Rullstolsgarage

Fru talman! Lars Beckman har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång till rullstolsgarage när nu Högsta förvaltningsdomstolen har gjort en annan tolkning av lagens förarbeten än vad som var fallet när jag svarade på den skriftliga frågan. Lars Beckman har också frågat om jag ska ta initiativ till att ändra lagstiftning och när detta kan vara på plats och slutligen om jag för en dialog med SKR för att säkerställa en kortsiktig lösning på problemet.

Det nationella målet för funktionshinderspolitiken är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund. Målet är att bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas. Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att stärka stöden till personer med funktionsnedsättning, vad gäller både personlig assistans och bilstöd.

Lagen om bostadsanpassningsbidrag har till syfte att genom bidrag till anpassning av bostäder ge personer med funktionsnedsättning möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Bostadsanpassningsbidrag lämnas för att anpassa och komplettera fasta funktioner i och i anslutning till en bostad.

Hälso- och sjukvårdshuvudmännen ska erbjuda hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning. I det aktuella fallet har sjukvårdshuvudmannen bedömt att den enskilde har behov av en elrullstol. Den typ av förvaring som har bedömts vara lämplig för att skydda hjälpmedlet mot väder och vind bedömdes dock av domstolen inte vara en sådan anpassning som bostadsanpassningsbidrag kan utgå för. Det är olyckligt om konsekvensen blir att den enskilde inte kan ta emot det hjälpmedel som han eller hon har behov av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kommer att undersöka frågan närmare, hur behov av rullstolsgarage kan tillgodoses. Dialog med Sveriges Kommuner och Regioner kan vara en bra början. Det är angeläget att det inte finns juridiska hinder som försvårar för personer att ta emot hjälpmedel.

Jag utgår också från att kommuner och regioner ser över vilka möjligheter som finns inom ramen för annan lagstiftning att stödja enskilda som har behov av hjälpmedel så att de också får förutsättningar för att ta emot dem.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Den som har en funktionsvariation och behöver samhällets stöd har haft en svår och tuff tid sedan 2014. Tusentals personer har förlorat sin personliga assistans enligt LSS, och ytterligare tusentals kommer att förlora sin personliga assistans, enligt regeringens egen budget. Den som behöver få sin bil handikappanpassad har också fått se kraftiga försämringar.

Nu har det alltså kommit ny statistik om bostadsanpassning och bostadsanpassningsbidraget. Det har minskat kraftigt i Sverige, enligt Branschföreningen Svensk Bostadsanpassning. Efter den här interpellationsdebatten ska ministern få deras rapport Allt svårare att få bostadsanpassning - intention eller oavsiktlig konsekvens av den nya lagen?

Lagen förändrades 2018. Syftet var inte att på något sätt försämra, i alla fall inte som jag uppfattade det; frågan hanterades i mitt utskott. Idén var att förbättra eller förenkla lagstiftningen. Konsekvenserna har blivit dramatiska där ute. Jag kan ta några rubriker som exempel.

Sveriges Radio P4 skriver: "Pers eget hem blev hans fängelse". Det handlar om en man som sitter i rullstol och som inte får de anpassningar han behöver. Han kommer inte ut.

Det handlar vidare om Tommy som flyttade från Dalarna till Gävleborg. Han har en elrullstol, och i Dalarna hade han ett rullstolsgarage. Han behöver ett sådant, men får inget. Hans mobilitet försämras kraftigt.

Det handlar också om William i Gävle som nekas en dörröppnare. Där säger samhällsbyggnadsnämndens ordförande Daniel Olsson - partivän till statsrådet Lena Hallengren - att "lagstiftningen är väldigt tydlig med vad kommunen kan ge bidrag för, men också vad man inte kan ge bidrag till. Det här är en sak som man verkligen kan tycka att han borde få bidrag för, men ska han det så måste det till en lagändring."

Vi har hamnat i en absurd situation: En person har rätt till en permobil, som kan vara ett livsavgörande hjälpmedel, men samtidigt kan personen inte förvara sin permobil. Regionen säger då - naturligtvis med all rätt - att produkten är så värdefull att om man inte kan förvara den någonstans kan regionen inte ge den till personen i fråga.

De senaste 25 åren har man löst detta med ett rullstolsgarage. Det är en mobil, portabel historia som kostar runt 50 000 kronor för individen. Alla är överens om att dessa behövs. Men nu kom en dom den 23 december som säger att kommunerna har tolkat lagen rätt, det vill säga att man enligt gällande lag inte ska ge rullstolsgarage som hjälpmedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det betyder att det finns väldigt många personer varav många äldre som har jobbat och betalat skatt hela sitt liv, men när de på livets äldre dagar behöver samhällets stöd får de helt plötsligt inte det. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag att individen struntar i vem som betalar rullstolsgaraget - om det är regionen eller kommunen. Men i 25 år har det betalats via bostadsanpassningsbidraget.

