Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

situationen i Västsahara

Interpellationsdebatt 20 maj 2005
poster
Hoppa över anförandelistan
  • Bädda in video
  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Laila Freivalds (S)

Anf. 1 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Alice Åström har frågat mig hur jag avser att verka inom EU och FN för det västsahariska folkets självbestämmanderätt och för att internationell rätt respekteras genom att en folkomröstning genomförs. Alice Åström har även frågat mig hur jag avser att verka i frågan om de västsahariska flyktinglägren samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att understödja uppbyggnaden av sahariska demokratiska institutioner. Det ligger i samtliga parters intresse att den långvariga konflikten i Västsahara får en snar och tillfredsställande politisk lösning. Nuvarande situation är negativ för det sahariska folket, för hela regionen och för den internationella säkerheten. Situationen har även skapat allvarliga humanitära problem som den svenska regeringen ser ytterst allvarligt på. Sverige och EU anser att FN har en central roll i fråga om Västsahara. Den svenska regeringen har gett och fortsätter att ge FN sitt fulla stöd. Säkerhetsrådet har i resolution 1598 upprepat sin uppmaning till alla parter att fortsätta samarbetet med FN för att lösa dödläget i konflikten och nå en politisk lösning. Samtliga parter måste vara beredda att göra eftergifter och sträva efter kompromisser. Sverige står berett att agera för att understödja arbetet för en fredlig lösning. Den svenska regeringen fäster särskild vikt vid att en lösning på konflikten sker i enlighet med folkrätten och att västsahariernas rätt till självbestämmande respekteras. Denna utgångspunkt framgår tydligt i FN:s säkerhetsråds resolution 1598 . En folkomröstning är den naturliga vägen att utöva självbestämmande och bör utgöra grundvalen för en framtida lösning av konflikten. Regeringen kommer att verka för att en folkomröstning sker. I det sammanhanget beklagar vi att Marocko avvisade Bakerplanen. Bakerplanen innebar att en administrativ myndighet, där västsaharierna gavs stort utrymme, skulle upprättas i Västsahara under en övergångsperiod. Därefter skulle en folkomröstning om territoriets status genomföras där valet stod mellan självständighet, autonomi eller integration i Marocko. Planen accepterades av Polisario. Marocko däremot förklarade, i brev till generalsekreteraren i april 2004, att man inte kunde acceptera planen eftersom det vore ett ingrepp i Marockos suveränitet att rösta om självständighet för territoriet. När det gäller synen på enskilda frågor råder delade uppfattningar mellan EU:s medlemsländer. Det gör att EU:s möjligheter att agera begränsas. Sveriges linje är att EU mer än hittills bör spela en mer uttalad roll i Västsaharakonflikten och bistå FN-processen. Jag vill gärna betona betydelsen av regionalt samarbete för att lösa konflikten. Konflikten berör flera länder i regionen, också Algeriet. De västsahariska flyktinglägren finns i Algeriet och landet har i många år stöttat Polisario. Det är av stor vikt att relationerna mellan samtliga parter i konflikten förbättras för att därigenom öka möjligheterna till en lösning av konflikten. Ett positivt tecken är att Marockos och Algeriets statschefer nyligen möttes, för första gången på många år, i samband med Arabförbundets möte i Alger. Den svenska regeringen ser med stort allvar på den humanitära situationen i regionen och i flyktinglägren. Sverige har länge varit en viktig bilateral biståndsgivare och vi avser att fortsätta med det. Vi är i dag en av de största bilaterala givarna av humanitärt bistånd till flyktingarna i Tindouf. Biståndet har dock varierat över åren beroende på när ansökningarna från frivilligorganisationer kommit in. Vi avser även att fortsätta det bistånd vi lämnar via multilaterala organisationer som World Food Programme - WFP - och UNHCR. En övervägande del av UNHCR:s insatser i Nordafrika inriktas på stöd till de västsahariska flyktingarna. Även WFP prioriterar insatser i lägren. EU:s humanitära kontor upprätthåller ett reservlager av basföda till lägren som ska räcka i tre månader. En viktig humanitär fråga i sammanhanget är de marockanska krigsfångar som hålls kvar av Polisario i strid med Genèvekonventionen om krigsfångars behandling. Bland annat inom EU verkar regeringen för att repatriering ska ske. Dessutom finns det uppgifter om många försvunna på båda sidor av konflikten och det är av stor vikt att dessa frågor löses inom en snar framtid. Slutligen har Alice Åström frågat mig vilka åtgärder vi avser att vidta för att understödja sahariska demokratiska institutioner. Den svenska regeringen har en kontinuerlig politisk dialog med alla parter och avser att fortsätta med detta. Vår ståndpunkt är att den demokratiska utvecklingen i hela regionen är av stor betydelse för konfliktens lösning. Vi har en grundläggande vilja att stödja projekt och ansträngningar som syftar till att förstärka demokratin och rättssäkerheten för folken i regionen. Den syn som jag nu redogjort för är också den linje Sverige står för och driver inom EU liksom i FN och bilaterala kontakter med andra länder. Sverige står bakom västsahariernas rätt till självbestämmande och kommer att agera utifrån detta i den fortsatta behandlingen av frågan. Sverige verkar för en snar förbättring av den humanitära situationen i området och vi stöder alla ansträngningar att lösa konflikten på ett fredligt och demokratiskt sätt.
Alice Åström (V)

