Sjöfartsverkets hantering av räddningstjänst med helikopter

Fru ålderspresident! Mikael Oscarsson har frågat mig följande:

Är det rimligt att Sjöfartsverkets helikoptrar saknar förmåga att hjälpa samhällets övriga räddningstjänst vid till exempel olyckor i fjällen och vid skogsbränder?

Är det rimligt att kostnaderna har rusat iväg med det nya helikoptersystemet på det sätt som nu är fallet?

Har regeringen planer på att effektivisera sjöoperativa myndigheters verksamhet?

Överväger regeringen att överföra huvudmannaskapet för sjö- och flygräddningen från Sjöfartsverket till Kustbevakningen?

Inledningsvis vill jag säga att Sjöfartsverket är ansvarig myndighet för sjö- och flygräddning inom svenskt ansvarsområde enligt lagen om skydd mot olyckor och förordningen om skydd mot olyckor. Verksamheten regleras i grunden av internationella åtaganden genom olika konventioner.

Svar på fråga 1: Enligt lagen om skydd mot olyckor ska statliga resurser finnas till hands när kommunala räddningstjänster behöver dem. De nya räddningshelikoptrarna, som upphandlades under förra mandatperioden, innebär en förbättrad förmåga att hjälpa samhällets övriga räddningstjänst, såsom den kommunala och den polisiära. Olyckor i fjällmiljö är ett sådant exempel.

När det gäller skogsbränder kan jag bara konstatera att Sjöfartsverket inte har denna uppgift, och det har heller aldrig ställts krav på detta från tidigare regeringar. Det stämmer alltså inte alls det som Mikael Oscarsson påstår, att verkets helikoptrar saknar förmåga att hjälpa samhällets övriga räddningstjänst. Jag har blivit informerad om att 25 procent av de larm där Sjöfartsverkets helikoptrar använts härrör från antingen kommunala eller polisiära incidenter.

Svar på fråga 2: Enligt den information jag fått från Sjöfartsverket är det inte de nya räddningshelikoptrarna i sig som varit kostnadsdrivande, utan det är införlivandet av verksamhet vars bolag varit på obestånd, implementeringen av Transportstyrelsens föreskrifter samt nya kollektivavtal för helikopterbesättningarna.

Svar på fråga 3: I dagsläget sker samverkan mellan statliga sjöoperativa myndigheter där samhällets samlade resurser används, och den utgår i allt väsentligt från verksamheterna inom räddningstjänst, övervakning och kontroll samt brottsbekämpning. Detta sker såväl operativt och utifrån beredskap som på en strategisk nivå. Samverkan sker på lokal, regional och nationell nivå, vilket sammantaget bidrar till att statens samlade sjöoperativa resurser används på ett effektivt sätt.

Svar på fråga 4: Regeringen överväger inte att överföra huvudmannaskapet för sjö- och flygräddning från Sjöfartsverket till Kustbevakningen.

Fru ålderspresident! Detta med helikoptrar är viktigt att diskutera. Det är dyrt, men det är samtidigt en viktig del för att exempelvis kunna rädda människoliv. Det är också viktigt att diskutera detta, inte minst nu när vi ska återuppbygga det civila försvaret. Jag har engagerat mig i detta under lång tid, och det är bakgrunden till att jag har begärt denna interpellationsdebatt.

När man lyssnar på statsrådet låter det som att allt redan är guld och gröna skogar. Så är inte fallet. Samverkan sker givetvis i vissa avseenden, men den är absolut inte koordinerad på det sätt som den skulle behöva vara.

Man kan börja med att ta del av Jan Hyllanders gedigna maritimutredning från 2012. Där föreslås att sjöverkande myndigheters operativa resurser bör merutnyttjas i större utsträckning. Brandsläckning skulle kunna vara en möjlighet till bättre resursutnyttjande.

Där sägs också att regeringen på sikt bör överväga ett förändrat huvudmannaskap för sjö- och flygräddningen. Det föreslås att detta skulle gå in under Kustbevakningen och att Kustbevakningen skulle gå in under Försvarsmakten på det sätt som är fallet i Norge och på de allra flesta ställen i Europa.

Någon samverkan mellan Försvarsmakten och Sjöfartsverket vad gäller sjöräddning existerar inte. Försvarsmakten har inte det uppdraget kvar, trots att man förfogar över 33 medeltunga helikoptrar.

När det kommer till brandbekämpning med helikopter har Sjöfartsverkets sju nyinköpta helikoptrar inte ens lastkrok och kan således inte bidra med att släcka skogsbränder.

