Sexualbrottsutredningar

Fru talman! har frågat mig vilka åtgärder jag kommer att vidta för att säkerställa att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten åtgärdar de påtalade bristerna i handläggningen av sexualbrott. Hon har också frågat hur jag avser att säkerställa rättssäkerheten och likvärdigheten mellan olika geografiska områden för sexualbrott.

Det är viktigt att rättsväsendet gör sitt yttersta för att utreda anmälda våldtäkter och andra sexualbrott. Att Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten har gjort en gemensam tillsyn över handläggningen av våld i nära relation och sexualbrott är positivt. Syftet med tillsynen har varit att se om det finns systematiska brister i arbetet som behöver åtgärdas. En slutsats som myndigheterna drar är att de åklagarkamrar och polisområden som i större utsträckning följer det metodstöd som finns över tid också har högre lagföring. Detta indikerar att fortsatta åtgärder behöver vidtas i myndigheterna för att säkerställa att de riktlinjer som finns för arbetet också följs i praktiken.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen har de senaste åren genom återrapporteringskrav eller uppdrag i Polismyndighetens och Åklagarmyndighetens regleringsbrev ålagt myndigheterna att redovisa hur man arbetar för att utveckla och förankra arbetsmetoderna vid utredning av våldtäkt och andra sexualbrott. Även i regleringsbreven för 2019, som ändrades genom regeringsbeslut förra veckan, finns ett uppdrag till myndigheterna att lägga särskild uppmärksamhet vid att analysera och beskriva utvecklingen gällande utredningar av bland annat sexualbrott.

För att få bättre kunskap om brottsutvecklingen och rättsväsendets arbete har regeringen dessutom gett Brottsförebyggande rådet, Brå, två uppdrag gällande sexualbrott, som ska redovisas under 2019. Det ena uppdraget handlar om att belysa orsakerna till ökningarna av anmälda och självrapporterade sexualbrott sedan 2005. I det andra uppdraget ska Brå belysa rättsväsendets hantering av våldtäktsbrott från anmälan till dom. Brå ska bland annat identifiera svårigheter och framgångsfaktorer i utrednings- och lagföringsarbetet samt ge förslag på hur rättsväsendets hantering av våldtäktsbrott ska kunna förbättras.

Utredningar om sexualbrott är en viktig fråga för regeringen. Jag kommer därför att följa den här frågan noga. Vid behov är jag inte främmande för att vidta ytterligare åtgärder.

Fru talman! Tack för svar, och tack för möjligheten att få höra hur statsrådet Damberg tänker agera för att gå från att konstatera brister som har varit kända sedan tidigare till att rutiner följs och att dessa ärenden prioriteras.

Det är inte bara rapporten Våldsbrott i nära relationer och sexualbrott mot vuxna som påtalar problemen med långa handläggningstider och få fällande domar. Även Europarådets expertgrupp Grevio publicerade nyligen en rapport med uppmaningen till Sverige att vidta åtgärder inom rättsväsendet för att säkerställa en effektiv handläggning och utredning av brott mot kvinnor. De pekar också på att bristerna påverkat förtroendet för rättsväsendet. Förtroendet för rättsväsendet är ett grundfundament i en rättsstat och en demokrati.

På senare år har tystnaden brutits, och allt fler talar öppet om problemen och om vilka normer och värderingar som ligger bakom sexuella övergrepp och våld i nära relationer. Det är positivt att skamkänslorna minskar och att det inte ska vara fråga om de utsattas skuld. Metoo var och är en revolution och en avgörande öppning för att lägga skulden där den hör hemma - hos förövaren.

Kvinnor i alla åldrar ringer till Kvinnofridslinjen för att berätta om övergrepp. De söker hjälp inom hälso- och sjukvården, de vänder sig till lokala brottsofferjourer och de anmäler till polisen. Men de får då inte mötas av för långa handläggningstider och så få fällande domar.