Anf. 2 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Det är glädjande att utrikesministern är så tydlig när det gäller Sveriges stöd till västsahariernas självbestämmanderätt. Vid en tidigare omröstning lade Sverige ned sin röst, men lämnade en röstförklaring där man tydligt framhöll västsahariernas självbestämmanderätt. Det har av en del tolkats som att Sverige håller på att ändra linje i den här frågan. Utrikesministerns mycket tydliga svar bör kunna klargöra den svenska regeringens inställning i den här frågan. Frågan om västsahariernas självbestämmanderätt är ju en väldigt långtgående och långdragen process. I över 20 år fördes kampen mellan Polisario och Marocko med militära medel. 1991 kom man överens om ett vapenstillestånd. 1997 kom Marocko och Polisario överens om att Västsaharas framtid skulle avgöras genom en folkomröstning. Det är också de resolutioner som FN har tagit och som utrikesministern refererade till. Tyvärr har inte mycket hänt under den här långa perioden. Flera FN-sändebud har varit i området. De har avlöst varandra. Man har prövat olika lösningar för att få en folkomröstning till stånd. Det är uppenbart att Polisario vid flera tillfällen har gjort stora eftergifter för att få till stånd en lösning av konflikten och för att få en folkomröstning. Det senast framlagda förslaget, Bakerplanen, gick ju väldigt långt för att möta Marockos krav. Polisario gjorde väldigt stora eftergifter. Man gick till och med så långt att man accepterade att de marockaner som bott stadigvarande i Västsahara till den 31 december 1999 skulle ha rätt att delta i folkomröstningen. Det är ändå människor som levde på ockuperat område och som sedan skulle få möjlighet att i en folkomröstning påverka västsahariernas rätt till självbestämmande. Utrikesministern säger i svaret att det är viktigt att man lägger trycket på båda parter att ha en konstruktiv hållning och att man måste vara beredd att göra eftergifter och sträva efter kompromisser. Jag har väldigt svårt att i dagsläget se att man från Polisarios och västsahariernas sida skulle kunna göra mycket mer långtgående eftergifter utan att helt ge upp frågan om folkomröstning och självbestämmande. Därför är den här konflikten nu i en ganska allvarlig situation. Eftersom Marocko gång på gång obstruerar och inte är berett att göra några eftergifter samtidigt som västsaharierna tar stora steg är jag orolig för att detta, med den humanitärt svåra situation som också råder i flyktinglägren, återigen börjar övergå till en väpnad konflikt. Det är någonting som vi måste undvika till varje pris. Därför är min fråga till utrikesministern: Finns det några nya tankar från den svenska regeringen om att i EU och FN vidta åtgärder för att utöva ett ytterligare starkare tryck på Marocko? Jag tror nämligen inte att det finns någon möjlighet att i denna konflikt få Polisario att göra ytterligare eftergifter utan att vi riskerar att få en väpnad konflikt.
Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 3 Gunnar Nordmark (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka Alice Åström för att hon har ställt den här frågan. Hon har i interpellationen tagit upp något som för många kanske är en okänd konflikt eller en konflikt långt borta men som ändå är oerhört viktigt, framför allt för de människor som bor i flyktingläger och under ockupation i Västsahara. Det är också precis som Alice Åström framhöll: De som gör att denna konflikt fortsätter, de som gång efter gång har visat att de inte är beredda att kompromissa, är kungadömet Marocko. Tittar vi på vilka positioner Front Polisario haft genom åren och hur långt man velat gå från dessa för att få en fredlig lösning i området kan jag bara hålla med Alice Åström om att det är svårt att se att Front Polisario skulle kunna gå mycket längre. Tisdagen den 25 januari debatterade utrikesministern och jag samma fråga i den här kammaren. Då sade utrikesministern: Inom departementet pågår för närvarande en översyn av Västsaharapolitiken, som syftar till att inventera och värdera de instrument som finns bilateralt, inom EU och FN för att stödja FN:s ansträngningar att lösa konflikten. Hon sade vidare: Mot bakgrund av den situation som råder i dag ser vi över vår Västsaharapolitik. EU är ett instrument som borde kunna användas på ett bättre sätt för att påverka framför allt Marocko. Min fråga är nu: Hur långt har denna utvärdering kommit? När kommer man att mer klargöra det som ministern utlovade i interpellationsdebatten den 25 januari? Ett exempel jag kan ta upp är de förhandlingar om fiskerättigheter utanför Marockos och Västsaharas kust som för närvarande pågår mellan EU och Marocko. Marocko försöker där inkludera även fisket utanför den västsahariska kusten i avtalet med Europeiska unionen, det vill säga att man skulle kunna utnyttja det ockuperade områdets ekonomiska resurser för sig själv. Då är frågan: Vad tar Sverige för position i de här förhandlingarna? Kommer man att exkludera till exempel detta från Marockos rätt? Ockupationen är kostsam för Marocko. Det som kan driva Marocko till att ändra sin inställning är bland annat att man sätter Marocko under ett större ekonomiskt tryck och att man i förhandlingar med Marocko visar att man inte accepterar att detta är ett marockanskt territorium eller tillåter utnyttjande av Västsaharas ekonomiska resurser, till exempel fiskeresurser. Kan ministern tänka sig att Sverige agerar på något sätt i denna fråga? Det är också en viktig signal.
Laila Freivalds (S)

