Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

säkerhetsrådets resolution 1325

Interpellationsdebatt 12 april 2002
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 16

Utrikesminister Anna Lin (S)

Anf. 1 Utrikesminister Anna Lin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Carina Hägg, Inger René, Berit Jóhannesson, Margareta Viklund, Marianne Anders- son, Helena Bargholtz och Ewa Larsson har i likaly- dande interpellationer frågat mig hur jag avser arbeta för att framtida FN-dokument ska bli mer könsneu- trala, hur jag kommer att arbeta för att säkerhetsrådets resolution 1325 implementeras i freds- och konflikt- förebyggande arbete, om jag är beredd att verka för att en uppföljningsmekanism inrättas för att följa tillämpningen av resolutionen, hur jag avser öka kvinnors representation vid svenska delegationer för freds- och konfliktförebyggande arbete och slutligen hur jag avser arbeta för att mer kraftfullt än genom mainstreaming öka kvinnors representation vid freds- och konfliktförebyggande samtal och arbete. Det är bra att den viktiga säkerhetsrådsresolutio- nen 1325 uppmärksammas. Resolutionen höjer den internationella standarden vad gäller kvinnors med- verkan i arbetet för fred och säkerhet - frågor som angår alla oavsett kön. I dag är fredsbevarande och fredsfrämjande FN- insatser mer mångfasetterade än förr. De rymmer ett brett spektrum av insatser som rör militära insatser, men också polisiär verksamhet och insatser för att stärka respekten för mänskliga rättigheter. Operatio- nerna kräver därmed mer än militära kunskaper och ger nya möjligheter att involvera kvinnor i konflikt- hantering, bl.a. som civilpoliser och experter på mänskliga rättigheter. Detta krävs för att öka kvalite- ten på insatserna, eftersom kvinnor i kontingenterna ofta bättre än män kan tala med kvinnor i konflikt- drabbade områden om t.ex. våldtäkter, annat våld och kränkningar mot kvinnor och diskriminering när det gäller att få igen egendom som förlorats under kriget, t.ex. mark och bostäder. Fler kvinnor i kontingenterna bidrar också till att minska risken för sexuella över- grepp av FN-personal på lokalbefolkningen, främst unga kvinnor. Vi vet efter FN-insatserna på bl.a. Balkan och i Kambodja att detta är ett stort problem som vi måste tala öppet om för att kunna åtgärda. Vad gäller interpellanternas första fråga rörande internationella förhandlingar så finns nu genomgåen- de en insikt om att texter bör vara könsneutrala, och att de ibland också behöver ange att särskilt kvinnor ska stå i fokus för uppmärksamheten. Sverige bevakar denna fråga aktivt. Vad gäller implementeringen av resolutionen vill jag först peka på vikten av att grundbudskapet förs ut: att arbete för fred och säkerhet är något som alla måste ges möjlighet att delta i, oavsett kön. Vi bör från svensk sida agera i enlighet med resolutionens anda och även påverka andra länder att göra det. Vi bör särskilt överväga åtgärder för att få med fler kvinnor i FN:s och OSSE:s fältmissioner. Vi bör också själva utbilda all utsänd personal - och gärna lokala myndigheter i krigsdrabbade områden - i kvinnors och mäns olika villkor, utforma riktlinjer i detta syfte, avsätta resurser och involvera lokala kvinnogrupper i samtal med utsända missioner på alla nivåer. På så sätt skapar vi effektivare insatser och mer hållbara lösningar för konflikthantering. Jag vet att det redan nu finns en mycket god sam- verkan mellan den svenska försvarsmakten och orga- nisationer som Kvinna till kvinna både i utbildning av personal och i fält. Det är angeläget att denna vidgas och formaliseras bl.a. vad gäller våld mot kvinnor och mekanismer för samverkan med lokala kvinnor. SWEDINT har en viktig roll som kan vidareutveck- las, bl.a. eftersom SWEDINT utbildar både militär och civil personal och såväl svenska som utländska deltagare i internationella insatser. Även andra aktö- rer kan bidra till att Sveriges roll stärks i detta arbete. Jag håller med interpellanterna om att det är an- geläget att öka andelen kvinnor som arbetar med freds- och konfliktförebyggande arbete och att nomi- nera fler kvinnor till höga tjänster för att få in erfa- renheter och synpunkter från de kvinnor som har drabbats av väpnade konflikter. Sverige kan och bör göra mer på detta område. Regeringen förbereder ett uppdrag till Försvarsmak- ten där regeringen begär just en redovisning av vilka åtgärder som ska vidtas för att tillgodose FN- resolution 1325 i Försvarsmaktens fredsfrämjande verksamhet. Som ett första led i detta arbete anordna- de Försvarsmakten i mars 2002 ett seminarium i syfte att inventera och utveckla myndighetens kompetens avseende genderperspektiv på krishantering. Vad gäller förslaget om en uppföljningsmekanism så är tanken intressant. Jag vill dock gärna avvakta den rapport som FN-sekretariatet lägger fram i höst som uppföljning till resolution 1325. Både kvinnor och män måste systematiskt ta hän- syn till kvinnors erfarenheter och villkor. Sådan ma- instreaming - dvs. att uppmärksamhet på kvinnor och män ska finnas i all verksamhet - är om den tillämpas fullt ut ytterst verkningsfull. Men mainstreaming kommer för lång tid framöver att kräva skärpt fokus på kvinnors villkor. Det är viktigt för att bygga en freds- och säkerhetspolitik som i lika hög grad om- fattar kvinnor och män.
Carina Hägg (S)

