Fru talman! Josefin Brink har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta inom ramen för jämställdhetspolitiken för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och om jag avser att verka för att verksamheten vid Nationellt kunskapscentrum i Uppsala fortsätter och att verksamhetens anslag garanteras i statsbudgeten. Jag vill till att börja med tala om att jag delar Josefin Brinks uppfattning att mäns våld mot kvinnor och barn är ett stort problem i vårt samhälle. Hot, misshandel och övergrepp är den värsta formen av maktmissbruk och förtryck. Att leva i rädsla för våld, eller i skuggan av våld, begränsar många kvinnors och barns liv. Oavsett vem som hotar, misshandlar eller våldtar måste kvinnors frihet och trygghet säkras. Värderingar och attityder som låter mäns våld mot kvinnor fortgå måste bekämpas. Det förebyggande arbetet måste stärkas. Regeringen avser att utarbeta en handlingsplan för att motverka mäns våld mot kvinnor. Handlingsplanen är tänkt att bland annat omfatta ett förbättrat stöd till våldsutsatta kvinnor, programverksamhet i syfte att bryta destruktiva beteenden för män som utsätter kvinnor och barn för våld, insatser för att öka kunskaperna i polis- och domarkåren om det våld kvinnor utsätts för, ökad forskning om mäns våld mot kvinnor, översyn av hur stadsplaneringen kan öka kvinnors trygghet i deras närmiljö och förslag i syfte att stärka våldsutsatta kvinnors ekonomiska situation. För att under tiden stärka arbetet i kvinnojoursverksamheten avsätter regeringen redan nu 20 miljoner kronor. Vi avsätter också 3 miljoner kronor till insatser för rehabilitering av de män som utövar våld. Regeringen kommer att inleda ett reformarbete när det gäller påföljdssystemet, bland annat för att markera att samhället ser allvarligt på brott. I detta arbete kommer mäns våld mot kvinnor att vara en del. Kunskaper hos polis, rättsväsende och sociala myndigheter måste öka kring dessa frågor så att insatser för de utsatta kan sättas in i tid. Myndigheternas rutiner för att skydda utsatta kvinnor ska förbättras. Som Josefin Brink påtalar i sin interpellation behövs ett professionellt arbete med kunskaps- och metodutveckling när det gäller det specifika våld som män utsätter kvinnor och barn för. Detta gäller också det som brukar kallas för hedersrelaterat våld. Det finns mycket som behöver förbättras, och vi tänker nu ta itu med detta arbete. För att det ska kunna ske räcker inte insatser inom jämställdhetspolitiken, utan det krävs insatser på fler politikområden, bland annat rättsväsende och socialtjänst. I betänkandet Att ta ansvar för sina insatser (SOU 2006:65) lämnades en rad förslag gällande socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor. Utredaren föreslår bland annat ett förtydligande i socialtjänstlagen som förstärker kommunernas ansvar men har även förslag kring förbättrad tillsyn, kunskaps- och metodutveckling samt bättre enhetlighet i landet. Betänkandet är ute på remiss till den 31 oktober. När det gäller Rikskvinnocentrum fattades beslut den 3 augusti 2006 om en ny förordning (SFS 2006:1072) enligt vilken det ska finnas ett nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor vid Uppsala universitet. Förordningen trädde i kraft den 1 oktober. Bidrag till verksamheten lämnas under 2006 av Socialstyrelsen till Rikskvinnocentrum och från och med den 1 oktober till Nationellt kunskapscentrum vid Uppsala universitet (NKC). Den fortsatta finansieringen från 2007 sker genom att Uppsala universitet anvisas medel under anslaget 25:18, anslagsposten Nationellt kunskapscentrum för frågor om mäns våld mot kvinnor. 16 miljoner kronor per år aviseras 2007 och 2008.

