Samplanering av infrastrukturprojekt med lokal acceptans

Fru talman! Martina Johansson har ställt tre frågor till infrastrukturministern. Den första frågan är vad regeringen avser att göra för att det ska bli en mer gemensam grundläggande planering mellan dess myndigheter och bolag när det gäller infrastrukturbyggnation. Den andra frågan är vad regeringen avser att göra för att myndigheter och bolag ska bli mer inriktade på att hitta lokal acceptans för sina projekt. Den tredje frågan är om regeringen är intresserad av att se över ersättningsformerna för markägare som upplåter sin mark för omställningen till ett mer klimatsmart samhälle.

Ansvaret i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation.

Jag menar att planering kommer att vara en nyckel för att klara av den omfattande elektrifiering som vårt samhälle står inför. I den nationella elektrifieringsstrategin som beslutades den 3 februari i år konstaterar regeringen att myndigheterna bör utveckla sin planering för att möta ett kraftigt ökat elbehov till 2045, och ett antal åtgärder för att möjliggöra detta föreslås. Bland annat behövs samverkan och utvecklad gemensam uppföljning av samhällets elektrifiering. Arbetet med att genomföra åtgärderna i strategin har påbörjats inom Regeringskansliet och kommer att pågå fram till 2024.

I strategin framhålls även vikten av en mer sammanhållen planeringsprocess för elnätsplaneringen, energiplaneringen och samhällsplaneringen på nationell, regional och lokal nivå. För att kunna möta elektrifieringsbehoven behöver planeringen av bland annat elnät och elproduktion förankras på olika samhällsnivåer. Allt från riksintressen och totalförsvar till regional utveckling och kommunal översiktsplanering behöver beaktas. Regeringen avser bland annat att inrätta ett elektrifieringsråd för fortsatt samverkan mellan den offentliga sektorn, näringslivet och andra samhällsaktörer.

Det finns en stor vilja bland regioner och kommuner att bidra till en hållbar framtid. En utvecklad regional och lokal planering inom energiområdet bidrar till övergripande förankring. Acceptansfrågorna är viktiga för att få till stånd elektrifieringen. Regeringen avser därför att arbeta brett och med konkreta åtgärder för att öka acceptansen och uppnå bättre förankring i samhället.

Äganderätten är grundlagsskyddad. Därför bör aktörer som behöver ta privatägd mark i anspråk i första hand försöka komma överens och hitta frivilliga lösningar med berörda markägare. Samtidigt kan det ibland vara nödvändigt att göra inskränkningar i den enskildes äganderätt om det behövs för angelägna allmänintressen såsom vid viss utbyggnad av samhällsnödvändig infrastruktur.

Det är dock självklart mycket ingripande för en enskild fastighetsägare att med tvång bli av med hela eller delar av sin fastighet. Därför finns det regler om hur intrånget ska ersättas.

Fru talman! Tack, minister Farmanbar, för svaret!

Ja, det finns en elektrifieringsstrategi som är antagen. Ministern säger att man bör utveckla sin planering och att arbetet har påbörjats för att vara klart 2024.

"Bör" tycker inte jag är ett tillräckligt starkt ord. Jag skulle vilja säga att man ska utveckla sin planering för att den ska bli mer sammanhållen. Och 2024 kan låta som kort tid, men två år kan vara väldigt lång tid för att få till en förbättrad planering och arbete för att hitta lokal acceptans. Det finns många projekt som kommer att bli försenade på grund av att det inte sker nu.

Jag undrar om det finns några konkreta förslag på vad som ska ske för att öka acceptansen hos markägarna. Eller är det här ytterligare en produkt som inte kommer att göra någon skillnad i verkligheten eller i vardagen för de enskilda markägarna?

Ministern säger att man har tillskapat ett råd mellan olika aktörer. Men det finns ingenting som säger hur arbetet ska ske lokalt med kommuner, regioner och markägare, utan det handlar om hur det ska vara mellan olika aktörer.

I första hand ska det vara frivilliga lösningar. Det tycker jag också är en väldigt bra ingång. Det är klart att vi ska komma överens. Det är ingen som vill leva i ett samhälle där staten kommer in och talar om exakt hur det ska göras. Men hur kan vi nå dit? Vad är de konkreta förslagen?

Som det delvis fungerar i dag finns det en upplevelse hos många markägare att det inte är samråd som sker. Det är informationsmöten där man får en känsla av att myndigheterna redan har bestämt sig - så här ska vi göra, punkt. Man upplever att det inte är rätt personer på plats som kan svara på frågor som är relevanta för markägarna och att de synpunkter som sänds in i samband med de så kallade samråden inte beaktas. De upplevs som sagt som informationsmöten.

