Säkerheten för blåljuspersonal i utsatta områden

Herr talman! Det finns risk att vi fortsätter vår diskussion på ungefär samma tema.

Beatrice Ask har frågat mig när jag och regeringen kommer att ge direktiv till och tillsätta en utredning om skärpta påföljder vid angrepp på blåljuspersonal och dess fordon. Vidare har Beatrice Ask frågat när utredningen kommer att kunna presentera förslag på åtgärder. Slutligen har hon frågat hur jag och regeringen kommer att agera under tiden för att säkerställa säkerheten för ambulanspersonal, brandförsvar och poliser på uppdrag i landets mest utsatta områden.

Stenkastning, skadegörelse, hot och våld mot blåljuspersonal har tyvärr förekommit under lång tid. Rosengård 2008 och Husby 2013 är två exempel på områden där social oro eskalerade till regelrätta upplopp och attacker mot det allmännas företrädare. Otrygghet har i vissa delar av dessa områden kommit att bli vardag. De kriminellas inflytande ökar, och man talar till och med om att det finns tendenser till parallella samhällsstrukturer. Denna utveckling har pågått under en längre tid och gjorde så även under den förra regeringen.

Utvecklingen är allvarlig. Det vi ser är resultatet av en samhällsutveckling där klyftorna och den socioekonomiska segregationen ökar. I de områden där social oro förekommer är skolresultaten generellt sett lägre, arbetslösheten högre och bostadssituationen mer ansträngd än i övriga samhället. Det medför en bristande framtidstro och är en grogrund för kriminalitet och extremism. För att vända utvecklingen krävs det insatser från hela samhället och på alla nivåer.

Regeringen ser ytterst allvarligt på situationen. I november 2015 presenterade regeringen en samlad insats mot organiserad brottslighet. Den innefattar bland annat uppdrag till Polismyndigheten och elva andra myndigheter att utveckla former för lokal samverkan mot organiserad brottslighet. I uppdraget har regeringen poängterat vikten av att arbeta mot organiserad brottslighet i särskilt utsatta områden. Detta ska kombineras med en satsning på brottsförebyggande arbete.

Polismyndigheten presenterade nyligen en rapport i vilken myndigheten identifierat 53 socioekonomiskt utsatta områden i Sverige som också har en allvarlig brottslighet. Av dessa identifieras 14 områden som särskilt utsatta. Utifrån den här kartläggningen kan nu Polismyndigheten gå vidare med insatser för att bekämpa denna brottslighet. Det ska ske genom riktade insatser mot brottsligheten och genom hög närvaro och långsiktigt brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete. Arbetet ligger helt i linje med regeringens intentioner.

Utöver detta kan det också krävas riktade insatser för att motverka problematiken med hot, våld och skadegörelse mot blåljuspersonal och dess fordon. På det rundabordssamtal jag höll för ett par veckor sedan tillsammans med representanter från blåljusmyndigheter och fackförbund framfördes ett antal förslag på åtgärder. Jag utesluter inte att dessa kan komma att leda till lagstiftningsåtgärder.

Samtidigt visar det arbete som bedrivits av bland annat Räddningstjänsten Syd att lokalt kontaktskapande arbete har en god förebyggande effekt. Arbetet har bidragit till att kraftigt minska antalet anlagda bränder och angrepp mot räddningspersonal i samband med räddningsinsatser.

Vilka åtgärder som behöver vidtas ska nu beredas inom Regeringskansliet.

Herr talman! Jag börjar med att tacka för svaret på min interpellation.

Att personal som rycker ut för att hjälpa människor i akuta och svåra situationer utsätts för angrepp är naturligtvis helt förfärligt. För de flesta människor är det helt obegripligt att det sker. Det är givetvis avskyvärt och oacceptabelt - polis, ambulans och räddningstjänst finns ju där för alla medborgare. De ska mötas med respekt och kunna utföra de livsviktiga insatser som de är satta att sköta utan att bli hindrade, störda eller till och med angripna.

Ministern resonerar i sitt svar om orsaker till att det över huvud taget finns områden med stor utsatthet. Det har vi hållit på med rätt länge, och den debatten kan vi ägna oss åt någon annan gång. Det bästa vore som jag sa i den förra debatten om alla sociala problem kunde avskaffas, men här och nu måste vi ändå hantera en situation där utryckningspersonal utsätts när de ska hjälpa människor och hindras från att rädda liv.

