalas ut till en enskild person. En sådan begränsning skulle kunna drabba enskilda personer hårt och skulle även kunna medföra drivkrafter till sjukersättning. En pilotverksamhet har nu inletts i Västra Götaland och Västmanland. I pilotverksamheten ska samtliga ärenden gås igenom där den försäkrade varit sjukskriven mer än två år, har aktivitetsersättning eller tidsbegränsad sjukersättning. Syftet är att ta till vara den restarbetsförmåga som finns. Regeringens intention är att inom två år ska samtliga ärenden i hela landet ha granskats. Därefter bör metoden införas i ordinarie verksamhet och avse sjukfall som pågått ett år. Regeringens mål att halvera sjukfrånvaron till 2008 utan att sjuk- och aktivitetsersättningarna ökar är inom räckhåll. Enligt senaste månadsuppgiften fanns 93 000 fall som pågått mer än ett år. Detta ska jämföras med medelvärdet för 2003 som var 127 000 fall. Även nybeviljandet av sjuk- och aktivitetsersättningar minskar. Det har således visat sig att det går att på ett framgångsrikt sätt bekämpa sjukfrånvaron och att bibehålla höga ersättningsnivåer.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret på mina frågor. Jag vill även tacka för att det är ett både långt och seriöst svar. Det finns nämligen en tendens till att denna debatt blir en pajkastningsdebatt. Och detta är en alldeles för allvarlig fråga för att man ska hålla på med pajkastning. Frågan behöver en seriös debatt och en seriös analys. Det är ingen tvekan om att detta för närvarande är ett av de stora misslyckandena politiskt, det vill säga att en mycket stor andel av den arbetsföra befolkningen mellan 20 och 64 år av olika skäl befinner sig utanför arbetsmarknaden. Anna Hedborg, statsrådets egen utredare, har uttryckt att vi har fått en fördubbling av denna grupp sedan 1971. Hennes bedömning är att denna ökning åtminstone måste halveras för att vi långsiktigt ska klara våra välfärdsåtaganden, förutom att det är mycket angeläget utifrån många enskilda humanitära skäl att försöka minska antalet personer med sjukersättning, förtidspension och långtidssjukskrivning. Jag skulle vilja följa upp statsrådets svar i tre olika delfrågor. För det första: Vi har sett att ledningen för Försäkringskassan har noterat att minst 50 % av de så kallade långa fallen har minst 50 % arbetsförmåga kvar. En av orsakerna är att det är en långsam rehabilitering men även att det är svårt med deltidsjobb. Jag skulle vilja fråga statsrådet hur han ser på den del som han för närvarande bereder när det gäller deltidställda som skulle ha rätt till heltidsarbete, och hur detta går ihop med att Försäkringskassan kanske behöver 300 000-400 000 deltidsjobb om man ska lyckas rehabilitera dem som har arbetsförmåga kvar och i dag är långtidssjukskrivna eller har sjukersättning, eller som det populärt kallas, förtidspension. Det som det många gånger är fråga om här är omplaceringar eller rehabiliteringsinsatser, vilket är mycket angeläget i detta sammanhang. För det andra: 1997 började den mycket kraftiga epidemin, som Arbetslivsinstitutet har kallat det, med sjukskrivningar i Sverige. Den ena tesen som Arbetslivsinstitutet driver är att man glömde rehabiliteringen från 1997, och regeringen tog bort den. Därmed fick man en mycket kraftig expansion av långtidssjukskrivna. Den andra forskningstesen är att detta beror på mycket kraftiga höjningar av ersättningsnivåerna samma år som vi fick denna mycket stora ökning av antalet sjukskrivna. Jag måste då ställa en fråga. Med de åtgärder som statsrådet har vidtagit försöker han lägga mer rehabiliteringsansvar på arbetsgivaren. Det är till viss del rätt. Men delvis handlar det om medfinansiering. Och det hjälper framför allt kanske på stora arbetsplatser. Men hur går det med ansvaret för omplaceringar på det mycket stora antalet mindre arbetsplatser där denna typ av åtgärder inte är möjliga på samma sätt? Och är statsrådet då beredd att vidta några åtgärder för att exempelvis försöka få fram mer företagshälsovård för att man ska få en mer professionell motpart och därmed bättre resultat än vi har haft? Min sista fråga handlar om ersättningsnivåerna. Statsrådet har säkert själv sett Anna Hedborgs artikel om att vissa metallarbetare till och med kan tjäna på att gå i förtidspension, alltså få sjukersättning. Det är naturligtvis inte önskvärt. Jag delar statsrådets uppfattning att många som går i förtidspension får en mycket dålig situation längre fram. Men anser statsrådet verkligen att det är rimligt att man ska kunna få bättre ersättning genom sjukersättning, förtidspension, eller sjukskrivning?

