Riskkapitalbolags intressen i välfärdsföretag

Herr talman! Jacob Johnson har ställt ett antal frågor till mig angående riskkapitalbolagens investeringar i så kallade välfärdsföretag, branschens bolagsskattebetalningar samt möjligheterna att begränsa dessa investeringar. För att säkerställa kapitalförsörjningen i svenska företag är det viktigt att upprätthålla ett gott investeringsklimat som säkrar tillgången till riskkapital mer generellt. Sverige ligger väl framme i detta avseende. Detta visar sig bland annat i att riskkapitalbolagens investeringar i Sverige under 2009, mätt som andel av bnp, var dubbelt så stora som genomsnittet inom EU. Riskkapitalbolagens val av investeringsobjekt genom riskkapitalfonder görs för att uppnå bästa möjliga avkastning på det av investerarna satsade kapitalet. Regeringen har infört regler som begränsar möjligheterna för ränteavdrag som uppkommit genom koncerninterna lån. Reglerna avser lån som används till att köpa bolag inom koncerner. Reglerna infördes som ett led i att motverka skatteplanering genom så kallade räntesnurror. Regeringen har också nyligen tillsatt en kommitté med uppgift att se över företagsbeskattningen (Fi 2011:01). I kommitténs uppdrag ligger bland annat att se över reglerna om ränteavdrag och att undersöka om det är lämpligt att ta fram mer generellt utformade regler som begränsar ränteavdragen. Kommittén har även möjlighet att föreslå att de nuvarande reglerna om ränteavdragsbegränsning utvidgas till att omfatta externa lån och förvärv. Vidare ska kommittén också föreslå regeländringar för att skydda den svenska bolagsskattebasen i en alltmer globaliserad värld. Jag avser inte att föregripa kommitténs arbete i detta avseende.

Herr talman! Tack för svaret, finansminister Anders Borg! Det pågår en revolution inom den svenska välfärden. Marknadskrafterna släpps fria. Skolor, äldreboenden, vårdcentraler och sjukhus säljs ut, och kapitalet är snabbt på plats för att plocka russinen ur kakan och maximera vinster till investerare och företagsledare. Ja, det pågår en marknadsrevolution inom skola, vård och omsorg när nu på bara några år mer hälften av alla vårdcentraler i Stockholms län bedrivs i privat regi och när riskkapitalbolag med hjälp av fiffiga lösningar, räntesnurror och skatteparadis kan ta ut miljarder i ren vinst från den svenska välfärden. Det är vinster som finansieras av våra solidariskt betalade skatter. Ja, det pågår en kontrarevolution i förhållande till 1900-talets mödosamma uppbyggnad av välfärden efter principen från var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Genom regeringen Reinfeldts tvångsinförande av vårdvalet som system, först genom lagen om valfrihet och sedan genom vårdval med etableringsfrihet inom primärvården, har man bäddat för riskkapitalbolagens inträde i den svenska välfärden. Vården har blivit en handelsvara. Artikelserien "Välfärdens nya herrar" i Svenska Dagbladet beskrev riskkapitalisternas affärsidé att först köpa upp välfärdsföretag med mycket lånade pengar, sedan omstrukturera och till slut sälja till avsevärt högre pris med stora reavinster som resultat. Utöver att riskkapitalbolagen kan göra absurda vinster vid försäljning av välfärdsföretag har de gjort stora pengar på så kallade räntesnurror genom att låna ut pengar till sitt eget välfärdsföretag till hög ränta. Räntan är avdragsgill, vilket innebär att företagen kan minska sin vinst och undkomma skatt. Ränteintäkterna, det vill säga svenska skattepengar, hamnar i stället i fickorna på riskkapitalbolaget som i sin tur ofta är placerat utomlands i något så kallat skatteparadis där skatten är väsentligt lägre eller obefintlig. Mina frågor till finansministern handlade om vad han avser att göra för att förhindra denna misshushållning med våra skattemedel. Herr talman! Finansminister Anders Borg säger i sitt korta svar att det är viktigt med ett gott investeringsklimat som säkrar tillgången till riskkapital. Men hur stämmer detta med till exempel det som står i tidningen Dagens Industri om att riskkapitalbolagen flyr framtidsföretagen, inte minst på grund av vinstmöjligheterna inom vård, skola och omsorg? Riskkapitalbolagen finner det tydligen säkrare och lönsammare att skära guld med pennkniv ur den svenska välfärden än att satsa pengar inom ny teknik för till exempel miljöomställning och energieffektivisering. Jag skulle vilja höra hur finansministern ser på den obalansen. I den andra delen av svaret tar finansministern upp åtgärder för att begränsa möjligheterna till ränteavdrag genom koncerninterna lån och hänvisar till Företagsbeskattningskommittén som ytterligare ska se över reglerna för ränteavdrag. Jag välkomnar det, men jag vill veta om finansministern verkligen tror att kortsiktiga riskkapitalbolag är bra ägare av välfärdsföretag och bra instrument för landstingen i det långsiktiga arbetet att leva upp till hälso- och sjukvårdens portalparagraf att vård ska vara likvärdig och behovsstyrd och inte efterfrågestyrd.