Frågan är vad man kan göra för att komma till rätta med det här. Jag vet inte hur många som hann titta på morgon-tv. Ministern kanske gjorde det. Det var ett litet inslag i de regionala nyheterna om ett möte man hade i går på Järvafältet eftersom man nyligen har haft problem där. Där resonerade man med varandra om vad man skulle kunna göra. Det händer alltså ett och annat, men likväl finns det mer som behöver göras.

Regeringen pekar på arbetet mot organiserad kriminalitet och att polisen och andra myndigheter ska komma på hur de ska samarbeta med varandra mot organiserad brottslighet. Det är bra i sig. Men många gånger är stenkastning och ligistfasoner inte uttryck för organiserad kriminalitet.

Det handlar också om ungdomar i ett tidigt skede av en kriminell livsstil. Det är ungdomar i riskzonen som är sysslolösa och inte riktigt vet hur de ska bete sig och som därför ägnar sig åt detta - och som naturligtvis gärna rekryteras av andra, tyngre belastade personer som tycker att det är bra att ge sig på polisen. Man bygger en attityd av vi och de och att leka polis på ett sätt som är fullständigt oacceptabelt.

Det är ju också av detta skäl som det är bra med åtgärder som dem man har haft i Malmö. Malmö hade för några år sedan ganska stora problem. Där satte man igång ett arbete med de här ungdomarna, och det har gett resultat. Jag är positiv till sådana initiativ.

Frågan för oss här i riksdagen är dock: Finns det något som regeringen och statsmakterna kan göra? Detta är ett problem som vi har haft förut och som finns nu, och det kommer dessvärre säkert också att dyka upp igen.

Ministern nämner det rundabordssamtal som företrädare för utryckningspersonal inbjöds till för några veckor sedan. Där diskuterade man hur man ska säkra ett bra straffrättsligt skydd för blåljuspersonal som blir utsatt för hot och våld. Det finns många som tycker att straffen för dem som angriper ambulanspersonal, personal från räddningstjänsten eller polisen borde skärpas. Är regeringen beredd att göra en översyn av påföljderna för den här typen av brott?

En annan fråga är utsattheten och problematiken för blåljuspersonal med eller utan skyddad identitet. Man utsätts ju inte bara för hot och angrepp i det akuta läget, utan det händer också att man trakasseras senare. Det gör att personal kan vara oroad. Jag undrar vilka konkreta insatser regeringen kan tänka sig att göra och vilka slutsatser regeringen drar av de synpunkter som framfördes vid mötet.

Herr talman! Jag ska börja med att vara ödmjuk och säga att vi håller på att dra slutsatser av mötet. Vi har precis sammanställt mötesanteckningar och skickat ut dem till de deltagande. Det framfördes en rad kloka synpunkter, men jag blir nog svaret skyldig i det att vi får återkomma om vilka åtgärder vi bedömer vara verkningsfulla och vill gå vidare med.

Jag kan nämna ytterligare några frågor som diskuterades. För ambulanssjukvårdarnas del nämndes problemet med psykiskt sjuka patienter som har en tidigare våldshistorik. Dagens lagstiftning tillåter inte att information om våldshistoriken ges vidare till den ambulanssjukvårdare som ska rycka ut. Patientdatalagen sätter hinder i vägen. Detta är ett problemområde. Psykiskt sjuka patienter med våldstendenser är det största problemet för ambulanssjukvårdare. Det är inte de utsatta områdena eller den organiserade brottsligheten som är det största problemet. Mot den gruppen torde också, tyvärr, en straffskärpning vara av mindre betydelse.

När det gäller räddningstjänsten finns det, som Beatrice Ask sa, ett antal goda exempel på förebyggande åtgärder. Man kan också fundera över om straffen och straffutmätningen är optimala med tanke på hur situationen ser ut. Jag utesluter inte att vi går vidare och tittar på den frågan, men det är lite för tidigt att säga i dag. Vid mötet framfördes också lite motstridiga uppfattningar om hur en sådan lagstiftning eller lagskärpning skulle vara utformad.

Polisen, räddningstjänsten och delvis också ambulanssjukvården har också arbetat ihop olika former av insatskoncept för att trygga personalen i den konkreta situationen.

Det efterfrågades också olika former av informationsinsatser vid mötet, bland annat från det moderata landstingsrådet i Stockholm. Det är också en fråga som vi borde titta närmare på för att se om det finns effektiva informationsinsatser som skulle kunna vara lämpliga.