Herr talman! Det var mycket som Per Westerberg tog upp. Jag ska börja med den sista frågan som gäller ersättningsnivåerna. Vi ska vara seriösa, Per Westerberg. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över varför det är just ersättningsnivåerna och risken för överkompensation som Moderaterna väljer att göra till problemet. Det finns i verkligheten inte någon risk för överkompensation. Det stora problemet är att de allra flesta har alldeles för låg ersättning. Det visar också de studier som Anna Hedborg har gjort hittills. Det finns för att stimulera den intellektuella debatten ett antal typfall som är framtagna i en skrift där man kan redovisa hur utfallet blir om man lägger till olika komponenter. Tittar man på verkligheten såsom den ser ut i dag är det mer än 50 % som inte har någon annan ersättning än förtidspension. För dem som befinner sig i den så kallade karriäråldern mellan 30 och 60 år är ersättningen, jämfört med arbetsmarknaden i övrigt, 30 % lägre än för vanliga inkomsttagare genomsnittligt sett. Problemet är alltså att människor har för låga ersättningar snarare än för höga. Jag ska också ta upp den andra frågan som handlade om arbetsgivarens medfinansieringsansvar. Ja, det finns, tyckte jag när vi införde medfinansieringen en relevant invändning från arbetsgivarna. Jag lyssnade väldigt noga på vad inte minst Svenskt Näringsliv och Företagarna tyckte. Jag vet ju att de inte ville ha denna reform, men de hade också förmåga att formulera vad de tyckte var rimligt att regeringen gjorde om den här reformen nu ändå infördes. En invändning som man hade var att när i synnerhet ett litet företag har uttömt alla möjligheter till omplacering eller rehabilitering på arbetsplatsen genom förändringar återstår inget annat enligt medfinansieringen än att fortsätta att betala de 15 procenten. Det tyckte vi var en legitim arbetsgivarståndpunkt att bekymra sig över. Därför har vi, och detta gäller sedan den 1 januari, infört möjligheten att den som inte kan gå tillbaka får komma i åtnjutande av arbetsförmedlingens insatser för att komma vidare. Arbetsgivaren ska inte behöva säga upp den personen på grund av personlig arbetsbrist, som man tidigare många gånger har gjort, utan man ska med hjälp av arbetsmarknadsmyndigheterna och Försäkringskassan förstås kunna hjälpa den här personen tillbaka till eller in på ett annat arbete på en annan arbetsplats medan vederbörande är tjänstledig från den ursprungliga anställningen. Dessutom är det, som Per Westerberg säger, angeläget att vi också får till stånd en företagshälsovård som kan fungera bättre än den vi har i dag. Det avser jag att lägga fram förslag om under våren.