Anf. 2 Carina Hägg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka utrikesminister Anna Lindh för ett väldigt bra svar. Det var bra och det var innehållsrikt, och jag noterade särskilt att hon poäng- terade att förslaget om uppföljningsmekanismer var intressant och att det finns förhoppning om att man ska kunna följa upp det efter det att man har fått rap- porten. Vi har under veckan haft möjlighet att följa och följa upp den speciella styrka som har funnits från Sveriges sida och som nu även finns i Afghanistan. Det är en grupp mycket välutbildade och mycket kompetenta män som befinner sig där nere för att utföra ett oerhört svårt och komplicerat arbete. I framtiden tror jag att man trots all kompetens som finns i den typen av styrka skulle kunna få en ytterli- gare dimension i sitt kunnande om man också hade kvinnlig kompetens med. I den typen av tudelat sam- hälle är det oerhört viktigt att lättare kunna nå den andra halvan av befolkningen, dvs. den kvinnliga halvan av befolkningen, som inte på ett naturligt sätt kan ha kontakt med en sådan styrka. Det är viktigt att tänka sig in i vad det konkret kan innebära att utföra ett arbete men också vad det innebär att finnas i en tvåkönad konstellation i ett land och visa på möjlig- heter att jobba på ett jämställt sätt, dvs. att kvinnor och män har kompetens som kompletterar varandra. Det här är ett bra och konkret exempel. Vi förde fram i den politiska dimensionen när konflikten i Afghanistan var som allra hetast hur viktigt det var att ta med de afghanska kvinnornas kompetens i arbetet och inte bara ta hänsyn till män- nens synpunkter i exilen. Kvinnorna var ju inte orga- niserade på samma sätt som vi är vana vid eller som männen var. Det gäller också att vara lyhörd för andra sätt att organisera sig och ge uttryck för uppfattning- ar. Det måste vi lära oss. Vi är själva så vana vid att organisation och kommunikation fortgår på ett enda sätt därför att män av tradition har haft monopol på att bygga upp strukturerna. Det här var något jag tänkte på när jag ingick i re- geringsdelegationen i Monterrey, den breda konferen- sen med en bred agenda. Trots att jämställdhet och gender nämns i slutdokumentet är det inte tillräckligt. När man blickade ut över den nästan totalt manliga församlingen som fick ansvaret för att följa upp de viktiga beslut som fattades kunde man känna en skep- sis. Kommer de ökade biståndsinsatserna och de initiativ som har tagits att komma män och kvinnor till lika del? Jag tror inte att de kommer att räcka. Om fattigdomen i världen ska halveras - vilket också är en säkerhetspolitisk fråga - måste också mer än hälf- ten av resurserna från bistånd osv. till utvecklingslän- derna fokuseras på kvinnorna. Om inte kvinnorna lyfts upp ur fattigdomen lyfts inte heller hela familjen eller landet ur fattigdomen. Det finns mycket att göra för att hitta metoder och strukturer och för att fokusera på att människor ska ta sitt ansvar. Jag vet att man i Sverige arbetar med ett projekt, Global Goods, gemensamma nyttigheter. Det är ett projekt med fokusering på vatten. Där talas om hur vi ska jobba för att få in genderperspektivet. Vat- ten är en handels-, hälso- och säkerhetsfråga. Det är viktigt att kvinnoperspektivet kommer in på ett or- dentligt sätt. Jag skulle vilja veta lite mer hur utrikesministern ser att uppföljningsmekanismerna kan utvecklas framöver.
Berit Jóhannesson (V)

Anf. 3 Berit Jóhannesson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret på våra interpellationer. Jag antar att det är ganska unikt att en kvinna från varje parti ställer ungefär samma fråga till en minister. Tonen var mycket positiv, men jag är inte helt nöjd. Jag skulle vilja ha ett ytterligare förtydligande. Resolution 1325 innehåller en mängd krav, bl.a. att alla aktörer uppmanas att involvera genusperspek- tivet i planering och att skydda kvinnor och flickor från genusbaserat våld. För att kunna göra detta är det viktigt att aktörerna vet vad genusperspektiv innebär, dvs. har kunskap om könsmaktsstrukturer. Den kunskapen och med- vetenheten skapar möjlighet till analys om varför något sker och ger möjlighet att vidta åtgärder. Utrikesministern sade i sitt svar att fler kvinnor minskar risken för sexuella övergrepp av FN-personal på lokalbefolkningen. Det är mycket upprörande men också mycket vanligt att män i internationella insatser begår övergrepp. Jag har sett detta t.ex. i Moçambi- que. När t.o.m. FN-personal utför övergrepp mot unga kvinnor i länder de är stadda att skydda och hjälpa förstår alla att resolutionens krav och mening är absolut nödvändig att förverkliga. Är det utrikes- ministerns uppfattning att ett av motiven för kvinnor i en insats är att se till att deras manliga kolleger inte genomför övergrepp, att vara katalysatorer? Ministern svarar också att kvinnorna bättre än män kan tala med kvinnor i konfliktdrabbade områ- den om t.ex. våldtäkter och annat våld. Det kan vara våld som kanske deras manliga kolleger har utfört. Det är mycket som behöver klaras ut. Det är bra att tala om detta. Det är mycket bra att lyfta upp dessa frågor, men det är också mycket viktigt att sätta till alla medel för att stävja detta, ge alla, både kvinnor och män, kunskap om genusperspektivet. Ingen kvin- na ska behöva riskera att utsättas för sexuella över- grepp av personal i internationell fredsstyrka. Genuskunskap ger också vetskap om vad som sker och att det är en del av könsmaktsordningen när FN-personal ger sig på lokalbefolkningen. Det här måste genomsyra hela personalen. Jag hoppas att utrikesministern menade genuskunskap när hon tala- de om utbildad utsänd personal i sitt svar. I min interpellationsdebatt med försvarsministern om genusfrågor inom försvarsmakten och krishan- tering sade han att utbildning i hela försvarsmakten i könsrollsfrågorna och genderperspektivet är centralt. Han tog också upp det beslut som fattats av regering- en om det seminarium om genusperspektiv och mili- tär krishantering som utrikesministern också tog upp i sitt svar till oss. Försvarsministern ansåg att all mili- tär personal behöver kunskapen. Är det utrikesminis- terns uppfattning att genusperspektivet också måste genomsyra personalen i den civila krishanteringen? Fru talman! Vi ställde också frågor om hur kvin- norepresentationen ska ökas. Svaret som ministern gav var lite svårt att förstå. Därför skulle jag vilja ha ett klargörande. Är det så att man bara tänker nomine- ra fler kvinnor till sådana tjänster? Jag tror att det behöver utvecklas en strategi för att komma till rätta med detta. Jag upprepar frågan: På vilket sätt ämnar utrikesministern verka för att öka kvinnorepresenta- tionen?
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 4 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Först vill jag också tacka för svaret på interpellationerna. Svaret visar, liksom de likalydande interpellationerna, att det finns en stor enighet om vikten av att kvinnor involveras i fredsarbetet på ett helt annat sätt än hitintills. Men jag tycker nog ändå, till skillnad från Carina Hägg, att utrikesministerns svar var lite lamt. Jag hade nog väntat mig lite mer go i det. Svaret talar om vad som görs och vad som be- höver göras men inte hur. Avsikten med den gemensamma aktiviteten är att väcka regeringens mesta möjliga uppmärksamhet på att kvinnors kunskaper och erfarenheter behövs och är nödvändiga i förebyggande och direkt fredsarbete. Avsikten är också att mer eller mindre avkräva vissa aktiviteter av regeringen för att i konkret handling i olika organ och institutioner för mänskliga rättigheter föra upp kvinnans rättigheter att delta i fredsfrämjan- de arbete. Jag vet att regeringen redan i dag är aktiv när det gäller att påvisa behovet av att kvinnors kunskaper och erfarenheter måste tas till vara i fredsarbetet. Det kan aldrig nog understrykas hur angeläget det är. Det är också en rättighets- och jämställdhetsfråga att ha möjlighet att få vara med. Jag är dessutom övertygad om att kvinnor kan ha en särskilt viktig roll i freds- uppbyggande arbete. Jag anser att det är en förutsätt- ning för att fredsarbete över huvud taget ska lyckas att ha med kvinnor och män i de förebyggande freds- samtalen och i det direkta fredsarbetet. Det är en stor orätt mot demokrati och mänskliga rättigheter om fredsarbetet, på vilken nivå det än gäller, är könsbun- det. Vi behöver bara titta ut över världen i dag för att se att krigets och terrorismens våld drabbar såväl kvinnor och barn som män. Det som väckte min insikt om att kvinnor behöv- des och saknades i fredsprocesser var mitt engage- mang under 90-talet för situationen i bl.a. Bosnien och Hercegovina och andra länder på Balkan. Men det var kanske framför allt de systematiska våldtäk- terna som kvinnor och flickor utsattes för, alla de bilder och artiklar, de många samtal som fördes och alla konferenser som hölls för att få stopp på kriget. Jag minns aldrig att jag såg en bild på att det fanns en kvinna med i sammanhanget, dvs. en kvinna som kunde föra de utsatta kvinnornas och barnens talan och föra fram ett annat perspektiv på krigets hemsk- heter men också peka på olika vägar för att få slut på våldet och komma ur en svår situation. Fru talman! Jag är så naiv att jag tror att om det i den innersta cirkeln vid fredsdiskussioner osv. när det gäller Balkan hade funnits med några erfarna och kloka kvinnor hade förmodligen t.ex. Daytonavtalet fått ett annat innehåll. Och vi hade sluppit en del problem som i dag finns i t.ex. Bosnien-Hercegovina. Då hade förmodligen Kosovo också funnits med i avtalet, och vi hade kanske sluppit åtminstone ett krigs ohyggliga konsekvenser. Jag tror inte heller att kvinnorna hade tillåtit att man som förhandlingspart- ner hade haft despoten, diktatorn och den maktfull- komlige Slobodan Milosevic med i fredssamtalen. Hans ambition var ju inte fred utan dess motsats, underkastelse till vilket pris som helst. Utrikesministern berör i sitt svar bl.a. mainstrea- ming-instrumentet. Det är i och för sig ganska bra, men enligt min uppfattning är det ett ganska uddlöst instrument. Då undrar jag vad utrikesministern tänker göra för att spetsa till det och andra gångbara instru- ment, så att kvinnan i realiteten får en mer framskju- ten plats och en betydande roll i fredsarbetet och i det politiska arbetet över huvud taget på internationell nivå.
Marianne Andersson (C)