Också problemet med skyddad identitet och hot, som Beatrice Ask tar upp, var uppe på mötet. Jag uppfattade det som att huvudkravet var att man skulle kunna ha vad som lite vanvördigt kan kallas för "skyddad identitet light", alltså ett skydd som inte är lika ingripande som skyddad identitet, för det får en mängd andra negativa följdverkningar för den som har det. Men det skulle innebära att man inte kan söka fram på internet vem ens barn eller fru är och vilken skola barnen går i. Det är ett lite mindre omfattande skydd, helt enkelt. Den frågan får vi också överväga vidare i det kommande arbetet.

Jag kan ge det löftet till Beatrice Ask att vi tar detta på största allvar. Det var skälet till att vi kallade till rundabordssamtalet. Vår tanke är att det utifrån det ska presenteras ett dokument med de förslag på åtgärder som vi ska jobba vidare med från statens sida. Sedan krävs det också att de olika aktörerna jobbar vidare från sin sida. Huvudmannaskapet för räddningstjänsten är ju kommunalt. Då krävs det att kommunerna tar de här frågorna på allvar. Det är arbetsmiljöfrågor. Huvudmannaskapet för ambulanssjukvården ligger på landsting och regioner. Då är det viktigt att de tar sitt ansvar och jobbar vidare med de här frågorna.

Min tanke är att vi ska kunna få ett handslag om att jobba vidare på alla dessa fronter och att vi sedan återigen ska kunna träffas i gruppen och bocka av vad vi har gjort för att trygga arbetssituationen för vår blåljuspersonal. För jag instämmer naturligtvis i det som Beatrice Ask inledde med, nämligen att detta är helt oacceptabelt. Vi måste göra varje insats som krävs för att skydda blåljuspersonalens arbetssituation.

Herr talman! Jag förstår att man måste sammanställa minnesanteckningarna. Det tar ju lite tid innan man kan ge svar. Så kan det vara. Men det är viktigt att det händer något någorlunda snabbt. Jag tror att räddningstjänsten och andra väntar sig att regeringen sätter ned foten när man nu har lyft upp detta till diskussion. Min första fråga är därför: När har regeringen tänkt färdigt? När kan vi få minnesanteckningarna och en lista på åtgärder som man är beredd att arbeta vidare med?

Detta med sekretessregler och information mellan olika myndigheter när det gäller transporter av psykiskt sjuka är naturligtvis viktigt, men det finns problem med det. Ett problem är förstås att om någon är akut sjuk hinner man inte alltid med denna rutin. Det kan också vara ett bekymmer, men man måste ändå rycka ut.

Det stora problemet är dock när man angrips utifrån av gäng och andra som kastar sten och bär sig åt. Eller som häromveckan, att man kommer och ska transportera iväg en patient och finner att någon har slagit sönder ambulansen. Det är fullständigt befängt att vi ens kan ha en sådan situation!

Vad kan man då göra? Jag tror att påföljder är viktiga. Det är samhällets sätt att markera hur man ser på den här typen av brott. Dessa brott är allvarliga, för det undergräver samhällets funktion om inte utryckningspersonal kan få arbeta fredade i akuta lägen. Påföljderna löser inte alla problem, men det är centralt, och det är också en signal till personalen om hur man ser på frågan.

Jag har inte sett någon statistik eller uppföljning när det gäller hur man har använt befintlig lagstiftning här. Tar man i med hårdhandskarna och markerar allvarligt när sådana här angrepp har skett? Jag tror att det är viktigt, inte minst om man får tag i ungdomar som har ägnat sig åt detta. Det borde givetvis vara obligatoriska föräldrasamtal och resoluta tag om man kommer på ungdomar med den här typen av aktiviteter. Det är inte bara polisen som ska hantera detta.

Jag tror också att man måste diskutera detta med övervakningskameror, dels generellt, dels att utryckningspersonal och utryckningsfordon kan ha kameror för att dokumentera vad som händer. Det är ju något som kan lugna ned det hela.

Det finns åtgärder som behöver vidtas. Jag tror att det är viktigt att vi någorlunda snabbt får svar om vilka åtgärder som man kan jobba med.

Sedan har vi detta med sekretessen för denna typ av personal. Det är väldigt svårt att leva med skyddad identitet. Det är svårt för en människa att ha särskilda regler för sitt privatliv, men det kan finnas situationer där detta är nödvändigt. Då måste vi ha bra regler, så att det också fungerar för personalen. Man ska inte vara rädd för att utöva sitt yrke när man har dessa viktiga funktioner.