Herr talman! Först gäller det ersättningsnivåerna. Min fråga gällde om statsrådet anser det rimligt att kunna få högre ersättningsnivå än man tidigare haft i lön. Det är en principiell ståndpunkt som jag tycker att det finns anledning för varje statsråd och varje regering att fundera över. Sjukersättningen kommer jag i fortsättningen att kalla för förtidspension, för det är så svenska folket känner sjukersättningen. Jag delar uppfattningen att den kan leda till icke oväsentlig fattigdom på lite sikt. Som Anna Hedborg väl pekar på i sitt utredningsarbete är - och vi ser det också av studier som vi gjort i utskottet - ersättningsnivån i många fall utomordentligt bra, för att inte säga generös, vid starten när man blir förtidspensionär. Men i och med att uppindexeringen sker med konsumentprisindex, inte löneindex, tappar man hela tiden i förhållande till arbetande generationer. Det innebär att förtidspensionen har en mycket stark tendens att leda till att väldigt många, när myndigheten i praktiken väl vinkat farväl av en person, så småningom hamnar som, populärt kallat, fattigpensionärer. Det är ju en del av systemet när man tappat kontakten, rehabiliteringen och insatserna för att få tillbaka människor i arbete och en av de riktigt avgörande bristerna. En statssekreterare hos en av statsrådets kolleger har som generaldirektör på Arbetslivsinstitutet just talat om stupstock. Jag är helt övertygad om att han inte anser att någon ska hamna i att bli utan ersättning om ett år som sjukskriven passerats. Det handlar om att sätta tryck på arbetsgivare, sjukvård och arbetstagare att ta tag i problemet och inte låta det rulla antingen till förtidspension eller också till långtidssjukskrivning där sannolikheten för att återkomma i arbete är utomordentligt svag. Jag ställde frågan just utifrån alla de här deltidsarbetena. Är det så att Försäkringskassans direktion här har uppfattningen att det kanske finns 300 000-400 000 personer som i dag är långtidssjuka eller förtidspensionerade och som har ungefär halva arbetsförmågan kvar måste ju detta, om vi ska ha en chans att hjälpa dessa tillbaka till en meningsfull arbetstillvaro, leda till deltidsarbete. Hur tänker statsrådet ordna detta med tanke på situationen där man, enligt det utredningsförslag som föreligger, vill ge alla deltidsanställda rätt till heltidsjobb? Det fungerar kanske i landstinget eller på Ericsson, det stora telebolaget, men det fungerar inte på många av de mindre och medelstora företagen. Det är väldigt många sådana här arbetstillfällen som måste komma till för att vi ska kunna hjälpa de här människorna att få ett bra liv och även hjälpa det svenska välfärdssamhället. Herr talman! Jag är lite grann tillbaka i det här med rehabiliteringen. Försäkringskassan säger att rehabilitering måste ske inom två månader. Sedan minskar arbetsförmågan radikalt. Företagshälsovården säger väl i praktiken att har man inte blivit rehabiliterad och kommit tillbaka från en sjukskrivning inom sex månader kommer 80 % - siffrorna varierar lite grann beroende på vilken utredning det hänvisas till - aldrig någonsin tillbaka till ett arbete. Försäkringskassan använder inte alla sina rehabiliteringspengar i dag. Det fungerar inte i alla delar särskilt väl på många arbetsplatser. Vi ser på offentligsidan av uppgifter som Nordiska rådet har tagit fram att vi i Sverige inom exempelvis landstingen har 80 % högre sjukfrånvaro än man har i Finland. Det finns en brist och det finns en dålig vilja i vissa avseenden. Vad vill statsrådet göra?

Herr talman! Vi kan väl ändå, Per Westerberg, ägna några sekunder åt ersättningsnivåerna på ett ömsesidigt sätt. Jag noterar Per Westerbergs bekymmer kring förtidspensioneringarna och nivåerna för människor. Men det är ändå så att som en lösning på detta vill Moderaterna sänka ersättningsnivåerna ytterligare, och det är väl bra att det framkommer i den här debatten. Ni vill ju ned till 70 % när det gäller sjukersättningen och sjukpenningen, och ni vill ned till 60 % när det gäller förtidspensioneringarna, sämre SGI och så vidare - därmed var detta sagt. Jag hann inte med heltidsfrågan. Jag undrar om Per Westerberg ändå inte tar in den frågan alldeles för tidigt i det här sammanhanget - men kör för det. Det finns ett utredningsförslag om rätt till heltid. Jag är helhjärtat inställd på att under våren kunna lägga fram ett förslag om förstärkt rätt till heltid. Hur det förslaget ska se ut återkommer vi till. Remisstiden har i det här läget nätt och jämt gått ut. Men, Per Westerberg, det är inte förbud mot deltid som någon tänker sig föreslå och allra minst jag, utan det är rätt till heltid om detta är möjligt med hänsyn till verksamheten och verksamhetens art. Det blir inget förbud mot deltid. Deltid måste finnas, och deltid ska finnas. Människor vill ha deltid. Verksamheter kräver deltid. Allt detta är den ena delen av saken. Samtidigt finns det - det får jag ändå påpeka - ett problem på arbetsmarknaden som Per Westerberg inte låtsas om, nämligen att en miljon människor jobbar deltid. I varje fall 200 000, framför allt kvinnor, vill inget hellre än arbeta mera. Problemet är att vi har människor som inte får gå upp i arbetstid trots att verksamheten sannolikt möjliggör ett heltidsarbete. Dålig organisation på arbetsplatserna gör att framför allt kvinnor, särskilt unga kvinnor, får dåliga anställningar som man inte kan leva på och som ger dålig SGI och dålig pension i framtiden. Det där är ett problem som vi vill lösa. Men jag noterar att i varje fall Per Westerberg inte vill göra det. Jag har också noterat att Per Westerberg lyssnade på föregående interpellationsdebatt där jag noga redogjorde för de brister som fortfarande finns när det gäller rehabilitering. Jag kan upprepa att alltför många får för lite stöd och för sent i rehabiliteringsprocessen. Där ligger nu fokus. Vi har en rad åtgärder i gång för att förbättra detta. Det är möjligt att förbättra, och det är min absoluta övertygelse att det också, precis som när det gäller sjukskrivningsvolymerna, går att komma till rätta med det här. Det är inte acceptabelt att människor trillar mellan stolarna, mellan myndigheterna. Detta vill jag ändra på.