Herr talman! Tack för svaret, finansministern! Tveklöst får man väldigt ofta en förbättrad produktivitet i privata välfärdsföretag och vinsten ökar när privata köpare tar över, och det är väldigt viktigt att vi får mer resurser till välfärden. Det som inte är bra är om köparen, alltså riskkapitalbolaget, undviker att skatta för sin vinst i Sverige. Det är fel, och det behöver rättas till. Om vinsten beror på att huvudmannen ej följer de regler som gäller för verksamheten måste tillsynen naturligtvis förbättras. Det är också viktigt. Men det är tveklöst så att privata investerare och riskkapital har gjort en hel del för att förbättra resurserna i välfärden för svenska folket. Jag vill nämna lite grann om hur riskkapitalbolag köper in syföretag. Även där bör det ske en beskattning av företaget i Sverige. Riskkapitalbolaget har oftast sitt ägande i så kallade offshorebolag utomlands och planerar bort sin vinstskatt i Sverige. Riskkapitalbolaget kan köpa bolag och säljer inom fem till sju år. Man arbetar mycket kortsiktigt. Det är lätt att dra upp vinster kortsiktigt genom besparingar som tar bort kostnader och investeringar som på lång sikt hade gett ett förbättrat resultat. Det finns naturligtvis misskötta bolag där riskkapitalet tagit över, gjort en jättefin insats, skakat om företaget, tillsatt nytt management och förbättrat resultatet. Det har varit bra, men då måste man också ha produkter som under en kort tidsperiod leder till bra resultat även långsiktigt. Herr talman! Jag tror att svenska företag mår bäst av långsiktiga ägare i Sverige som ger det bästa resultatet för landet och betalar skatt här. Jag ser fram emot Företagsbeskattningsutredningens översyn av bland annat ränteavdrag och övriga regler för att se till att vi får balans inom den här verksamheten.