Fru talman! Jag får först tacka för att ministern har svarat på mina frågor. Jag börjar med att konstatera att jag är väldigt nöjd med den utförliga beskrivningen av att Nationellt centrum i Uppsala kommer att bli kvar och ha en säkrad finansiering framöver. Det gläder mig. Det är också glädjande att jämställdhetsministern avser att stärka det förebyggande arbetet mot mäns våld mot kvinnor och inte bara satsa på ökade anslag till polisen och hårdare straff som ju tidigare har varit en smula överbetonat när borgerligheten har pratat om det sexualiserade våldet. Att upprätta en nationell handlingsplan är lovvärt, och vi i Vänsterpartiet har länge hävdat att just samordning och överblick är det som mest akut saknas i arbetet mot det sexualiserade våldet. Det finns en hel del forskning och kunskap om mäns våld mot kvinnor och barn, men det tillämpas i alltför liten grad i det dagliga arbetet hos myndigheter och i kommunernas och landstingens verksamheter. Av det jämställdhetsministern skisserar som planens innehåll är det inte särskilt mycket som är nytt jämfört med det som initierats under gångna mandatperioder, och därför skulle jag vilja ha några klargöranden om vad jämställdhetsministern har för utgångspunkter och mål med arbetet med den aviserade handlingsplanen. Ministern säger att man avser att ge ett förbättrat stöd till våldsutsatta kvinnor och nämner ett ökat stöd till kvinnojourerna. Det är alldeles utmärkt. Under den förra mandatperioden såg Vänsterpartiet till att ytterligare 100 miljoner kronor per år avsattes till kvinnojourerna. Problemet för kvinnojourerna är bara att dessa pengar endast kan fås som projektbidrag, vilket leder till att jourerna får använda mycket tid till att skriva ansökningar och de får svårt att ha en kontinuitet och en långsiktig planering i sitt arbete. Därför undrar jag om jämställdhetsministern har några idéer om hur man ska kunna ändra förutsättningarna för finansieringen av kvinnojourerna så att den kan bli mer långsiktig och därmed göra arbetet och förutsättningarna för kvinnojourerna mer förutsägbara. Kvinnojourerna gör, som ministern säger i sitt svar, ett värdefullt, för att inte säga helt ovärderligt, arbete. Det som är problematiskt är att kommunernas ansvarstagande för att skydda våldsutsatta kvinnor varierar kraftigt. Kommunerna är enligt socialtjänstlagen redan i dag skyldiga att ta detta ansvar, men flera utredningar, bland annat Kvinnofridsuppdragens S lag i luften, som kom 2005, konstaterar att det finns stora brister i många kommuner. De saknar rutiner och riktlinjer för att kunna bemöta våldsutsatta kvinnor och barn. Jag hoppas därför att det betänkande som ministern nämner i sitt svar kommer att leda fram till skarpa förslag om stärkt lagstiftning och tillsyn över kommunernas ansvar. En allvarlig aspekt av kommunernas bristande ansvarstagande är att kvinnor som är dubbelt utsatta, till exempel genom missbruk eller genom psykiska eller fysiska funktionshinder, på de flesta håll i landet har få eller inga möjligheter att få det skydd som andra kvinnor erbjuds i dag. Vänsterpartiet kommer i sin budgetmotion att anslå medel till att upprätta särskilda resursjourer för att ta emot dessa kvinnor och deras barn samt till handikappanpassning av skyddade boenden och kvinnojourer. Jag undrar om jämställdhetsministern har några förslag på hur dessa särskilt utsatta kvinnor och deras barn ska kunna garanteras stöd och skydd.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Det är glädjande att se att regeringen och jämställdhetsministern visar en sådan tydlig vilja att med detsamma, efter bara två veckors arbete och regeringsförklaringens tillkännagivande, ta itu med mäns våld mot kvinnor. Som folkpartist och liberal är jag väldigt glad att det som vi liberaler länge kämpat för, nämligen att kvinnor ska ha fullständiga rättigheter och respekt i samhället, nu kommer att bli genomfört. Ytterst tar det ojämställda samhället sig det hemskaste uttrycket i att kvinnors kroppar inte respekteras. Därför är det roligt att se att frågan tas upp av en liberal minister. Nyamko Sabuni har goda företrädare. Bengt Westerberg fick i den förra borgerliga regeringen igenom många reformer på jämställdhetsområdet, till exempel pappamånaden och en stärkt diskrimineringslagstiftning, och jag är övertygad om att hon kommer att fullfölja arvet efter honom på ett bra sätt. När det gäller handlingsplanen för att motverka mäns våld mot kvinnor är det nytt. Det är inte något som den förra regeringen planerade, utan det är den borgerliga regeringens initiativ. Det är inte värdigt ett modernt samhälle att vi ännu inte kommit till rätta med dessa problem. Som jämställdhetsministern skriver i sitt svar är det ett komplext arbete. Många områden måste samordnas, och där har hon den samordnande rollen att få med sig hela Regeringskansliet. Därför är det bra att Josefin Brink och Vänsterpartiet upptäcker att detta faktiskt är den politik som vi alltid har