Anf. 4 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Alice Åström nämnde att Sverige avstod från att rösta i FN när generalförsamlingen behandlade frågan om en resolution. Jag tycker att det är viktigt att klargöra hur bakgrunden till detta ser ut. Omröstningen berodde ju på en inflammerad debatt mellan Algeriet och Marocko som helt och hållet rörde det särskilda sändebudet de Sotos roll. EU valde i det läget att avstå från att rösta, och därmed markerade man att man stödde FN:s ansträngningar och att dessa inte fick undermineras. Det klargjordes också i ett särskilt röstuttalande. Detta ska alltså inte missförstås. Engagemanget från svensk sida när det gäller västsahariernas rätt till självbestämmande kvarstår och är starkt. Alice Åström frågade sedan om det finns några nya tankar om hur man skulle kunna påverka den låsta och ganska farliga situation vi befinner oss i. Som jag påpekade i mitt svar tror jag att det man kanske måste anstränga sig ytterligare i är att mobilisera regionen, grannländerna. Det här är trots allt en fråga som påverkar alla länder i regionen. Afrikanska unionen är också delad i frågan. Precis som EU är man inte enig i den. Då tror jag att det är viktigt att åtminstone försöka vidga intresset för att aktivt bidra till en lösning hos dem som är närmast berörda. Det är ett problem att Algeriet och Marocko i den här frågan inte har kunnat hitta vägar för att samarbeta kring en lösning. Som jag pekade på förefaller det dock finnas en liten ljusning i den relationen, och den bör naturligtvis utnyttjas, stödjas och uppmuntras. Det kan vara ett sätt att komma vidare. Gunnar Nordmark frågade efter översynen av vår politik när det gäller Västsahara. Den är genomförd, och den analyserar situationen i alla dess olika delar. Det är där vi lyfter fram att det är viktigt att mobilisera regionen i frågan. Det är alltför passivt runtomkring. Det finns möjligheter för omvärlden, särskilt den närmaste omvärlden, att utöva påtryckningar och föra en intensiv dialog med Marocko. När det gäller utnyttjande av naturresurser i området är det naturligtvis fullt möjligt för företag att prospektera i enlighet med folkrättsliga regler. Det är dock naturligtvis olämpligt om företag agerar på ett sådant sätt att det ökar den politiska spänningen i regionen. Här tycker jag att de internationellt verkande företagen också har ett ansvar att ta.
Alice Åström (V)

