Sjukdom på grund av ekonomisk otrygghet

Fru talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att minska risken för att ytterligare sjukdomar ska utvecklas på grund av de hårda utförsäkringsreglerna. Hon frågar även om jag avser att påskynda översynen av de angivna bristerna i sjukförsäkringsreglerna. En av de viktigaste frågorna för regeringen när den tillträdde i oktober 2006 var att minska det omfattande utanförskapet från arbetsmarknaden som till stor del bestod av sjukfrånvaro. Regeringen har under föregående mandatperiod genomfört en rad åtgärder som syftar till återgång i arbete. Åtgärderna har stor bredd och omfattar såväl ändringar som rör regelverket för sjukskrivningsprocessen, exempelvis tidsgränser för bedömning av arbetsförmåga, som nya samverkans- och stödåtgärder för att underlätta för sjukskrivna att komma tillbaka i arbete. Sjukförsäkringsreformen har gett resultat. Sjukskrivningsprocessen har blivit mer aktiv. Färre individer blir sjukskrivna och sjukperioderna har blivit kortare. Sammantaget har den minskade ohälsan lett till en kraftig minskning av utanförskapet. Regeringen anser därför att den nuvarande inriktningen ska gälla även fortsättningsvis. Det är viktigt att säkerställa att avsikterna med reformen upprätthålls, exempelvis att den som är svårt sjuk och inte kan arbeta ska kunna få ersättning samtidigt som reformen ska öka drivkrafterna och stödet till dem som kan komma tillbaka i arbete. Stora förändringar likt sjukförsäkringsreformen kan emellertid leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser. Som jag tidigare flera gånger har redovisat i kammaren pågår för närvarande ett intensivt arbete inom Regeringskansliet i syfte att undanröja sådana icke önskvärda konsekvenser. En viktig utgångspunkt för detta arbete är att den som lider av svår sjukdom ska kunna känna trygghet.

Fru talman! Tack för svaret! Tack för att statsrådet berättar att antalet människor som lever i sjukförsäkringen har minskat! Jag kan kommentera det med att människor som kastas ut ur en sjukförsäkring kanske inte blir friskare bara för att de inte har någon ersättning längre. Det är klart att färre får sjukersättning om man inför så hårda regler som ni har gjort. Jag kan upplysa ministern om att antalet människor med sjukförsäkring sjönk redan under vår tid. Vi hade påbörjat ett sådant arbete. Det sjönk utan att vi gjorde dem fattigare och utan att vi kastade ut dem och stoppade in dem i utsorteringskedjan. Ni kallar det för rehabiliteringskedja, men det är inte något annat än en utsorteringskedja. Visst är det färre människor som använder sig av sjukförsäkring i dag, men vi vet inte vart de har tagit vägen. En del lever på anhöriga eller av allmosor eller har försvunnit ur systemet. En del har fått gå till Arbetsförmedlingen och har sedan kommit tillbaka. Man har tappat bort en hel del människor som nu kanske är beroende av sina män eller av nära anhöriga. Min interpellation handlar om att människor blir sjuka av era hårda regler. Jag vet inte om statsrådet tar de alarmerande rapporterna på allvar eller över huvud taget har hört talas om dem. Om statsrådet inte har gjort det och jag ställer en interpellation, tänker han då försöka undersöka de alarmerande rapporterna? Statsrådet bemödar sig inte om att besvara den fråga som jag har ställt. Ser statsrådet någon fara i att människor nu känner en så stor otrygghet av sin ekonomiska situation att de till och med drabbas av sjukdom av det? Varje dag när posten ska komma är de oroliga för att de ska få ett brev som säger: Nu kommer du inte att få någon ersättning längre. De är oroliga för att de dagen före julafton ska få ett telefonsamtal från Försäkringskassan om att de inte ska ha någon ersättning längre. I denna svåra situation blir människor sjukare. Vi socialdemokrater har många gånger sagt att människor inte blir friskare av att bli fattigare. Nu får vi höra att det till och med uppstår nya sjukdomar. Men ministern bemödar sig inte om att över huvud taget svara på den frågan. Jag skulle gärna vilja veta om han tar dessa rapporter på allvar och om han tänker bry sig om det och borra djupare i det. Jag skulle också vilja veta när och om ni tänker göra förbättringar i sjukförsäkringen. Ni påstår hela tiden att ni ska göra det även om ni är nöjda med den. Men småpartierna som är beroende av er är mycket angelägna om att sjukförsäkringsreglerna ska bli lättare. Än så länge har ni moderater hållit emot och tyckt att de är bra som de är. Men vi från oppositionen vill gärna veta, och alla sjuka människor vill naturligtvis också veta, och de kräver ett svar.