fört. Det har funnits en bredd i det sätt på vilket vi vill motarbeta mäns våld mot kvinnor. Det har inte bara handlat om ökade polisinsatser, utan det finns ett brett angreppssätt. Det är vad vi i Folkpartiet gått till val på, och det är det som nu ska genomföras. Vidare är det mycket bra att det, till skillnad från den förra regeringen, tydligt och klart framgår att vi även ska arbeta för att ändra männens beteende, för de män som slår är ofta återfallsförbrytare. De slår en kvinna, hon lyckas lämna honom, han träffar en ny kvinna och sedan är spiralen i gång. Kvinna efter kvinna drabbas av samme man. Därför är det viktigt, precis som jämställdhetsministern poängterar i sitt svar, att vi nu tar itu med att behandla männen för att skydda fler kvinnor från att råka ut för samme våldsamme man. Det är viktigt att vi också jobbar internationellt. Vi har kommit långt i Sverige även om det finns mer att göra, men jag tänker på kvinnor i många andra länder. Jag vill fråga jämställdhetsministern om hon är beredd att verka för att Sverige internationellt ska stärka och skydda kvinnor. Det kom en FN-rapport förra veckan som visar att 102 av FN:s 192 medlemsländer inte har specifika lagar om våld i hemmet, att våldtäkter inom äktenskapet inte är ett brott i 53 länder samt att endast 93 länder har lagar som förbjuder trafficking. Jag vill därför fråga jämställdhetsministern om hon är beredd att verka för att Sverige ska arbeta inte bara för ett bättre skydd för svenska kvinnor utan även för att visa solidaritet med kvinnor i andra länder.

Fru talman! Egentligen tycker vi inte så väldigt olika i den här frågan, Josefin Brink. Handlingsplanen är ju inte tänkt att bara göras av mig och mina tjänstemän i departementet, utan tanken är att alla krafter ska kunna användas. Det gäller till exempel dig med flera i kammaren. Det gäller också många sakkunniga ute i samhället. Vi kommer att ta till oss alla tankar och idéer, och sedan får vi se vad handlingsplanen i slutändan kommer att innehålla. Efteråt finns det kanske ytterligare saker att debattera, för det är inte säkert att den kommer att innehålla allt det som Josefin Brink önskar sig. Vi har ett gemensamt mål, och det är att våldet mot kvinnor måste minska. Där tror jag att rehabiliteringen av männen är en av de viktigaste sakerna, liksom hur kvinnor bemöts i dessa situationer. Både inom den kommunala verksamheten och i rättssystemet måste vi se till att det fungerar. Att det fungerar olika i olika kommuner är en stor nackdel som vi också ska ta itu med. Den enhetlighet som jag talade om i mitt första svar handlar just om att lagen är enhetlig och att vi på nationell nivå kan ha en tillsyn så att kvinnor får det stöd och den hjälp som de behöver oavsett var i landet de bor. När det gäller handikappfrågan blir det tyvärr ofta så att personer med funktionshinder glöms bort i stora komplexa problem, men det är mycket viktigt att även det perspektivet kommer med. Vi får alltså titta på det. Beträffande bidrag till kvinnojourerna tror jag att det trots allt är viktigt att vi årligen ber att få in verksamhetsberättelser. Det går inte att med skattebetalarnas medel betala ut till verksamheter utan att kunna tillförsäkra att de som får dessa medel också utför ett bra jobb. Därför kan jag inte gå ut och garantera att det årligen kommer anslag utan att vi får veta vad det är som pågår inom verksamheterna. Och då får man alltså ansöka om ytterligare anslag. När kvinnojourerna kan redovisa de goda resultat som de uppnår är det väl egentligen inte svårt att förstå att vi kommer att tilldela pengar till den typen av verksamhet, för det behövs. Sedan är jag tacksam för Cecilia Wigströms fråga. Jag tror nämligen att vi i så många sammanhang som det bara är möjligt måste se till det globala perspektivet, och det finns många kvinnor runtom i världen som har det sämre ställt än vi i vårt land, även om också vi fortfarande har lång väg kvar att gå. Det som kan kännas frustrerande är det som gäller i världen, nämligen att alla länder har rätt att stifta egna lagar. Det vi kan göra och gör - både som enskilt land, jag som jämställdhetsminister och vi alla inom EU - är att i olika internationella sammanhang och resolutioner göra uttalanden om att det är oacceptabelt och att varje land har ett ansvar för att se till att kvinnors rättigheter också blir en del av de mänskliga rättigheterna. Där tror jag att det finns ett stort problem. Alldeles för mycket våld inom familjen hålls inom familjen och anses inte vara en nationell angelägenhet. Bara det faktum att det är få länder i världen som vill använda sig av begreppet "mäns våld mot kvinnor" och i stället kallar det för "våld inom familjen" eller "våld mot kvinnor" visar detta. Att vi i Sverige hela tiden poängterar att det handlar om mäns våld mot kvinnor tror vi kan leda till attitydförändringar. Detta arbete måste vi fortsätta med, och jag hoppas att vi också har stöd av våra grannar inom EU i det arbetet.