Försvarsmakten har inget uppdrag att stå i beredskap för sådant. Det sker i mån av tid och möjlighet och är helt utlämnat till Försvarsmaktens goda vilja att öva och upprätthålla kompetens inom området. Påståendet att statens samlade sjöoperativa resurser skulle användas på ett effektivt sätt stämmer alltså inte.

För det andra: Under Estoniakatastrofen deltog totalt 25 helikoptrar i räddningsarbetet. Försvarsmakten deltog med hela 13 militära helikoptrar.

I dag har Försvarsmakten inte en enda helikopter allokerad för sjöräddning. Skulle en liknande katastrof som Estonia inträffa i natt eller i höst har Sverige genom Sjöfartsverket endast fem helikoptrar i beredskap. Dessa är dessutom fördelade över hela Sverige, med allt vad det innebär. Försvarsmakten har alltså numera inte en enda räddningshelikopter i beredskap, då man ansåg att detta inte längre är en uppgift för Försvarsmakten.

Som jag ser det var det högst rimligt att Försvarsmakten hade ett krav på sig att utgöra en förstärkningsresurs i händelse av en liknande katastrof. Det är en beredskap som inte finns i dag.

För det tredje: Den 1 augusti 1999, för 17 år sedan, bröt en av de värsta skogsbränderna i Sverige ut i Tyresta nationalpark. Branden pågick en hel vecka, och 450 hektar skog brann ned.

Det som var helt avgörande för möjligheten att få kontroll över den omfattande branden var Försvarsmaktens helikoptrar. På den tiden stod det besättningar i beredskap för sjö- som flygräddning. Då kunde man sätta in 17 helikoptrar för att effektivt bekämpa branden.

I dag har Försvarsmakten 33 medeltunga helikoptrar, men de har inte något krav på sig alls. Det har heller inte Sjöfartsverket. Min fråga till statsrådet är: Är detta rimligt?

Fru talman! Om Mikael Oscarsson vill ställa frågor om försvaret och hur försvaret använder sina resurser skulle jag föreslå att interpellationen ställs till försvarsministern. Nu handlade det om Sjöfartsverkets helikoptrar, och jag ska försöka svara på de frågorna.

Den utredning som det hänvisas till heter Maritim samverkan och presenterades 2012. Redan i inledningen av den utredningen nämns att det inte har varit möjligt att göra närmare kostnadsberäkningar och konsekvensanalyser av en sammanslagning. Någon besparingspotential framgår alltså inte av utredningen. Det innebär att den slutsats som Mikael Oscarsson redogör för i debatten nog är svår att belägga.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att de resurser som samhället totalt förfogar över, särskilt när det gäller så dyr utrustning som helikoptrar, används på ett så effektivt och optimalt sätt som möjligt och att de olika statliga - och för all del även kommunala och landstingskommunala, i den mån det är aktuellt - enheterna samverkar för att lösa stora och svåra samhällsuppgifter.

När det gäller brandbekämpning är det förvisso sant att de nuvarande helikoptrarna inte kan delta i släckningsarbete. Däremot kan helikoptrarna delta i räddningsarbete, det vill säga få ut människor som befinner sig i ett branddrabbat område.

Eftersom helikoptrarna är inköpta för att klara sjöräddning och räddningsinsatser generellt är det rimligt att de också är utrustade på ett sätt som är optimalt för den uppgiften. Sedan finns det andra delar av samhällsberedskapen som är inriktad på att till exempel kunna släcka skogsbränder.

Den helikopterverksamhet som bedrivs i dag är något dyrare än tidigare. Men det har också att göra med att kraven på säkerhet, bemanning och annat har skärpts. För de helikoptrar som finns i Sjöfartsverket i dag är kostnaderna för själva helikoptrarna inte högre, utan trots att man har bättre flotta och högre kvalitet ligger kostnaderna för avskrivningar och drift på ungefär samma nivå som tidigare.

Jag tyckte att jag i en bisats hörde kritik mot att helikoptrarna är placerade runt om i landet. Jag skulle vilja säga att det är en absolut förutsättning för att man ska kunna använda helikoptrarna på det sätt som är tänkt, det vill säga delta i räddningsaktioner både till sjöss och i fjällvärlden. Då är det rimligt och bra om helikoptrarna också är placerade på olika strategiska platser i landet, så att man så fort som möjligt kan komma till olycksplatsen, oavsett om det är på västkusten eller i fjälltrakterna.

Fru talman! Statsrådet verkar tycka att det är bra att kunna förbättra samverkan, men det tycks inte finnas något större intresse för att göra något åt det.