Fru talman! Det finns en del som säger att Alliansen och vi i Folkpartiet kanske förlorade en del röster i valet på grund av debatten om sjukförsäkringen. Jag vet inte om det är sant. Det kan vara sant. Men jag är övertygad om att sjukförsäkringsreformen kommer att räknas som en bra och viktig social reform i framtiden, kanske en av de viktigaste under 2000-talets första år. Det är helt uppenbart så - det visar all statistik och alla vittnesmål - att allt fler människor hittar vägar tillbaka och att sjukskrivningstiderna förkortas. De nya tidsgränserna medför att passiva sjukskrivningar inte längre sker i samma utsträckning som tidigare. Vi har sett en klar förbättring. Men det är naturligtvis så att vid en så stor reform blir det en del oönskade eller oväntade effekter. Därför är det nu dags att tydligt se över vad som behöver rättas till i den nya sjukförsäkringen. Men till oppositionen säger jag då: Glöm inte alla de som snabbt fördes över till ett passivt liv utanför arbete och social gemenskap genom den utsorteringsförsäkring som fanns när ni regerade. Glöm inte alla de som inte fick rehabilitering på många månader eller år och som fördes över till förtidspensionering. När det var som värst förtidspensionerades 140 människor om dagen. Visst är det sant som Monica Green sade i sin interpellation, nämligen att ekonomiska bekymmer kan skapa en psykisk press och en känsla av vanmakt. Men tänk då också på alla de som fick mycket stora ekonomiska bekymmer för att de blev förtidspensionerade i onödan och utan rehabilitering, som sagt, och fick låg ersättning hela livet och en låg pension på grund av detta. Det är därför viktigt att komma ihåg hur verkligheten såg ut innan Alliansen genomförde sina reformer i fråga om sjukförsäkringen och rehabiliteringen. Det är nu glädjande att departementet och socialförsäkringsministern visar att ett sådant arbete med en översyn kommer i gång. Jag och vi alla i Alliansen är mycket angelägna om att arbetet sker snabbt men också noggrant. Det finns en del saker som många av oss har lyft fram. Från Folkpartiet tycker jag att det är särskilt viktigt att man tittar på tre saker. För det första: Finns det några systemfel när det gäller att friskskriva sjuka människor och skicka dem till arbetslivsintroduktion? Trots allt får de allra flesta ja på sin ansökan om sjukpenning. Men om några är drabbade är det illa, och då ska det rättas till. För det andra: Får några en orimligt stor sänkning av ersättningen vid övergång till arbetslivsintroduktion? För det tredje: Kan vi skapa bättre kommunikation mellan läkarna och Försäkringskassan? En del av de problem som har med bedömningar att göra har funnits även tidigare, före den stora reformen. Fru talman! Det är utan tvivel så att en del detaljer måste rättas till. Vi ska se hur konsekvenserna blir för alla människor. Det innebär inte - än en gång - att det hade varit bättre att vänta. År 2006 var det faktiskt viktigt och bråttom att göra något radikalt för att stoppa den utsortering av människor som då pågick. En del detaljer i reformen måste rättas till. Men det innebär verkligen inte att det hade varit bättre att vänta. Tvärtom hade det varit oförlåtligt att inte börja reformera sjukförsäkringen omedelbart.