Herr talman! Ibland får vi debatter i repris, och det här tillhör väl den sorten där sakfrågan har varit uppe tidigare. Jacob Johnson har också deltagit i den. Vi har ett problem. Någonting låter illa. Det är som en symfoniorkester. Vad gör man? En lösning är ju att skjuta dirigenten. En annan lösning är att be att få ett nytt stycke skrivet. Jag tror att den fråga som Jacob Johnson i grunden reser här är just denna: Vad ska vi göra? Ska vi skjuta pianisten eller dirigenten eller ska vi be om nya noter? Vad är huvudproblemet i den här frågan, herr talman? Jo, det är att väldigt många människor har valt att gå till privata vårdcentraler eller sätta sina barn i privata skolor. Man kan göra vinster på detta. Det är alldeles uppenbart även om Dagens Samhälle i en annan utredning har visat att huvuddelen av de privata skolorna, som det handlade om där, hade högst normala vinster. Men ett antal stora bolag har gjort även för oss liberaler oskäliga vinster. Av någon anledning säger alltid Vänsterpartiet att vi måste förbjuda detta. Jag tror, herr talman, att lösningen ligger någon helt annanstans, nämligen i att den offentliga sektorn, som tillhandahåller dessa tjänster, måste bli mycket bättre och så bra att man inte kan göra de stora vinsterna. Det är själva poängen. Skolan är en nyckelfråga, och därför måste vi politiker, som finansministern säger, se till att den offentliga skolan blir bättre. På samma sätt är det med vårdområdet. Det blir inte bättre i det län där riksdagen befinner sig om vi till exempel förbjuder ytterligare ögonoperationer på S:t Eriks Ögonsjukhus. Det blir ingen gladare av. Inte heller blir någon gladare av att vi förbjuder ett stort kapitalbolag att driva S:t Görans Sjukhus, det som Jacob Johnson är bekymrad över. Problemet är egentligen det omvända, nämligen varför så många människor söker sig till S:t Görans Sjukhus. Det beror på att det inte tillhandahålls tillräckligt bra och tillgänglig vård på många av de offentliga sjukhusen. Det är grundproblemet, och därför måste vi som är ansvariga för den offentliga sjukvården se till att den förbättras så att man inte kan göra de, som också jag uppfattar det, oskäliga vinsterna. Det kan man dock inte göra genom att förbjuda saker och ting. Det måste ske genom att man förbättrar sjukvården inom landstingen och på andra områden.

Herr talman! Det här är en intressant och viktig debatt. Problemet är att den bottnar i det faktum att Vänsterpartiet gärna tar upp och diskuterar riskkapitalbolag i välfärdsverksamheterna som ett led i Vänsterns större ambition att helt misskreditera enskilt entreprenörskap, företagande i välfärden, i vilken form det än visar sig, riskkapitalbolag eller inte. Vi har många gånger hört hur Vänstern går till storms mot vinster i välfärden och framställer det som att varje krona i vinst i ett välfärdsföretag är en motsvarande förlust för skattebetalarna. Det är i grunden fel tänkt. Det bottnar ytterst i Vänsterns syn på privata företag och privat företagande som företeelse. Det är den klassiska marxistiska analysen. Nivån på vinsten i privata företag är samtidigt ett mått på den utsugning som de anställda utsätts för. Mervärdesläran i marxismen går ju ut på att kapitalisterna suger ut sina anställda genom att ge dem lägre lön än deras arbetsprestation egentligen motiverar. Det betyder att vinst inte är något legitimt, inte någonsin. Då frågar man sig naturligtvis om fri företagsamhet inom välfärden eller i något annat sammanhang har visat sig oförenligt med högt välstånd. Svaret är som bekant nej. Det går utmärkt att förena vinstdrivande företag med god löneutveckling, ekonomisk tillväxt som kommer alla till del och så vidare. Möjligheten att göra vinst om man driver en bra verksamhet är i själva verket en viktig förutsättning för att människor ska vilja satsa engagemang, arbetstid och kapital på företagande, i välfärden eller i någon annan sektor. Entreprenörer drivs givetvis av ett engagemang för sin affärsidé, att bygga en verksamhet, men självklart är möjligheten att få avkastning av stor betydelse. Om vi hade ett vinstförbud i det privata näringslivet skulle vi då få bättre bilar från Volvo, bättre mat på Ica eller bättre klippning hos frisören? Svaret är nej. Den fria konkurrensen i kombination med krav från myndigheter - krav på säkerhet och kvalitet på produkter och tjänster - gör att företagen måste leverera allt bättre produkter och tjänster till allt bättre priser för att kunna vara kvar på marknaden. Det ger ökad produktivitet och bättre kvalitet samt är bra för kunderna och för de företag som är tillräckligt duktiga för att vara kvar på marknaden. Hur ska man då se på välfärdsföretagande och riskkapital i välfärden? Också där är det ytterst kundernas, elevernas, föräldrarnas, patienternas, hemtjänstbrukarnas krav och värdering av verksamheten som är avgörande, tillsammans med myndigheternas, kommunernas, landstingens, Socialstyrelsens och andra aktörers krav och kontroller när det gäller säkerhet, kvalitet och resultat. Det är självklart inte godtagbart att göra vinst på dålig kvalitet i välfärden. Därför krävs stränga kontroller och aktiva myndigheter och kommuner som följer upp vad skattepengarna används till. Om man tillgodoser brukarnas krav och myndigheternas kvalitetskrav och gör en vinst, vem ska då vara missnöjd? Vem är det som drabbas av det? Den här debatten, herr talman, bottnar i att Vänsterpartiet inte kan föreställa sig att enskilda människors kreativitet och entreprenörskap, när det kommer till uttryck genom privat företagande, alls kan generera en positiv utveckling. Det är det som det hela bottnar i. Vinster i välfärdsföretagen beror på att de faktiskt gör saker smartare och effektivare än kommuner och landsting när de gör det i egen regi. Det är ju inte så att man skulle få mer välfärd för pengarna om man förbjöd välfärdsföretagande. Pengarna skulle i stället med stor sannolikhet försvinna i byråkrati i kommuner och landsting. Herr talman! Låt den här debatten handla om vad det egentligen gäller, nämligen Vänsterns syn på företagande.

