SAPRIN-rapporten

Fru talman! Marianne Samuelsson har frågat utri- kesministern om hon avser att arbeta för att den s.k. SAPRIN-rapporten om Världsbankens och IMF:s strukturanpassningsprogram kommer upp till diskus- sion i Världsbanken. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Rapporten är ett resultat av en utvärdering som påbörjades 1995 och genomfördes gemensamt av Världsbanken, ett stort antal enskilda organisationer från olika delar av världen samt regeringarna i de tio länder vars strukturanpassningsprogram utvärderats. Sverige har varit med och finansierat den verksamhet som lett fram till den här rapporten. Att stärka delak- tigheten i bankens och fondens arbete är viktigt. Den lärande process som den här rapporten har sitt ur- sprung i, och som har skett i samarbete med banken, är ett uttryck för en ändrad inriktning och delvis nytt arbetssätt för Världsbanken. Det är mycket välkom- met. SAPRIN-rapporten belyser en allvarlig brist i strukturanpassningsprogrammens utformning som de såg ut fram till mitten av 1990-talet. Programmen lyckades visserligen relativt väl med de absolut nöd- vändiga reformerna för makroekonomisk stabilise- ring, inflationen sjönk och budgetunderskotten mins- kade. Däremot fokuserades inte tillräckligt på hur reformerna drabbade de fattiga. Under Wolfensohns ledning på 1990-talet bredda- de banken sina strukturanpassningsprogram. Sats- ningar på sociala skyddsnät och andra åtgärder för att lindra effekterna på de fattigaste delarna av befolk- ningen inkluderades i programmen. I dag är Världs- banken aktiv inom allt från infrastruktur till utbild- ning, kulturella frågor, hälsa, hiv/aids, finansiella reformer, energi och privatsektorutveckling. Kritiken i rapporten, som alltså beskriver effek- terna av reformer som genomfördes för snart tio år sedan, är således till viss del inaktuell. Banken har radikalt förändrat sitt sätt att arbeta. Fattigdomsbe- kämpning är i dag det överordnade målet för Världs- bankens verksamhet. Det är likaledes viktigt, vilket Marianne Samuels- son också påpekar, att Världsbanken även fortsätt- ningsvis tar lärdom av misstag och lyssnar på den kunskap som finns i folkrörelserna. Folklig delaktig- het är avgörande för att lyckas i kampen mot fattig- dom. I dag utgår Världsbankens insatser på landnivå från fattigdomsstrategier, s.k. Poverty Reduction Strategy Papers, PRSP, som författas av mottagar- ländernas egna regeringar och bygger på deras egna prioriteringar, i konsultation med det lokala civila samhället. Den här processen kan utvecklas och det folkliga inflytandet öka. Men den är på rätt väg. Jag skulle vilja påstå att enskilda organisationer i dag har en unik möjlighet att påverka bankens arbete. För att avslutningsvis ge ett konkret svar på inter- pellantens fråga vill jag börja med ett förtydligande. Utvärderingarna och lärdomarna från SAPRI- processen i samtliga berörda länder diskuterades av Världsbankens styrelse redan den 23 juli 2001. En vecka senare, den 30-31 juli 2001, presenterades och diskuterades utvärderingarna under en konferens i Washington, Second Global Forum, där forskare, regeringsrepresentanter och frivilliga organisationer från berörda länder samt personer från Världsbankens forsknings- och utvärderingsavdelningar deltog. Inför detta möte bidrog Världsbanken med rapporten Ad- justment from Within - Lessons from SAPRI, som finns att tillgå på bankens hemsida (www.worldbank.org). Därmed inte sagt att frågan är utagerad. Jag kom- mer att fortsätta att verka för en fortsatt reformering och skärpt fattigdomsfokusering av Världsbankens verksamhet. En del av SAPRIN-rapportens slutsatser kan komma väl till pass i detta arbete.

