Reseavdraget

Fru talman! Lars Beckman har frågat mig om jag och regeringen avser att vidta några åtgärder i närtid för att kompensera arbetspendlare för de kraftigt ökade drivmedelskostnaderna.

Det finns många personer i Sverige som bor i områden där man är beroende av bilen, och där slår höjda drivmedelspriser extra hårt. En viktig bestämningsfaktor för drivmedelspriserna är oljepriset på världsmarknaden, och det ska noteras att ingen del av prisuppgången under förra året beror på höjda drivmedelsskatter.

Det är viktigt att utvecklingen mot mer bränslesnåla fordon och nollutsläppsfordon fortsätter. Regeringen är också övertygad om att klimatomställningens kostnader måste bäras rättvist. Av bland annat denna anledning har regeringen sänkt skatten för invånare i drygt 70 glesbygdskommuner. Det finns också en särskild nedsättning av fordonsskatten för bilar som ägs av personer i glesbygd och investeringsstöd för drivmedelsstationer i glesbygd att söka.

Finansdepartementet har remitterat en promemoria där det föreslås att det nuvarande reseavdraget ska ersättas av en regionalt differentierad skattereduktion som är avståndsbaserad och färdmedelsneutral. Med förslaget förväntas fler pendlare kunna ta del av skattelättnaden jämfört med i dag. Reglerna blir enklare att tillämpa och minskar därmed det stora skattefel som är kopplat till dagens reseavdrag.

Det förslag som har remitterats är en modell över hur ett nytt system för skattelättnader för arbetsresor kan se ut, och den föreslagna skattereduktionen ligger på en nivå som innebär att förslaget blir offentligfinansiellt neutralt om det nuvarande reseavdraget avskaffas samtidigt. Möjligheten att justera nivåerna i modellen är en fråga som får bedömas i arbetet med framtida budgetpropositioner.

Promemorians förslag och remissinstansernas svar bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringen har således ännu inte tagit ställning till hur den slutliga utformningen av skattelättnaden ska se ut.

Fru talman! En riksdagsledamot som är invald för Stockholms län eller bor i Stockholms län kan köpa ett månadskort för kollektivtrafiken för 970 kronor. Då kan man resa hur mycket som helst dygnet runt i Stockholms län. Det är en fantastiskt låg och bra kostnad för den som har förmånen att bo där.

Fru talman! Men den som bor i till exempel Ljusdal i Gävleborgs län och åker till OKQ8 och tankar sin bil med 70 liter diesel får betala 1 540 kronor för en tank. Med dagens dieselpris får man alltså betala 1 540 kronor för en tank när dieseln kostar 22 kronor per liter. Det är alltså fullkomligt absurda nivåer.

Vi kan läsa i medierna runt om i landet hur jordbrukare och småföretagare naturligtvis inte får vardagen att gå ihop. Men vi kan också läsa, fru talman, om undersköterskan i Västerbotten som inte har råd att pendla till jobbet. Hon har nämligen inte råd att betala 6 000 kronor som den sammanlagda drivmedelskostnaden är. Det är därför som jag har ställt denna interpellation.

Vad tänker ministern och regeringen vidta för åtgärder i närtid för att kompensera arbetspendlare för de kraftigt ökade drivmedelskostnaderna?

Då säger Mikael Damberg i sitt svar till mig att man har remitterat ett förslag enligt vilket fler ska kunna ta del av skattelättnader. Men det ska vara neutralt statsfinansiellt. Det är det som står i svaret i alla fall. Det ska vara offentligfinansiellt neutralt. Det betyder alltså att reseavdraget per person kommer att sjunka kraftigt.

Regeringens svar i detta interpellationssvar till mig – det är bara att läsa innantill för den som är intresserad av det som finansministern läste upp – är alltså att kraftigt ökade bränslekostnader ska leda till lägre reseavdrag.

I själva verket borde reseavdraget öka kraftigt. Hade regeringen haft en politik för arbete och företagsamhet – en sammanhållen politik – och inte varit en bidragsregering hade man naturligtvis ökat reseavdraget. Detta börjar nämligen bli begränsande.

Jag pratade med en företagare just i Ljusdal som hade en anställd som bodde i Söderhamn. Nu vet jag att finansministern naturligtvis inte är insatt i kollektivtrafiken i Gävleborg. Men det finns ingen tunnelbana i Gävleborg, och det är begränsade möjligheter att åka med kollektivtrafik. Restiden blir mycket längre än om man åker med bil. Nu börjar det bli svårt att rekrytera till detta företag i Ljusdal när det gäller yrken med normala löner därför att det kostar för mycket att köra till jobbet. När man ser på skillnaden mellan a-kassenivån och lönerna och kompensationen för att man måste betala 1 540 kronor för en tank blir det dramatiskt.