Herr talman! Min utgångspunkt i denna debatt är att valfrihet är bra. Det är bra för att vi vet att konkurrens bidrar till lägre kostnader. De översikter vi har från till exempel Ekonomisk Debatt tyder på att konkurrens sänker kostnaderna med någonstans mellan 5 och 10 procent. Vi vet att valfrihet förbättrar kvaliteten. Det höjer kunskapsnivån att man har mer konkurrens om det kombineras med bra utvärdering och tydligt kunskapsfokus. Det har också den effekten att människor upplever att de har större kontroll över sitt eget liv, mer egenmakt. Dagens Samhälle gjorde en sammanställning över hur det såg ut i friskolesektorn. Man landade i att 85 procent av alla friskolor drevs av koncerner med två eller tre skolor. Vinstnivån låg, om Dagens Samhälle har rätt, någonstans runt 5 procent. Det är alltså en verksamhet som i huvudsak drivs som småföretag med en relativt blygsam avkastning. Varför har vi då denna diskussion om friskolor? Ja, skolan är ett bra exempel. De föräldrar som väljer att sätta sina barn i en friskola gör det för att de vill känna trygghet, känna att skolmiljön är trygg och präglas av ordning och reda och av respekt för varandra. Man tror att kunskap prioriteras och att man genom att sätta sina barn i en friskola ger dem goda förutsättningar i livet. Rätt eller fel, men jag tror att det är det som är förutsättningen. När man rekryterar till friskolorna har man ett stort antal sökande, på ett helt annat sätt än vad det ofta är till de kommunala skolorna. Det har att göra med att vi ofta får sätta underkänt för det kommunala, offentliga, ledarskapet. I min egen familj har jag både en far och en mor som jobbat i offentlig sektor i kommun och landsting. Jag har en syster som jobbar i landstinget. Under hela min uppväxt har jag följts av historierna om det bristfälliga arbetsgivaransvaret i den offentliga sektorn där man inte vårdar och utvecklar sin personal och inte ger dem resurser och möjligheter att styra över det som de kan göra. Ibland sker det, och då får man en avdelning på ett sjukhus eller en klass i en skola där det blir så där bra som man bara kan önska. Men alltför ofta är det inte så, vilket beror på att ett stelbent, byråkratiskt, överpolitiserat ledarskap hindrar kreativitet och mångfald. Valfrihet är bra. Om jag går över till den andra delen av diskussionen, riskkapitalbolagen, kan jag säga att Sverige haft en miljö där vi försökt skatta bort riktiga ägare. Med tunga skatter och politiska åtgärder som löntagarfonder har vi försökt driva riktiga ägare ut ur landet. Kvar står fonder, riskkapitalister och andra. Det är naturligtvis inte oproblematiskt. Vi hade det i fallet med Munters där vi å ena sidan hade Atlas och familjen Rausing, som ville driva företaget långsiktigt utifrån en idé om en industriell synergi, och å andra sidan ett riskkapitalbolag. Riskkapitalbolaget vann. Varför vann riskkapitalbolaget? Jo, därför att de hade ett mer kreativt skatteupplägg. De använde sig av en räntesnurra för att helt enkelt bli av med sina skatter, och därför kunde de bjuda mer. Vad är det vi vill ha, en ägare av kött och blod som driver ett företag över decennier för att man ser industriella fördelar med det, eller riskkapitalister som med smarta skatteupplägg undviker att betala skatter? Vi har redan tagit i med storsläggan när vi reglerat räntesnurrorna. Det skärpte skattetrycket med 6-7 miljarder. Vi har nu sagt att vi vill ha en översyn av detta i Bolagsskatteutredningen. Det är nämligen alldeles självklart att vi måste förskjuta balansen mellan lånat kapital och ägt kapital. Det ska vara bättre skattevillkor för ägt, eget, kapital och sämre skattevillkor för lånat kapital. Det gäller naturligtvis alldeles särskilt om det bidrag man har till driften och styrseln av ett företag är att man har ett smartare skatteupplägg. Det är sådant som vi givetvis löpande måste följa och se vad vi kan göra åt det.