Med den ingången och den upplevelsen hos dem som finns på plats är jag inte förvånad över att det blir överklaganden som förlänger en process eller att det kommer in ilskna remissvar när vi behöver göra viktiga infrastruktursatsningar. Det är klart att vi måste ställa om samhället, och de allra flesta vill det, men vi måste göra det på ett bra sätt.

Svaret har tenderat att handla om elutbyggnaden. Men den här samplaneringen behövs ju också i olika infrastrukturprojekt, både vägar och järnvägar och kraftledningar med mera, som inskränker på en markägares mark.

Som man kan ana av mitt inlägg ser jag inte att jag fått något svar på mina frågor, så jag återkommer till två av dem. Jag undrar hur regeringen ska göra för att få en mer gemensam planering mellan myndigheter och bolag för att det ska fungera med den totala planeringen, alltså inte bara el utan även andra delar, och hur regeringen ska göra för att det ska bli tydligare att inriktningen är att det är den lokala acceptansen hos markägarna som är viktig.

Fru talman! Tack, Martina Johansson, för frågorna!

När vi nu genomför vår tids elektrifiering, uppgraderar vår tids stora infrastrukturutbyggnad och ser att vi trycker ut Putingas och oljeschejksolja ur våra industrier och transporter kommer vi att behöva mycket mer infrastruktur. Vi kommer också att behöva mycket mer el. Det kan innebära elproduktion i form av vindkraftverk. Det behövs också fler kablar och transmissionsnät. Detta är de två stora aspekter som brukar vara diskussionsfrågor med markägare. Sedan kan naturligtvis också vägar och annat komma in i det hela, som Martina Johansson sa.

Jag tror att Martina Johansson har bra koll på den här processen. I början sker det samråd för att man ska kunna komma överens. Jag kan inte kommentera exakt hur alla har upplevt det, men jag har stor förståelse för att det kan finnas olika upplevelser - myndigheterna upplever att det har skett samråd, och markägare upplever att de har blivit informerade och att det inte har skett samråd.

Lagstiftningen är dock tydlig: Det ska ske samråd. Tanken är att man ska kunna komma överens. Når man inte en gemensam ståndpunkt finns det möjlighet att överklaga, och det överklagas väldigt mycket. Detta är beklagligt, eftersom det förlänger tiden och gör det svårare för oss att snabbare få ut Putingasen och oljeschejksgasen ur våra processer. Det gör det svårare att få ny infrastruktur på plats. Att det sker överklaganden är dock helt i laga ordning.

Skulle man inte komma överens där finns ju också nästa steg. Då skulle det handla om expropriering - markägaren får betalt för marken och tvingas att sälja den till ett pris något över marknadsvärdet, ibland upp till tre gånger marknadsvärdet eller mer. Det kan också handla om ledningsrätt.

Jag konstaterar att det är väldigt sällan som expropriering eller ledningsrätt används. Det är i sig glädjande att det inte går hela vägen till den yttersta formen, utan det stannar åtminstone i mittläget, på överklagandenivån.

Min önskan är naturligtvis att vi ska komma till samråd så mycket som möjligt och att frågorna hanteras där och inte blir överklagade. Jag tror att vi alla vill att det här ska gå snabbare.

Jag går vidare till de konkreta svaren på frågorna som Martina Johansson ställde. Det handlar om gemensam planering. I elektrifieringsstrategin pekas det bland annat på ett behov när det gäller de olika nivåerna. Det är olika bolag, olika myndigheter och olika organ som hanterar det här. De hanterar till exempel de lokala, regionala och nationella elnäten. Det behöver ske samplanering mellan dessa tre nivåer för att man ska kunna arbeta tydligare och kunna ta större hänsyn.

En av poängerna med detta är samplacering. Drar man en kabel ska man se till att kunna lägga mycket annat där samtidigt. Handlar det om en elkabel kanske man samtidigt ska kunna anlägga en väg, dra in fiber eller något annat som behövs.

Det är ett uppdrag i elektrifieringsstrategin att myndigheterna ska kolla på detta. Just nu bereder vi hur det konkreta uppdrag som ska gå till myndigheterna ska utformas. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi kan dra detta i mål; jag tror att det kommer att vara helt avgörande.

Den andra delen av frågan kanske Martina Johansson kan återkomma till, så att jag svarar på rätt fråga. Jag kom av mig.

Fru talman! Den andra frågan var hur myndigheter och bolag ska bli mer inriktade på att hitta lokal acceptans, som jag egentligen ser som det viktigaste i det här. Vi kan ha jättemånga vackra strategier om samverkan mellan olika bolag och om att det ska dras ledningar gemensamt - drar man en elledning kan man också dra bredband, anlägga en väg med mera, precis som ministern sa. Det är precis detta jag är ute efter. Frågan är hur det konkret ska ske.

