Samhällets beredskap i händelse av kris eller krig

Herr talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förtydliga regeringens hållning när det gäller både samhällets och de enskilda medborgarnas ansvar för livsmedelsförsörjning i händelse av kris eller krig.

Det är viktigt att livsmedelsförsörjningen fungerar både vid kriser och vid höjd beredskap. Vår förmåga på det här området ska byggas utifrån en analys av dagens behov, vilka inte nödvändigtvis är desamma som förr. I händelse av en kris eller vid höjd beredskap ska vi i så stor utsträckning som möjligt samarbeta med våra grannländer för att kunna utbyta varor.

Såväl privata som offentliga aktörer fyller viktiga funktioner i detta arbete. Bland de offentliga aktörerna har Livsmedelsverket en särskilt viktig roll, eftersom myndigheten har ett övergripande ansvar för att samordna kris- och beredskapsplaneringen för livsmedelsförsörjningen. Bland annat leder myndigheten en privat-offentlig samrådsgrupp.

För att få en god försörjningsberedskap avseende livsmedel behöver den nationella produktionen öka. Att öka livsmedelsproduktionen i Sverige ingår i de långsiktiga mål för en sammanhållen politik för hela livsmedelskedjan som regeringen tillsammans med de borgerliga partierna och Vänsterpartiet har kommit överens om. Genom att Sverige i större omfattning ska bli självförsörjande med livsmedel kommer sårbarheten att minska.

Människor förväntas också ta ansvar för sin egen livsmedelsförsörjning vid kriser och höjd beredskap. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har uttryckt att ett riktmärke för alla hushåll bör vara att de har livsmedel hemma som räcker i minst tre dygn. Medvetenheten om detta och om hur man på andra sätt kan förbereda sig för kriser och höjd beredskap behöver öka. MSB har en viktig uppgift i att sprida sådan information och har mot denna bakgrund tagit initiativ till en krisberedskapsvecka som syftar till att väcka engagemang för vår gemensamma säkerhet och beredskap.

Utvecklingen på det säkerhetspolitiska området i förening med konsekvenserna av ett förändrat klimat gör det alltmer angeläget att öka förutsättningarna för en god försörjningsberedskap avseende livsmedel och att öka människors medvetenhet om hur de förbereder sig på bästa sätt. Jag kommer att fortsätta följa utvecklingen på detta område noga och är beredd att vidta ytterligare åtgärder.

Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för interpellationssvaret. Det var i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens i januari som statsrådet fick frågor gällande vår förmåga till självförsörjning i fråga om livsmedel. Svaret - åtminstone det som refererades i massmedierna - handlade om något som statsrådet också var inne på i sitt interpellationssvar, nämligen om att i första hand försöka åstadkomma handel med våra nära grannländer.

Herr talman! Jag har skrivit min interpellation för att ge statsrådet ett tillfälle att framföra en mer nyanserad hållning i denna - som jag tror - rätt komplexa fråga. Detta med att handla med grannar i händelse av långvarig kris, höjd beredskap eller till och med militär konflikt som drabbar landet är något av en förenkling.

För det första är det högst osäkert huruvida det över huvud taget kan förekomma handel länder emellan i en sådan här situation. Det räcker att vi erinrar oss det första och det andra världskriget, då blockader användes flitigt. Trots en mycket högre grad av självförsörjning än vad vi har i dag tvingades Sverige under båda dessa krig att ransonera livsmedel.

För det andra är det i en sådan situation inte bara Sverige som kommer att ha behov. Om det skulle uppstå en militär konflikt i vårt närområde kommer bedömningsvis - det säger också den nuvarande regeringen - i stort sett alla länder att vara involverade, och de länder som Anders Ygeman önskar handla med kommer naturligtvis i första hand att se till sina egna behov.

Men det handlar inte bara om att komma över livsmedel i tillräcklig mängd. Det handlar också om hur vi ska kunna hantera de livsmedel som i ett sådant läge kommer till Sverige. Det kan vara bra att erinra sig att möjligheterna att lagra till exempel färsk fisk i det här landet har minskat väsentligt de senaste decennierna. Skulle vi få låt oss säga ett helt fartyg med odlad lax från Norge kommer vi att få stora problem att se till att den här maten är tjänlig när den kommer ut i konsumentledet.