Anf. 5 Marianne Andersson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern för svaret. Vi har skrivit de här interpellationerna för att få en bred debatt och för att lyfta fram de här frågorna, som vi som sitter här är så överens om. Samtidigt vet vi att den här frågan är kontroversiell i alla de manliga strukturer som det handlar om. Därför är det oerhört viktigt att man jobbar mycket med den här frågan. Vi ser naturligtvis resolution 1325 som en stor framgång. Den är mycket omfattande, och den inne- håller många punkter om hänsyn till och skydd för kvinnor och barn i krissituationer. Det kanske vikti- gaste handlar om att ta vara på kvinnors förmåga och resurser såväl i konfliktförebyggande som fredsska- pande aktioner. Vi vet alla att kvinnor och barn drab- bas hårdast i alla konflikter. De har setts som offer - och de är också offer - men de har inte fått agera. Ändå är det kvinnorna som upprätthåller det civila samhället, som gör att någonting kan fungera trots de mest vidriga omständigheter. Om vi ska åstadkomma en verklig implemente- ring av det som står i den här resolutionen krävs det en rad åtgärder och förändringar, både här hemma och internationellt och i vårt internationella arbete. Det krävs mycket träget arbete, information och ut- bildningsinsatser, som Anna Lindh också påpekar så klart. Ett sätt skulle kunna vara att man tillsätter en na- tionell arbetsgrupp för att följa de här frågorna och för att också komma med förslag. Det är ju många små detaljer som behöver följas upp på många områ- den. Det är svårt att ha en överblick annars. Jag vill höra hur utrikesministern ser på en sådan fråga. Utrikesministern nämnde också organisationen Kvinna till Kvinna och dess pionjärarbete, särskilt på Balkan. Den finns nu också i Mellanöstern och i Ge- orgien. För några veckor sedan var en grupp kvinnor från hela Balkan här. Jag träffade dem här i riksdagen ihop med Birgitta Dahl bl.a. De vittnade samstäm- migt om vilken betydelse Kvinna till Kvinna har haft för dem. En kvinna från Makedonien sade: Vi hade aldrig klarat oss utan deras stöd. De känner sig oer- hört utsatta och ensamma. När det gäller kvinnorepresentation på olika sätt vill jag bara ta upp ett exempel. Sveriges ambassadör vid Natodelegationen i Bryssel, Anders Oljelund, var i utrikesutskottet nyligen. Jag frågade honom hur det ser ut med kvinnorepresentationen där. Han sade: Visst är det dåligt både i staber och i delegationer. Det finns en del kvinnor i det svenska Natoarbetet. Jag fick t.ex. ett protokoll från SCEPC, Senior Civil Emergency Planning Committee, Natos kommitté för civila frågor. Sverige representerades av fyra kvinnor vid ett möte. Det var ganska fantastiskt, men det var nog ett undantag, och det var ju inte riktigt på toppni- vå. Anna Lindh betonar i svaret att kvinnor kan spela en större roll när det gäller andra områden än rent militära. Det är givetvis riktigt. Det håller vi absolut med om, och det är mycket viktigt. Men även när det gäller militära fredsbevarande insatser kan kvinnor spela en större roll. Ett sätt att främja en sådan ut- veckling är att man har allmän värnplikt, omfattande både kvinnor och män. Vi i Centerpartiet anser att det är självklart utifrån ett jämställdhetsperspektiv inom såväl det internationella som det nationella fredsar- betet. Försvaret ska se till kompetens och inte till kön. Det är viktigt också när det gäller en kvalitetshöjning av värnpliktsförsvaret. Vi menar alltså att kvinnor och män ska ha samma rätt och samma skyldighet att delta och att värnplikten och civilplikten bör innefatta kvinnor på samma villkor som männen. Jag undrar hur Anna Lindh ser på den frågan utifrån den aspekt som vi diskuterar här i dag. Så till uppföljningsmekanismen. Jag kan ha för- ståelse för att Anna Lindh vill avvakta rapporten innan man bestämmer hur utformningen ska bli, men jag tror att vi kan vara överens om att en uppfölj- ningsmekanism behövs på ett eller annat sätt. När det gäller hur den ska se ut kanske vi ska avvakta rapp- orten, men vi ska ändå ha klart för oss att frågan be- höver följas upp.
Utrikesminister Anna Lin (S)