Fru talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag skulle dock vilja säga att jag inte tycker att svaret riktigt motsvarar det som jag hade förväntat mig. Den kritik som har framförts mot Världsbanken och som också återfinns i SAPRIN-rapporten lever faktiskt i väldigt stor utsträckning kvar när man kommer ut till u-länderna och frågar hur de ser på Världsbanken. Jag har också ett flertal gånger hört uppgifter om Världs- bankens förändrade strategi. Jag kan till en del hålla med om att man har ändrat sin strategi, men att Världsbankens sätt att arbeta har så radikalt föränd- rats som ministern vill framhålla är jag inte riktigt övertygad om. Jag tror att vi i så fall skulle ha kom- mit längre när det gäller fattigdomsbekämpningen. Det är trots allt så, som ministern säger, att det var i mitten av 90-talet som den här förändringen kom till. Jag vill vidareutveckla det som är viktigt i SA- PRIN-rapporten och fråga ministern lite om den. Hur ser ministern på samarbetet mellan folkrörelserna och Världsbanken? Det är nu andra gången som Världs- banken bett folkrörelserna vara med i ett samarbete om en större och tyngre rapport men som Världsban- ken strax innan rapporten ska avlämnas hoppar av ifrån. Förmodligen sker detta därför att man helt enkelt inte är nöjd med det resultat som folkrörelserna kommer fram till i sin rapportering, utifrån de erfa- renheter som folkrörelserna faktiskt har av hur män- niskor har det i de fattiga länderna ute i världen. Världsbanken talar ju ganska mycket med reger- ingarna och kanske mindre med folk nere på gräs- rotsnivå som har erfarenheter av hur strukturanpass- ningsprogrammen har slagit ut. Jag uppfattar att det fortfarande faktiskt händer en hel del i dessa program, att de slår fel och att människor drabbas. Det är därför intressant att få veta hur ministern ser på samarbetet mellan folkrörelserna och Världsbanken. Kommer ministern att ta några initiativ för att folkrörelsernas roll i det internationella samarbetet ska stärkas eller förändras, eller ska folkrörelserna kanske återigen få uppleva att de är bra att ha om de tycker likadant som banken men att om de inte gör det ska de kanske ändå skippas på sluttampen? Det är som jag ser det viktigt att de enskilda orga- nisationerna deltar i utvecklingsarbetet eftersom en- skilda organisationer har en bred erfarenhet. Det är då oerhört intressant att lite grann få höra hur regeringen ser på deras arbete. Är det arbete som enskilda orga- nisationer utför i världen i dag viktigt, och om reger- ingen tycker att det är viktigt, hur ska regeringen stärka detta samarbete på det internationella planet? Det finns mycket i SAPRIN-rapporten som är oerhört alarmerande och som naturligtvis måste tas på största allvar, även om ministern säger att det har tagits tillbaka. Men det har jag hört också av Världsbanken, när jag var på Världsbankens parlamentariska nätverks möte. Då fick man också höra att Världsbanken hade lyckats förändra sin politik väldigt radikalt. Sedan lyssnade vi på parlamentarikerna från de fattiga län- derna, och då sade de att när de möter Världsbanken så är den inte förändrad. Det är samma gamla Världs- bank som ställer samma krav, och inte minst socialt slår det oerhört hårt mot människor i de fattiga län- derna.

Fru talman! Det är en sak som jag inte riktigt för- står i vad Marianne Samuelsson säger, och det är det här om att hoppa av. Banken har ju haft en avslutande diskussion om den här rapporten och också redogjort för sina slutsatser av den. Att det skulle föreligga något slags avhopp här begriper jag uppriktigt sagt inte. Jag kan nämna att jag personligen har lett en hel del utvärderingar och revisioner av de gamla struk- turanpassningsprogrammen, både här hemma som statssekreterare i Finansdepartementet och som leda- mot av den europeiska revisionsrätten, där vi gick igenom de här strukturanpassningsprogrammen. I dag driver Världsbanken en verksamhet som är utomordentligt mycket bredare och mer omfattande än den som en gång tog sitt uttryck i de här struktur- anpassningsprogrammen. De är i hög grad ett resultat av den påverkan som har skett och de erfarenheter som har gjorts. Det hör till historien att en del av strukturanpass- ningsprogrammen var alldeles nödvändiga. I dagens läge, t.ex. i diskussionerna i Monterrey, är det ju ingen människa som ställer sig upp och säger att man inte ska försöka eftersträva en sund makroekonomisk politik med goda statsfinanser och kontrollerad infla- tion. Det är ju ingen som talar om att man ska ha hög inflation i dag, eller att det skulle vara farligt med export. Jag vill på den här punkten klargöra att det finns ett så att säga krypskytte mot den makroekonomiska balansen och att det finns all anledning att vara tydlig i att detta inte accepteras. När man diskuterar med frivilligorganisationer eller företrädare för olika län- der i syd i dag är det naturligtvis ingen som i dag säger att lösningen ligger i mindre export och mer inflation. Men det avgörande i det som har hänt är ju att Världsbanken i dag - här kommer just folkrörelserna in i bilden - inriktar hela sin verksamhet på fattig- domsbekämpning. De program för fattigdomsbe- kämpning som i dag byggs upp och som ägs av mott- agarländerna själva bygger just på en folklig samver- kan. Där är vår inställning att detta måste fortsätta och utvecklas. Vi befinner oss så att säga i ett tidigt skede av denna utveckling, och det finns all anled- ning att förstärka den och att förstärka fattigdoms- strategierna och den folkliga samverkan där. På den punkten menar jag att Världsbanken på ett mycket lovvärt sätt har följt kritiken och strukturerat om sin verksamhet. Om man i dag talar om samma gamla världsbank måste man jämföra med situationen för 10-15 år sedan. Det är ju en helt annan verksamhet som bedrivs. Just genom de nationellt ägda fattig- domsstrategierna bygger man så att säga in en folklig samverkan i hur politiken ska föras i mottagarländer- na. Men som sagt: Det finns all anledning - det vill jag gärna återkomma till - att förstärka de inslagen, liksom det också finns all anledning att generellt förstärka syds ställning.