Ett annat problem med att hänvisa till att vi ska handla med våra grannar är nog att enskilda människor som lyssnar till det budskapet andas ut lite, herr talman. De känner att samhället kommer att fixa det här. Det är bra att statsrådet nu framhåller att MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, tillhåller samtliga medborgare att kunna ha minst tre dygns försörjningssäkerhet själva. Jag tror väl inte att det finns så många kylskåp runt om i det här landet som inte kan försörja respektive familj under 72 timmar. Min fråga till statsrådet är därför: Räcker det att den enskilde har ansvar för sin egen livsmedelsförsörjning under en så kort tid som 72 timmar?

Herr talman! Försvarsutskottet tog redan för två år sedan initiativ till att ta fram en broschyr som heter Om krisen eller kriget kommer. Där problematiserar vi den här mycket begränsade ambitionen när det gäller enskildas ansvar för sin egen försörjning. Om det är så att vi ska ställa om vår handel i en krissituation måste väl rimligtvis också statsrådet inse att den enskilde själv kan komma att tvingas ta ansvar under en väsentligt längre tid än 72 timmar.

Herr talman! Jag blir lite brydd av Allan Widmans inlägg i den här diskussionen. Jag kan ha kommit ihåg fel, men visst var det så att Allan Widman var närvarande i Sälen och hade möjlighet att följa den diskussion som följde på mitt anförande? De som hade möjlighet att följa mitt anförande kunde höra att jag talade om de här frågorna. Jag har inte sagt någonting av det som Allan Widman nu försöker ställa mig till svars för. Jag har inget behov av att skydda mig mot det.

Låt mig snabbt rekapitulera det som jag faktiskt sa och som jag fortfarande menar. Jag sa att självförsörjningsgrad är ett dåligt mått att utgå från. Det beror på att våra konsumtionsmönster har förändrats så kraftigt. I motsats till vid tiden för första världskriget, och faktiskt även andra världskriget, som Allan Widman nämner, konsumerar vi i Sverige i dag såväl ananas som vin. Det har gjort att självförsörjningsgraden gått nedåt. Men jag tror att de flesta medborgare kommer att kunna klara en kris eller krigssituation väldigt bra utan att konsumera vare sig ananas eller vin.

Grunden är naturligtvis att vi till stor del ska kunna försörja oss själva i en kris eller en krigssituation. Men inget av de scenarier myndigheterna eller experterna utgår från i sin planering innefattar att vi kommer att vara helt avskärmade från omvärlden. Utvecklingen av livsmedelsproduktionen i Sverige och i princip alla andra länder, utom möjligtvis Nordkorea, Moldavien och några till, har inneburit en betydande grad av specialisering. Man blir duktigare på att producera ett antal varor. Sedan byter man dem mot andra varor. Det är inte så att jag, Sverige eller EU på något sätt har sagt sig vara beroende av ett annat land för att klara försörjningen i en kris eller en krigssituation. Däremot är det så att vi kommer att behöva ett visst utbyte av varor. Vi är väldigt duktiga på att producera en del livsmedel. Andra länder - Allan Widman nämnde Norge - är väldigt duktiga på att producera lax. Det gör vi tyvärr inte i lika stor utsträckning som Norge. Där tror jag att det finns en betydande förbättringspotential i Sverige.

Ska vi nu i totalförsvarsplaneringen bygga upp vår förmåga att även inom livsmedelsförsörjningen klara en kris eller en krigssituation måste den inrikta sig på att klara försörjningen av baslivsmedel. Då blir självförsörjningsgraden ett dåligt mått att titta på. Det väsentliga måste vara vår förmåga att producera och inte minst distribuera viktiga livsmedel.

Lika lite som det är säkert att vi kommer att bli avskurna från vår omvärld, lika lite kan vi vara säkra på att det kommer att vara möjligt att distribuera livsmedel i alla delar av vårt land. Det kan vara så att en del av landet är avskuren. Det är alltså inte alldeles självklart att det bara är nationens gränser som ska vara avgörande för vår förmåga att klara en kris.

Sedan handlar det om insatsvarorna. Vi har i dag ett transportsystem som i väldigt hög grad är beroende av fossila drivmedel som vi importerar från andra länder. Vill vi öka vår förmåga att klara en kris eller en krigssituation bör vi ställa om stora delar av vårt distributionssystem, så att vi i lägre grad blir beroende av fossila drivmedel utifrån. Under tiden vi gör det krävs naturligtvis att vi har ett betydande lager av de fossila drivmedlen. Det spelar ju ingen roll om hela nationen är självförsörjande på exempelvis fläskkött genom produktion i Skåne om vi inte klarar att distribuera fläskköttet över landet.

Fru talman! Jag kan inledningsvis avslöja att jag dessvärre hade lämnat konferensen Folk och Försvar när statsrådet höll sitt anförande. Icke desto mindre refererar nu statsrådet i sitt svar här i kammaren till att vi ska handla med andra länder, och jag försökte problematisera denna ambition.