Anf. 5 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill särskilt tacka utrikesministern för det sista, om de internationella företag som befinner sig i området och utför prospektering. Prospektering är ändå ett försteg som visar att man faktiskt vill utvinna de naturresurser som finns, och när situationen är som den är ökar det ofta spänningen. Det är viktigt att man betonar detta ansvar, och det tackar jag utrikesministern för. Jag tror också att det är viktigt att man får ett större regionalt samarbete kring frågan. Det är även betydelsefullt att Marocko och Algeriet nu har tagit någon kontakt. Sedan får man se hur det utvecklas. Men det är också viktigt att betona att man i detta närmande och i det regionala samarbetet inte får sälja ut västsahariernas rätt. Det är viktigt att betona att det är FN:s säkerhetsråds resolution 1598 som ska gälla. Sedan, fru talman, vill jag ytterligare lyfta upp den oerhört svåra humanitära situation man haft i flyktinglägren. En stor del av biståndet, också från EU, har i dag minskat. Delvis beror det på regelförändringar och svårigheter i byråkratin, men det har uppenbarligen varit ett minskat inflöde. Där är det oerhört viktigt att Sverige agerar inom EU för att EU:s bistånd också ska komma till västsaharierna eftersom behoven är så stora. Jag vill också, fru talman, återigen lyfta upp frågan om påtryckningar på Marocko. Jag vet inte men skulle gärna vilja höra från utrikesministern, när man diskuterar att båda parter måste vara beredda att göra kompromisser och att ge med sig, på vilket sätt den svenska regeringen ser att Polisario skulle kunna agera eller verka i dag för att lösa upp konflikten. Vid mina möten med västsahariska representanter från olika håll säger man att man egentligen inte ser någon möjlighet att göra någon ytterligare kompromiss eller eftergift utan att förlora kontrollen över situationen. Hopplösheten breder ut sig. Risken för att man återigen tar till vapen, att våldsspiralen trappas upp och att vi kommer att få se terrordåd också i den här delen av världen på grund av denna konflikt är oroande. Jag skulle vilja höra hur man ser på den frågan, utrikesministern. När man betonar att båda parterna har en skyldighet att vara konstruktiva och göra kompromisser tycker jag att det är viktigt att man också utgår från det faktiska läget i dag och vad man ser att Polisario skulle kunna bidra ytterligare med. För jag tror att det eventuellt skulle kunna vara en hjälp för västsaharierna och för Polisario om man också fick tydliga signaler att någonting ytterligare förväntas av en för att man ska kunna föra en dialog kring det här.
Gunnar Nordmark (Fp)