Varför är den här samplaneringen mellan bolag så viktig, oavsett om det handlar om nya dragningar eller saker som skulle kunna komplettera befintliga dragningar? Jag ska ta ett exempel från mitt hemlän Sörmland. Där finns en markägare som har gamla och nya E4:an på sin mark på olika ställen. Markägaren kommer att få den framtida Ostlänken på ytterligare ett ställe på sin mark, och i nästa steg kommer det en kraftledning på denna mark. Det är fyra olika stora infrastrukturprojekt. De är lika viktiga, men de går över en och samma markägares mark.

Det innebär i praktiken att intrånget på den här marken blir mycket större än det enskilda projektet. Därför måste planeringen bli mycket bättre.

Om man hade gjort lite andra dragningar hade det inte blivit ett lika stort intrång, även om det rör sig om samma markägare eller kanske om att precis gå in på grannmarken. Det är därför jag vill att vi ska vända på perspektivet.

När man börjar planera för olika typer av projekt måste man börja med att prata med kommuner och regioner om var de har sina tillväxtområden. Var tänker de att de ska bygga? Hur behöver man förhålla sig till det när man ska dra stora kraftledningar eller bygga nya järnvägar?

Man måste också prata med den potentiella markägaren, för markägarna känner sin mark. De vet var det finns biotopvärden som man inte ska stöta på patrull i samband med. De vet var det finns fornlämningar. De vet hur marken ser ut och var det är lämpligt att göra olika typer av ingrepp i marken. De kan också hjälpa till med att peka på att det på vissa platser är jättebra att ha en nedgrävd elkabel medan det på andra platser lämpar sig med en luftkabel, eller tvärtom.

Man måste ha dialogen från början; därefter kan börja rita kartorna. Detta bör man göra i stället för att rita ett rakt streck som man sedan informerar markägaren om. Ritar man kartorna i efterhand tror jag att problemen kommer att vara mindre rent markmässigt när det gäller att ta sig fram med fornlämningar, biotopvärden med mera. Det skulle också göra att markägare, kommuner och regioner känner sig trygga med att detta nog är den bästa lösning de kan jobba efter. Då slipper vi de här överklagandena, och processen blir snabbare.

Markägare är inte onda. De brukar sin mark, med skogs- eller lantbruk, för att ge oss som bor i en stad mat. De vill också bidra till omställningen.

Jag kommer tillbaka till frågan som ministern tappade i sitt förra inlägg. Finns det något som ministern vill göra för att det ska bli ett så konkret och bra arbete som möjligt för att öka den lokala acceptansen, så att vi får en snabb omställning på bland annat energiområdet?

Fru talman! Nu ska jag inte tappa den här frågan.

Frågan om den lokala acceptansen är oerhört viktig. Vi ser att den lokala acceptansen kommer att vara avgörande för våra möjligheter att nå våra mål, oavsett om det handlar om vägbyggnation eller energibyggnation.

Just nu pratar jag väldigt mycket om elektrifiering, inte bara därför att jag är energiminister utan också därför att vi befinner oss i ett läge där vi kommer att trycka ut Putingas och oljeschejksolja och ersätta dem med elektrifiering. Det innebär att vi går mot vårt lands största expansion av energisystemet någonsin. Vi kommer under de kommande 30 åren att förbruka avsevärt mycket mer el - kanske till och med dubbelt så mycket - när vi i stället för olja och gas använder el.

Man ska sätta detta i ett perspektiv. Under de 30 år som har gått har vi använt lika mycket el varje år. Det har varit en förvaltning. Det har varit en situation där vi har energieffektiviserat något och där det har plockats upp av digitalisering, men i princip har vi använt samma mängd el varje år i 30 år.

Den enorma expansionen är någonting nytt för oss. Vårt land har inte på minst 30 år gjort den expansion som vi ser framför oss. Våra system, våra myndigheter, våra lokala företrädare och våra lokala myndigheter har en hel del aspekter att ta hänsyn till som i dag inte är anpassade för den stora expansion som vi ser.

Det är bland annat det elektrifieringsstrategin, som jag presenterade för tre månader sedan, och arbetet som infrastrukturminister Tomas Eneroth gör med den nationella planen syftar till. Att samplanera så mycket som möjligt kommer att vara helt avgörande.

Målsättningen är naturligtvis att man ska ha så god dialog som möjligt och kunna komma överens. Men jag kan också konstatera att man ibland, trots god dialog, kanske kommer att tycka olika i slutändan. Någon gör bedömningen att en elkabel, ett transmissionsnät eller en väg behöver anläggas på en viss plats för att förse hela samhället med el eller bättre transportmöjligheter, men det innebär en inskränkning för markägaren. Där måste vi vara på bollen och se till att ge goda möjligheter för markägaren att framföra sina ståndpunkter och få ersättning i enlighet med gängse ordning. Det tycker jag är viktigt.