Fru talman! Ja, det där sista om att vi generellt måste förstärka syds ställning håller jag fullständigt med om. Det är oerhört viktigt att man också lyssnar på länderna i syd, deras erfarenhet och deras behov. Det är en av de viktiga delarna, som jag ser det i den här rapporten, där man i stor utsträckning utgår från syd. Att det har skett förändringar i Världsbanken är vi nog helt överens om, men jag är tveksam till att de förändringarna är så radikala att de innebär att man med dessa förändringar ska nå de resultat som borde nås inom det internationella samarbetet, inte minst när det gäller fattigdomsbekämpning. När en miljard människor lever under nivån för vad man behöver ha för att klara energibehovet för dagen, då inser man ju att det är mycket kvar att göra. Vi kan också konstatera tillsammans att det finns en hel del i det här som inte fungerar rent praktiskt. En del är ju inte minst att man är oerhört marknadsli- beral i det här. Jag har inget emot handel - jag tycker den är viktig - men den måste ske på ett sådant sätt att de fattiga människorna inte drabbas av de handels- regler som vi har. Det måste ske på ett rättfärdigt sätt och ett någorlunda likvärdigt sätt, så att de fattiga också kan vara med. Vad vi i många fall ser, när rapporter tas fram, är att man slår ut de befintliga företagen i de u-länder som man ska bedriva handel med, vilket ger sämre möjligheter att bygga upp en egen struktur. Det här är en viktig del i det som bru- kar kallas för koherensen i politiken: Det måste stämma också när det gäller världsbankspolitiken. Jag förutsätter att regeringen kommer att lyfta fram de här frågorna. Jag tyckte inte att ministern var helt tydlig, men jag hoppas verkligen att det här är frågor som ministern kommer att lyfta fram i de kommande mötena för att stärka den solidaritet som behövs med tredje världen. Dessa frågor om en rättvisare värld måste också komma in i samarbetet när det gäller handelsreglerna, därför att det är inte likvärdiga villkor för de fattiga länderna i dag i handeln. Det är inte så att handelsli- beraliseringen alltid gynnar de fattiga länderna. Det är också så att deras möjligheter slås ut med de handels- villkor som finns, och vi riskerar att få se ännu mer av fattigdom och elände. Man kan titta på miljöområdet, som ju också är ett viktigt område vad gäller hållbar utveckling. Där kan man också se att liberaliseringsreglerna inte tar hän- syn till hållbar miljö, och därmed slår de fel. Det här tycker jag är viktiga delfrågor som jag hoppas att ministern tar med sig och diskuterar i det här sammanhanget. Man bör också stärka det samar- bete som behövs med internationella NGO:er. Man måste också lära sig att lyssna på dem som har erfa- renheter från gräsrötterna i de fattiga länderna.