Fru talman! Vi har haft denna diskussion några gånger tidigare i kammaren i snarlika interpellationsdebatter. Det låter i och för sig lite olika när man diskuterar med olika socialdemokrater. Men det är tre punkter som jag tror är värda att påpeka. Den ena är att det finns en varierande grad av distansering från den problembild som vi ändå mycket brett var överens om i Sverige för bara ett antal år sedan om att vi hade en ohållbar situation. Jag brukar generöst försöka säga att det var en socialdemokratisk regering som tog initiativ till att bryta en trend som var omöjlig och som tillsatte de fundamentala utredningar som lade hela grunden för den reform som vi har genomfört. Det fritar inte alls oss från ansvar för sådant som inte har blivit perfekt - absolut inte - men man ska inte heller låtsas som att det inte finns en förhistoria till detta. Vi hade en dålig historia i Sverige med upp- och nedgångar, en bergochdalbaneliknande sjukskrivningsutveckling och ett ständigt ökande antal förtidspensioner. Detta var absolut nödvändigt att bryta. Jag begär absolut inte att socialdemokrater ska applådera det som vi gör, men jag skulle uppskatta en stringent diskussion där historiken åtminstone kan vara någorlunda tydlig och korrekt beskriven. Den andra punkten är att man ändå måste skilja de riktigt väsentliga frågorna från de frågor som tål att fortsatt diskuteras. Hälften så många är i dag sjukskrivna hälften så länge. Det låter ibland som om det är en ekonomisk vinst. Det är fundamentala mänskliga vinster i detta. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns människor som har farit illa. Jag tvivlar inte heller ett ögonblick på att vi har en del arbete kvar att göra. Jag kommer tillbaka till det alldeles strax. Men den grundläggande och allra väsentligaste slutsatsen är att när hälften så många är sjukskrivna hälften så länge får vi färre fall som går så långt att dessa människor aldrig kommer tillbaka till eget arbete och egen försörjning. Det är dessa mänskliga tragedier och denna långvariga fattigdom som vi försöker undvika. Att inte se det och att inte inse konsekvenserna av detta är att blunda för de stora förändringarnas betydelse. Det är väl belagt vilka risker det finns i långvarigt utanförskap. Det är väl belagt vilka faror det finns med långa sjukskrivningar och att inte ha egna inkomster. Det finns till och med generationsstudier på detta. Om det finns minsta chans att hjälpa människor tillbaka till egen försörjning har det ett starkt socialpolitiskt värde. Där upplever jag att jag går i en stark svensk välfärdspolitisk tradition som har gått långt över partigränserna i flera decennier i Sverige. Den tredje punkten som jag vill påpeka, och som ingen som är intresserad av välfärdspolitik kan ha missat, är att det pågår ett arbete som vi annonserade bokstavligt talat den 5, eller möjligen den 6, oktober förra året och som vi redan då sade kommer att ta hela vintern, och vi sade att vi kommer att återkomma under våren med våra samlade analyser och våra samlade förslag av den översyn av själva sjukförsäkringsreformen som nu pågår. Detta arbete pågår fortfarande i oförminskad takt. Det går precis enligt tidsplanen. Vi kommer att återkomma under våren.

Fru talman! Låt oss tala om väsentligheterna. Det är precis därför som jag har ställt interpellationen. Jag upplever inte att Ulf Kristersson har svarat på dessa frågor tidigare, nämligen att det nu tillkommer nya sjukdomar och nya depressioner för att människor är utsatta för ekonomiska svårigheter. Det framkallas depressioner i samband med besked från Försäkringskassan. Det nämner inte Ulf Kristersson över huvud taget. Han säger att han vill tala om väsentligheterna. Om inte detta är väsentligt nog, att ni framkallar nya sjukdomar, kan han väl ändå kommentera att det numera är unga människor, under 26 år, som förtidspensioneras i stor utsträckning. Tänker ni ta med detta också i denna översyn? Om ni inte tänker ta med detta med att ni framkallar nya sjukdomar, vilket verkar vara svaret eftersom ministern inte vill ta till sig den frågan, kan jag fråga om ni kommer att göra en översyn av de unga människor som förtidspensioneras. Ni kastar ut människor ur trygghetssystemen - ur den ekonomiska tryggheten. Sedan säger ni: Titta så bra det är och så många som har blivit friska! Återigen: Man blir inte frisk bara för att man sorteras ut ur en kedja och för att man kommer till en viss tidsgräns. 75 000 personer kommer att utförsäkras under åren 2010-2014, inte för att de är friska utan för att de har nått en viss tidsgräns. Det är klart att man kan slå sig för bröstet och säga att det är bra att vi får bättre siffror för detta. En del av dessa människor hänvisas till Arbetsförmedlingen. Därifrån kommer de tillbaka igen till sjukförsäkringen. En del försvinner ur systemet. En del vet man inte vart de tar vägen. De blir beroende av någon anhörig eller skaffar sig ett leverne på annat sätt. Vi vet att åtta av tio kommuner har ökat sina socialbidragsutbetalningar. Vi vet också att 70 000 fler människor lever i utanförskap nu än när den borgerliga regeringen vann valet 2006. Utanförskapet har ökat. Det antal människor som nu lever utan försäkring över huvud taget har också ökat. Det är det som man skulle kunna kalla för utanför utanförskapet. Detta är alarmerande. Men det ingår i er politik - eller gör det inte det, ministern? Tycker ni att sjukförsäkringssystemet ska gälla alla, eller ska man försämra tillräckligt mycket så att människor ska skaffa sig privata alternativ? Det passar inte alla, och då får vi större skillnader. Jag vet ju att ni tror på en sådan typ av samhälle med större skillnader. Då ska man hitta morötter för att komma tillbaka till arbete, till att jobba sig upp, göra karriär och så vidare. Det är er människosyn. Jag respekterar det, även om jag inte tror ett dugg på detta sätt att organisera ett samhälle. Vi socialdemokrater tror på att vi ska hjälpa dem som har det svårt. Vi ska se till att vi har ett trygghetssystem som fungerar. Vi ska inte göra det allt sämre, som nu. Jag vill fortfarande ha svar av ministern på hur han tänker göra med översynen. Tänker ni ta med de alarmerande rapporterna om att ni nu skapar nya sjukdomar?