Var femte kvinna i Sverige och var tjugonde man har någon gång i sitt liv utsatts för allvarligt sexuellt våld. Det visar studien Våld och hälsa - En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa. Studien presenterades av Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, våren 2014. I undersökningen framkommer en tydlig koppling mellan utsatthet för våld och psykisk och fysisk ohälsa - inte bara direkt vid våldstillfället utan även långt senare i livet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Två poliser rycker ut efter Jennys larmsamtal till SOS Alarm mitt under pågående våldtäkt. Mannen grips på brottsplatsen, och kvinnan genomgår läkarundersökningar som visar tydliga skador. Mannen häktas inte och frias efter tre månader. Kvinnan åtalas i stället för ringa narkotikabrott. Ett av alla fall.

I en kartläggning från 2014 bedömer Brottsförebyggande rådet att var fjärde kvinna är utsatt för brott i en nära relation. Av de drygt 5 miljoner kvinnor som lever i Sverige innebär det ofattbara 1 250 000 kvinnor som någon gång i livet kommer att vara utsatta - i hemmet, av någon som säger att den älskar henne, på en plats och i en relation där hon trodde att hon var trygg. Merparten av dessa anmäler inte, för vem bryr sig?

I fredags släpptes dokumentären om Josefin Nilsson. En fantastisk artist som med sin röst och sin livsglädje underhållit och skänkt så många människor glädje och tröst, men också en människa med ett levnadsöde som delas av så många. Pojkvän blir förövare. Hårda ord blir till hot, hot blir till slag och slag blir till skador på både kropp och själ. Livet blir till ett helvete, helt enkelt. Ännu ett av alla fall.

I Sverige finns tusentals och åter tusentals som delar dessa erfarenheter, som lever med minnen av övergrepp eller som fortfarande lever mitt i det inferno som livet blir när någon nära begår dessa övergrepp. Jennys och Josefins berättelser är deras berättelser. Vi är inte en domstol; vi ska inte döma här i denna kammare. Men deras berättelser är inte bara deras. Det är tusentals och åter tusentals kvinnors berättelser.

Det är lovvärda förslag i statsrådets svar: göra sitt yttersta, systematiken brister, det behövs åtgärder, återrapporteringskrav, särskilt uppmärksamma, belysa orsaker, identifiera skiljelinjer. Men gör det någon skillnad?

Min fråga till statsrådet är: På vilket sätt kommer detta att göra skillnad för kvinnorna som lever med konsekvenserna av dessa övergrepp resten av livet?

Fru talman! Tack, Annika Qarlsson, för en mycket viktig interpellation! När den skrevs var den aktuell. Nu när vi debatterar den är den ännu mer aktuell.

Jag har själv sett filmen om Josefin Nilsson och berättelsen om vad hon utsattes för men också om hennes familjs fortsatta kamp med det som hände. En otroligt stark berättelse om vad det innebär för en människa att utsättas för detta i en nära relation, hur det bryter ned men också hur farligt det kan vara.

Det tragiska är att vi lever i ett samhälle och en tid där fortfarande det farligaste som finns för män är att på något sätt engagera sig i en kriminell organisation, medan det farligaste som finns för kvinnor är att leva ihop med en våldsam man. Det är det absolut farligaste som kvinnor kan göra. Många kvinnor fastnar i en miljö som är riktigt farlig för dem, och det blir en tystnadskultur - man vill inte anmäla, man känner eget ansvar för att det har gått så långt eller man på något sätt har godkänt beteenden tidigare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är otroligt viktigt att vi i Sverige blir föregångare på det här området och visar att detta inte är acceptabelt i ett modernt, demokratiskt samhälle, som ska garantera också kvinnors rätt till trygghet.

Vi har en långsiktig strategi, en tioårig strategi, för att minska mäns våld mot kvinnor. Men redan i dag har regeringen gjort upp med Centerpartiet och Liberalerna i budgetsammanhang om extra insatser för att jobba förebyggande, insatser som bryter dessa tendenser men också ger stöd till de kvinnor som drabbas.