Därför kan jag tycka att statsrådet svar möjligen är något defensivt. I och med de allvarliga signaler som har kommit om att lagstiftningen inte fungerar hade jag önskat att statsrådet hade kommit hit till kammaren och sagt: Självklart ska vi mycket snabbt göra en översyn av lagstiftningen så att William, Tommy, Per och alla andra kan få leva det liv som intentionen är i statsrådets svar, nämligen att alla människor har rätt att leva samma liv som vi andra.

Fru talman! Det finns naturligtvis olika bilder av hur området har utvecklats. Jag vill gärna kommentera detta med assistans och bilstöd som egentligen inte var den fråga som interpellanten ställde, men den kom upp i hans anförande här.

Jag förstår inte varför Lars Beckman beskriver förändringar av bilstödet som en försämring. Tvärtom har vi försökt åtgärda försämringar som har uppstått tidigare. Den proposition som lades fram 2019/20 handlade om att öka ändamålsenligheten så att enskilda inte ska behöva köpa till exempel alltför stora bilar. Man ska också kunna öka möjligheten att anpassa bilen utifrån den enskildes behov. Detta är förbättringar som är inskrivna i den här lagstiftningen.

Sedan händer saker hela tiden, och det är därför vi står här nu och har gjort det tidigare. Vi skapar en lagstiftning och har vissa intentioner, men sedan dömer domstolen inte alltid därefter. Det är inte bara beklagligt utan också svårt att hantera. Det är ju en sak när man gör något medvetet så att det blir en försämring. Då kan man ändra tillbaka om det inte blev så bra. Men när man faktiskt inte har gjort det?

Det för mig in på det som handlar just om bostadsanpassningsbidraget. Det kan finnas en och annan som möjligen lyssnar på debatten som inte vet vad bostadsanpassningsbidrag är. Det är ett bidrag som har funnits ända sedan 60-talet. Det är alltså inget nytt bidrag som någon har lagt fram och konstruerat dåligt, utan det har funnits under lång tid. Det finns till för att man ska kunna anpassa bostaden. Syftet är att den enskilde ska kunna äga den anpassning som är gjord.

Senare har en lagändring gjorts, vilken Lars Beckman tog upp. Han beskrev den inte som att den hade försämrat något, utan man ville kodifiera praxis. Det var meningen att kommunen helt enkelt skulle kunna göra hela åtgärden så att man inte bara fick ett kontantbidrag. Man skulle också kunna få en begagnad åtgärd eller anpassning, och det är väl inte oklokt att man ska ha möjlighet till återanvändning.

Det behöver heller inte vara en bostadsanpassning bara för den som äger själva bostaden. Man bor kanske med någon annan och äger inte själv bostaden. Bidraget ska gå till den som har behovet. Möjligheten ska också finnas för en fastighetsägare att överta rätten till anpassning, till exempel när det finns flera i samma hus som kan dra nytta av samma anpassning. Det är naturligtvis en bra idé i så fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men sedan kom den dom som Lars Beckman hänvisar till, och den kom den 23 december. Får jag kalla det väldigt nyligen? Den är inte riktigt färdiganalyserad.

Det viktiga är att kommunerna har haft ansvar för bostadsanpassningsbidraget sedan 60-talet. Ingenting har gjorts i lagen som säger att de inte längre ska ta detta ansvar. Därför tycker jag att Lars Beckmans idé om en dialog med Sveriges Kommuner och Regioner är god. Det är inte givet att omedelbart säga att vi enkelt kan lösa något som har varit ett kommunalt ansvar för att se till att en anpassning som riktar sig till den enskilde sker - det finns för övrigt även andra bostadsanpassningar.

Det vore väl alldeles utmärkt om kommunerna kan se om det finns andra delar av våra regelverk där detta kan tillgodoses. De kan kanske se vilka slags förändringar som behöver göras för att detta ska klarläggas.

Lars Beckman och jag är inte alls oöverens om att den som behöver ett hjälpmedel ska få detta. Men det gäller också nästa ände. Annars blir det ett moment 22. Man får hjälpmedlet, men man får inte hjälp att förvara det. Jag håller med om att det här är orimligt på alla sätt och vis. Men jag kunde inte komma hit i dag och ha med mig en lösning eller en färdig utredning om detta.

Jag tror att en dialog med SKR är väldigt viktig i detta sammanhang. Det här ligger på det kommunala bordet. Jag tycker inte att man har rätt att helt enkelt bara säga: Nu behöver vi inte göra det där längre. Det är tvärtom jätteviktigt att ta sig an detta nu.

