Situationen för barnsjukvården

Fru talman! Veronica Palm har frågat mig vad jag avser att göra för att garantera att alla barn får en likvärdig tillgång till vården samt vilka initiativ jag avser att vidta för att minska köerna till barnsjukvården. För att patienterna ska kunna tillvarata rätten till ett fritt och individuellt val inom hälso- och sjukvården är det nödvändigt att vården präglas av öppenhet och mångfald. Ett sätt att stärka patienternas valmöjligheter och inflytande är att införa obligatoriska vårdvalssystem i primärvården. En mångfald av vårdgivare inom den offentligt finansierade vården kommer att stimulera utvecklingen av nytänkande och kostnadseffektiva lösningar samt bidra till förbättrad tillgänglighet. Genom införandet av ett vårdvalssystem där pengarna följer patienten kommer ökad valfrihet också att bidra till att stimulera kvalitetsutveckling eftersom stora patientgrupper kommer att söka sig till den inrättning som har bäst kvalitet. Därmed skapas det en konkurrens som stimulerar vårdens aktörer att förbättra såväl kvalitet som tillgänglighet. Utgångspunkten i detta förbättringsarbete är att den offentligt finansierade hälso- och sjukvården ska fungera så väl att det inte finns behov av att teckna privata vårdförsäkringar. Den förra socialdemokratiska regeringen slöt 2005 en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om en nationell vårdgaranti, som innebär ett åtagande för landstingen att erbjuda behandling inom 90 dagar från det att beslut om behandling fattats. De uppföljningar som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting genomfört visar att vårdgarantin inte fungerar som avsett. Flera landsting uppfyller inte garantin, och variationerna är stora både mellan landstingen och mellan olika specialitetsområden. Barnsjukvården har varit ett av de områden som drabbats. Vi i alliansregeringen anser inte att detta är acceptabelt. Patientens möjligheter att få vård i tid och att själv kunna välja vårdgivare behöver snabbt förbättras. Väntetiderna och köerna måste kortas. Regeringen har därför tagit flera initiativ för att korta köer och få vårdgarantin att fungera inom hela hälso- och sjukvården. Under 2007 tillsatte regeringen en utredning med uppgift att lämna förslag på hur den nationella vårdgarantin och det fria vårdvalet kan regleras i lag. Utredningen kommer att presentera sitt slutbetänkande i december 2008. I budgetpropositionen för 2009 aviserar regeringen också en särskild tillgänglighetssatsning om 1 miljard kronor per år från och med 2010. Syftet med satsningen är att stimulera en snabb tillgänglighetsförbättring liksom ett långsiktigt hållbart effektiviserings- och kvalitetsarbete för att åstadkomma bestående förbättringar av tillgängligheten. Dessa nya medel kommer att fördelas efter prestation. De resultat som landstingen uppnår under 2009 kommer att premieras under 2010. Regeringen avser att ingå en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om de kriterier som landstingen ska uppfylla för att få del av tillgänglighetspengarna. Därutöver stöder regeringen redan landstingen i deras arbete med att korta köer och genomföra vårdgarantin. Under 2007 tillfördes landstingen 750 miljoner kronor extra och för 2008 och 2009 tillförs 500 miljoner kronor per år för detta arbete. Vidare har regeringen tillfört landstingen 214 miljoner kronor för att öka tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin. Regeringen ser med största allvar på de nuvarande bristerna i tillgängligheten till vården. Det är oacceptabelt att dessa brister finns kvar trots de ansträngningar som gjorts under många år. Behovet av nya lösningar är uppenbart, och de initiativ som regeringen nu har tagit skapar nya förutsättningar att lösa köproblematiken inom svensk hälso- och sjukvård.

