Samhällets krisberedskap i migrationsfrågan

Herr talman! Allan Widman har frågat statsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att migrationskrisen så snart som möjligt granskas med avseende på såväl regeringens som myndigheternas hantering. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Flyktingsituationen har inneburit betydande påfrestningar för samhällets funktionalitet. Även om arbetet i huvudsak utförs av kommuner, landsting, länsstyrelser, myndigheter, civila, samhällets organisationer och näringsliv har regeringen naturligtvis ett övergripande ansvar för att hantera situationen. Regeringen har kontinuerligt fört samtal med myndigheter och andra berörda aktörer. Lägesbilder och annan information har kommit in från olika håll. Dessa samtal och underlag var viktiga och nödvändiga för att regeringen skulle få en bild av utvecklingen. Som ett resultat av detta samlade underlag och den information som successivt kommit in har regeringen fattat ca 60 beslut som en del i att hantera flyktingsituationen.

Det svenska samhället är i grunden robust, men förmågan att förebygga, stå emot och hantera kriser och andra påfrestningar behöver kontinuerligt utvecklas. I utvecklingsarbetet måste hänsyn tas till förändringar i omvärlden och till erfarenheter från hanteringen av tidigare inträffade händelser.

Det är därför naturligt och viktigt att arbetet med flyktingsituationen granskas, inte minst för att få möjlighet att dra lärdomar för framtiden.

Utvärderingen måste ta sikte på både regeringens och myndigheternas arbete. Jag konstaterar att Riksrevisionen har beslutat att inleda en granskning av regeringens och berörda myndigheters hantering av flyktingkrisen. Som tidigare aviserats avser även regeringen att initiera en oberoende utvärdering. Den granskning som Allan Widman efterlyser kommer alltså att ske.

Herr talman! Det är alldeles korrekt att kansliet för krishantering i Regeringskansliet har flyttats från Statsrådsberedningen till Justitiedepartementet. Klokskapen i den omorganisationen kanske vi kan återkomma till.

En förutsättning för effektiv krishantering är bland annat insikten om att det föreligger en kris. Under några veckor tidigt i höstas gick Sverige från att vara ett land som tycktes välkomna alla som sökte sig till våra gränser till att påbörja resan mot det som justitie- och migrationsminister Morgan Johansson numera betecknar som EU:s miniminivå.

Herr talman! Inte minst regeringens och inrikesministerns egen bedömning är att uppemot hälften av de 162 000 asylsökande som kom förra året kan tvingas återvända reser ju frågor kring den förda politiken.

Det är viktigt att poängtera att det också handlar om våra myndigheters beredskap. Som boende i Malmö kunde jag under några veckor sent på hösten konstatera att det vistades över 1 000 personer inne i en enda lokal, nämligen i Malmömässan nere i hamnen. Migrationsverket ansåg att dessa människor befann sig i en väntsal, så därför fanns det inte tillgång till andra hygienutrymmen än toaletter med tvättfat. Man fick inte möjlighet att hämta utskrivna mediciner - antibiotika och annat - därför att det inte var tillåtet att lämna anläggningen.

Så är det med bristande krisberedskap, herr talman, att den leder nästan alltid till onödigt mänskligt lidande och till ekonomisk skada.

Därför är jag utomordentligt glad över att inrikesministern nu vill ha en oberoende granskning. Men den givna följdfrågan är naturligtvis: Vilken typ av granskning är det som regeringen ser framför sig? Är det en traditionell, statlig, offentlig utredning eller är det en mer oberoende kommission - en sådan kommission som regeringen tillsatte efter tsunamin, den så kallade katastrofkommissionen där både sammansättningen och direktiven bestämdes efter överenskommelse med den politiska oppositionen?

En sak som slår mig i interpellationssvaret - som jag tror att jag inledningsvis glömde att tacka för - är att inrikesministern inte använder begreppet "migrationskris" utan hela tiden refererar till "flyktingsituationen" under hösten. Min fråga är: Anser inrikesministern att det som började tidigt i höstas och som fortfarande i någon mening pågår ska betecknas som en kris eller inte?

Herr talman! Vi börjar i slutet: Ja, jag anser att det här är och har varit en kris. Vi har också utlöst de mekanismer för krisberedskap som har funnits i Regeringskansliet. Som jag beskrev i svaret har vi fattat ett sextiotal olika regeringsbeslut, och det sker ett oräkneligt antal andra aktiviteter. Vi har också exempelvis gett i uppdrag till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap att både samordna verksamheten och informera regeringen.