Anf. 6 Gunnar Nordmark (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Huvudproblemet i den här konflikten och att den inte löses är ju att Marocko klart har deklarerat att man inte accepterar resolution 1598. Man har varit med i förhandlingarna, men när det väl kom till vägs ände, så att säga, var man inte beredd att ställa upp bakom den. Jag tror att det råder en bred enighet i denna kammare, både bland dem som är här och de som till äventyrs inte är det, att det är Marocko som är den part som har mest att kompromissa om. Man har varit fullständigt ovillig från marockansk sida att göra detta. Jag tycker att det är viktigt att man uttalar att i första hand är det Polisario som lägger ned vapnen, väljer den hederliga, anständiga och demokratiska vägen, där man via förhandlingar och med respekt för folkrätten försöker lösa den här konflikten, medan det är Marocko som hela tiden obstruerar. Jag vill återkomma lite grann till det jag tog upp i mitt första inlägg och som handlar om de förhandlingar som pågår om fiskerättigheterna utanför Marockos kust. Där försöker man från Marockos sida också inkludera fisket utanför den västsahariska kusten. Givetvis har storföretag, som ministern sade, ett ansvar när det gäller att se till att man inte i strid med gällande internationella konventioner utnyttjar det här området. Men det är också så att EU har ett ansvar att se till att man i de förhandlingar man genomför med Marocko inte på något sätt tillåter Marocko att dra ekonomiska fördelar av att man försöker ockupera det här området. USA inkluderar i de frihandelsavtal man har med Marocko inte Västsahara, utan det är det man godkänner som marockanskt område som ingår, och det är inte Västsahara. Jag tycker att det är viktigt att EU har en tydlig linje här också. Kommer Sverige att ha någon form av aktivitet inom samarbetet i Europeiska unionen så att man inte skriver på avtal som gör att Marocko får tillgång till västsaharisk egendom?
Laila Freivalds (S)

Anf. 7 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Alice Åström tar upp det humanitära biståndet som naturligtvis är oerhört viktigt för att hjälpa inte minst dem som finns i flyktinglägren. Där vill jag nog säga att EU:s bistånd förra året höjdes från en mycket låg nivå året innan till 8 miljoner euro - jag måste tänka efter så att jag inte läser förkortningarna för beloppen fel. I vart fall var det en kraftig höjning som skedde från en låg nivå 2003-2004. Det är helt klart att vi måste fortsätta med bistånd för att häva lite grann av det humanitära lidandet. Sedan ställde Alice Åström frågan hur Polisario ytterligare skulle kunna hjälpa till. Vad finns det att kompromissa om? Det är inget tvivel om att Polisario är den svagare parten i det här sammanhanget. Som Gunnar Nordmark påpekade är det Marocko som inte vill delta i den FN-ledda process som man försöker driva här. Det vi ändå pekar på när vi träffar Polisario är att man borde frige de marockanska fångarna. Det har skett vissa frigivningar från Polisarios sida och det borde man fortsätta med. Det är en av de frågor som tas upp i samtal med Polisario. När det gäller Marocko finns naturligtvis inom ramen för det samarbete som bedrivs inom EU, hela Barcelonaprocessen, hela tiden också frågan om Västsahara med och påverkar hur EU förhåller sig till Marocko. Jag kan inte i enskildhet svara på vad det innebär till exempel för fisket. Men att frågan om Västsahara är en av de politiskt mest laddade frågorna och finns med i alla kontakter mellan EU inom ramen för Barcelonaprocessen är helt klart. Det har naturligtvis i hela den här frågan en betydelse att EU:s länder inte i alla delar är överens om hur det här ska hanteras. Det påverkar EU:s möjligheter att vara tydligt och starkt när det gäller att påverka en utveckling i den låsta situationen.
Alice Åström (V)

Anf. 8 Alice Åström (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill också lyfta fram att det här inte bara är en fråga som handlar om Marocko och Västsahara. Det är egentligen en större internationell fråga. Den har betydelse för FN:s trovärdighet. Den har betydelse för internationell rätt. Den har betydelse för folkrätten. Och det är viktigt att FN:s resolutioner, som bygger på de folkrättsliga principerna, också följs varje gång Marocko obstruerar. Varje år som går då ingenting händer och då västsaharierna får lida är också en förlust för det internationella samfundet. Det är en förlust för internationell rätt. I dag förs diskussioner i världen om FN:s roll, FN:s reformering, betydelsen av att FN blir starkare och att internationell rätt också får ett genomslag i verkligheten och inte bara blir lagstiftning som är fin men som inte tillämpas i verkligheten. Därför är frågan om västsahariernas självbestämmanderätt och att man ökar trycket på Marocko inte bara en fråga om att lösa den här konflikten utan det är en fråga om att stärka FN:s trovärdighet. Det är en fråga om att stå upp för internationell rätt, och det är en fråga för att få en världsordning där svagare grupper, svagare folk alltid ska kunna få sin rätt tillgodosedd genom att FN och det internationella systemet finns där som skydd. Därför är det viktigt att påtryckningarna på Marocko blir starkare och att västsaharierna får sin självbestämmanderätt.
Laila Freivalds (S)

Anf. 9 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Alice Åström har alldeles rätt. Det här är en betydelsefull fråga för det internationella samfundets samarbete inom ramen för FN. Men det tål ju att påpekas, därför att FN är inte starkare än dess medlemmar vill att det ska vara.