Fru talman! För några veckor sedan hände något unikt i Sverige. Ett privat barnsjukhus startade. Det är ett barnsjukhus som bara tar emot barn vars föräldrar har tecknat privata försäkringar, tilläggsförsäkringar eller som kan betala stora summor kontant i kassan. Detta är att köpa sig rätten till en vård som alla barn borde ha rätt till. Det går inte att säga något annat, men på ett eller annat sätt dränerar denna utveckling den gemensamma vården för barn. Barnspecialister, fler barnläkare och andra resurser dras från den gemensamma vården. Jag möter många oroliga föräldrar. Det är dels föräldrar som inte själva har råd att teckna försäkringar, dels föräldrar som skulle ha råd men som ändå är oroliga över utvecklingen. Det är en utveckling som slår sönder något så fundamentalt som rätten till vård för det barn som blir sjukt. Därför ställde jag den här frågan till socialministern, och jag är inte nöjd med svaret. Det är ett svar som kantas av tankar kring konkurrens och marknad, som om det vore vilken vara som helst vi diskuterar här. Den vara som socialministern diskuterar är sjuka barn och föräldrar till sjuka barn, som har rätt att få den vård som vi alla har beslutat att betala skatt för. I Stockholms läns landsting, det landsting där jag och mina barn bor, ökar köerna. De har ökat kraftigt sedan den borgerliga majoriteten tog över i landstinget. I dag, enligt ny statistik, står 1 926 barn i kö för att komma till specialistvård. Det är en kraftig ökning. När de borgerliga tog över efter det förra, socialdemokratiska styret var det 252 barn som hade väntat längre än vad som ska gälla enligt vårdgarantin. Det är en kraftig ökning av köerna i barnhälsovården. I barnkonventionens artikel 24 säger man att barn har rätt att få den bästa uppnåeliga vården. I artikel 2, en av de viktigaste, portalartikeln, säger man att barn ska ha likabehandling. Min ganska självklara fråga till socialministern blir då: Hur kan det vara förenligt med barnkonventionens artiklar om barns likabehandling och bästa uppnåeliga vård att låta köerna öka, välja att sänka skatten i stället för att garantera alla barn vård och genom det understödja en helt privat barnsjukvård?

Herr talman! Jag vill tacka socialministern för ett uttömmande och bra svar, som visar på en massa konkreta åtgärder och idéer som alliansregeringen har. Det kanske inte framskymtade hos interpellanten här, men trots allt är det så. Två huvudpunkter ser jag i svaret som är glädjande. Den ena är att utgångspunkten för alliansregeringen är att vi inte ska sträva efter att vi ska behöva teckna försäkringar för någonting vi redan är överens om att vi ska betala över skattsedeln. Det är en alldeles utmärkt utgångspunkt. Den andra huvudpunkten i svaret problematiserar varför det inte är så. Jo, det är för att vi har så förfärligt dålig tillgänglighet till den vård som annars har bra kvalitet i det här landet. Här ligger grundproblemet, som jag vet att interpellanten har svårt att förstå men som jag vet att socialministern förstår och som jag ansluter mig till. Om vi tittar på de utredningar som görs och följer upp svensk sjukvård ser vi att det europeiska patientindexet, alltså hur patienterna ser på vården, just har presenterats för 2007 och 2008. Återigen ligger vi sämst till i Europa när det gäller tillgängligheten. Vi har blivit något bättre: Vi har gått upp i listan och ligger nu som nr 4. Förra året låg vi som nr 7, vill jag minnas. Vi är alltså på väg uppåt, men vi ligger sämst till. Det här är ju inte resultatet av två års misslyckanden för alliansregeringens. Tvärtom är det två år av framgång för alliansregeringen som har gjort att vi går upp i listan i den här viktiga internationella patientindexmätningen. Men det är och förblir ett problem, som beror på de tidigare Socialdemokraternas oförmåga att förstå att en större mångfald av utövare av vård skapar en bättre effektivitet av hälso- och sjukvårdens resurser och därmed bättre tillgänglighet. Det här drabbar kanske framför allt barnen, men det drabbar alla patienter. Jag tycker då att det är förfärande att resonera utifrån att man ska höja skatterna i stället för att se var problemet ligger. Vi har en för liten mångfald, och vi har inte heller en patientstyrd vård. I en tidigare interpellation nämndes att Socialdemokraterna står för en behovsstyrd vård. Ja, det gör vi i alliansen också, men vi styr