Min huvudfråga är naturligtvis: När har regeringen tänkt färdigt? När kommer anden ur flaskan, så att vi får veta om det blir några konkreta resultat av de propåer som kom fram vid regeringens rundabordssamtal med anledning av attacker mot utryckningspersonal i olika delar av landet?

Herr talman! När har regeringen tänkt färdigt? Det kan man göra sig lustig över oavsett färg på regeringen.

Minnesanteckningarna från samtalet kom såvitt jag förstår i förra veckan. Under våren ska vi försöka presentera ett handlingsdokument om hur vi ska gå vidare med förslagen. Som jag sa tidigare landar förslagen lite olika hos olika huvudmän.

Det var ambulanspersonalen själva som förde fram att det var de psykiskt sjuka som var huvudproblemet för dem och inte social oro och stenkastning.

Låt mig kommentera straffskalan i dag. När det gäller grov skadegörelse, som det oftast är frågan om när man kastar sten mot räddningspersonal, är det upp till fyra år i straffskalan. Sedan är det, som Beatrice Ask vet, alltid en fråga om hur straffutmätning i den straffskalan sker. Men så ser bilden ut i dag.

Det finns ett speciellt skydd för tjänstemän. Det finns för polis men inte för ambulanssjukvårdare. Ambulanssjukvårdarna var väldigt noga med att de inte ville ha det skyddet, av andra skäl.

Jag tror egentligen att det var svar på de frågor som Beatrice Ask ställde. Vi delar problembilden. Vi är beredda att göra någonting åt detta tillsammans med oppositionen men framför allt tillsammans med dem som dagligen arbetar i den här miljön. Vi tar deras oro och deras synpunkter på största allvar, för det är viktigt att vi genomför åtgärder som de faktiskt tror är verkningsfulla ute på fältet och som kan bidra till en bättre arbetsmiljö.

Herr talman! Det är utmärkt. Jag ser fram emot att få de konkreta förslag som man kan förvänta sig kommer.

Jag tror också att ambulanspersonalen har en speciell situation. Men när man pratar om uttryckningspersonal generellt tror jag att det i vissa lägen kan vara bra med kameror, inte bara generell kameraövervakning utan också annat. Polisen använder i vissa situationer kamera. Det gör man för att säkerställa att man kan visa att man själv har agerat på ett rimligt sätt men också för att det ibland har en lugnande inverkan på andra aktörer. Det är alltså lite olika typer av verksamheter och olika situationer vi har att hantera. Men jag tror att man måste ta olika typer av problem på allvar och se vad man gör för respektive grupp.

Sedan gäller det påföljderna. Ja, vi har generella regler. Det finns också regler som handlar om angrepp mot myndigheter eller myndighetsutövning. Jag funderar ändå över något. Det kommer en hel del kritik om att det inte används eller kommer till uttryck. För skadegörelse brukar det inte bli särskilt tunga påföljder. Det kan tyckas vara extra allvarligt om man angriper en ambulans, en bil från räddningstjänsten eller en polisbil, för då ger man sig dessutom på möjligheten för människor att få livsviktig hjälp. Det är den problematiken som jag tror att vi behöver diskutera. Borde det vara en försvårande omständighet som får ett bättre genomslag i domstolarnas bedömning? Och tar man intryck av det allvar som det här handlar om när det gäller just den här typen av verksamheter?

Det är en fråga jag har. Jag är inte helt klar över var vi står i dag. Det tror jag att vi behöver följa upp framöver.

Herr talman! Jag ska säga att vi har en någorlunda bild, men vi behöver en djupare bild av hur domstolarna dömer i de här fallen och var det i så fall är effektivt att gå in med en eventuell straffskärpning. När vi har det materialet färdigt har jag inget emot att delge det. Då kan vi diskutera tillsammans vilka åtgärder som skulle kunna vara effektivast.

Jag ska också säga att jag delar Beatrice Asks positiva syn på kroppsburna kameror på räddningspersonal. Till stor del har polisen i Järva det i dag. Det vore kanske intressant att gå vidare och göra jämförande studier av effekten av sådana kameror i några olika stadsdelar. Man skulle då låta poliser, ambulans och brandkår ha kameror i några områden och jämföra med utvecklingen i områden där de inte har det. Då kan man mäta effektiviteten och se vad som är effektivast. Men jag har också en i grunden positiv syn på den typen av åtgärder.

Överläggningen var härmed avslutad.