Dokument

den 29 april

Interpellation 2004/05:563

 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds om situationen i Västsahara

Västsahara @ ett land söder om staten Marocko @ var en gång en spansk koloni. Det var det fram till 1976. Det västsahariska folket hade då länge bekämpat den spanska kolonialmakten, särskilt under den fascistiske generalen Francos tid. Men riktigt välorganiserade former antog motståndskampen inte förrän 1973. Då bildades motståndsrörelsen Polisario.

År 1976 lämnade spanska myndigheter Västsahara. Spanien som överhöghet i förhållande till Västsahara upphörde. Men det skedde inte som i andra afrikanska kolonier något överlämnade av makten till det folk som kolonialherrarna härskat över. Kolonialmakten Spanien som härskat i Västsahara reste helt enkelt hem. Någon klar avkoloniseringsprocess som i andra delar av Afrika genomfördes aldrig. Förenta nationerna var inte närvarande. Någon ny statsledning utsågs inte. Några val av en sådan avhölls inte i samband med att Spanien lämnade sin koloni.

I stället inträffade något som i avkolonialiseringssammanhang måste anses vara fullständigt regelvidrigt. Grannlandet Marocko annekterade Västsahara. Kung Hassan II organiserade under militärt beskydd en massinvandring av marockaner till Västsahara. Operationen gick under namnet Den gröna marschen. Marockanerna slog sig ned i kustområden. Västsaharierna tvingades att fly österut. Vad det handlade om var en folkfördrivning och en annektering som i alla avseenden stred mot internationell rätt.

I samband med en avkolonialisering ska det ske någon form av överlämnade av makten, där befolkningen i landet fattar beslut om hur framtiden ska gestalta sig och utser en ledning som efterträder den gamla kolonialmakten. Så skedde inte i Västsaharas fall. I stället blev landet erövrat av en annan makt, en annan stat @ Marocko.

Motståndsrörelsen Polisario som formades redan 1973 har sedan bildandet fört en befrielsekamp i Västsahara. Polisario behärskar fortfarande halva landet. Marocko har aldrig lyckats att skaffa sig herraväldet över hela Västsahara. I tjugo år fördes kampen mellan Polisario och Marocko med militära medel. Marocko har under hela sin långvariga ockupation haft omfattande militära styrkor i de västra delarna av landet. 1991 kom man överens om vapenstillestånd och 1997 kom Marocko och Polisario överens om att Västsaharas framtid skulle avgöras genom en folkomröstning.

Flera sändebud från Förenta nationerna har sedan vapenstilleståndet ingående avlöst varandra och prövat olika lösningar för att få en folkomröstning till stånd. Det är uppenbart att det är Polisario som vid flera tillfällen gjort olika eftergifter för att få till stånd en lösning av konflikten. Vid varje tillfälle ett konkret förslag om hur en folkomröstning ska gå till har Marocko först förhalat diskussionerna för att sedan när man kommit till avgörande avslagit förslaget. Detta uppträdande från Marockos sida har upprepats flera gånger.

I det sist framlagda förslaget gick Polisario med på att Västsahara under en period skulle fungera som ett autonomt område med en uppdelning av olika ansvarsområden mellan marockanska och sahariska myndigheter. Först därefter skulle en folkomröstning avhållas i Västsahara.