behovet efter hur angeläget var och en ser detta utifrån sitt problem och hur sjukvården definierar det. Jag kan tycka, herr talman, att det är väldigt viktigt att man skiljer på att ha ett mål, som jag tror i grunden är lika, som i det här fallet är att leva upp till barnkonventionens väldigt viktiga paragrafer, och att de redskap vi har för att nå dit har olika utseende. Nu har man provat den socialdemokratiska strategin under alltför många år, och den har lett fram till det här kösystemet. Jag kan inte förstå att en enda patient som står i kö ska behöva stå i kön. Det ska inte vara ett normaltillstånd att ha ett kösamhälle för vården. Detta lyfts ofta fram av alliansregeringen i samband med att man diskuterar de åtgärder man vill iscensätta. Efter två år, speglat i de tidigare tolv åren, är vi glädjande nog nu delvis på rätt väg när det gäller att lösa ett problem som inte har lösts med socialdemokratisk traditionell politik. Att i det här läget då ifrågasätta inslag i den vården tycker jag blir något besvärande. Man kan ställa motfrågan: Varför har inte en socialdemokratisk regering förbjudit den här typen av försäkringar? Varför har man inte förbjudit patientförsäkringar över huvud taget? Det var faktiskt så att vårdförsäkringarna ökade under Socialdemokraternas tid, just för att tillgängligheten blev så beklämmande låg att man kände ett behov av att få betala två gånger för att komma till vården. Det finns en retorik i socialdemokratin som säger att alla ska ha lika vård och att den ska vara behovsstyrd på det sättet. Men i praktiken tvingar man människor, på grund av att man skapar så låg tillgänglighet, att teckna försäkringar. Då gynnar man och stöder, vilket kan ses som en paradox men för mig är en naturlig konsekvens av politiken, de rika i att de facto få bättre tillgänglighet till vården. Det här är ett problem som Socialdemokraterna har, knappast alliansregeringen.

Herr talman! När socialministern i sitt svar säger att "utgångspunkten i detta förbättringsarbete är att den offentligt finansierade hälso- och sjukvården ska fungera så väl att det inte finns behov av att teckna privata vårdförsäkringar" kan jag säga att det är många inom Stockholms läns landsting som inte tror honom. Den utveckling vi har sett i Stockholms läns landsting sedan det moderatledda styret tog över är att väntetiderna kraftigt har förlängts, särskilt när det gäller barnsjukvården, som Veronica Palm nyss berättade om. Samtidigt som de här väntetiderna och köerna inom just barnsjukvården växer öppnas, som av en händelse, ett privat barnsjukhus som bara tar emot barn från de bättre bemedlade, från dem som har haft råd att teckna särskilda försäkringar. Man kan naturligtvis säga att det råkar vara en tillfällighet att det sammanfaller, men det är klart att det finns en hel del som ifrågasätter att det är en tillfällighet. Vad det är för styre i landstinget påverkar naturligtvis. Man kan göra en jämförelse med det landsting som har den bästa tillgängligheten, som jag tror är Kalmar läns landsting. De har ett annat styre än man har i Stockholm, där tillgängligheten har försämrats. Nu har olika landsting olika förutsättningar, och det ser olika ut, inte bara beroende på vem som styr. Men utvecklingen efter valet i Stockholm har just när det gäller barnsjukvården blivit väldigt mycket sämre, samtidigt som man har kostat på sig skattesänkningar och välkomnat ett privat barnsjukhus. Begreppet barnsjukvårdsförsäkring är helt nytt. Vi har aldrig mött det tidigare. Det har aldrig varit aktuellt att ha några privata barnsjukvårdsförsäkringar. Det är en helt ny marknad som nu skapas. De privata vårdförsäkringar som är en del av en företagshälsovård och som är betalade av arbetsgivaren har varit ganska vanliga under en längre tid. Jag tycker inte att det är något stort problem. Men när enskilda individer är rädda för att utvecklingen nu, i alla fall i Stockholms läns landsting, går i den riktningen att man kanske inte kommer att ha tillgång till tillräckligt bra eller tillräckligt snabb sjukvård för sina barn blir det en rädslans politik, som gör att allt fler känner sig tvingade att teckna en privat barnsjukvårdsförsäkring. Jag tycker att det är en oerhört allvarlig utveckling. Jag tycker att det är bekymmersamt att socialministern, som i retoriken säger sig vilja ha en annan utveckling, inte alls verkar bekymrad över detta.

