Rysslands kidnappning av barn från Ukraina

Herr talman! Carina Ödebrink har frågat mig om vilka åtgärder jag och regeringen vidtagit för att de kidnappade barnen ska kunna återvända till Ukraina. Hon har även ställt frågan om vilket stöd vi ger till organisationer som arbetar med att dokumentera och utreda brott mot barn i krig, liksom vilket stöd som ges till rehabilitering med anledning av de kidnappade barnen.

Rysslands deportation och tvångsförflyttning av ukrainska barn är ett av flera exempel på Rysslands brutala krigföring. Olaglig deportation och tvångsförflyttning av civila utgör krigsförbrytelser och kan även utgöra brott mot mänskligheten.

Sverige ger politiskt och finansiellt stöd till Ukrainas arbete för att deporterade och tvångsförflyttade ukrainska barn ska få återvända hem.

Sverige ingår, tillsammans med ett fyrtiotal andra länder, i en koalition för att föra tillbaka deporterade och tvångsförflyttade barn till deras familjer. Koalitionen lanserades av Ukraina och Kanada i februari 2024. Koalitionen koordinerar mellan Ukraina och partnerländer i kommunikation om barnens situation samt bidrar till att barnen ska kunna återförenas med sina familjer.

Sverige stöder även organisationer som Rädda Barnen, Unicef och Internationella Rödakorskommittén (ICRC), som bistår i arbetet att identifiera och föra tillbaka barn som deporterats eller tvångsförflyttats.

Regeringen välkomnar Ukrainas intensifierade ansträngningar för att utveckla ett system för rehabilitering och återintegrering av dessa barn, och Sverige har också ett bredare stöd till Ukrainas pågående reformer för att bygga inkluderande, integrerade och motståndskraftiga barnskyddssystem.

Sverige ger också stöd som förbättrar tillgången till psykosociala insatser för barn, genom bland annat Rädda Barnen, ICRC, ukrainska Röda Korset och ukrainska civilsamhällesorganisationer. Sverige ger även stöd till en förbättrad ukrainsk traumabearbetning hos barn genom Barnafrid vid Linköpings universitet.

Sverige arbetar aktivt för ansvarsutkrävande för de brott som begås genom och under Rysslands aggression mot Ukraina. Detta görs bland annat genom stöd till den Internationella brottsmålsdomstolen, som i mars 2023 utfärdade en arresteringsorder mot president Putin samt Rysslands barnrättskommissionär Lvova-Belova med anledning av olaglig deportation och tvångsförflyttning av barn. Detta är ett viktigt steg för ansvarsutkrävande.

Arresteringsorderna innebär att myndigheterna hos de 125 stadgeparterna till Romstadgan, som är den Internationella brottsmålsdomstolens grunddokument, är skyldiga att gripa Putin och Lvova-Belova om de befinner sig på stadgeparternas territorium. Sverige har även sekonderat svenska åklagare och utredare till domstolen.

Utöver detta stöder Sverige ansvarsutkrävande genom FN, EU och OSSE samt genom ett antal civilsamhällesorganisationer. Stödet går bland annat till ukrainska civilsamhällesorganisationer som dokumenterar krigsförbrytelser, som exempelvis Docudays. Sverige deltar även i en kärngrupp av länder som arbetar för att tillsammans med Ukraina inrätta en tribunal med jurisdiktion över aggressionsbrottet.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret i denna viktiga fråga, som jag tycker tar ett riktigt helhetsgrepp om vad det här handlar om.

Herr talman! Det finns nog inget mer effektivt sätt att beröva ett land dess framtid än att börja med barnen. Jag vill ge en liten bakgrund till min interpellation. Som rapportör för det särskilda stödteam som OSCE PA har för Ukraina har jag just de ukrainska barnen som ett särskilt ansvar.

När vi står här i dag är Rysslands fullskaliga anfall på Ukraina snart inne på sitt fjärde år. Demokratin trycks tillbaka, och med den mänskliga rättigheter och länders frihet och suveränitet att själva välja sin framtid. Allt fler människor på vår jord lever i länder som inte längre kvalificerar sig som demokratier.

I år är det 50 år sedan den europeiska säkerhetskonferensen bildades - det som numera är Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Helsingforsdeklarationen markerade den gemensamma viljan om en organisation för länder som definitivt inte tycker likadant men som ser behovet av en gemensam plattform att kunna mötas och föra dialog på. Det är en organisation för att minska spänningen i regionen, gynna ekonomiskt samarbete och åstadkomma humanitära förbättringar för sina befolkningar.