Fru talman! Jag uppfattar de flesta kommentarerna som mer av torgmöteskaraktär. Men jag kan kommentera två saker. Den ena är att jag inte är medicinare. Jag vet inte vad interpellanten har för medicinsk bakgrund, men jag nöjer mig med att den medicinska vetenskapen får ägna sig åt frågor om diagnoser och om vilka följdkonsekvenser detta får. Det är inte vår uppgift att här i talarstolen i riksdagen försöka värdera detta, utan jag utgår från att professionen fungerar väl i det avseendet. Den andra kommentaren jag kan ge gäller aktivitetsersättningen. Som jag har sagt flera gånger är det en viktig fråga. Vi har ett helt oreformerat system med förtidspensionering av unga människor. 6 500 unga människor leds in i förtidspension. Det är helt ohållbart. Detta har pågått sedan 2003 - en ständig ökning av unga förtidspensionärer. Det är ingen lätt fråga att ändra på detta. Det får många följdkonsekvenser. När vi så småningom tar itu med frågan ska vi göra det mycket noggrant och genomtänkt. Men det är en lika ohållbar situation som fullvuxnas förtidspensionering före reformen; det är alldeles uppenbart.

Fru talman! Det var inte mycket till svar, det här heller. Ministern säger att han inte kan ställa några diagnoser. Men vad jag vill veta är om han tänker ta de alarmerande rapporterna på allvar. Tänker han ta med detta i översynen? Tänker han borra vidare i det? Tänker ha försöka ta reda på av professionen vad som ligger bakom detta? Och tänker han försöka göra något åt detta och förebygga de sjukdomar som nu kommer upp? Cancersjuka patienter får ett psykiskt lidande i samband med att de får besked om att de inte ska få någon ersättning längre. Det finns bröstcancerpatienter vars tillfrisknande stannar av trots att de får medicin just därför att de får en ekonomisk stress. Om nu inte ministern tycker att han kan bedöma dessa frågor skulle det vara intressant att veta om han tänker fråga någon som han tror kan frågorna och ta med det i den översyn som ska komma någon gång under våren.

Fru talman! Jag har nämnt flera gånger, även i denna talarstol, att i översynen ingår den grundläggande frågeställningen om det är så att människor som är för sjuka för att komma till Arbetsförmedlingen ändå har kommit dit. Den ingår definitivt i själva översynen. I övrigt får man väl säga att själva det grundläggande syftet med hela sjukförsäkringen är att människor som är sjuka och som till följd av sjukdom saknar arbetsförmåga ska kunna vara sjukskrivna eller ytterst, om de har en varaktig oförmåga att arbeta, ska kunna få förtidspension. Det är det som allt detta handlar om. Det går tillbaka till den medicinska vetenskapens uppfattning om vad som är sjukdom, hur man bedömer sjukdom och vilka konsekvenser detta får. Jag aktar mig mycket noga för att försöka värdera den sortens saker. Det är därför vi har läkarintyg. Det är därför vi har försäkringsmedicinska rådgivare och det är därför vi har hela denna process. Den går ut på att Försäkringskassan ska kunna fatta professionella beslut på grundval av sjukdom och oförmåga att arbeta. Ytterst är detta närmast en existentiell fråga - den stora och svåra frågan om vem som ytterst ska förväntas försöka försörja sig själv och vem som ytterst ska bli garanterad försörjning av samhället gemensamt. Det är en svår fråga. Det kommer alltid att finnas en gråzon med människor som ligger precis på gränsen av det ena eller det andra. Om man inte tar denna fråga på allvar gör man det enkelt för sig. Då säger man i praktiken: Vi nöjer oss med ett läge där vi förtidspensionerar 73 000 personer per år för att slippa de svåra frågeställningarna. Det tyckte vi var omöjligt och ohållbart. Det tyckte ni en gång var ohållbart. Då tvingas vi ställa oss svåra frågor som kräver svåra och omdömesgilla svar. Vi kommer att försöka försvara dessa frågor efter allra bästa förmåga. Men det kräver ett visst mått av allvar också under själva arbetet.