Fru talman! Vad beträffar marknadsliberalismen skulle jag vilja träda till Världsbankens försvar. För någon vecka sedan beslöt den amerikanske presiden- ten att skriva på ett beslut som voterats igenom på Capitolium, som med 80 % ökar jordbrukssubventio- nerna i USA. Det är ett dråpslag mot politiken för att öppna marknaden för de fattiga ländernas export, som amerikanerna var med och drev vid utvecklingskonfe- rensen i Doha, och som vi som vill förnya och för- ändra EG:s jordbrukspolitik hade hoppats att få stöd för. Den mest kraftfulla attacken mot det här beslutet som jag hittills tagit del av - jag har ändå tagit i gans- ka ordentligt för egen blygsam del - är ett uttalande som har gjorts av WTO:s chef, Valutafondens chef och världsbankschefen. Dessa tre tillsammans har riktat utomordentligt kraftig kritik emot USA för detta beslut och just anfört att om man fattar den här typen av beslut, som alltså innebär att marknadslibe- ralerna överger all sin liberalism när det börjar stunda till mellanval i hemlandet, då omöjliggör man all fattigdomsbekämpning i världen. Det säger Världs- banken i dag. Jag tycker att det vore klädsamt att inte beskylla Världsbanken för något slags marknadsliberalism. Man försvarar en frihandel i de fattiga ländernas intresse mot den attack mot frihandel som just nu riktas mot dem av Förenta staterna. Detta om Världsbankens liberalism. Jag föredrar den framför Förenta staternas protektionism. Det vill jag gärna ha till protokollet. Jag delar helt Marianne Samuelssons uppfattning om folkrörelseinflytande, men jag tror att det framför allt är oerhört viktigt att - som Världsbanken har gjort - noga lyssna på de lokalt förankrade erfaren- heter och kunskaper som de folkliga organisationerna i de fattiga länderna själva representerar. Jag vill lite grann varna för att se folkrörelsesam- arbetet som en övergripande global historia. Jag tror att det är oerhört viktigt att i arbetet för en folklig förankring av fattigdomsprogrammen arbeta på det lokala planet och med lokal kunskap. Där kommer vi att sätta in stöten i fortsättningen. I samband med ett möte nyligen med Världsbanken har jag redan diskuterat dessa frågor. På samma sätt som vi häromdagen gjorde i det sammanslagna han- dels- och biståndsministermötet i OECD och DAC kommer vi att i Johannesburg med eftertryck driva frågan om handel och utveckling. Det handlar om en handelspolitik i de fattiga ländernas intresse, och att med handelspolitiskt bistånd stärka syds ställning. I det sammanhanget är vi övertygade om att vi också har folkrörelserna med oss. Det är en politik där Sverige mycket medvetet driver linjen att vi i kampen mot fattigdomen ska föra samma politik på alla områden - handel, miljö, bistånd, mänskliga rättigheter, demokrati osv.

Fru talman! Jag är naturligtvis också emot USA:s protektionism när det gäller frihandel. Men vi har detta på mycket närmare håll, nämligen i EU. Det gäller inte minst jordbrukspolitiken. Jag trodde att ministern där skulle kunna påverka betydligt mer än när det gäller USA:s politik eftersom vi ingår i EU och därmed ska kunna påverka EU:s politik. Det sade ministern inte ett enda ord om. Jag tror att frågan om EU:s jordbrukspolitik är väldigt avgörande. När det sedan gäller att lyssna tror jag inte att folkrörelserna i den här processen har upplevt att Världsbanken har lyssnat på den rapport som de har tagit fram. Man upplevde nog att man i sluttampen av det arbetet blev sidsteppad. Jag tror att det är en oer- hört farligt utveckling eftersom det leder till att miss- tron mot Världsbanken ökar. Om man vill ha samarbete är det viktigt att båda parter känner att det är ett samarbete på någorlunda lika villkor där man lyssnar in varandra, bryr sig om det som sägs och tar lärdom av varandras kunskaper. Då tror jag att man skulle kunna nå resultat på de områden där Världsbanken nu agerar eftersom man då också skulle ha nytta av de erfarenheter som finns hos folkrörelserna. Det skulle leda till ett betydligt bättre arbetsklimat för båda parter, och förhoppnings- vis också - vilket är det allra viktigaste - till en fat- tigdomsbekämpning värd namnet.

Fru talman! Vad beträffar EG:s jordbrukspolitik kommer Marianne Samuelsson, när hon granskar protokollet från denna diskussion, att kunna konstate- ra att jag i mitt förra inlägg nämnde just vårt arbete för att reformera EG:s jordbrukspolitik. För att inget missförstånd ska uppstå vill jag upp- repa det jag sade, nämligen att vi som hade stått i begrepp att börja förnyelsen av EG:s jordbrukspolitik för att minska protektionismen hade hoppats att få stöd från USA i detta arbete. Nu uteblir detta stöd eftersom USA inför samma politik. Detta nämnde jag i mitt förra inlägg. Jag har alltså tagit upp det. Det är vår fasta avsikt att bedriva ett sådant arbete. Avslutningsvis vill jag ge ett exempel på ett om- råde där folkrörelsernas arbete varit av mycket stor betydelse, nämligen i fråga om skuldlättnader och det s.k. HIPC-initiativet. Det är i hög grad ett resultat av folkrörelsernas insatser att detta initiativ har utvidgats och fått den tyngd som det har. Det visar att Bretton Woods-institutionerna och Världsbanken har lyssnat på folkrörelserna när de utformat sin politik. Med detta vill jag gärna tacka Marianne Samuels- son för en inspirerande och livgivande diskussion i denna sena timme.