Fru talman! Jag inser naturligtvis att det inte är helt lätt för Nyamko Sabuni att säga vad handlingsplanen kommer att innehålla. Det är ändå intressant att diskutera inriktningen, ambitionsnivån och vad man har tänkt sig för mål. Både Nyamko Sabuni och min meddebattör har tagit upp att man vill satsa på behandling av män som misshandlar. Det är naturligtvis väldigt viktigt, och man har redan infört den typen av program inom kriminalvården, vilket bland annat Vänsterpartiet har varit med och drivit igenom. Det finns en rad olika behandlingsmetoder som man har prövat på. Den modell som har visat sig mest framgångsrik, och som också internationellt har varit mest framgångsrik, är en form av kognitiv beteendeterapi där könsroller, kvinnosyn, jämställdhet och maktförhållanden står i centrum. Där ligger fokus på att män som slår kvinnor ska erkänna, förstå och ta ansvar för sitt beteende. Det finns också andra behandlingsmetoder som är mer inriktade på att fokusera på individuella avvikelser hos mannen, till exempel missbruk, psykiska eller neurologiska faktorer och annat. Den typen av metoder är dåligt utvärderade, och det är svårt att se om de är effektiva eller inte. Men det tråkigaste av allt är att de helt och hållet bortser från könsmaktsperspektivet. Man för bort hela förståelsen av det sexualiserade våldet som ett samhällsproblem med rötterna i en ojämlik relation med könen. Därför gläder det mig att man menar att arbetet med behandlingen av män ska ses som en del av det förebyggande arbetet med att skydda kvinnor och barn mot fortsatt våld. Jag utgår då också från att man kommer att ha en könsmaktsförståelse av våldet och att man i arbetet ser det på det sättet, inte som en fråga om individuella avvikelser med sjuka män. Den typen av behandlingsverksamhet tror jag skulle vara kontraproduktiv. En annan fråga som ministern inte nämner handlar om människor som drabbas av våld i samkönade relationer. Det ligger något motsägelsefullt i att det finns ett värde, både internationellt och här hemma, i att betona vad det sexualiserade våldet handlar om och att det allt som oftast handlar om en man som misshandlar en kvinna. Men våld förekommer också i samkönade relationer. Det är ett område som är väldigt lite utforskat. Möjligheterna till stöd och skydd för personer som drabbas av partnervåld är därför ännu mindre än möjligheterna för kvinnor som misshandlas av en man. Det behövs mer forskning, undersökningar och faktainsamling på detta område för att man ska få mer kunskaper om partnervåldet i samkönade relationer. Men det behövs naturligtvis också ökade möjligheter för HBT-personer att få skydd vid jourer, särskilda boenden och liknande. Jag hoppas att även detta perspektiv ska komma in i arbetet. Slutligen: Vänsterpartiet lanserade ett helt paket för våldsutsatta kvinnor och barn i valrörelsen. En av de saker vi där föreslog och som fick bifall av alla partier utom, lustigt nog, Feministiskt initiativ, var att man skulle inrätta en nationell haverikommission som ska utreda varje fall då en kvinna mördas av en man. Jag har inte sett något om inrättandet av en sådan nationell haverikommission i det som regeringen hittills har lagt fram. Men eftersom det blev ett sådant glatt bifall till förslaget under valrörelsen hoppas jag att ni återkommer med förslag om en sådan.