Det leder till den insinuation som Allan Widman hade i början av sitt inlägg. Statsministern har valt att skärpa krisberedskapen i Sverige genom att ha ett samlat ansvar för ordning, säkerhet och krisberedskap under inrikesministern på Justitiedepartementet, vilket gör att den som är ansvarig för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, räddningstjänsten, polisen och Säkerhetspolisen också är ansvarig för regeringens krisberedskap och krishanteringskansliet. Jag tror att det är en ordning som tjänar oss väl och som gör oss bättre rustade att möta den här typen av extern påverkan.

Allan Widman frågade om formen. Vi är inte riktigt där än. Men vi ska komma ihåg att Riksrevisionen gör sin granskning och att KU kommer att göra en omfattande granskning. Jag har sett ett omfattande frågebatteri som inkommit till departementet om det. Jag ser väl framför mig att den här regeringen kommer att göra en oberoende utvärdering av de insatser den har gjort ungefär på samma sätt som den tidigare regeringen gjorde i samband med branden i Västmanland, som var en väldigt omfattande händelse.

Naturligtvis vill vi att det här underlaget blir så bra som möjligt. Jag tycker från min horisont att Sverige har klarat den här utmaningen väldigt bra. Men det gör inte att det inte kan finnas sådana som har andra perspektiv och kan se andra brister än dem jag kan se från min horisont. Det är viktigt att vi i det arbetet kan lyssna och ta del av andra bilder från olika myndigheter och från olika delar av landet, inte minst från Malmöregionen, som Allan Widman redogjorde för. I det häradet tänker vi oss arbetet. Det kommer alltså inte att ha samma form som arbetet efter tsunamin, utan mer likna det som gjordes i samband med branden i Västmanland. Vi ska titta åt olika håll och jämföra.

Det är klart att det var ett umbärande för dem som fick vara ett dygn eller två på Malmömässan. Men jag tycker ändå att man ska sätta in den här krisen i dess sammanhang. Under andra världskriget tog vi emot 20 000 människor som flydde. Under Balkankrisen tog vi emot 60 000 människor. Under förra året tog vi emot 163 000 människor, och huvuddelen var koncentrerad till fyra månader. Det är inte bara det största antalet någonsin, utan det är mer än dubbelt så mycket som det tidigare största. I denna extremt svåra situation klarade samhället i allt väsentligt uppgiften. Bara en enda natt under hela den här tiden var det någon som inte kunde beredas sängplats och tak över huvudet. Det är ändå ett ganska gott betyg för svensk krisberedskap.

Men med det sagt tycker jag att vi ska vara ödmjuka och se vad vi kan lära av det här. Jag benämner dessa personer flyktingar, men vi har inte klargjort vilka av dem som är flyktingar och inte, utan det är Migrationsverket och migrationsdomstolen som gör det. Den beskrivning som har tillskrivits mig i medierna om att ungefär hälften får stanna är svaret på frågan hur många som fick stanna under den tid då Allan Widmans parti satt i regeringsställning. Om det skulle bli samma proportioner mellan avslag och bifall nu skulle det bli de siffrorna.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för min stämma.

Inrikesministern säger att det blir mycket effektivare nu för att man samlar regeringens krisberedskapsfunktioner under ett och samma tak. Det låter naturligtvis oerhört bra på många sätt, samtidigt som det väl är något av en sanning med modifikation, eftersom ansvaret för det militära försvaret, som är en viktig del i den samlade krishanteringsförmågan, finns under försvarsminister Peter Hultqvist, medan det civila försvaret finns under inrikesminister Anders Ygeman.

Herr talman! Det kan nog på många sätt vara bra att göra en sådan här samordning. Men när de riktigt stora kriserna inträffar är det inte bara ett departement eller någon enstaka myndighet som berörs, utan då är "impacten" på det svenska samhället långt mycket bredare. Och det är då som frågan ställs på sin spets. Är det en statsminister som bäst kan hantera departementsöverskridande frågor, med den konkurrens och det revirtänkande som vi vet finns inte bara mellan departement utan också mellan myndigheter, eller är det en fackminister?

Herr talman! Jag är glad för att Anders Ygeman poängterar detta med 60 fattade regeringsbeslut. När tsunamin inträffade fattades det över huvud taget inga regeringsbeslut som dokumenterades och i efterhand kunde följas upp. Detta är en god grund, kan man säga, för den oberoende granskning som både jag och inrikesministern nu hoppas kommer.