Herr talman! Jag kan börja med att hålla med Staffan Anger om vikten av långsiktiga ägare för välfärdsföretag. Men riskkapitalbolag är inte långsiktiga ägare. De köper upp dem och säljer dem efter några år. De skär ned i verksamheten så att de kan göra stora vinster. Skatteverket publicerade i mitten av mars en promemoria om ränteavdrag inom företagssektorn. Där framgår att räntenettot i svenska aktiebolag under 2003-2009 har varierat mellan minus 80 och minus 187 miljarder, med ett medelvärde på minus 104 miljarder, motsvarande skatteavdrag värda drygt 26 miljarder kronor. Skatteverket skriver i en kommentar att en starkt påverkande faktor torde vara det förvärv av svenska företag som sker inom den så kallade private equity-sektorn av utländska bolag genom svenska holdingbolag, till exempel av privatiserade välfärdsföretag. Skatteverket skriver sammanfattningsvis att det generella grundproblemet är att det finns ett mycket stort incitament till att av skatteskäl etablera koncerninterna skuldförhållanden. Här lanserar Skatteverket i sin promemoria ett möjligt motdrag, nämligen att låta koncerninterna ränteutgifter påverka beskattningen bara i den utsträckning som motsvarande beskattning sker hos mottagaren. Om till exempel beskattningen hos mottagaren enligt det andra landets regler uppgår till 0, 12 ½ eller 18 procent skulle avdraget i Sverige bara reducera skatten med motsvarande procentsats. Man ska alltså få en neutralitet på koncernnivå. Hur ser finansministern på denna möjlighet? De hittills genomförda begränsningarna av avdragsmöjligheterna för ränteutgifter, som finansministerns svar hänvisar till, har enligt Skatteverket haft en viss effekt, men mindre än väntat. Framför allt säger Skatteverket att den tioprocentsregel som finns i dag har fått oönskade effekter. Enligt denna regel får ränteutgifter i svenska bolag dras av om ränteintäkterna beskattas med minst 10 procent i moderbolaget. Men eftersom räntebidraget i Sverige är värt 26,3 procent kan koncernerna fortfarande tjäna 16,3 procent på ett sådant upplägg. Herr talman! Svenska Dagbladet ska ha en eloge för sin artikelserie om riskkapitalbolagens härjningar inom den svenska välfärden. Den har öppnat ögonen på många för vad som pågår. Svenska skattepengar går till vinster i stället för att utveckla skola, vård och omsorg. Även om finansministern i dag inte kan förekomma Företagsbeskattningskommitténs arbete efterlyser jag ett klarare ställningstagande från ministern om hur han ser på hela problematiken. Dagens system uppmuntrar så kallade riskkapitalbolag att plocka russinen ur kakan ur den gemensamt uppbyggda välfärden, möjliggör skatteplanering med skattemedel i räntesnurror och flyttar fokus från teknikutveckling till skatteundandragsmaximering inom riskkapitalsektorn. Är det verkligen totalt sett samhällsekonomiskt rimligt? För min och Vänsterpartiets del kan jag naturligtvis ge ett klart svar: Nej, det är helt fel väg att gå. Vi kan tänka oss privata vårdcentraler, men då ska de inte vara drivna för vinstmaximering utan drivas av till exempel ideella organisationer. Vi vill riva upp lagen om valfrihet och i stället satsa. Jag kan hålla med Anders Borg om att det är viktigt att utveckla den offentliga verksamheten genom att stärka personalens inflytande över sina arbetsplatser och skapa en bättre vård för medborgarna. Vi anser att lagen om skatteflykt också måste ses över så att den blir verklighet. Det är ett effektivt instrument mot räntesnurror och skatteundandragande.