Lite tråkigt men samtidigt viktigt är att efter att filmen om Josefin Nilsson visats uppfattar jag att man på kvinnojourer runt om i landet får ytterligare samtal. Kvinnor vänder sig till jourer och andra för att få veta hur man gör och vem man vänder sig till. "Det här har jag råkat ut för. Är det här okej?" Det är viktigt att detta görs och att dessa kvinnors samtal tas på allvar.

Jag växlar över till svaret. Kommer det att göra skillnad? Ja! Tillsynsrapporten visar ju att när polis och åklagare jobbar efter de nationella riktlinjer som finns för hur man ska hantera denna typ av brott går det bättre. När rutinerna inte följs blir det sämre. Då får man inte lika starkt bevisvärde, och då blir processerna mer utdragna.

Det finns oacceptabla skillnader, tycker jag, mellan olika delar av Sverige i fråga om hur bra man jobbar med detta. Men, återigen, jag hade varit mer orolig om Åklagarmyndigheten och polisen inte hade tagit fram denna tillsynsrapport. Det visar ju att de själva tycker att detta är en viktig fråga att jobba med och att de måste pressa ut detta sätt att jobba i hela organisationen.

Det här kommer att kräva resurser. I förra vårändringsbudgeten gavs särskilda resurser till polisen för att den ska kunna jobba med särskilda insatser, inte minst med att säkra bevisning. Det gavs särskilda pengar för det så att tiderna på Nationellt forensiskt centrum inte blir för långa.

Nu bygger vi ut Polismyndigheten i hela landet med mer resurser. Min förväntan med en större polisorganisation är större effektivitet. Det är det stora. Men det krävs också särskilda insatser. Därför är det viktigt som jag säger i svaret och som Annika Qarlsson också uppmärksammar: Det senaste regleringsbrevet innehåller återigen detta specifika område. Polisen måste återrapportera till oss hur man jobbar med och följer upp dessa frågor, för detta är en av vår tids absolut allvarligaste former av brottslighet. Det skapar mycket otrygghet, och om inte polis och åklagare sköter detta på rätt sätt riskerar det också att försämra förtroendet för rättsväsendet och samhällsinstitutionerna.

För mig och för regeringen är detta en viktig fråga. Jag är glad att Centerpartiet, Liberalerna och regeringen nu har enats om förebyggande insatser och 45 miljoner kronor i vårändringsbudgeten som jag tror kommer att göra skillnad också på sikt.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, statsrådet, och tack så mycket för engagemanget! Jag tror att en av de viktigaste sakerna för att vi över huvud taget ska kunna ändra de här bitarna är ett tydligt ledarskap och nolltolerans för att detta ska fortgå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är klart att det finns gränser för hur tydlig en minister kan vara. Men jag tror att i de här frågorna är det så stora motstånd som ligger under ytan och som man måste komma åt att det måste vara tydligt att det inte handlar om ett val på polisstationen om man ska ta upp fallet eller inte ta upp fallet. Återrapportering, uppföljning av likvärdigheten och att det verkligen händer saker och att tiderna förkortas tror jag är helt avgörande för att sätta den pressen på organisationen.

Diskussionen som ibland blir om att det finns så mycket annan allvarlig kriminalitet och att man inte hinner med, den är också ett hinder i vägen för vad som är viktigt och riktigt och vad som är allvarligt. Att bli utsatt för en våldtäkt är ju något av det mest integritetskränkande en person kan råka ut för, och det sätter ofta spår långt senare i livet. Många utsatta kvinnor och män tvingas leva resten av sina liv med trauman, och det studien från NCK visar är att den utsattheten lever man med resten av livet. Vi får kostnader för resten av livet. Det är samhällskostnader, men det är oerhört stora kostnader för varje individ som råkat ut för detta.

Det finns på NCK i Uppsala ett viktigt strukturerat arbete med kvinnofridslinjer, där man tar emot alla dessa samtal. Men man har också kunskapen, och man har byggt upp myndighetsstruktur runt om i Sverige och jobbar på ett mycket bra och strukturerat sätt för att höja kunskapen och medvetenheten och se till att det kommer in kunskap i utbildningar och liknande för dem som är i yrkeslivet i dag men också för de nya studenter som läser till exempelvis socionom, tandläkare eller sjuksköterska så att de får med sig denna kunskap.