Fru talman! Jag vill börja detta inlägg med att tacka jämställdhetsministern för svaret på min fråga om regeringens vilja att arbeta internationellt för att stödja kvinnor som är hårt utsatta för mäns våld i andra länder. Jag ber om ursäkt för att jag överträdde reglerna. Interpellantens fråga var ju vilka åtgärder som statsrådet avser att vidta inom ramen för jämställdhetspolitiken för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Eftersom jag är liberal och internationalist och vi lever i en globaliserad värld tänkte jag att det skulle vara okej att göra en internationell vinkling av samma fråga. Jag är i alla fall nöjd med det svar jag fick. Josefin Brink tog upp en viktig fråga, nämligen frågan om en haverikommission. Det är ju en fråga som vi i Folkpartiet har drivit i många år. Den fanns på dagordningen i Folkpartiets motioner när jag kom in i riksdagen 2002. Jag vet att vi i Folkpartiet är positiva, och jag hoppas att jämställdhetsministern kan få med sig övriga borgerliga partier när det gäller att det ska tillsättas en haverikommission när en kvinna mördas. Inför arbetet med handlingsplanen för att bekämpa våldet vill jag också skicka med att man ska titta på ytterligare en viktig fråga. Jag besökte en kvinnojour i Göteborg i somras, och kvinnorna där vittnade om att när man väl har lämnat hemmet, hals över huvud, är det ofta mycket svårt att sedan få komma tillbaka och hämta kläder, pass eller bankkort. I dag finns det inte någon hjälp att få. Polisen hjälper inte till, och inte socialtjänsten heller. Jag begär inte besked här och nu, men jag vill skicka med att det kan vara viktigt att ta med detta i handlingsplanen. Det behövs någon form av praktisk hjälp för kvinnor så att de vågar sig tillbaka för att hämta viktiga handlingar som behövs för att de ska kunna klara sitt liv. Avslutningsvis önskar jag ett stort lycka till med detta viktiga arbete!

Fru talman! Ambitionen att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor kommer att vara hög. Jag hoppas att Josefin Brink kommer att märka det i mitt arbete under de kommande fyra åren. Våld i samkönade förhållanden - eller äktenskap - behöver vi antagligen mer forskning om. Vi behöver veta vilka mekanismer som verkar i det och så vidare. Men jag förstår inte varför det skulle behövas särskilda boenden för dessa människor, om det inte snarare handlar om mansjourer än om boende för bara HBT-personer. Men det är klart att också de ska få skydd på samma sätt. Jag tror att vi behöver veta mer om mekanismerna när det gäller våld i samkönade förhållanden. Det var många som hurrade över förslaget om en haverikommission när kvinnor mördas. Visst kan det hurras mycket i en valrörelse, och våld mot kvinnor och mord är det hemskaste vi alla kan uppleva, men jag vill ändå vara försiktig med att lova något. Jag får återkomma när vi har sett på den frågan. Det kan innebära att vi i så fall kan behöva utreda precis vartenda mord. Det är min spontana reaktion. Jag vet att det var flera partiföreträdare som gick ut och sade att de tyckte att det var en bra idé, men jag tror att frågan riskerar att bli ganska komplicerad.

Fru talman! Jag ska inte dra ut på plågan för alla. Nu börjar det bli lite sent. Jag vill bara korrigera: Jag föreslår inte att man ska ha speciella boenden för HBT-personer. Men de kan vara män, och då är det lite problematiskt, för då får de inte komma in på kvinnojourerna. Jag ska se till att följa upp och hålla koll på de förslag som läggs fram. Vi kommer säkert framöver att ha många, långa och intressanta debatter om hur man på bästa sätt ska bekämpa mäns våld mot kvinnor. Jag är övertygad om att ambitionen finns. Sedan kommer vi säkert att ha olika åsikter om metoder och annat, men det får vi återkomma till senare. Jag vill tacka ministern för svaret på frågorna.