Herr talman! Först är det lite bekymmersamt att mina socialdemokratiska vänner helt och hållet bortser från det faktum att de som driver Barnsjukhuset Martina började planera detta sjukhus under den tid då Socialdemokraterna ledde landet. Det var det som gav dem grunden och idéerna att starta den här verksamheten. Jag tycker att det är viktigt att ha det klart för sig. Man får möjligen intrycket av era inlägg att det skulle vara så här: Nu kommer det en borgerlig regering så låt oss starta ett privat barnsjukhus! Man bör då känna till bakgrunden, att de hade planerat det länge och att det var under er tid som de bestämde sig för att sparka i gång. När det är sagt vill jag också säga detta. Varje tisdag förflyttas jag från min roll på den nationella nivån att vara socialminister. Varje tisdagseftermiddag blir jag landstingspolitiker i Stockholm. Ni kan inte hålla grejerna på rätt nivåer. Jag tycker att det är rätt besvärande. Ni kastar siffror omkring er som inte går att kvalitetskontrollera, och när jag i efterhand kollar visar de sig många gånger vara helt felaktiga. Situationen i Stockholm är den att alliansmajoriteten i Stockholms läns landsting har valt att garantera en ännu kortare väntetid inom barnmedicin än de nationellt överenskomna 90 dagarna. I stället gäller 30 dagar som gräns för när vårdgarantin träder i kraft för barn som behöver vård och behandling. Enligt den statistik som redovisas från Stockholms läns landsting uppfylls också den utlovade 30-dagarsgränsen i de flesta fall men inte i alla. Väntetiderna varierar mellan tre och fyra veckor för avancerad behandling vid de flesta vårdenheter, till exempel Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Stockholms läns landstingsfullmäktige beslutade så sent som i oktober att införa ett nytt ersättningssystem för barn- och ungdomsmedicinska mottagningar i närsjukvården. Detta bortser ni naturligtvis från, eftersom ni vill ställa mig till svars för något som ni beskriver på ett alldeles bestämt sätt som inte enbart är renhjärtat, om man får säga så. De ambitioner man har i Stockholms läns landsting är naturligtvis att korta väntetiderna i barnsjukvården samtidigt som man avser att förbättra förutsättningarna för att jämföra kvalitet och skapa en tydlighet i resursfördelningen. Jag skulle vilja fråga Veronica Palm: Om du får bestämma, kommer man då att förbjuda det privata Barnsjukhuset Martina i Sverige? Vi har fört den diskussionen mellan våra partier tidigare. Då har jag fått uppfattningen att det, möjligen med undantag för Vänsterpartiet, inte finns något parti som vill förbjuda. Partier som arbetar seriöst med de här frågorna arbetar med sikte på att ta till vara det som är grunderna för svensk hälso- och sjukvård, nämligen att vi finansierar vården gemensamt och att vården ges efter behov. Vi ska arbeta för att den offentliga vården levereras på ett sådant sätt att vi onödiggör kompletterande försäkringar som människor betalar och alltså betalar vården en gång till. Finns det någon skillnad i politiken mellan den politik som jag bedriver, den politik som Socialdemokraterna bedriver och den politik som Veronica Palm skulle vilja bedriva? Det låter här som om Veronica Palm skulle vilja förbjuda, och i så fall borde hon höja rösten väl så mycket mot Ylva Johansson som mot undertecknad.