Att hänvisa till konstitutionsutskottets granskningsarbete är väl på ett sätt relevant. Men det handlar då om den konstitutionella granskningen. Jag menar att granskningen av den migrationskris som inträffat 2015-2016 måste vara långt mycket bredare och också omfatta de praktiska aspekterna.

Inrikesministern säger att det var en enda natt som vi inte kunde bereda sängplatser och tak över huvudet till människor. Det där är väl lite av en definitionsfråga, herr talman. När jag åkte nattåg och morgontåg från Malmö centralstation i höstas kunde jag under flera månaders tid konstatera att ett stort antal människor blev liggande på golvet inne på stationen. Det föreföll inte på något sätt organiserat.

Herr talman! Som svar på min fråga om vilken typ av oberoende granskning regeringen ser framför sig hänvisar nu inrikesministern, som jag förmodade, till offentlig utredning och till Riksrevisionen. Men han tar, som jag uppfattar det, tydligt avstånd från tanken på en kommission av den typ som tillsattes efter tsunamin och där både sammansättning och direktiv grundades på politisk enighet mellan den dåvarande regeringen och den politiska oppositionen. Jag beklagar detta, herr talman. Om man inte gör en grundlig och oberoende utredning riskerar varje annan granskning att brista i förtroende hos allmänheten. Det är viktigt att säga att rejäla, breda och oberoende granskningar är en förutsättning för att vi ska kunna hantera nästa kris bättre än den föregående.

Herr talman! Den här situationen kommer inte bara att granskas av den opartiska utredning som nu kommer att tillsättas. Den kommer också att utvärderas opartiskt av Riksrevisionen, som jag nämnde. Sedan kommer den att granskas av KU. Jag skulle naturligtvis önska att Allan Widmans kollegor betonade den konstitutionella inriktningen på konstitutionsutskottets granskning lika tydligt som Allan Widman gör; det har av och till i debatten "konstitutionsanmälts" en hel del saker som inte främst är av konstitutionell natur.

Det återstår att se om vi kan nå politisk samsyn om direktiven till den granskningen. Det är naturligtvis min förhoppning, och det är ingenting vi söker strid om. Oavsett om det handlar om att granska regeringen Reinfeldts eller regeringen Löfvens hantering är syftet med granskningen att kunna dra lärdomar, så att vi vid nästa kris, vad det än månde vara, kan hantera den bättre och stå bättre rustade. Där är jag och Allan Widman helt eniga.

Naturligtvis vill vi att det mandat och de direktiv som den här utredningen har ska göra det möjligt att säkerställa att vi drar de lärdomar som vi behöver dra. Då styrks det också av att den konstitutionella delen granskas av konstitutionsutskottet och att Riksrevisionen gör sin granskning. Om det är tre granskningar kan vi förhoppningsvis dra kloka lärdomar inför framtiden.

Herr talman! För mig framstår det som lite osäkert i vilken mån Riksrevisionen kan värdera de insatser som regeringen gör inom ramen för den förda politiken. Däremot kan Riksrevisionen - det gör Riksrevisionen hela tiden - granska myndigheternas agerande när det gäller både kostnadseffektivitet och andra aspekter.

Jag har själv suttit i konstitutionsutskottet en lång tid. Jag vet att det tyvärr kanske ibland inte enbart är det rent konstitutionella som prövas. Det beklagar jag, för en sådan förflackning hotar naturligtvis tilltron till och respekten för riksdagens främsta granskningsorgan: konstitutionsutskottet.

Jag konstaterar emellertid, herr talman, att inrikesministern tycks villig att ha en dialog med den politiska oppositionen kring direktiv och kanske också sammansättning av en oberoende granskning. Det tycker jag bådar gott för framtiden. Jag tror att det kommer at stärka den här granskningen på ett sätt som gör att den får större tilltro inte bara hos den politiska oppositionen utan också hos hela den svenska allmänheten.

Jag ser fram emot en från regeringen utsträckt hand i frågan. Jag vill också passa på att tacka inrikesministern för interpellationsdebatten.

Herr talman! Jag välkomnar diskussionen. Jag välkomnar att vi kan jobba tillsammans med att se till att dra kloka lärdomar av den kris som vi delvis fortfarande befinner oss i. Jag hoppas på Liberalernas konstruktiva bidrag när det gäller att förbättra Sveriges krishanteringsförmåga.

Överläggningen var härmed avslutad.