Jag har varit drivande i detta arbete för att se till att den satsning som presenterats i dag finns med. Jag har under många år jobbat tätt tillsammans med NCK och ser det arbete de gör. Det gör stor skillnad ute i verksamheter. NCK ser till att man har underlag på jourcentraler och inom sjukvården och äldreomsorgen för att kunna ställa de svåra frågorna och därefter också kunna följa upp. Satsningen är ett oerhört välkommet tillskott för att fortsätta med dessa frågor.

Jag tror att i den här delen är det oerhört viktigt att statsrådet Damberg fortsätter att begära in underlag och siffror för att se till att det hela tiden förflyttas så att det hela tiden gör skillnad. Det får inte falla mellan två stolar, och det får inte bli något annat som är viktigare.

Jag har en bok här med citat från Kvinnofridslinjen. En kvinna som ringer in säger: "I lagen står det att man ska samarbeta, men hur ska det gå till när jag aldrig har fått göra min röst hörd?"

En av de saker som presenteras i denna rapport är att var tredje känd gärningsman inte ens har hörts. Detta är någonstans en första, grundläggande del, och jag tycker att det belyser hur allvarligt låg nivå det är på arbetet. Där finns så oerhört mycket att göra.

Fru talman! Jag kan garantera interpellanten att detta är ett arbete som kommer att prioriteras och att vi kommer att hålla starkt fokus på detta område.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om man tittar på brottsstatistiken över tid ser man att det är två saker som sticker ut. Det ena är att den gängrelaterade grova brottsligheten, med skjutningar och sprängningar, har ökat och stuckit iväg i Sverige. Vi ska pressa tillbaka den. Det andra som sticker ut i statistiken för de senaste åren är kvinnors utsatthet, oro och otrygghet.

Detta är en samhällsfråga. Det är inte en fråga om fritt valt arbete för polisen eller Åklagarmyndigheten att jobba med dessa frågor. Tillsynsrapporten visar också att det finns flera goda exempel runt om i landet där det fungerar bra men att det inte håller samma höga standard överallt. Missförstå mig rätt - ingenting är enkelt - men om vi redan vet vad som fungerar är det relativt enkelt att överföra dessa kunskaper till fler platser och se till att alla jobbar med detta.

Det gäller även att man jobbar systematiskt med det som du, Annika Qarlsson, lyfter fram och att man följer upp detta löpande. Sexualbrott och våld i nära relationer är prioriterade områden för Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten, och utredningsresultaten för alla dessa typer av brott följs upp löpande.

Polismyndigheten har tagit fram en nationell utbildning för utredare av sexualbrott som går på djupet för att sprida kunskapen om hur man gör detta arbete så effektivt som möjligt. Polismyndigheten beslutade förra året också om nationella riktlinjer för polisens hantering av förvaring och användande av spårsäkringssatser vid utredning av sexualbrott.

Med anledning av den nya sexualbrottslagstiftningen, som breddade brottsrubriceringarna på detta område och gjorde det möjligt att fälla fler förövare, gjordes stora utbildningsinsatser också när det gäller Åklagarmyndigheten och domstolsväsendet, så att dessa myndigheter är fullt uppdaterade i fråga om vad lagstiftningen medför och vilka möjligheter detta ger. Även metodstödet har utvecklats på flera områden på senare år.

Jag kommer att följa detta väldigt noga. Det är också viktigt att vi börjar med det långsiktiga. Jag är tacksam för att inte minst Annika Qarlsson själv har varit drivande i arbetet med att vi ska göra mer förebyggande arbete. Om vi inte får in anmälningar kan polisen och åklagaren inte göra sitt jobb. Det får inte vara skamfyllt att anmäla detta. Det är kvinnorna som har rätten på sin sida; det är inte männen.

I den tidsanda vi lever i har det ibland blivit lite kontroversiellt att säga att det är mäns ansvar, men det är mäns ansvar att förändra detta. Det handlar om attityder och frågan om mäns ansvar generellt i samhället för att inte acceptera eller se mellan fingrarna med denna typ av beteende.