Visst, det kan vara en del experter som gör bedömningen att vi i Sverige inte behöver bli helt avskurna. Men när man planerar för de värsta scenarierna, kris och krig, bör man också ha planer för att det värsta utfallet kan bli verklighet, alltså att Sverige blir helt avskuret och att möjligheterna till handel inte längre står till buds.

Statsrådet säger att han blir brydd över mina frågor. Jag konstaterar att han i svaret refererar både till handel med andra länder och till ökad produktion, som ligger inom ramen för den nyss anförda livsmedelsstrategin. Statsrådet menar att den ökade produktionen ska leda till en minskad sårbarhet för Sverige.

Nu tycker jag att han övertolkar livsmedelsstrategin. Det mål som finns där, som för övrigt är det enda som regeringen har lyckats nå enighet med oppositionen kring, handlar om att livsmedelsproduktionen ska öka. Men det är långt ifrån samma sak som att självförsörjningsgraden blir bättre eller att sårbarheten minskar. Som statsrådet själv påpekar: Är det produktionen av champinjoner och sparris som ökar, eller är det kött och mjölk som ökningen gäller? Och var i landet sker ökningen - sker den på Gotland eller i norra Norrland? Sådant får också betydelse, inte minst mot bakgrund av detta med drivmedelssäkerhet, som statsrådet också aktualiserar. Återigen: Vilka möjligheter har vi att hantera en situation där det gäller att hålla livsmedlen tjänliga för människor, att få dem transporterade till rätt ställe och så vidare?

Fru talman! Jag ställde en mycket rak fråga till statsrådet om detta med 72 timmar, som MSB arbetar med. Det är min bedömning att de flesta familjer klarar 72 timmar utan någon som helst förberedelse. Jag tror åtminstone att flertalet av dem gör det. De flesta barnfamiljer har rätt mycket mat i sina kylskåp, och hållbarheten är nog sådan att 72 timmar inte utgör någon större utmaning.

Statsrådet hänvisar till att vi i en kris eller en krigssituation delvis ska ställa om vår handel. Jag får dock intrycket att han inser att det kan vara ett mycket längre tidsperspektiv då enskilda behöver klara sig själva. Om vi dessutom understryker enskildas eget ansvar, till exempel när det gäller livsmedel i en kris eller en krigssituation, kommer det också att syfta till ett minskat tryck på samhället att leverera i sådana lägen. Jag hade gärna sett att statsrådet valt att reagera på detta med de 72 timmarna. Jag konstaterar att han är beredd att göra mer, och då är frågan: Är detta ett område där regeringen skulle kunna bli ännu tydligare?

Fru talman! Låt mig börja med att besvara den sista frågan direkt: Ja, och det är också bakgrunden till att vi återupprättar totalförsvars- och civilförsvarsplaneringen. Vi kan absolut bli tydligare, och det finns absolut mer att göra. Jag tror att det här är ett ämne som förtjänar en bra diskussion.

Allan Widman ställde en annan konkret fråga, som jag tyvärr missade att svara på i mitt förra inlägg, om detta med 72 timmar. Jag ska försöka svara på den nu. Det är en bra början, men tyvärr är jag nog inte lika optimistisk som Allan Widman om den normala barnfamiljens förmåga att klara detta. Jag tror säkert att en normal barnfamilj har varor i kylen som räcker, men det kan vara betydligt värre, till exempel att vi inte har elektricitet och att det inte finns någon kyla i kylskåpet i mer än sex, sju eller åtta timmar beroende på vilken energiklassning det har. Det kanske behövs varor hemma för att man ska kunna värma sig. Man kan behöva hämta vatten eller ha vatten tillgängligt. Man kanske har ett betydande förråd av torrvaror men inte tillräckligt med vatten för att omvandla dem till tjänligt livsmedel.

Jag tror att 72 timmar nog är en bra början, men sedan kan man behöva bygga vidare. Jag tror också att det handlar om tankemönster. Man måste fundera över vad man har hemma, hur man kan gå på toaletten under de 72 timmarna, hur man ordnar värmeförsörjning, hur man ser till att det finns ljus och så vidare.

Låt mig komma tillbaka till Allan Widmans huvudfråga. Ja, jag menar att vi ska försöka ha varuutbyte och att de nordiska och europeiska solidaritetsförklaringarna innebär att vi kommer att vara en del av ett varuutbyte med vår omvärld om vi har möjlighet till det. De allra flesta scenarier tyder på att vi kommer att ha möjlighet till varuutbyte. Menar inte Allan Widman samma sak?