Anf. 6 Utrikesminister Anna Lin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! När jag var i FN:s generalförsamling senast hade jag min 11-åriga son med mig. När han klev in och såg FN-miljön var han väldigt imponerad. Sedan tittade han sig runt, och hans första fråga var: Mamma, var är alla tjejerna någonstans? Självkritiskt får jag väl erkänna att jag tror att han, även om han är van vid en helt annan miljö i Sverige, skulle reagera ungefär likadant om han såg freds- främjande insatser, inklusive dem där Sverige ingår. Vi är ju överens om att det är alldeles för låg kvinno- representation, både när det gäller andra FN-insatser och de fredsfrämjande insatserna. Skälet till att jag inte ger mer konkreta besked i dag om hur vi ska komma till rätta med detta när det gäller strategier och åtgärder är att vi precis nu har blivit klara med hur vi ska få ny personal till försva- rets internationella verksamhet. Riksdagen har be- handlat detta, och utifrån riksdagsbehandlingen av propositionen får Försvarsmakten nu ett uppdrag som gäller hur man konkret ska öka kvinnors andel och kvinnors representation. Jag räknar med att regering- en kan komma tillbaka efter det här uppdraget med en betydligt mer utvecklad strategi. Det handlar självklart om utbildning. Det handlar om hur man arbetar med attityder. Det handlar om hur man nominerar och hur man arbetar med nomine- ringar. Det handlar inte minst om att samarbeta med olika FN-organ och med enskilda organisationer, som Sverige redan har gjort under flera år. Sverige har ju de senaste åren gett en rad väldigt viktiga bidrag till FN-organ, till forskning och till enskilda organisatio- ner för att man ska diskutera de här frågorna och försöka öka kvinnors andel och kvinnors inflytande. Skälet är självklart att vi ska få bättre insatser för alla. Det exempel som ni har tagit upp om att det hade betytt mycket för Balkan om det hade varit fler kvin- nor involverade i arbetet på Balkan är väldigt tydligt. Självklart är det inte - och det tror jag också framgår av mitt svar - i första hand kvinnorna som ska ta itu med övergreppen mot den lokala befolk- ningen. Det är inte heller ett huvudskäl för att vi ska ha fler kvinnor i det här arbetet. Detta är självklart en ledningsfråga. Det är ledningarna för insatserna som måste ta det här på allvar och arbeta väldigt hårt med det. Men jag tror att en sidoeffekt av fler kvinnor i insatserna blir att man minskar de här riskerna och att ledningen för operationerna känner en ännu större press på att faktiskt ta de frågorna på allvar. Precis som Berit Jóhannesson säger är det fullständigt oac- ceptabelt att man får se övergrepp från dem som faktiskt är där för att hjälpa. Självklart ska genuskunskapen inte bara vara till för den militära verksamheten eller vissa verksamhe- ter utan för all verksamhet, inklusive den civila. Det är inte minst viktigt när man kommer in på de delar av den civila verksamheten som t.ex. handlar om poliser, rättsväsende och liknande. Där är det viktigt att man också har kvinnor representerade. Vi är också överens om att det är viktigt med en uppföljning och att det är viktigt att man har en upp- följningsmekanism. Jag tycker att vi ska återkomma och diskutera hur den ska se ut när vi har sett FN:s egna förslag. Men vi kan ju tänka oss att detta inklu- derar återkommande rapporter till FN, där man verk- ligen följer upp hur det går, där man visar med stati- stik, rapporter och djupstudier, t.ex. vartannat år, hur arbetet och implementeringen har utvecklats. En nationell arbetsgrupp tror jag också kan vara utmärkt när det gäller att följa upp detta och se hur det går på nationell nivå. Nu ser jag att talartiden är ute, man jag tycker att vi ska fortsätta att arbeta med alla de här förslagen efter hösten.
Carina Hägg (S)