Herr talman! Det vill jag också ändra på, av naturliga skäl. Först vill jag bara kommentera ersättningsnivåerna, herr talman. Vad både Arbetslivsinstitutet och jag är ute efter är vad som gäller när man håller på att passera den gräns där nästan inga kommer tillbaka till arbetet. Då måste det finnas någonting som händer med ersättningsnivån också. Man kan diskutera om det skulle vara efter två månader, som Försäkringskassan kanske talar om, efter sex månader som jag har talat om eller efter ett år som Arbetslivsinstitutet som talar om. Eller också ska det vara i samband med förtidspension inom ett år, som nuvarande regelverk talar om. Man måste möjliggöra att det skapas ett tryck från alla intressenter att hjälpa människor tillbaka till arbete. Det är det som det handlar om. Jag tycker att det finns ett mått av systemfel i förtidspensionen i och med att den ofta nog är bra i början, men tenderar att bli dålig med åren. Jag har ännu inte fått svar av statsrådet på frågan om ifall han tycker att det är rimligt att man ska kunna tjäna på att vara sjukskriven eller förtidspensionerad jämfört med att arbeta. För mig är det självklart att arbete alltid ska löna sig. Sedan kommer vi tillbaka till alla dem som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade i dag. Det kanske rör sig om 300 000-400 000 personer som kan jobba halvtid enligt Försäkringskassans bedömning. För mig är det alldeles uppenbart att det är halvtidsjobb som de ska ha då. Det är det man måste göra rehabiliteringsinsatser för. Jag kan inte förstå varför man inte använder de pengar som man har kvar på anslagen till insatser. Varför försöker man inte få in dem de första månaderna? Varför gör man inte mer när det gäller företagshälsovården för att få en professionell hanterare på det området? Jag kan inte heller förstå resonemanget om att man alltid har rätt till heltidsjobb. Om statsrådet gjorde begränsningen till stora företag där det är möjligt så skulle jag kunna förstå det. Men jag lever bland mängder av småföretag där ett nytt heltidsjobb i stället för ett deltidsjobb samtidigt leder till ett avsked. Det är inte någon bra lösning.

Herr talman! Det gäller frågan om att tjäna på försäkringsnivåerna. De är inte konstruerade så att man ska ha högre ersättning när man är sjukskriven än när man arbetar, eller för den skull när man är förtidspensionerad. Jag påstår att det inte heller är så. Ingen tjänar på att vara sjukskriven eller ha förtidspension. Det är ett fiktivt problem som Per Westerberg pratar om. När det gäller ersättningsnivåerna ska vi enligt min uppfattning inte ha någon stupstock i sjukförsäkringen. Vi ska inte ha en bortre gräns för hur länge man har rätt till sjukpenning. Det får vägas av med hänsyn till den sjukdom man har, det behov av rehabilitering som man har och den arbetsförmåga som man har. Konsekvenserna blir förödande för den enskilde om man har en bortre gräns och rycker undan försörjningen på ett abrupt sätt. Så ska vi inte ha det. Vårt arbete med sjukförsäkringen och sjukskrivningarna har också visat att vi inte behöver försämra ersättningsnivåerna. Vi behöver inte försämra villkoren. Vi kan till och med kosta på oss att förbättra dem tack vare att vi och andra har varit framgångsrika i den här processen.