Vi kan ta detta med skogsbränder. Problemet är att staten inte har någon helikopterberedskap för skogsbränder över huvud taget. Det borde vara självklart att staten, med så många helikoptrar, hade en viss beredskap för skogsbrandsläckning. Det gäller både Försvarsmakten och Sjöfartsverket. Men som statsrådet just sa finns inte ens de krokar som jag har talat om och som finns på exakt samma helikoptrar på Irland. Tycker inte statsrådet att det är lite märkligt?

Vi kan som exempel ta Gotland, där det nyligen var en skogsbrand. Vid brandstationen kunde man titta över till Sjöfartsverkets nya, fina helikopter. Men man kunde inte få någon hjälp över huvud taget därifrån, utan det var Försvarsmaktens helikoptrar och två från ett privat bolag i Västerås som räddade situationen. Ingen av dem hade beredskap för den här formen av uppdrag, utan det var mest en tillfällighet att man hade möjlighet att hjälpa till.

Fru talman! Att Sjöfartsverket inte klarar av att verka i fjällmiljö finns det två färska exempel på. I stället har man tvingats begära hjälp från Norge. I det sista fallet fördröjdes räddningsinsatsen för en svårt skadad person som hade ramlat ned i en ravin, och i det första fallet kom man inte ens fram, trots att Sjöfartsverket som ett viktigt argument hade framhållit att man skulle ha helikoptrar som skulle klara en arktisk situation.

Det är riktigt att Sjöfartsverket har hjälpt andra myndigheter med räddningstjänst. Men man har satt upp begränsningar som innebär att man till exempel säger nej till att bistå ambulanshelikopter i norra Gällivare.

Tycker inte statsrådet att man borde ställa högre krav i fråga om att utbilda och utrusta sig för att kunna klara att hjälpa alla som bor i Sverige?

Samordningen är obefintlig. De senaste tre åren har Sjöfartsverkets helikoptrar - i alla fall vad jag vet - aldrig deltagit i något som skulle kunna definieras som övervakning, kontroll eller brottsbekämpning. Statsrådet sa att det var 25 procent som gällde bland annat polisiära incidenter. Jag tror att statsrådet skulle kunna hjälpa genom att ge något exempel över huvud taget på detta - jag tror inte att det finns.

Detta är en starkt underutnyttjad del av samhällets räddningstjänst. I genomsnitt lyfter varje helikopter från Sjöfartsverket på ett larm en gång i veckan. Jag tror att en omorganisation till kustbevakningen och i sin tur under Försvarsmakten, som utredningen föreslog, är enda möjligheten att effektivt börja använda och utnyttja den här statliga resursen.

Som jag sa förut är Sverige enda landet i Europa förutom Tyskland där kustbevakningen inte är en del av Försvarsmakten. Det är mycket tydligt att det behövs ett nytag.

När det gäller ekonomin, fru talman, är problemet att Sjöfartsverkets ledning lovade alla - inte minst sin styrelse och Regeringskansliet - att de nya helikoptrarna skulle göra verksamheten billigare. Norrlandsflyg, som man tog över, var inte alls på obestånd, utan sista året gick man med vinst. Däremot var Sjöfartsverket bekymrat över om företaget skulle klara det på lång sikt. Men det är något helt annat än att säga att man är på obestånd.

Nu har vi inte tid i den här debatten, men vi skulle kunna prata länge om alla de konstigheter som har kantat Sjöfartsverkets upphandling av helikoptrarna. Man använder hotmail i stället för den formella vägen. Man beställer innan riksdagen har fattat beslut.

Tycker verkligen statsrådet att detta är ett rimligt sätt att hantera en så viktig förmåga som samhället ska ha? Finns det inte förbättringsmöjligheter?

Fru talman! Jag skulle vilja påstå att det nästan inte finns någonting där det inte finns några förbättringsmöjligheter. Det är väl ett allmänt tillstånd i all mänsklig verksamhet att det alltid finns förbättringspotential.

När det gäller de frågor som Mikael Oscarsson ställer kring upphandlingen av Sjöfartsverkets helikoptrar, vilka kriterier man satte upp för hur de skulle vara utrustade, hur upphandlingen gick till, när olika beslut fattades, var och på vilket sätt det skedde och vilken typ av kontakter som användes, kan de frågorna med fördel hänskjutas till den som var ansvarigt statsråd när detta ägde rum. Det var inte jag, och det var inte heller ett statsråd ur den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen, utan det var Catharina Elmsäter-Svärd som var ansvarigt statsråd.

Jag skulle tro att besked om hur detta hanterades kommer inom den närmaste tiden, när konstitutionsutskottet avlämnar sitt betänkande. Det har nämligen skett en anmälan av just den hanteringen, som jag inte kan ta ansvar för. Det hade kanske varit lämpligt, om Mikael Oscarsson hade synpunkter på hur detta skulle gå till, om han hade framställt dem till den dåvarande regeringen när detta faktiskt var aktuellt.