En person som hade sett att vi skulle ha denna debatt skickade mig ett sms. Denna person betalar 6 000 kronor i månaden för att ta sig till och från jobbet och har inte råd med det. Det skulle till och med löna sig för denna person att säga upp sig.

I detta läge säger alltså finansministern att man ska förändra reseavdraget så att fler kan få del av skattelättnaden, men det ska vara statsfinansiellt och offentligfinansiellt neutralt. Det innebär alltså att denna stackars person som betalar 6 000 kronor i månaden riskerar att få sänkt reseavdrag när det i själva verket behövs ökade reseavdrag som gör att det blir möjligt att arbeta. Jag hade önskat att regeringen inte var så tondöv i denna fråga.

Fru talman! Jag noterade att finansministern i sitt svar nämnde skattesänkningen för invånare i glesbygdskommuner. Han verkade vara väldigt nöjd över denna skattesänkning. Jag förstår inte riktigt hur han kan vara det. Det är en skattesänkning på några hundralappar för människor som har belastats med utgifter på tusentals kronor på grund av regeringens politik. Det handlar självklart om priserna på bensin och diesel, som min kollega nämnde. Det handlar om fordonsskatterna. Det handlar om flygskatterna som har gjort att flyglinjer läggs ned. Då står finansministern här och är nöjd.

Skattesänkningen för glesbygdskommunerna är 140 kronor per månad. Det är sex liter diesel, om det ens räcker till det med dagens dieselpriser. Dessutom är denna skattesänkning så orättvis. Det är helt slumpmässigt utvalda kommuner som får ta del av den, det är godtyckligt och det är på alla sätt förkastligt.

Jag skulle vilja be finansministern att förklara varför till exempel Skellefteå med 72 000 invånare räknas som glesbygd och kan ta del av dessa 140 kronor i månaden som man kan köpa sex liter diesel för. Men Laxå, där det bor 5 600 människor och som definitivt klassas som landsbygd, får inte del av denna skattesänkning. Varför räknas Östersund, som har både universitet och 60 000 invånare, också som landsbygd? Men det gör inte till exempel Grums.

Det nya förslaget till reseavdrag är en ren och skär skattehöjning för dem som är beroende av bilen för att ta sig till jobbet. Det motarbetar arbetslinjen på alla sätt. Det borde i och för sig inte vara förvånande. Det är ju Socialdemokraternas signum att se till att de som arbetar ska ha det så svårt som möjligt för att tillvaron för dem som lever på bidrag ska underlättas.

Men det nya förslaget motverkar målet om regionförstoring. Enligt förslaget ska man kompensera – om man kan kalla det för kompensation – för resor till arbetsplatsen på upp till åtta mil. Detta kommer att hindra företag att attrahera kompetens som de behöver. Det kommer att effektivt sätta stopp för människor att bosätta sig på landsbygden eftersom de varken har råd att ta sig till jobbet eller råd att köra sina barn till diverse aktiviteter.

Jag förstår inte hur man kan ha tänkt ut ett sådant avdrag, och jag vädjar till finansministern att tänka efter innan detta införs.

Fru talman! Jag anser att detta är skandal. Statsrådet måste förstå hur detta drabbar landsbygden. Jag tycker att min kollega Boriana Åberg formulerade det på ett bra sätt. Vilka räknas till glesbygd?

Den som tar sig till och från jobbet med bil har rätt till ett skattefritt reseavdrag. Det kallas milersättning. Det gäller alla som bor minst en halv mil från arbetsplatsen. Jag kommer från Värmland. Där finns det landsbygdskommuner överallt. Där är en halv mil lätt att räkna.

Detta gäller alla som måste åka fram och tillbaka till sitt arbete och inte kan åka kollektivt. Milersättningen ska täcka alla rörliga kostnader såsom bränsle, däck och service för bilen och även värdeminskning. Detta måste man räkna in. Det blir också provocerande att få höra att man ska köpa en elbil. Elbilar är ju jättedyra; man har inte råd att köpa en elbil, i synnerhet inte om man är två i hushållet som behöver bil.

Trots skenande bränslepriser ligger den skattefria milersättningen kvar på 18,50 kronor. Den har legat på samma nivå sedan 2008. Ersättningen, som alltså inte har ändrats sedan 2008, är mindre än hälften av ersättningen i de andra nordiska länderna. Den täcker inte ens bränslekostnaden och övriga avgifter, som jag har nämnt, och den som får en högre ersättning än så av sin arbetsgivare måste skatta på mellanskillnaden.

Bränslepriserna stiger och stiger medan ersättningen står still. Den står still för dem som behöver den på landsbygden – som kanske inte ens räknas till glesbygd enligt den här modellen. Slår vi ut alla faktiska kostnader går man verkligen inte plus med den här modellen.