Det är mot bakgrund av detta, herr talman, i dag viktigare än någonsin att stå upp för det vi gemensamt har kommit överens om. Det handlar om värderingar, beslut och förpliktelser om demokrati och mänskliga rättigheter. Precis som när det gäller frågan om Georgien är också detta en fråga där det finns en bred politisk samsyn i Sveriges riksdag. Det gäller att stå upp för Ukraina och att med alla medel stödja ukrainarna i deras kamp, som också är vår kamp.

Sedan Rysslands fullskaliga anfall på Ukraina inleddes har tusentals barn kidnappats eller förts bort av Ryssland till ockuperade områden i Ukraina eller till Ryssland, ofta under falska förespeglingar. Det rör sig enligt ukrainska myndigheter om cirka 20 000 barn. Antalet är dock väldigt osäkert, och det kan röra sig om betydligt fler.

Många av dem är barn som har varit på institution. Knappt 400 av dessa barn har kunnat återvända till Ukraina. Enligt Human Rights Watch utsätts dessa ukrainska barn och deras föräldrar för dubbla övergrepp. Barnen separeras från sina föräldrar och från sitt land, och de berövas också sin identitet och sina mänskliga rättigheter genom desinformation och propaganda. Till detta ska läggas att ryska myndigheter har förenklat och underlättat möjligheterna att adoptera dessa barn.

Jag skulle därför mot bakgrund av det svar som statsrådet har givit vilja fråga vilka ytterligare åtgärder statsrådet ser som kan komma i fråga när det gäller att stödja Ukraina både här och nu och för att landet ska kunna ta de viktiga steg som behövs den dag kriget är slut.

Herr talman! Först vill jag tacka för en otroligt viktig interpellationsdebatt och för det stora engagemang som Carina Ödebrink har i frågan. Vi behöver fullt ut sluta upp bakom Ukrainas strävan att få tillbaka varje barn som har berövats sitt land och sina föräldrar.

Jag delar verkligen oron över den olagliga deporteringen och tvångsförflyttningen. Olaglig deportation och tvångsförflyttning av civila utgör, som jag sa inledningsvis, krigsförbrytelse och kan även utgöra brott mot mänskligheten.

Ukraina har identifierat nästan 20 000 barn som Ryssland har tvångsförflyttat inom de ockuperade områdena i Ukraina eller deporterat till Ryssland sedan den fullskaliga invasionen inleddes. Som Carina Ödebrink konstaterar vet man inte med säkerhet hur stort det verkliga antalet är. Att det finns ett mörkertal beror också på att Ryssland inte erkänner detta brott utan kallar det för evakuering. Vi får rapporter om att ryska myndigheter motarbetar spårningen och återföreningen av barn. Ukraina har uppgett att endast cirka 1 000 barn har återvänt till Ukraina. Det är alldeles för lite, och det går alldeles för långsamt.

Vi ser att Ryssland systematiskt arbetar med frågor som rör ukrainska barn. Det finns till exempel uppgifter om att barnen har tvingats byta namn och skaffa ryska pass. De ges utbildning enligt ryska läroplaner och förbjuds att tala ukrainska. Det finns också rapporter om att barn deltar i läger där prorysk inskolning förekommer och i vissa fall även militär träning.

Sverige ger stöd till Internationella Rödakorskommittén och insisterar på att humanitära aktörer också ska ges tillträde till de ockuperade områdena i linje med internationell humanitär rätt. Vi ger också stöd genom EU, FN och OSSE och till civilsamhällesorganisationer som arbetar med frågan.

Sverige stöder till exempel FN:s oberoende undersökningskommission för Ukraina, och för att delvis ge svar på Carina Ödebrinks tillkommande fråga kan jag säga att Sverige flera gånger har åberopat den så kallade Moskvamekanismen. Genom dessa insatser undersöks uppgifter om kränkningar av och övergrepp på mänskliga rättigheter och kränkningar av internationell humanitär rätt.

Sverige kommer att upprätthålla trycket på Ryssland för att olagligt bortförda och deporterade barn ska kunna komma hem och för att de ansvariga ska ställas till svars. Vi är tydliga med att Ryssland måste upphöra med dessa helt fruktansvärda brott.

Jag nämnde i mitt interpellationssvar hur vi arbetar tillsammans med olika länder, och jag är väldigt glad för att det inte bara i Sveriges riksdag utan också över hela världen finns ett så oerhört starkt engagemang för detta. Jag tror att vi hela tiden kommer att behöva finna nya vägar och anpassa dem utifrån hur kriget utvecklar sig för att kunna fortsätta att stötta Ukraina i att få tillbaka sina barn.