Jag kan konstatera att verksamheten förefaller fungera bra. Att helikoptrarna inte är i luften så stor del av tiden kanske inte är så konstigt, eftersom de ska vara just i beredskap och finnas till hands i de fall det inträffar händelser som gör att man behöver använda dem. Det ligger liksom i sakens natur att den typen av fordon inte är i bruk någon större del av tiden.

Det har inte varit avsikten att Sjöfartsverket ska kunna rädda aktivt men kunna göra sökuppdrag. Jag sa inte i mitt första inlägg att det var 25 procent polisiära uppdrag, utan jag sa att andra uppdrag - både räddningstjänstuppdrag och polisiära uppdrag, som alltså är påkallade från andra delar av samhället än Sjöfartsverkets grunduppgift - utgör ungefär 25 procent av de totala uppdrag som Sjöfartsverket har gjort med helikoptrarna.

Fru talman! Den upphandling som gjordes och allt det som skedde där omkring är en stor skandal. Det pågår just nu, vilket jag tror att statsrådet vet, en granskning av Riksenheten mot korruption, och Konkurrensverket och konstitutionsutskottet håller också på med en utredning. Det kommer därför säkert att komma olika typer av svar på dessa frågor.

Men nu gäller det framtiden och hur regeringen ser på dessa viktiga frågor. Man lovade faktiskt att detta skulle bli billigare. Men det har blivit precis tvärtom. Det har blivit 100 miljoner dyrare per år.

Det var fem helikoptrar som skulle säljas. Man sa att de gamla leasingavtalen löpte ut, vilket visade sig inte stämma. Det står fortfarande, fyra år senare, fyra helt användbara helikoptrar. Frågan är om statsrådet kan tala om vad det kommer att kosta skattebetalarna i extra kostnader.

När det gäller dessa viktiga frågor om hur vi ska bygga upp det civila försvaret som har legat helt nere under 15-20 år är helikoptrarna en så viktig del. Jag var förut inne på att det är bra att de är utspridda över landet. Men om någonting liknande det som hände med Estonia skulle hända står vi oss slätt. Då hade vi 17 helikoptrar för Försvarsmakten som kunde hjälpa till. De finns inte i dag.

Just nu i ett tuffare omvärldsläge är det viktigt att vi ser om vårt hus. Då är det viktigt att inte sitta fast i prestige utan se att denna utredning som är fyra år gammal faktiskt levererar viktiga svar på hur vi kan utnyttja våra resurser på ett bättre sätt och göra det mer ekonomiskt och hjälpa fler till en lägre kostnad.

Frågan kvarstår: Vad tänker statsrådet göra åt denna viktiga fråga?

Fru talman! Såsom interpellationen är skriven gäller den inte enbart framtiden. Den är till ganska stora delar fokuserad på sådana händelser och beslut som har fattats långt innan jag tillträdde som statsråd. Kritik mot hur upphandlingen gick till, vilka krav som ställdes på helikoptrarna och liknande kan med fördel ställas till den som då hade ansvaret, det vill säga dåvarande statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd. Jag har svårt att svara på dem. Jag tror att hon har gjort det i konstitutionsutskottet.

Jag ser verkligen fram emot den utredning som både Konkurrensverket och Riksenheten mot korruption kommer att genomföra för att man ska säkerställa att dessa rutiner sitter på ett bra sätt framöver.

Om Mikael Oscarsson också vill ha ett svar på vilken helikopterkapacitet som försvaret har kan den frågan med fördel ställas till försvarsministern. Nu gällde denna fråga Sjöfartsverkets helikopterverksamhet, och jag har svarat på de frågor som Mikael Oscarsson har ställt.

Jag kan än en gång framhålla att de kostnadsökningar som har varit i anslutning till denna helikopterverksamhet inte har varit hänförlig till de nya helikoptrarna i sig, utan det har handlat om att man har haft nya direktiv att förhålla sig till, nya skarpare säkerhetskrav och nya kollektivavtal som hade varit fördyrande alldeles oavsett vilken helikopterupphandling man hade gjort. Dessa kostnader hade man alltså haft ändå, och de går inte att koppla ihop med helikopterupphandlingen som sådan.

Jag tror att det är oerhört viktigt att vi säkerställer - där kan Mikael Oscarsson och jag vara helt överens - att det är oerhört viktigt att vi har tillräcklig kapacitet för att klara också svåra och omfattande räddningsuppdrag och att samhällets resurser måste samordnas och utnyttjas effektivt för att säkerställa samhällets trygghet.

Överläggningen var härmed avslutad.