Jag ser fram emot att samarbeta med Annika Qarlsson. Om vi upptäcker saker och ting som fortfarande inte fungerar bra och om vi ser att utvecklingen inte går åt rätt håll är jag beredd att titta på det tillsammans med Annika Qarlsson och andra personer i denna kammare för att se till att detta är en prioriterad fråga.

Vi ska vända dessa siffror, men framför allt ska vi återupprätta de kvinnor som har utsatts för detta. De ska känna att rättssamhället finns för dem, att man sköter det seriöst och professionellt och att vi kan fälla de förövare som begår dessa fruktansvärda brott mot kvinnor runt om i Sverige.

Fru talman! Jag tackar för svaret och, återigen, för engagemanget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att det också handlar om att ge de verksamheter som möter detta verktyg för att klara av att möta dessa personer och göra ett bra jobb. Det handlar om att ha en grundläggande kunskap om vad det är som händer och sker. Vilken process är det som sker, och vilka ageranden är det som blir naturliga följder av att någon blir utsatt för våld i en nära relation eller utsatt för en våldtäkt?

Det behövs en generell kunskap i hela yrkeskåren, men det behövs också specialiserad och utvecklad kunskap hos dem som sedan sitter och utreder detta. Det jobbar NCK väldigt mycket med, både när det gäller att finnas med och komplettera utbildningar gentemot dem som redan finns i yrkeslivet och när det gäller att ta fram utbildningar till dem som är på väg ut i yrkeslivet.

Jag tror att det någonstans i detta också handlar om att ställa krav. I den uppföljning som behöver göras kan en del, som statsrådet kan ha med sig, vara att se till att verktygen med kunskap och formell kompetens i dessa frågor sprids brett bland dem som möter och jobbar med detta.

Till sist vill jag säga att dessa frågor inte är nya för kvinnorörelsen. Detta är frågor som fanns med i grunden när kvinnorörelsen bildades för länge sedan. Det vi ser nu, tack vare metoo, är att fokus har hamnat på att lägga skulden för det hela där den hör hemma. Detta är en stor revolution, och det måste också genomsyra de myndigheter som möter dessa kvinnor. Där har vi fortfarande ett stort arbete att göra.

Jag är tacksam över att statsrådet har gett mig svar på hur man systematiskt kommer att arbeta och över att vi lyckas satsa ytterligare resurser i vårändringsbudgeten. Framför allt är jag tacksam över statsrådets stora engagemang - jag tror att det är oerhört viktigt och avgörande för att detta ska genomsyra verksamheterna runt om i landet.

Fru talman! Först vill jag säga att jag hoppas att det inte är sista gången som riksdagen debatterar dessa frågor. Vi kommer att behöva ha fortsatt fokus på detta, för det är ett stort samhällsproblem. Det är ingenting nytt, men efter metoo finns det också en möjlighet att göra något i Sverige som få länder har lyckats med: att vända på skuldbördan och se till att kvinnors ord tas på allvar.

Vi har nu en lagstiftning på plats som tar kvinnor på allvar, och vi har också ett juridiskt system som klarar av att lagföra detta. Men då måste människor anmäla. Denna information måste komma in, och man måste göra rätt när anmälningarna kommer. Detta finns i dag.

Återigen, bara för att påminna: Tillsynsrapporten kom till på grund av att polisen och åklagarna själva ville göra en tillsynsrapport och se om man följde de riktlinjer som fanns. Det konstaterades att många gör det men att inte alla gör det. Det finns alltså utrymme för förbättringar. Jag kommer att följa upp det, men det kommer också att kräva förebyggande arbete. Det handlar både om satsningen om 10 miljoner på NCK och om bredare satsningar för att förebygga och se till att våld i nära relationer minskar i Sverige och att vi tar kvinnor på allvar.

Jag ser fram emot en fortsatt diskussion om detta, och jag kommer även fortsättningsvis att vara engagerad i dessa frågor.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.