Fru talman! Ofta har vi hårda debatter i kammaren och i riksdagen. Vi kan tycka olika, och så ska det vara. Det kan säkert finnas skillnader i förhållningssätt även när det gäller denna fråga, men det handlar inte alltid om de hårda konflikterna. Här ser jag i stället ett stort värde i att lyfta fram en väldigt viktig fråga som vi i stora delar har samsyn i.

En sak som är viktig att komma ihåg är att bortförandet av de ukrainska barnen inte startade i samband med Rysslands fullskaliga invasion, utan det startade redan 2014. Då kallades det hoppets tåg från rysk sida. Man transporterade ryska medborgare till Krim för att illegalt adoptera ukrainska barn.

President Zelenskyj har inrättat en särskild kommissionär, Darja Herasymtjuk. Hon och hennes medarbetare arbetar för ukrainska barns rättigheter och rehabilitering. De dokumenterar de barn som har lyckats återvända till Ukraina och deras historier för att kunna anpassa rehabilitering och insatser individuellt till varje barn.

De metoder för att behandla dessa barn som Darja Herasymtjuk och hennes medarbetare har dokumenterat är många och ohyggliga. Barn har fått se sina föräldrar dödas. Barn har tagits direkt från sina föräldrar. Man separerar barn och föräldrar i särskilda filtreringsläger och säger till de ukrainska barnen att deras mamma inte längre behöver dem.

Listan på hur dessa barn blir behandlade kan göras lång. Precis som statsrådet sa används de för att tränas militärt och kunna bli en reserv i Rysslands fortsatta krig.

OSSE:s byrå för demokrati och mänskliga rättigheter har, som statsrådet sa, presenterat fyra rapporter under Moskvamekanismen med anledning av Rysslands fullskaliga anfall mot Ukraina. En av dessa rapporter behandlar särskilt de bortförda, eller kidnappade, barnen. I en av rapporterna hänvisar man till Istanbulöverenskommelsen, som säger att OSSE:s deltagande stater har förbundit sig att aktivt främja barns rättigheter och intressen, särskilt i konflikter och krig. Det framgår av rapporten att dessa barn har lämnats helt utan skydd.

Två andra saker är också viktiga att nämna. För det första: Det är Ryssland och Putin som är ytterst ansvariga för situationen när det gäller dessa barn, men man ska ha med sig att det finns andra länder, exempelvis Belarus, som underlättar hanteringen av barn och understöder Rysslands krig mot Ukraina. För det andra: När det gäller att få ett slut på de folkrättsliga brotten avseende de ukrainska barnen är det allra viktigaste att få stopp på kriget och att stödja Ukraina i fråga om barnskyddssystem och psykosociala insatser.

Jag skulle vilja fråga statsrådet vilka möjligheter hon ser att vidta åtgärder för att sätta press på Belarus. Ryssland är naturligtvis nummer ett, men det är också viktigt att ha ett hårt tryck på Belarus när det gäller den här frågan.

Fru talman! Precis som Carina Ödebrink säger är det ryska agerandet med att föra bort, eller deportera, barn bara en fortsättning på en policy som påbörjades redan i samband med aggressionen 2014 med barn från Krim och från delar av Donetsk och Luhansk. Det är viktigt för regeringen att Sverige fortsätter att stödja utredningar och dokumentation av alla misstänkta krigsförbrytelser sedan 2014.

Sverige bidrar aktivt till pågående initiativ för ansvarsutkrävande. Vi deltar, som jag sa, i den kärngrupp av länder som arbetar för att tillsammans med Ukraina inrätta en tribunal med jurisdiktion över aggressionsbrott. I detta sammanhang är det glädjande att Ukraina under 2024 blev den 125:e staten som anslöt sig till Romstadgan för ICC. Det betyder att Ukraina också implementerar Romstadgan i sin nationella rättsordning.

ICC har pågående utredningar inom området som hittills bland annat visat att Ryssland har haft för avsikt att permanent avlägsna barnen från deras eget land.

Sverige stöttar som jag sa ODIHR, OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter. Deras kartläggningar visar att ryska myndigheter har motarbetat spårningen av och återföreningen för barn, bland annat genom att inte föra några register över barnen. När jag var i Kiev förrförra året diskuterade jag med den biträdande premiärministern hur detta försvårar för dem att kartlägga hur omfattande detta är. Det gör det naturligtvis också svårare att återfå barnen.