Herr talman! Ska vi föra den här debatten som en politisk debatt - och det ska vi väl göra, vi är ju i Sveriges riksdag - bör vi naturligtvis uppehålla oss vid varför Vänsterpartiet är emot valfrihet, kvalitet och kunskap och varför de allmänt är emot vinst. Jag tror att allt detta förtjänar att diskuteras med väljarna. Det är ett viktigt skäl till att man bör ha en alliansregering i Sverige. Det är bara då vi kommer att ha företagsamhet, valfrihet och kunskap. Räntesnurrorna som riskkapitalbolagen sätter upp är ett riktigt allvarligt problem. Det var därför vi, trots att det fanns stort motstånd inte minst från Svenskt Näringsliv, valde att gå fram med lagstiftning mot räntesnurror. Det kanske inte har fått så stor effekt som vi önskade, men det handlar om miljardbelopp som vi har säkrat för statskassan genom att kunna göra de förändringarna i regelverket. I min föreställningsvärld måste vi få till ett ideologiskt skifte i skattesystemet. Sverige och andra länder har drivit upp en kapitalbeskattning, en bolagsskatt och en beskattning av värdepapper som gör att vi överbeskattar ägande. Det drev ut familjer som Rausings från Sverige. Jag håller med Jacob Johnson om att det vore bättre om det var familjen Wallenberg, familjen Kamprad och familjen Rausing som drev de här förskolorna, skolorna och vårdcentralerna, så att det var långsiktigt industriellt inriktade ägare. Vad vi samtidigt har gjort är att skapa väldigt generösa ränteavdrag som kan utnyttjas för skatteplanering. Kombinationen av hård ägarbeskattning och stora möjligheter till ränteavdrag har skapat en obalanserad skattesituation, som gör att företag lever mer på lånat kapital än eget kapital. Ska vi förändra detta? Absolut! Vi har framför oss en serie frågeställningar där vi ska titta på hur ägarskatterna ser ut. Det gäller riskkapitalavdrag men naturligtvis också den breda beskattningen via bolagsskatten. Vi har stora utmaningar på detta område, eftersom finländare och britter funderar på att sänka sina skatter. Kan man delfinansiera det genom att se över möjligheterna att skapa externa räntesnurror, så att man när man köper ett bolag lägger upp en transaktion som gör att man helt befrias från skattebelastningen? Det är en komplicerad teknisk diskussion där man inte kan föregripa utredningen. Det är inte alldeles uppenbart hur detta kan lösas. Det var en mycket komplicerad diskussion vi hade vid förra tillfället, där ett antal barn höll på att åka ut med badvattnet. Det ska vi naturligtvis undvika. Riskkapitalbolag kan göra stor nytta. De kan vara skickliga ägare som tar in nytt management som sanerar bolagen och därmed bidrar till både tillväxt och utveckling. Det är jättebra. Men då ska riskkapitalbolagen konkurrera på lika villkor, där deras finurliga skatteupplägg inte är kärnan i deras bidrag till bolagets skötsel. För mig är det inte en fråga om välfärd. För mig är det en lika viktig fråga om vi talar om Munters eller andra viktiga industriföretag. De ska ägas av ägare som brinner för sina bolag, som vill vara de som står upp och tar ansvar i vått och torrt för företagen. Den typen av ägare är det vi ska gynna i Sverige, inte de kortsiktiga.