Det var ett steg som låg långt bort från vad man kommit överens om i Houston 1997 och innebar stora fördelar för den marockanska sidan och en avsevärd eftergift för den sahariska. Polisario gick till och med så långt att man accepterade de marockaner som bott stadigvarande i Västsahara till den 31 december 1999. De skulle ha rätt att delta i folkomröstningen om Västsaharas framtid. Likafullt avfärdade Marocko förslaget, medan Polisario accepterade det, trots att det låg långt bort från vad man önskade sig.

Det torde i dag vara uppenbart för vem som helst att Marocko aldrig haft för avsikt att på något sätt bidra till en demokratisk och en med internationell lag överensstämmande lösning av frågan om Västsaharas framtid. Det torde också stå klart att Marocko inte haft för avsikt att förverkliga de utfästelser som Marocko gjorde i Houston. Det enda man har gjort från den marockanska regimens sida har varit att bedriva en ren obstruktionspolitik och avfärda alla förslag som skulle kunna leda fram till en folkomröstning.

Marockos avsikt har varit att genom ett ständigt avvisande av varje konstruktivt förslag till lösning tvinga världsopinionen och världssamfundet att frångå sina grundläggande principer. Marockos mål är inget annat än en ren och skär annektering av den gamla spanska kolonin och att inkorporera den i Marocko utan att Västsaharas folk får någon möjlighet att yttra sig om saken. Avsikten med Marockos politik är att få det folkrättsbrott man begick då man marscherade in i Västsahara godkänt av världssamfundet.

Inom EU och FN finns det dock krafter, som utifrån egna intressen hoppas på och verkar för att Marocko ska lyckas i dessa sina strävanden @ främst Frankrike, som har stora ekonomiska intressen i Marocko och av att Västsahara annekteras av Marocko. Frankrike har anfört folkrättsliga argument mot USA-alliansens angrepp på Irak. Men när det gäller frågan om Västsahara lyser förverkligandet av folkrättens principer och folkens självbestämmanderätt med sin frånvaro.

I EU understöder Frankrike den marockanska ståndpunkten. Därför finns det all anledning för Sverige att starkt och med eftertryck verka för att Frankrikes folkrättsvidriga ståndpunkt inte blir EU:s ståndpunkt.

Andra som har ekonomiska intressen i Västsahara är det amerikanska oljeföretaget Kerr McGee, vilket även svenska banker och fonder som Alecta, Handelsbanken och Första och Sjunde AP-fonden samt Öhmans fonder har intressen i. Kerr McGee prospekterar efter olja utanför Västsaharas kust @ en verksamhet som balanserar på gränsen vad som är kan anses legalt. Internationell rätt tillåter ingen utvinning av olja på sahariskt område. Prospektering är formellt inte förbjuden. Samtidigt bör svenska banker och fonder se över sitt delägarskap i olika företag med intressen i Västsahara.

I Förenta nationerna måste likaså Sverige energiskt verka för att ståndpunkter liknande de Frankrike intagit bemötes. Det är ohållbart att det, som skedde vid det senaste tillfället då Västsaharafrågan behandlades i FN, blir så att Sverige som EU-medlem @ i likhet med Marocko @ inte deltar i omröstningen i FN:s generalförsamling.

Även om EU:s ordförandeland Nederländerna på EU-ländernas vägnar avgav en röstförklaring i frågan har Sveriges ställningstagande genom det gemensamma EU-agerandet likafullt kunnat uppfattats som att Sverige intar en vacklande hållning till det sahariska folkets rätt till självbestämmande. Voteringsteknikaliteter kring ett beslut kan aldrig tillåtas gå före innehållet i själva besluten. Det olyckliga agerandet i FN har skadat Sveriges anseende som en stat som värnar om folkens självbestämmanderätt.

Sveriges ställningstagande i Förenta nationerna och Europeiska unionen har stor betydelse i ett annat sammanhang. Sverige är väl känt för att ha varit ett av de länder som starkt understött avkoloniseringen i Afrika i allmänhet, understött den antikoloniala befrielsekampen i de portugisiska kolonierna och givit kampen mot apartheid i Sydafrika ett långvarigt stöd. I dag ingår dessa avkoloniserade och befriade länder i Afrikanska unionen (tidigare OAU).