Anf. 7 Carina Hägg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är alltid intressant att lyssna till utrikesminister Anna Lindh, och så har det varit nu också. Jag tycker också att det är väldigt roligt att tillsammans med kvinnor från så många olika partier få diskutera en sådan här viktig fråga. Bara det att interpellationerna ställdes samtidigt den 8 mars visar också att det finns ett intresse av att markera kvinno- dagen och hur viktigt det är att fokusera på kvinno- frågor. Att vi tillsammans i så stor enighet - även om vi naturligtvis lägger lite olika tonvikt vid olika delar - vill jobba gemensamt för den här frågan borgar också för att vi kommer att följa upp det här. Natur- ligtvis kommer vi att bevaka att vi kan återkomma i de här frågorna. När det gäller att bygga fred har jag på min an- slagstavla ett gammalt Helga Henschen-urklipp där det står: Freden börjar i sandlådan. På bilden ser man små barn som slåss med spadar och kastar sand på varandra och någon vuxen som försöker ingripa. Jag tror att man måste börja ganska tidigt när det gäller att utbilda i konfliktlösning - redan med barnen, och gärna i skolan - för att på så sätt förändra attityder där det behövs. Men det krävs naturligtvis också lagar och uppföljning och fördelning av resurser, inte minst ekonomiska. Det krävs arbete på många olika nivåer. Det går inte att gå förbi vad som har hänt under de senaste veckorna och som visar på en brist på fredskultur och förebyggande arbete med genderpers- pektiv. Jag talar om Mellanösternpolitiken och de konflikter vi nu ser i Mellanöstern. De senaste veck- orna har varit de mest våldsamma på decennier. Misstro, hat och extremism har fått övertaget. Våldet har trappats upp, och parterna har fastnat i en hämnd- spiral där civila på båda sidor lever i ständig rädsla. Antalet döda och skadade, främst palestinier men också israeler, stiger dramatiskt. I de ockuperade palestinska områdena omöjliggör avspärrningar och våld all normal ekonomisk aktivitet. I förödelsens spår följer arbetslöshet, korruption, social misär m.m. Även den israeliska ekonomin drabbas hårt. Turismen har avstannat. Hotell och restauranger står tomma. Arbetslösheten stiger. Unga och välutbildade flyr landet för en bättre tillvaro. Situationen blir alltmer outhärdlig. Konflikten har kommit att handla om själva exi- stensen för både palestinier och israeler. Men här liksom i andra konflikter vi har sett under senare år är det väldigt få kvinnor som tar plats i debatten. Ju mer konflikten eskaleras, desto mer trycks fredsskapande krafter tillbaka och desto färre kvinnor ser vi i TV- rutorna. Jag tror att detta delvis beror på att man inte har jobbat förebyggande, att man inte har den fredskulturen. Man ska inte förenkla det här problemet, men visst ligger en del av problematiken också i att kvin- nor, de värderingar som de i högre grad är bärare av och deras erfarenheter inte får det utrymme som de borde få av parterna i området. Det finns en hel del att anmärka på i det här fallet när det gäller omgivning- en. Där känner jag att vi har ett extra ansvar att här- ifrån peka på att det behövs fler kvinnor. Vi behöver peka på det som FN har sagt när det gäller genderfrå- gor, jämställdhet och resolution 1325 även i det här sammanhanget, både nu och framöver.
Berit Jóhannesson (V)

Anf. 8 Berit Jóhannesson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka för dessa klarlägganden, som var väldigt bra. Det är också väldigt bra att Anna Lindh nu har sagt att det behövs genuskunskap även i det civila och att det är ledningen som har ansvaret för en internationell mission. Den enda utbildning som egentligen sker i genus- kunskap är faktiskt den som Kvinna till Kvinna ger på Swedint. Det började med en lektionstimme. Med tanke på den otroliga, massiva manliga dominansen och det som är motsatsen till genuskunskap, dvs. att män ska bestämma allting och att man ska utgå från männen, är en lektionstimme liksom ingenting. Man försöker nu att utveckla det, och det är bra. Men jag tror att man måste gå in även i de grundläggande utbildningarna. Jag har pratat med försvarsministern om detta när det gäller utbildning för officerare. Det måste naturligtvis ingå genuskunskap, genderpers- pektiv osv. i officersutbildningen och också i de ci- vila yrkenas grundutbildning. Den lilla utbildning man får av Kvinna till Kvinna - som är jättebra och ett oerhört bra initiativ från dem - räcker inte. Håller utrikesministern med mig om att vi behö- ver en väldigt stark motmakt mot den kunskap som finns i historien?
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 9 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag skulle vilja ge en positiv bild ock- så. När jag var nere i Kosovo strax efter återvändan- det från bl.a. Makedonien hade de första poliserna kommit till Pristina. Det var många svenskar, och de var väldigt populära och spred en positiv atmosfär omkring sig. I den gruppen fanns det flera kvinnor som också var mycket uppskattade. Jag tycker att det visar en positiv bild av en utveckling som jag tycker att vi ska fortsätta med, och det ganska intensivt. Jag tycker också att det låter bra att regeringen ska återkomma med en mer detaljerad strategi för hur man ska jobba med de här frågorna. I det skulle också ingå bl.a. en arbetsgrupp, och det tycker jag också är väldigt positivt. Det är också mycket positivt att FN:s resolution 1325 har kommit till stånd. Men den är ju inte före- mål för ratifikation, och då undrar jag varför. Imple- mentering är väl inte riktigt detsamma som ratifika- tion, vad jag kan förstå. Det måste betyda att resolu- tion 1325 har en lägre dignitet. Är det så? Då kan man undra hur man ska tolka det. Frågan uppstår ju: Är det för att det gäller kvinnor, eller vad är det? Kanske är detta dumma frågor. Men nu handlar det således om att resolution 1325 ska implementeras av FN:s medlemsländer. I den stora utmaningen ser jag att Sverige, dvs. den svenska regeringen, har ett stort ansvar och också stora möj- ligheter att vara pådrivande. Resolutionen handlar dock inte bara om att kvin- nan ska delta i olika fredsfrämjande och fredsbeva- rande aktiviteter på olika nivåer utan också om att kvinnan och flickan måste skyddas från de krigens och våldets ohyggligheter som speciellt riktar sig mot kvinnor och flickor, t.ex. systematiska våldtäkter och speciellt könsinriktad tortyr. I t.ex. Norge tränas per- sonal inom fredsbevarande och konfliktförebyggande insatser att ha ett kvinnoperspektiv. Frågor om skydd för kvinnor och barn i civila öppna konflikter har varit särskilt viktiga i norska FN-operationer, har jag hört. Vi har nu hört lite grann om att det även finns planer på att göra de svenskar som ska ned och delta i fredsfrämjande aktiviteter mer inriktade på kvinnans situation osv. Jag skulle vilja fråga om utrikesministern kan säga att den norska inriktningen också är en utgångs- punkt för det svenska deltagandet i fredsbevarande och konfliktförebyggande arbeten. Om inte, ingår det i det arbete som nu ska komma för att vi ska bli bättre på kvinnorepresentation och på att ta hänsyn till de kunskaper och egenskaper som finns hos kvinnor?
Marianne Andersson (C)