Herr talman! Nej, socialministern, vi talar inte bara om Stockholms läns landsting. Vi talar också om regeringens politik. Det är snart två år sedan socialministern, jag och några till stod här och debatterade med anledning av att regeringen hade föreslagit - och riksdagen sedan beslutade - att ta bort den så kallade stopplagen och göra det tillåtet med gräddfiler i sjukvården. Man gjorde det tillåtet för den som kan betala extra att gå före i kön i den offentligt finansierade sjukvården. I den debatten sade socialministern - nu har jag inte protokollet framför mig - ungefär så här: Jag hoppas att denna signaleffekt går fram. Jo tack, det tycks den ha gjort. Det är ju det vi ser. Nu är det tillåtet. Nu är det välkommet att också öppna för gräddfiler i sjukvården. Det är klart att om man vill förbättra sjukvården och tillgängligheten får man inte bara prata om det utan också prioritera det. Men det regeringen och socialministern själv har prioriterat är helt andra frågor. Socialministern har själv lagt ned mer energi på fastighetsskatten än på sjukvården, och regeringen som helhet har som åtgärd för nästan alla samhällsproblem använt nya skattesänkningar. Det var också det som var huvudnumret i den senaste budgetpropositionen. Det är stora skillnader mellan den socialdemokratiska politiken och regeringens politik. Det syns till exempel i synen på vad man vill prioritera, om vi ska tillåta gräddfiler i sjukvården eller om det är behoven som ska styra och vi ska säga nej till att plånboken får styra.

Herr talman! Vi har haft tre interpellationsdebatter här tidigare där jag har tyckt att det varit en strävan efter att hitta det som är gemensamt, alltså: Vad är problemet? Vad kan vi göra åt det? Jag var lite glad när Mona Sahlin tillträdde och hon förde en del resonemang: Kanske har vi socialdemokrater varit lite väl dogmatiska. Jag är kanske inte så rädd för det där med privata initiativ inom vården. Och så har hon sagt ungefär som jag brukar säga, att en gemensam finansiering med många utförare och vård efter behov är en ganska bra idé. Jag vet inte om mina kolleger från Socialdemokraterna har hört Mona Sahlin säga detta. För vad man nu gör är att man försöker injaga skräck och oro i människor. Man försöker framställa det som någonting annat än vad verkligheten faktiskt innebär och som att Socialdemokraterna står för någonting annat än vad man åtminstone tidigare har stått för. Jag skulle än en gång, eftersom jag inte fick svar förra gången, vilja höra av Veronica Palm om det är så att Veronica Palm vill förbjuda Barnsjukhuset Martina. Ja eller nej? Det borde ju gå att svara ja eller nej på den frågan. Jag har kommit fram till att det inte är en bra idé att försöka förbjuda en sådan verksamhet, utan det som jag och andra får göra som är intresserade av att förbättra den offentligt finansierade vården och få den att fungera så bra som möjligt är att arbeta med att öka tillgängligheten. Det handlar om ett fortsatt arbete för kvalitetsförbättring som gör att människor ska komma fram till att de inte vill betala för vården en gång till. Jag vänder mig lite grann mot det sätt på vilket ni nu resonerar, för jag tror att ni kan bättre än det här. Den nivå som ni nu tar ned diskussionen till blir varken seriös, framåtsyftande eller någonting som kommer att glädja de personer som ännu får vänta på vård alltför länge. Det är där som jag tycker att vi borde lägga ned kraften. Att lägga ned kraften på att sabla ned mig för att det startas ett privat sjukhus som började planeras under er tid är ju ett stickspår i debatten om man är ute efter att underlätta eller förbättra för de människor som väntar på vård och omsorg. Man kan välja den tonen. Man kan välja det spåret. Men då skiljer man ju ut sig från kretsen av personer som vill vara med och bidra till en förbättring av hälso- och sjukvården, och det är där jag tror att människor vill att vi ska befinna oss.