I dag erkänner Afrikanska unionen Polisario som Västsaharas rättmätiga statsledning. Likaledes har Sydafrika erkänt Polisario som Västsaharas rättmätiga statsledning. Marocko däremot är inte medlem av Afrikanska unionen. Anledningen till att de inte kan vara medlemmar är att de inte respekterar folkens rätt till självbestämmanderätt.

När det gäller Sveriges ställningstaganden i EU och FN handlar det följaktligen om att leva upp till vad folkrätten stadgar samt de principer för avkolonialisering som Sverige i ett halvsekel hyllat och tillämpat. Sverige måste agera på ett sådant sätt att man hamnar på rätt sida när det gäller att ta ställning mot kolonialism och att man blir konsekvent i detta avseende även när det gäller Västsahara.

När det gäller Polisarios kamp har en viktig del i dess verksamhet varit demokratisk organisering, respekt för demokratiska principer och kvinnors rättigheter. Kampen har inte bara bestått i en enkel nationell frigörelse utan under decennier varit förbunden med att inför ett framtida fritt Västsahara etablera en demokratisk tradition och att förbereda befolkningen på ett bygge av ett samhälle med lika rättigheter för kvinnor och män. Polisario har under lång tid enträgen arbetat för att undvika att de kvinnor som i dag är aktiva i kampen efter en befrielse inte återinträder i en traditionell kvinnoroll.

Några likartade omdömen kan inte göras när det gäller Marocko som har en dålig tradition när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Landets styrelseskick lider av allvarliga demokratiska brister. Regimens arroganta uppträdande gentemot sin motpart i förhandlingarna, oförmåga att uppfylla ingångna överenskommelser och brist på respekt för världssamfundet och dess representanter torde visa att den som eftersträvar demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och respekt för folkens självbestämmanderätt måste ge sitt konsekventa stöd till Polisario.

I dag lever en stor del av den sahariska befolkningen i flyktingläger i Algeriet. Många av dem har levt där i decennier. De har kunnat göra det med hjälp och stöd från humanitärt stöd utifrån från WFP och UNHCR samt en rad frivilligorganisationer. I dag är situationen i dessa läger sämre än på mycket länge.

Befolkningen i lägren lider av tbc, gulsot, blodbrist och diabetes. Hjälpen till lägren har minskat under den allra senaste tiden. Situationen håller på att bli desperat. Det är av största vikt att man råder bot på denna bristsituation då den kan få allvarliga följder för möjligheterna att uppnå en rättfärdig och fredlig lösning av konflikten.

Detta är dock inte tillräckligt. Om en rättfärdig och fredlig lösning ska uppnås krävs även kraftfullt politiskt agerande till stöd till för Polisario i FN och EU. Det duger inte att passivt hänvisa till att FN sköter den saken. Sverige måste tydligt visa och tydligt verka för att Marocko respekterar det västsahariska folkets rätt till självbestämmande och följer ingångna överenskommelser.

Polisario företräder ett folk vars rätt till självbestämmande kränks av en annan stat. Det är en organisation med mycket små resurser företräder ett fördrivet folk, medan motparten besitter alla tänkbara resurser när det gäller att verka sin sak. Det vore rimligt att Sverige, som Sverige tidigare gjort, i likartade sammanhang gav ett konkret stöd till västsaharisk representation i Sverige.

Jag vill fråga utrikesministern:

1. På vad sätt avser utrikesministern att i Förenta nationerna och Europeiska unionen verka för att en avkolonialisering av Västsahara sker?

2. På vad sätt avser utrikesministern att i Förenta nationerna och Europeiska unionen verka för att det sahariska folkets självbestämmanderätt och internationell rätt respekteras genom att en folkomröstning genomförs?

3. På vad sätt avser utrikesministern att verka för att den svenska ståndpunkten i västsahariska frågan EU och FN formuleras utan möjligheter till missförstånd?

4. Avser utrikesministern att verka för att den akut kritiska och hälso- och livsmedelssituationen som uppstått i västsahariska flyktinglägren avhjälps?

5. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att understödja sahariska demokratiska institutioner så att de erfarenheter som gjorts i Polisarios demokratiska utvecklings- och uppbyggnadsarbete tillvaratas?