Jag har alltid sett Folkpartiet, numera Liberalerna, som ett frihandelsvänligt parti som också tror på den specialisering som blir utlöparen av frihandeln, nämligen att man blir bättre och bättre på vissa varor och kan utbyta de varorna med varandra. Det gör oss alla rikare. Det gör också att vi får en bättre varuproduktion. Det fyller också i sig ett säkerhetspolitiskt syfte, för den man handlar med och är i ett ömsesidigt beroende med kommer man att ha väldigt svårt att vara inblandad i väpnad konflikt med. Demokrati och frihandel är i sig långsiktigt säkerhetshöjande.

Jag tror inte att det är en bra väg att gå att tro att man ska vara nationellt oberoende av alla andra nationer och att man kan bygga murar mot andra länder. Jag tror på handelsutbyte. Sedan ska vi öka vår självförsörjningsgrad, så att vi klarar oss en längre tid. Då blir det ett ganska litet antal livsmedel jämfört med alla de livsmedel som ingår i självförsörjningsgraden. Precis som Allan Widman själv var inne på har kanske många av de livsmedlen liten eller ingen effekt när det gäller hur vi klarar livsmedelsförsörjningen i en kris eller en krigssituation.

Fru talman! Jag vet inte om det är statsrådets ambition att försöka pådyvla Liberalerna en protektionistisk hållning när det kommer till livsmedel och andra varor. Vi har nog stått på rätt sida i den kampen under rätt många sekler, och vi kommer att fortsätta stå på rätt sida.

Jag tror också att Socialdemokraterna och Liberalerna när det gäller livsmedelsstrategin delar synen att det behöver finnas ett tydligt konsument- och marknadsperspektiv och att det ska ske en specialisering som kan stimulera frihandeln också med livsmedel.

Men det handlar inte om detta. Det handlar om krisen och kriget och om vad vi gör om det skulle inträffa: Vilka möjligheter har vi då? Jag bekymras lite av att Anders Ygeman väljer att ta skydd bakom att många experter gör bedömningen att vi ändå kommer att ha handel. Det finns inga garantier för det, även om det kanske är sannolikt. Då är frågan: Vad avser regeringen att göra i en sådan situation?

I den kontexten, fru talman, kommer detta med de 72 timmarna in. Jag undrar om statsrådet är beredd att säga: Ja, man bör se över den rekommendationen, så att det blir en längre tid för de enskilda. På så sätt ökar man medvetenheten och minskar trycket på samhället att leverera när krisen eller kriget är där.

Fru talman! Sedan ett par år har jag själv ett förråd av livsmedel hemma. Det räcker väsentligt längre än 72 timmar.

Vi har från försvarsutskottets sida gett ut en broschyr - det är en uppföljare till Om kriget kommer, som vi känner igen från 80-talet. Vi har sänt den till kommunerna och till statliga myndigheter. Min fråga är: Är regeringen beredd att ta ett initiativ för att se till att enskilda i hela landet får motsvarande information?

Fru talman! Det är risk att jag missar en fråga. Det lät som att Allan Widman ställde tre frågor, och jag har bara antecknat två svar. Jag får därför inledningsvis be om ursäkt om jag missar en fråga av Allan Widman.

Första frågan är: Vad avser regeringen att göra om vi är helt avskurna och det värsta händer? Då är mitt svar att vi ska öka produktionen av livsmedel i Sverige. Och vi har gett uppdrag om att återupprätta totalförsvarsplaneringen och den civila försvarsplaneringen. Där ingår naturligtvis förmågan att förse befolkningen med livsmedel, inklusive vatten, i en kris eller en krigssituation.

Den andra frågan är: Tycker regeringen att det vore en bra idé att ge motsvarande information till hela allmänheten? Då är svaret ja.

Nu kom jag på den tredje frågan: Vill jag utöka tiden, så att det blir mer än de 72 timmar som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har uttryckt? Där skulle jag säga att svaret är nej. I dagsläget tror jag att alltför många befinner sig alltför långt från de 72 timmarna, så jag tror att det är en mycket bra grund att börja med. När vi har fått igenom det medvetandet kanske vi kan diskutera om det behöver öka ytterligare, men i dagsläget anser jag inte det.

Med det hoppas jag att jag har besvarat Allan Widmans frågor. Jag vill också passa på att understryka att det oavsett vilken produktion man har inom landet är viktigt att man kan distribuera och lagra produktionen på ett sådant sätt att man har nytta av den. Där kanske vi har nog så betydande utmaningar.

Överläggningen var härmed avslutad.