Herr talman! Jag ska börja med svaret och med en fråga till socialministern. Jag tyckte att jag svarade i mitt första inlägg. Jag vill ha en gemensam vård för alla barn som är så pass bra att behovet av ett privat barnsjukhus inte finns. Socialministern beskyller mig för att piska upp en stämning av oro och skräck hos föräldrar när det de facto är den verklighet som finns i det borgerliga Sverige som skapar den oro som gör att föräldrar känner att de måste teckna en privat barnsjukvårdsförsäkring för sina barn. När den oron inte finns då finns heller inte behovet av Martina eller andra privata barnsjukhus. När den gemensamma barnsjukvården är så pass bra finns inte behovet, och då är det inte intressant med förbud eller inte. Jag är inte den som tänker lagstifta eller förbjuda. Jag vill inte ha behovet. Då måste jag ställa en fråga till Göran Hägglund. Om du nu säger i ditt interpellationssvar att du tycker samma sak, att den gemensamma vården ska vara så pass bra, undrar jag: Vad gör du för att säkerställa det? Det här är ju uppochnedvända världen. Det är uppochnedvända världen med en barnsjukvård i Sveriges största landsting, i Stockholms läns landsting, där man först ska teckna en privat försäkring. Man ska bli godkänd, vilket inte alla blir. Man ska betala. Och när man väl har fått den gäller den inte för allvarliga sjukdomar. Den gäller för de friska och för de rika, och det är ett vägval. Göran Hägglund! Det är ingen pseudodebatt. Det är inget stickspår. Det här är ett vägval i synen på sjuka barn. Vill vi ha en sjukvård som prioriterar rika, friska barn, eller vill vi ha en sjukvård där alla barn är lika värda och där det är behoven av vård som ska styra, även för barnen? Jag vet var jag står. Jag vill ha en sjukvård som är till för alla och där behoven styr, men frågan är var regeringen står.

Herr talman! Jag tror att alla som har sett vad jag har arbetat för, de förslag som jag har lagt fram och de initiativ som jag har tagit, vet att det går ut på att underlätta så att alla människor i vårt land ska ha tillgång till en tillgänglig och högkvalitativ vård. När det gäller Stockholm tycker jag att den debatten huvudsakligen bör föras i Stockholms läns landsting, i de sammanhangen. Sedan finns det sådant som har bäring på den nationella politiken som också jag ska vara med och debattera. När det gäller Vårdval Stockholm och de förändringar som har skett där gläder jag mig åt att det till exempel har tillkommit en ny mödravårdscentral i Kista-Rinkeby. Jag gläder mig åt att det har tillkommit barnavårdscentraler i Farsta, i Kista-Rinkeby, i Södertälje och så vidare. Jag gläder mig åt att man i Stockholms läns landsting under 2008, alltså den tid som man kan överblicka, har tagit emot långt fler personer än vad man gjorde året innan, det vill säga under den tolvmånadersperioden. Man behandlar alltså väldigt många fler personer. Om det sedan tillkommer väldigt många fler människor till vården kan det inom vissa segment på vissa områden bli köer som man då måste göra sitt yttersta för att bemöta. Vi har i många debatter här tidigare framfört vad vi gör, till exempel i form av vårdgarantipengar till landstingen, i form av en extra kömiljard till landstingen som visar att de kan korta väntetider och i form av förbättring och förstärkning på IT-infrastrukturområdet som gör att vi kan effektivisera och öka möjligheten till kontakter mellan till exempel läkare och patient. Vi åstadkommer alltså effektiviseringar som gör att patientmötet kan få ett större utrymme. Det är sådana effektiviseringar och förbättringar som jag vill se. Sverige står fortsatt på en grund som innebär att vården finansieras gemensamt och att vård ges efter behov, herr talman.