Man flyttar alltså barn regelbundet och använder ryska namn i stället för ukrainska. Allt detta försvårar också. Det är helt oacceptabelt - barns rättigheter måste skyddas på allra bästa sätt.

Regeringen välkomnar att Ukraina intensifierar sina nationella ansträngningar för att utveckla ett system för rehabilitering och återintegrering för ukrainska barn som har kunnat återvända hem till sina familjer.

Sverige har också ett bredare stöd till Ukrainas pågående reformer för att bygga inkluderande, integrerade och motståndskraftiga barnskyddssystem. Under åren 2024-2027 bidrar Sverige med sammanlagt 105 miljoner kronor till FN:s barnfond Unicefs arbete i Ukraina och Moldavien för att reformera socialtjänsten och förbättra skyddet för barn.

Sverige ger dessutom stöd till bland annat The Reckoning Project, som är en internationell ickestatlig organisation som verkar för att främja ansvarsutkrävande genom att stärka förutsättningarna för att utreda och åtala för krigsförbrytelser som begåtts i samband med Rysslands aggression mot Ukraina.

När vi pratar om Rysslands krigföring mot Ukraina måste vi också lyfta fram alla som möjliggör denna krigföring. Det handlar bland annat om Belarus, Kina och Iran. Oavsett om det handlar om vapenleveranser eller om att stödja denna typ av fruktansvärda handlingar måste vi på alla sätt höja vår röst och markera även mot dessa länder.

Avslutningsvis vill jag informera om att det under våren kommer att hållas en konferens i Stockholm för att samla aktörer som arbetar med dessa frågor. Där kommer man att dela forskningsresultat och erfarenheter samt diskutera hur stödet till ukrainska barn som utsatts för deportering, tvångsförflyttning, omskolning eller indoktrinering bäst kan utformas.

Fru talman! Vi i Sverige är ju inte förskonade från att finnas med i det sammanhang vi i dag lever i när det gäller ökad polarisering, ökad nationalism och ett ökat antal auktoritära ledare som trampar på demokratin eller snarare använder demokratin för att förgöra den. Också vi i Sverige har ju sådana delar hos oss. Ibland behöver vi titta oss själva i spegeln.

Statsrådets uppgifter, ansvar och förpliktelser är ju inte enbart begränsade till att fullfölja uppdraget från den regering som hon sitter i eller till de krav som Sverigedemokraterna ställer på regeringen. Det är ett ansvar och en förpliktelse för alla oss i riksdagen att stå upp för de värden, beslut och åtaganden vi har förbundit oss till. Det handlar om mänskliga rättigheter och om att skapa en bättre tillvaro för de människor som gett oss förtroendet att vara här i denna kammare. Vårt uppdrag är ju inte begränsat till vad som händer i Sverige, utan vi är en del av en större värld.

Med dessa ord, fru talman, vill jag tacka för en väldigt bra debatt. Jag vill avsluta med att citera Astrid Lindgren: Vissa saker måste man göra, för annars är man bara en liten lort. Jag tycker att denna fråga är alltför viktig för att glömmas bort.

Fru talman! Där rös jag faktiskt lite. Jag håller verkligen med. Det finns frågor som man ska träta om både högt och tydligt, och ibland i ett högt tonläge, men det finns också frågor som bara tjänar på att vi krokar arm och jobbar tillsammans. Frågan om de bortförda ukrainska barnen är sannerligen en sådan. Jag är väldigt glad att vi har haft möjlighet att ta upp denna fråga i dag, för det är viktigt att den här debatten förblir levande, att vi pekar på denna fråga så ofta vi bara kan och att vi gör det tillsammans.

Jag skulle vilja avsluta med att citera någon, inte Astrid Lindgren utan min ministerkollega Camilla Waltersson Grönvall, som deltog i en konferens som arrangerades av OSSE i Montreal i oktober och som handlade om Ukrainas fredsformel.

Där sa hon att våra utgångspunkter i arbetet är att Ryssland måste och kommer att hållas ansvarigt, att straffrihet inte är ett alternativ, att Sverige kommer att fortsätta att välkomna och uppmuntra olika aktörers arbete för att underlätta återvändandet av barn som deporterats olagligt från Ukraina, att barnets rättigheter måste tillvaratas och barnets bästa säkerställas och att Sverige kommer att fortsätta att stödja och finansiera initiativ i linje med det.

Detta var huvudlinjerna, och det är vad regeringen står för. Vi kommer att fortsätta att jobba med denna fråga. Jag är rädd att detta är ett arbete som kommer att behöva fortgå under många regeringar framöver, och då är det ännu viktigare att det finns en bred samsyn.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.