Anf. 10 Marianne Andersson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tycker också att det är väldigt bra med den här debatten och att utrikesministern ser positivt på de förslag som vi har lagt fram. Det känns väldigt bra. Vi jobbar åt samma håll. Det är bara att försöka se till att det här stärks och att vi verkligen når resultat. Då kommer jag till frågan om mainstreaming eller kvotering och hur vi ska få detta att få genomslag internationellt. Här pratar vi nu om hur svårt det är i Sverige och att det fattas väldigt mycket. Vi kan nog lätt räkna ut att det inte är lättare i andra länder. I många länder är det mycket svårare. Hur ska man sätta press? Det kan man fundera på. Resolutionen ger stöd åt att detta med mainstrea- ming och kvinnors representation osv. ska in överallt, men det sägs ingenting om kvotering. Egentligen är det kanske det vi ska använda oss av: att ställa krav på att kvinnor ska vara med. Invändningen mot kvo- tering är att det inte är demokratiskt. Men olika för- handlingsdelegationer från länder i konflikt är aldrig demokratiskt valda utan tillsatta, och då faller ju en sådan invändning. Kvinna till Kvinna säger att deras erfarenhet från arbete i krigs- och konfliktområden och i områden där kvinnor är utestängda från deltagande är att mainstre- aming inte är tillräckligt. De tycker inte det. De me- nar att det behövs kvotering för att kvinnor alls ska komma med och även ges resurser. Det handlar ju om det också. Det behövs så klart mainstreaming från högsta nivå till lägsta, men bara krav på mainstreaming är otillräckligt, tycker de. De menar också att resolutio- nen ger stöd för kvotering som ett instrument för att nå de mål som vi är överens om. Jag vill också säga någonting om fredskultur och bristen på sådan. Mellanöstern är det mest tydliga och förskräckande exemplet vi har, där våldsspiralen gör att hatet förstärks på båda sidor i en utsträckning som är förfärande. Hur ska man kunna komma ur detta? Jag brukar alltid säga att jag är optimist. Men när det gäller Mellanöstern är jag faktiskt inte längre det. Jag kan inte se hur det ska kunna bli en lösning som kan accepteras så att människor kan leva i fred bredvid varandra. Ändå finns det fredsorganisationer. Den 8 mars var en rad organisationer, mest kvinnoorganisationer, som arbetar med fred här i Sverige, både palestinska och israeliska. Vi var några stycken som träffade dem. Det var intressant. Det finns ju människor som arbetar på ett annat sätt. Men deras verksamhet har tyvärr alldeles för liten omfattning. Det vi kan göra är att stödja alla civila organisa- tioner, hela det civila samhället, och fredsorganisatio- nerna i det här området för att ändå kunna åstadkom- ma en förändring. Även om jag sade att jag på ett sätt är pessimist så vill jag inte vara det. Man ska ju inte ge upp. Man måste försöka arbeta för att åstadkomma någon sorts lösning och förändring i det förfärliga som sker i det området just nu.
Utrikesminister Anna Lin (S)

Anf. 11 Utrikesminister Anna Lin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Först vill jag säga till Carina Hägg och övriga att jag tycker att det är väldigt bra att kvinnor från alla partier på det här sättet tar upp och markerar den här viktiga frågan. Berit Jóhannesson och jag konstaterar att gender- perspektivet måste in i allting som har med det freds- främjande och utbildning för det fredsfrämjande att göra. Att från det gå till att säga vilken utbildning vi också ska ha in i all grundutbildning vågar jag nog inte göra utan låter de ansvariga ministrarna ta den debatten. Margareta Viklund tar upp frågan varför inte re- solution 1325 ratificeras. Det är när man gör någon- ting lagligt bindande, kan man säga, som man också ratificerar konventioner. Då är det ofta ett arbete som har pågått under mycket lång tid, kommit väldigt långt, blivit väldigt detaljerat. Jag tror att det skulle ha helt motsatt effekt att försöka göra en konvention av 1325. Risken skulle vara att man fick ett väldigt litet antal länder som ratificerade. Därmed skulle det heller inte bli gällande för de andra länderna. På det här sättet kan man arbeta väldigt brett och gentemot väldigt många länder. Det tror jag är mer effektivt. Rent juridiskt är det ganska få områden som omfattas av den typ av konventioner som verkligen ratificeras. Sedan tog Margareta Viklund upp Norge och Ka- nada. Vi ska gärna titta på positiva exempel därifrån i det fortsatta arbetet för att ta fram de mer konkreta förslagen och strategierna. Marianne Andersson tar upp mainstreaming. Det är ju en väldigt viktig väg, för det innebär att alla ska ta sitt ansvar. Däremot får det inte användas på det sättet att man säger att man nu tar upp detta generellt. Man ska också kunna använda kvotering, man ska också kunna använda speciella insatser. Det är inte meningen att vi ska låta bli att ha särskilt fokus på, särskild prioritering av kvinnor för att vi hänvisar till mainstreaming. Det är därför jag också försöker trycka på det i mitt svar. Vi ska ha mainstreaming, men vi ska också ha särskilt fokus på kvinnor. Flera tog upp Mellanöstern. I den frågan åter- kommer vi med en interpellationsdebatt om någon vecka här i kammaren. Det är också en fråga som vi i princip dagligen diskuterar med riksdagens olika utskott och EU-nämnden och som vi självklart tar upp i alla sammanhang. Slutligen, fru talman, vill jag bara säga att jag tror att det här är en mycket viktig fråga för Sverige. Där- för tyckte jag att det var bra att vi fick en sådan mar- kering av alla partier. Sverige har länge legat långt framme när det gäller fredsfrämjande verksamhet. Vi har tillhört de mest aktiva länderna i FN:s verksam- het. Vi har också legat i täten när det gäller jämställd- het. På det här området hoppas jag att vi ska kunna bli betydligt bättre än vi är i dag och visa att vi faktiskt kan ligga i täten från svensk sida. Men då är vi också medvetna om att vi självkritiskt behöver titta på hur det ser ut i dag och göra en ordentlig förbättring av Sveriges insatser.
Carina Hägg (S)