Herr talman! Den långsiktiga ägare jag tänker på när det gäller välfärdsföretagen eller välfärden är inte Wallenberg - det kanske inte är någon överraskning för finansministern - utan kommuner och landsting och demokratiskt styrda organisationer, bland annat för att vi ska kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf att vård ska vara likvärdig och behovsstyrd. Det finns stora risker för att vi inte får den utvecklingen. Jag får trots meningsskiljaktigheterna tacka finansministern för debatten. Det finns alla skäl att återkomma. Jag skulle kunna återanvända finansministerns ord häromdagen om EU-kommissionen och föreningsmomsen, nämligen att följa frågan ända in i kaklet. Jag kan lova finansministern att jag och Vänsterpartiet kommer att följa regeringen i den frågan ända in i kaklet, eller rättare sagt ända tills vi får regeringen att inse att det är fel väg att gå att öppna för kortsiktiga vinstintressen inom vård, skola och omsorg. Att bygga världens bästa välfärd är en långsiktig och allvarlig fråga som inte ska slarvas bort av skattejurister och det som Svenska Dagbladet kallar "välfärdens nya herrar". Jag har många exempel på det från verkligheten. Jag var till exempel i Jönköping häromveckan och fick beskrivet vad som händer när den borgerliga landstingsmajoriteten där nu släpper fram mer än 20 nya privata vårdcentraler som ska konkurrera med ett trettiotal befintliga landstingsdrivna. Man kan tänka sig konsekvenserna för personalförsörjning, konkurrens om läkare, kontinuitet gentemot patienterna med mera. Det är inte en klok och kostnadseffektiv politik, Anders Borg. Ett annat exempel är Kulturkrabaten. Fyra förskolor såldes till en privatperson av Stockholms kommun för 650 000 kronor och gick efter bara ett år med vinst med 3 miljoner, som den nya ägaren tog ut som egen avkastning. Nej, herr talman, varje skattekrona ska vårdas. Vård ska ges efter behov och inte styras av vinstintressen.

Herr talman! Låt oss vara klara över detta: Vi i alliansregeringen kommer att göra vad vi kan för att förbättra villkoren för långsiktiga ägare. Jag menar långsiktiga ägare som Rausings, Kamprads eller Wallenbergs, som vårdar och sköter våra industriföretag till gagn för hela folket. Det är ett ägande och en kapitalism som är gynnsam för vårt samhälle. Där vet fackföreningar vem man ska ringa, politiker vet vad ägarna heter, och ägarna kan svara i telefon och ta ansvar för sina handlingar. Det är bra ägande. Vill vi ha välfärdsföretag som drivs på det sättet? Självklart vore det en fördel om vi hade både Rausings och Wallenbergs som ägare av svenska välfärdsföretag. Det skulle vara en stor fördel för både välfärden och Sverige. Vill vi ha skatteregler som gör att man kan tricksa sig förbi skatten - det handlar inte om skattefusk men väl om skatteundandragande? Nej, det vill jag absolut inte ha, och jag vill särskilt inte ha det i de fall det handlar om lånefinansiering med alla de risker det innebär. Vi kan gå tillbaka i vår företagshistoria till Krüger och fortsätta framåt och se exempel på att belånat kapital förr eller senare slutar i en katastrof. Vill vi bygga upp den typen av osäkerheter i vår ekonomi? Vill vi ha en lånekapitalism? Mitt svar är: Långsiktigt ägande är bra för Sverige. Då ska vi ha ett skattesystem som gynnar långsiktighet, inte kortsiktighet. Är det bra med valfrihet? Där har vi olika syn. Jag tror att valfrihet är bra för föräldrar. Jag tror att det är bra för elever, och jag tror att det är jättebra för personalen att man får arbetsgivare som inte betraktar sina anställda som en given resurs som man har rätt att hantera hur man önskar. Där behöver vi en kulturrevolution i ordets sanna bemärkelse, också i den offentliga sektorn.