Fru talman! Vi är helt överens om att bostadsanpassningsbidraget har funnits länge och är en del av det svenska generella välfärdssystemet. För många personer är det direkt livsavgörande. Det kan vara livsavgörande för att man till exempel ska kunna bo kvar hemma. De tre exempel som jag räknade upp, bland annat med Per som inte kan ta sig ut ur sitt hus, ter sig närmast som en förnedring.

Fru talman! Verkligheten är att de kommunala anslagen för bostadsanpassning har minskat sedan 2015 med ungefär 25 procent, alltså en fjärdedel. I många kommuner är det en dramatisk nedgång, och efter den nya lagstiftningen från 2018 har det skett en dramatiskt dramatisk nedgång. Precis som jag och statsrådet är överens om fanns det ur i alla fall Moderaternas perspektiv ingen ambition alls att dra ned på eller försämra bostadsanpassningsbidraget.

Nu ser vi dock konsekvenserna av det när till exempel partivänner till statsrådet i Gävle säger: Nej, vi tänker inte bevilja den här bostadsanpassningen, för det tillåter inte lagen. När samhällsbyggnadsnämndens ordförande säger att det krävs en lagändring är det naturligtvis en signal till mig som riksdagsledamot att tillsammans med mina partivänner ta ett utskottsinitiativ, om regeringen inte agerar. Det är också en signal till regeringen att agera.

I detta finns en stor jämställdhetsfråga. Det handlar om vilka som får rullstolsgarage, som interpellationen egentligen handlar om. Ofta är det de som bor i flerbostadshus och i lägenhet. För den som bor i egen fastighet är det sannolikt lättare att förvara permobilen, som det handlar om. Den kan också få en fast utbyggnad av fastigheten till en väsentligt högre kostnad än vad ett rullstolsgarage kostar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men den som bor i lägenhet, fru talman, har inte samma möjlighet. Om man bor i en tvåa i ett område i till exempel Timrå kan man inte förvara permobilen någonstans. Man får inte ställa den i trapphuset. Av säkerhetsskäl är det strikt förbjudet. MSB, räddningstjänsten och Boverket säger alla att det är helt otillständigt; man får inte göra det. Det finns tyvärr dock kommunala bostadsbolag som ser mellan fingrarna med det här, men man får alltså inte göra det.

Vi har hamnat i en situation där en äldre person som behöver en permobil och har rätt att få en sådan utskriven inte kan ta emot den för att det inte finns någonstans att förvara den. Detta är en fråga som är här och nu. För mannen i Hofors som de närmaste dagarna kommer att få sin permobil fråntagen på grund av att han inte kan förvara den någonstans är det en fråga om här och nu. Det är inte en fråga där man kan säga: Vi vill se det så småningom.

Jag kan förstå att statsrådet har haft julledigt och naturligtvis inte har agerat på en dom som kom den 23 december, särskilt inte då statsrådet den 16 december trodde att lagen medgav att man skulle få rullstolsgarage. Det framgick av det skriftliga svaret till mig att förarbetena tillät det. Men här har alltså Högsta förvaltningsdomstolen tolkat lagen på så vis att kommunerna tyvärr har tolkat lagen rätt, om jag får uttrycka det så.

Det spelar ju ingen roll vad jag och statsrådet står här och tycker, utan det som gäller är naturligtvis vad lagen säger. Nu har den högsta instansen tyvärr konstaterat att de kommuner som nekar svårt sjuka människor runt om i landet att få en bostadsanpassning eller ett rullstolsgarage har tolkat lagen rätt. Då krävs det ett mycket snabbt initiativ från regeringen. Lagstiftningen i sig finns ju. Jag tror att smärre korrigeringar i lagstiftningen kommer att lösa frågan.

Jag skulle vilja fråga statsrådet: Avser statsrådet att vidta åtgärder för att väldigt snabbt se över lagstiftningen och komma till riksdagen med en proposition?

Fru talman! Jag tror inte att Lars Beckman ska överdriva min julledighet.

Detta är absolut en jämlikhetsfråga; det slår mig omedelbart när jag tar del av domen och Lars Beckmans interpellation. Problemet uppstår inte för den som redan har ett garage vid sidan av villan. Det inser vi båda två.

Jag tycker dock inte att Lars Beckman ska göra det här till för mycket av en partipolitisk fråga, när vi står här och är rätt överens. Men det är möjligt att socialdemokratiska kommunpolitiker kan räkna med Lars Beckmans stöd i alla lägen. Det är väl ett bra besked här och nu.