Anf. 12 Carina Hägg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill gärna peka på någonting som kan verka ganska litet och kanske lite för vardagligt i det här sammanhanget. Men när den presenterades av den organisation som lanserade den och på grund av den roll man har gett uttryck för att den ska spela - det är en pärm det handlar om - tyckte jag ändå att det var viktigt att lyfta fram detta. Jag tror att det ibland är lätt utifrån ett svenskt perspektiv att under- skatta initiativ som tas någon annanstans. Man tycker själv att metoden är etablerad. FN-organet UNDP har alltså tagit fram en pärm som handlar om genderfrågor. Det är meningen att den här pärmen ska spridas i FN-organisationen. Det material som är framtaget så här långt finns också på Internet. Man behöver inte ha den fysiska pärmen. Men just att den finns understryker att UNDP har tänkt implementera och jobba aktivt med detta. I och med att det är en pärm har man också visat att man ska kunna öppna den, plocka ur blad och tillföra nya allteftersom utvecklingen går framåt. Det är viktigt att vi även i Sverige är aktiva i det här sammanhanget och ser till att det kommer in så mycket bra material som möjligt i den här pärmen. Jag måste säga att jag faktiskt tyckte att det var ganska så spännande att se den här pärmen. Det var roligt att den presenterades från allra högsta nivå. Nu får jag bara hoppas att den får det genomslag som organisationen har hoppats på och att Sverige, som har mycket erfarenheter, bidrar till att föra in dem. En annan konkret fråga i ett helt annat frågespekt- rum gäller Afghanistan. Jag tycker fortfarande, jag vet att jag har sagt det från den här talarstolen tidiga- re, men vill ta upp det igen, att det är oerhört viktigt för det afghanska folket, för de afghanska kvinnorna, och för kommande konflikter att man i det förebyg- gande arbetet på sikt, både i och utanför landet, följer upp omfattningen och typen av sexuella övergrepp, de våldtäkter och det sexuella våld som har före- kommit under de senaste årtiondena. Jag menar att det här har pågått under en väldigt lång period, och kvinnornas utsatthet i det här fallet har inte synligg- jorts. Det måste, på samma sätt som man lyfte fram detta nere på Balkan, föras in bland våra gemensam- ma erfarenheter och ligga till grund för kommande beslut. Nu ser jag att min talartid är slut, så jag får tacka fru talmannen, övriga talare och utrikesministern.
Berit Jóhannesson (V)

Anf. 13 Berit Jóhannesson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det som utrikesministerns son såg i FN säger allt, dvs. att det är fullt naturligt att det är män som finns i alla möjliga sammanhang när det gäller krishantering och när det gäller andra saker. Jag tror att det är oerhört betydelsefullt att vi lyfter fram de här frågorna. Vi ska också vara medvetna om att det finns ett stort motstånd mot att få in kvinnor i krishantering och även naturligtvis ett stort motstånd mot att få in genderkunskapen i utbildningarna. Var- för ska man göra det? Är kvinnor aldrig nöjda? har jag hört. Nej, vi ska inte vara nöjda. Vi ska inte vara nöjda förrän det är precis lika naturligt att det är fifty-fifty män och kvinnor i de här sammanhangen, såväl som i andra sammanhang, som det i dag är naturligt att det är män, nästan bara män. Vi har ett långt arbete fram- för oss, men jag uppfattar att utrikesministern och vi interpellanter är överens. Jag tror att vi får ha många debatter i den här frågan innan vi ser ett resultat.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 14 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om implemente- ring eller ratificering. När det gäller uppdraget att implementera 1325 sade utrikesministern ungefär att man måste arbeta med det väldigt brett och att det kanske skulle ha motsatt effekt om det var en ratifi- cerbar konvention. Jag vet inte. Det är möjligt. Jag kan inte svara på det. Men jag tycker att den här frågan är så oerhört viktig. Det handlar om vår framtid. Det handlar om världens framtid. Det handlar om freden, våra barn och barnbarn, allt det som ligger framför oss, fast kanske inte vi får vara med. Därför måste man välja de bästa vägarna. Vad finns det då för möjligheter? Vilken är utsik- ten att världen, FN och alla de länder detta berör tar frågan på hundraprocentigt allvar? Jag tycker att den är oerhört viktig. Vi vet att FN består av länder som har olika kultur, olika utgångspunkter och en helt annan syn på kvinnans situation och möjligheter än vad vi har i vårt land, som vi kanske inte tycker är riktigt bra. Vi måste arbeta oerhört intensivt. Har vi här i Sverige den möjligheten? Hur kan vi göra vår röst högre, så att den hörs bättre i dessa sammanhang? En konvention hade kanske varit bättre; jag vet inte. Jag tycker att Carina Häggs exempel från Afgha- nistan är oerhört angeläget och viktigt. Jag håller helt med henne. Jag vet att det finns många starka kvinnor bland den svaghet som vi ibland får en bild av. Jag tror att det finns mycket att hämta där, och också mycket att satsa på när det gäller kvinnornas delta- gande i just krishanteringen. Jag vill också tacka för denna debatt.
Marianne Andersson (C)

Anf. 15 Marianne Andersson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vi är flera som har berört att det är en kontroversiell fråga, även om vi är överens. Hur vi ska arbeta internationellt för att få genomslag är svårt att säga. Rapporten som kommer i höst är intressant. Det är såvitt jag förstår Elisabeth Rehn som arbetar med den. Det kommer säkert förslag som kan vara värda att jobba vidare med. Att Sverige har en stor uppgift när det gäller att få detta implementerat inter- nationellt är helt klart. Jag noterade att utrikesministern inte svarade på min fråga om kvinnlig värnplikt. Som vi ser det är det ett instrument som verkligen skulle vara värdefullt i arbetet med att öka kvinnorepresentationen i allt internationellt fredsarbete. Det finns faktiskt inte så många kvinnliga militärer att ta av. Men med lika värnplikt för män och kvinnor skulle det urvalet bli betydligt större, och kvaliteten i Försvarsmakten skulle med all säkerhet höjas på köpet. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan. Jag vill också tacka för debatten. Den lär fortsätta. Vi kommer att jobba vidare med dessa frågor.
Utrikesminister Anna Lin (S)

Anf. 16 Utrikesminister Anna Lin (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Också när det gäller den kvinnliga värnplikten får jag hänvisa ledamöterna till en enskild debatt om ämnet. Där har vi olika uppfattningar. Jag tror att vi får ta det i ett annat sammanhang. När det gäller insatserna för att sprida kunskap tog Carina Hägg upp exemplet från UNDP. Det finns ett material som motsvarar detta och som används i verksamheten i Sverige. Det gäller både mänskliga rättigheter, demokrati, fredsfrämjande verksamhet och konfliktförebyggande bistånd. Tanken är att man på alla olika områden konkret ska gå igenom gender- perspektivet och förstå vikten av att göra rätt insatser. Jag kan också instämma när det gäller det exem- pel många har givit från Afghanistan. Det är ett av de uppenbara fall där FN måste sätta genderperspektivet högt. Det handlar inte bara om att komma till rätta med brott som har begåtts, sexuellt våld, osv., utan framför allt om att se till att vi skapar institutioner inför framtiden och ser till att man bygger in kvin- nans ställning i de nya systemen. Från svensk sida har vi varit mycket aktiva gent- emot Brahimi, som haft FN:s uppdrag att övergripan- de leda detta arbete. Vi har pekat på vikten av att man sätter kvinnor på viktiga positioner också i detta ar- bete och att många av de internationella representan- ter som nu arbetar med Afghanistan är kvinnor. Då visar vi för Afghanistan hur vi tycker att man ska arbeta i framtiden. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att vi kommer att fortsätta att arbeta aktivt med detta, men jag tror att det är viktigare att vi gör det genom att göra allvar av resolution 1325, som är den möjlighet vi har. Det är ett bra instrument i sig. Vi får komma tillbaka till vilka andra internationella instrument som eventuellt kan behövas.