Till syvende och sist måste jag säga att de konkreta åtgärder som regeringen vidtar är de strategier som vi skickar till våra myndigheter. Det är inte bara ord, utan det är konkreta uppdrag om hur myndigheter ska ändra sina arbetsprocesser. När ett lokalt elnät i en kommun ska kopplas till regionnätet, som Vattenfall, Eon, Ellevio eller något annat bolag driver och som i sin tur är kopplat till Svenska kraftnät, är det tre olika bolag inblandade. Det handlar om hur deras arbete ska samordnas och i vilket läge de ska prata med varandra. Man ska samförlägga så mycket som möjligt och sedan ha samtal och samråd med markägaren.

Jag säger inte att vi är i mål, för det är vi verkligen inte. Men med de här strategierna och med arbetet i den nationella planen och i elektrifieringsstrategin tar vi ett rejält steg mot målet. Elektrifieringsstrategin ska genomföras inom tre år. Jag ser goda möjligheter att komma i mål. Jag hade önskat att vi inte behövt tre år utan redan varit i mål, men det är bättre att göra det nu och komma i mål än att vänta. Där tror jag att vi är överens, Martina Johansson och jag.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Visst är det så att vi måste göra omställningen fort. Det är mycket som händer och som vi inte hade räknat med. Vi har haft ett stabilt system under många år.

Jag skulle önska att vi hade ett tydligt ledarskap som pekade på den lokala acceptansen. Jag hoppas att det som statsrådet Farmanbar säger om konkreta uppdrag som kommer att leda till konkret arbete för att öka den lokala acceptansen blir verklighet. Vi får återkomma till det om ett antal år. Det är som sagt synd att vi inte är där i dag.

Jag har en fråga kvar. Det är en fråga i min interpellation som jag inte upplever att jag har fått något svar på. Min tanke är att vi får ägna de sista debattminuterna åt den frågan, som handlar om ersättningsformen till markägarna. Oavsett om det går så långt att mark ianspråktas, vilket inte behöver vara frivilligt för markägaren, måste man se över ersättningsformen. Det kanske ökar den lokala acceptansen.

I dag ersätts markägaren för markens värde. Man skulle kunna tänka sig två andra typer av ersättningsformer. Det kan handla om ersättning för framtida intäkter som går förlorade eller ersättning baserad på det som ska produceras, till exempel ett vindkraftverk, en kraftledning eller den el som kommer att passera elledningen. Det handlar alltså om att man bygger ersättningen på någonting annat. Om jag brukar åkermark där det inte kommer att gå att skörda i framtiden på grund av ett intrång blir det förlorade kommande intäkter. Det är inte bara fråga om dagens värde. Min sista fråga är: Är regeringen intresserad av att se över ersättningsformerna för att få ytterligare ökad lokal acceptans hos markägarna?

Fru talman! Jag tackar Martina Johansson för frågan, som jag ska återkomma till under mina två återstående debattminuter. Först ska jag säga något om lokal acceptans. Det kommer att bli avsevärt fler ärenden som kräver lokal acceptans, och det tror jag att vi behöver ha i beaktande. Även om vi blir duktigare på samplanering, vilket vi måste bli, och även om vi blir bättre på samråd och på att komma överens finns det ändå en risk att vi hamnar i en situation där nettoantalet överklaganden ökar, eftersom det kommer att behövas så otroligt mycket mer.

När det kommer till intrångsersättningsfrågan finns det i dag i expropriationslagen en etablerad ersättningsmodell. Intrånget ska ersättas med marknadsvärdet för den ianspråktagna marken samt ett påslag på 25 procent. Som jag nämnde i mitt första inlägg kan det bli upp till tre gånger mer än värdet. Jag vet att det i kommunerna har förekommit avsevärt högre nivåer än bara 25 procent i påslag. Så har man gjort för att kunna säkerställa en god kompensation.

I dag kan jag ärligt säga att det inte finns några planer på att göra en förändring i den här modellen. Dock pågår det i dag en utredning angående acceptansen för vindkraften och hur vi skapar en incitamentsmodell. I Sverige har det blivit någon form av kutym eller praxis att mellan 0,2 och 0,5 procent av vindkraftens årliga bruttointäkter tillfaller kommunen. Detta är 20 gånger lägre än i Finland, Tyskland och andra länder.

Jag tycker också att den danska modellen är intressant. Där har de närboende möjlighet att till självkostnadspris köpa in sig i vindkraftsparken för upp till totalt 20 procent av dess värde. Det innebär att de blir aktieägare i vindkraftsparken och därmed får nytta av den.

Utredningen presenteras i mars 2023. Vi får se vilka svar den ger. Men det finns olika aspekter när det gäller att kunna höja ersättningarna eller förändra ersättningsmodellerna, åtminstone när det gäller vindkraftsparker.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.