Jag tror inte att jag kan prata i tre minuter och 15 sekunder till - min återstående talartid i detta inlägg - om någonting som vi faktiskt är överens om. Men jag tror inte att Lars Beckman har helt rätt i att det bara skulle vara fråga om smärre korrigeringar som omedelbart kan komma tillbaka till riksdagen i en proposition.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att det står i mitt svar att detta är någonting som vi måste titta vidare på. Det här är en väldigt olycklig situation. Men det faller på kommuner och regioner att se till att man inte bara beviljar ett hjälpmedel utan förstås också beviljar ett hjälpmedel som kan användas.

Jag vet inte vad vi ska använda för uttryck - moment 22 är det i alla fall alldeles självklart att det är. Så kan vi inte ha det. Det är därför jag i mitt interpellationssvar sa att dialogen med SKR känns väldigt angelägen. Vi måste se vad vi har för vägar fram. Frågan är om det behövs lagstiftningsändringar och smärre korrigeringar för att uppnå något väldigt specifikt. Det är ju inte så att bostadsanpassningslagen bara räknar upp en massa saker och att vi sedan gör ett tillägg gällande någonting som i dag saknas. Det är inte riktigt så den är konstruerad.

Vi behöver titta på detta. Jag tror att SKR är första instans. Det är väldigt viktigt. Jag tror också att det är bra att staten inte alltid tar över det som kommunen inte kan lösa utan gör ett försök att se till att kommunen löser det som så uppenbart är dess uppdrag. Jag har svårt att tro att de skulle svara nej på frågan om det borde åligga dem. Frågan är vad de har för andra regelverk och möjligheter. Det är inte heller så att de har blivit fråntagna några ekonomiska resurser, så att de inte har råd att betala det här. Det finns inga sådana ursäkter.

Vi behöver helt enkelt titta närmare på frågan. Jag har för avsikt att göra det tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner.

Fru talman! Det är alldeles utmärkt att vi är helt överens. Och statsrådet har hela departementets befogenheter. Statsrådet har hela makten i frågan och initiativrätten i frågan. Då är det bara att agera.

William säger till P4 Gävleborg: "De diskriminerar min rätt till att starta ett eget liv." Det är verklighet. Varje dag när William kommer hem med sina matkassar och inte kan öppna dörren själv kommer det att vara en väntan på att statsrådet agerar. För varje person som fått sin ansökan om bostadsanpassning i form av rullstolsgarage avslagen är det just i dag i denna sekund en väntan på statsrådet. För varje äldre som sitter kvar i sin lägenhet och inte kan få en permobil utskriven på grund av att regeringen inte agerar kommer det att vara en lång väntan på statsrådet.

Det handlar om människovärdighet. Det handlar om mobilitet. Det handlar om att visa respekt för dessa människor, som har rätt att leva samma liv som vi andra.

Jag skulle gärna vilja fråga statsrådet: När kan vi, med den information som statsrådet har just nu, förvänta oss att William kan få en dörröppnare installerad, så att han kan leva ett liv? När kommer den äldre kvinnan i Timrå att kunna få sitt rullstolsgarage, som gör att hon inte behöver sitta fången i sin lilla tvåa? Vad har statsrådet för tidsplan? När kommer det att hända någonting som gör skillnad för alla de människor med funktionsvariationer som behöver samhällets stöd och hjälp?

Tack för en bra debatt!

Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Lars Beckman för samtalet, debatten, diskussionen. Jag tycker att det är väldigt konstruktivt av honom att uppmärksamma frågan och lyfta fram den på det här sättet i kammaren.

Jag hoppas att Lars Beckman också har förståelse för att lagstiftningen gällande bostadsanpassningsbidraget inte ändras i en handvändning. Men detta är en fråga som mycket tydligt åligger kommunerna. Att man skulle skylla på lagstiftningen och inte kunna hitta andra möjligheter vill jag inte riktigt tro. Om det bara är så att vi ska invänta lagstiftning tar det tid, även om Socialdepartementets tjänstemän, som arbetar mycket hårt, inte bara med pandemin utan även med allting annat, skulle kunna ta sig an också detta. Riktigt så enkelt är det inte att bara ändra i en lagstiftning när man har en specifik del som man skulle vilja få tillgodosedd.

Dialogen måste nu föras med Sveriges Kommuner och Regioner. Det är där ansvaret ligger för att utfärda hjälpmedel och se till att man inte delar ut ett hjälpmedel till någon som inte kan ta emot det.

Jag hoppas att inte frågan också handlade om när någon ska få en dörröppnare installerad. Så har inte jag upplevt frågan, utan jag uppfattade att Lars Beckman nämnde det som ett exempel.

Det här är en väldigt specifik fråga, och vi ska försöka hantera den. Men jag tror att det görs bäst tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.