Dokument

den 8 mars

Interpellation 2001/02:291

 av Carina Hägg (s) till utrikesminister Anna Lindh om säkerhetsrådets resolution 1325

Förenta nationerna, FN, har på många olika sätt arbetat med kvinnors rättigheter och skyldigheter. Det har också givit resultat. Men de olika beslut som fattats av FN:s generalförsamling, säkerhetsråd, av FN speciellt anordnade konferenser m.m. har föregåtts av medlemsländers och frivilliga organisationers intensiva opinionsbildande verksamhet.

Som exempel kan nämnas av FN anordnade kvinnokonferenser i Rio, Köpenhamn, Nairobi, Beijing, New York m.fl. I sammanhanget bör också nämnas Konferensen i Wien 1993 om mänskliga rättigheter.

De dokument som berör kvinnors rättigheter och skyldigheter och som antagits av FN är bl.a. FN:s stadgar, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, (Human Rights/Convention 1948), Convention on the Political Rights of Women, UN, 52, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women CEDAW, UN, 93, Declaration on the Elimination of Violence against Women UN, 93, World Conference on Human Rights, Vienna Declaration and Programme of Action, A/CONF.157/23, 12 July 1993, Beijing, Resolution 1325 (2000), adopted by the Security Council on 31 October 2000.

FN har således i olika sammanhang lyft fram kvinnans situation och även pekat på olika möjligheter för medlemsländerna att arbeta för att ta till vara kvinnors kunskaper, resurser och möjligheter samt för att ändra den nedvärderande synen på kvinnan. Trots detta är kvinnan långt ifrån jämställd med mannen. Som exempel kan nämnas den ojämlika utbildningen, könsstympning, hedersmord, hiv/aids, prenatal könsdiskriminering, slaveri, prostitution, trafficking, systematiska våldtäkter, löneskillnader mellan kvinnor och män, kvinnors låga representation vad gäller högre poster inom näringslivet etc. Det behövs kunskap och insikt om gender-perspektivet.

De resolutioner, konventioner och deklarationer som utarbetas och antas måste även vara tydliga, så att de inte kan missförstås. Det finns anledning att exempelvis särskilt fundera över Artikel 1 FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Där står att "alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap."

Genom att ordet "broderskap" (brotherhood) används anser många kvinnor att orden i portalparagrafen inte gäller dem. Broderskap är en speciell manlig företeelse. Genom detta enda lilla ord omfattas inte hälften av mänskligheten av de mänskliga rättigheterna. Först genom tillägget i Wien 1993 inkluderades kvinnor i alla mänskliga rättigheter.

Den senast framtagna handlingen, som gäller kvinnors situation, är Resolution 1325/2000. Den antogs av FN:s säkerhetsråd den 31 oktober 2000. Den belyser bl.a. kvinnors viktiga roll vid förebyggandet av konflikter och i arbete för fred. Den pekar också på vikten av att kvinnor på jämlika villkor deltar och engageras fullt ut i alla insatser för försvar och bevarande av fred och säkerhet samt behovet av att öka deras roller gällande att fatta beslut, konfliktförebyggande verksamhet och lösningar av problem. Men för att kvinnor ska fullt ut kunna delta i fredsdarbete fordras garantier för deras skydd och säkerhet. Samtidigt måste arbetet med att höja kvinnans status intensifieras.

Resolution 1325 är främst en handlingsplan inom FN-systemet, men där ingår också punkter som riktar sig till medlemsländerna. Det finns därför anledning att inrätta en uppföljningsmekanism gällande resolution 1325. I uppföljningen av CEDAW-konventionen finns exempel på hur en uppföljning kan gå till och avrapporteras till medlemsländerna. Mål och tidsramar kan fastställas, parallellbevakning inrättas och rapporteringen bli bättre. Det skulle ge en ökad press på länderna då ingen vill framstå som ett land som inte följer FN:s resolution.

För en kraftfull markering av kvinnans betydelse i fredsarbete på olika plan och nivåer i krisdrabbade länder är det därför angeläget att Sverige i EU arbetar för att en uppföljningsmekanism av resolution 1325 kommer till stånd.

Resolution 1325 ger stöd för att i de sammanhang där exempelvis Sverige medverkar vid fredssamtal måste Sverige också bevaka att kvinnors medverkan ökar i arbetet på samtliga nivåer för att lösa konflikten. Detta uppdrag gäller både då svenska delegater deltar i fredssamtalen och/eller då Sverige helt eller delvis finansierar sådana samtal.

I svensk jämställdhetspolitik har mainstreaming lyfts fram som ett verktyg. Mångas erfarenheter är att det verktyget är för svagt i exempelvis krigs- och konfliktområden, där kvinnor är utestängda från att delta i beslutsfattandet. Där kommer att behövas ett annat instrument/system för att kvinnor ska komma med och också ges resurser för det fredsbyggande arbetet.

Som exempel kan nämnas att CEDAW-konventionen stadgar i artikel 4 att "vidtagande av särskilda åtgärder för att påskynda faktisk jämställdhet mellan män och kvinnor skall inte betraktas såsom diskriminering enligt denna konvention..." Förutom att ge finansiella resurser kan det därför också bli nödvändigt att kräva kvotering enligt ovanstående CEDAW-artikel.

Mina frågor till utrikesministern är:

Hur avser utrikesministern att arbeta för att framtida dokumenttexter blir könsneutrala?

På vilket sätt kommer utrikesministern att arbeta för att resolution 1325/2000 implementeras i freds- och konfliktförebyggande arbete?

Är utrikesministern beredd att verka för att en uppföljningsmekanism inrättas för att följa tillämpningen av resolution 1325?

På vad sätt ämnar utrikesministern verka för att representationen av kvinnor ökar vid svenska delegationer för freds- och konfliktförebyggande arbete?

På vad sätt tänker utrikesministern arbeta för att ett mer kraftfullt instrument än mainstreaming används för att öka kvinnors representation vid freds- och konfliktförebyggande samtal/arbete?