Sedan skulle jag vilja nämna den ideella sektorn, som också måste tänkas in här. Här tycker jag verkligen att regeringen måste tänka om och göra en konsekvensanalys, än en gång. Inom kultur, idrott och kyrkan får man sällan mer än den skattefria milersättningen, och den är naturligtvis för låg. Den släpar efter många år i förhållande till dagens bränslepriser. Föreningar är inte heller beredda att betala sociala avgifter på milersättningen, för det har de inte råd med. De får det inte att gå ihop.

Den ideella sektorn är så viktig och gör ett så viktigt arbete för många människor i samhället. Sverige har otroligt många som jobbar inom den ideella sektorn, och det är många som rör sig över stora geografiska ytor. De måste ju premieras när de jobbar ideellt, och de måste också få milersättning.

Här finns det alltså flera målgrupper som regeringen måste ta hänsyn till och titta över. Det gäller inte minst de kommuner där reseersättningen utnyttjas i dag; bara i min kommun i Värmland är det 13 procent som utnyttjar den. Detta är alltså viktiga frågor som statsrådet och regeringen måste ta till sig och svara på, fru talman.

Fru talman! Jag tackar interpellanten för en viktig debatt. Jag tycker att den är viktig på riktigt, för det finns flera problem med dagens system.

Precis som har påtalats under debatten har nivån på reseavdraget inte justerats sedan 2008, och det har hänt en del med prisutvecklingen sedan dess. Man ska alltså inte tolka mitt interpellationssvar som att jag vill ha kvar systemet som det är nu. Det är inte det jag säger.

Jag kan också bara konstatera att dagens reseavdragssystem har fått kritik under en ganska lång rad år, av flera olika skäl, och jag kan påminna kammaren om ett par av dem.

Ett skäl är att detta är det avdrag som ger upphov till absolut störst skattefel, och så har det varit under väldigt lång tid. Det är viktigt att skatteregler är både enkla att förstå och tillämpa samt att det ska gå att kontrollera om människor gör rätt eller inte. Det gör vi ju med alla skatter, så det tror jag är en basal bottenplatta.

Ett annat skäl är att dagens system är tveksamt ur en del perspektiv och även ur miljö- och klimatsynpunkt. De ensamma bilåkarna kanske gynnas jämfört med dem som samåker, till exempel, och det kanske man inte tycker att ett sådant här system automatiskt behöver göra. Man kanske till exempel kan få in kollektivtrafiksåkande, alltså de som reser kollektivt för att ta sig till jobbet, i större utsträckning än i dag.

Detta var ju bakgrunden till att Landsbygdskommittén – med alla partier representerade, inklusive Moderaterna om jag förstår det rätt – förordade att man skulle göra om dagens reseavdragssystem till ett avståndsbaserat och färdmedelsneutralt system. Jag har uppfattat det så; ni får gärna rätta mig om jag har fel, men jag har uppfattat det som att det var så Moderaterna tyckte i Landsbygdskommittén. Det är det som är utrett.

Det förslag som kom mötte ju inte alla krav. Det blev inte bra. Därför har ett pm remitterats, och det är offentligfinansiellt neutralt. Det är inte regeringens slutgiltiga förslag, för jag tycker att man måste se över nivåerna i reseavdraget. Jag tycker att man, om man tittar på det förslag som har remitterats, bör fundera över om det är rimligt att till exempel ha en åttamilsgräns i det systemet. Jag tycker att det är intressant med det som står om regional differentiering i promemorian. Det gör det möjligt att göra större satsningar utanför de regioner som har en utvecklad kollektivtrafik.

Detta är dock en systemfråga, och det andra är en budgetfråga. Moderaterna har i den här debatten ett väldigt högt tonläge, och det är jag lite förvånad över eftersom ni gick in och justerade vår budget. Tyckte ni att reseavdraget var viktigt hade ni ju kanske kunnat lägga in det i budgeten, och det gjorde ni inte. Jag har också gått igenom era riksdagsmotioner sedan åtminstone 2018, och ni har inte motionerat om höjt reseavdrag. Jag funderar därför över det höga tonläget.

Jag tycker att det är relevant att diskutera nivåerna med tanke på den kostnadsutveckling vi har haft, men jag tycker också att det är relevant att ta Landsbygdskommitténs förslag på allvar och fundera över om inte ett avståndsbaserat system är bättre. Jag vet inte exakt hur Moderaterna har landat – om ni har ändrat er sedan Landsbygdskommittén och tycker att man egentligen inte ska ändra systemet till detta. Det är en dock en kunskapsfråga; eftersom jag inte har varit finansminister så jättelänge vet jag inte om Moderaterna har justerat sin uppfattning i den här frågan i sak.

Fru talman! Jag förstår att finansministern inte kan vara insatt i alla detaljer, men en direkt felaktighet i finansministerns svar handlar om det investeringsstöd för drivmedelsstationer i landsbygd som finns att söka.

Jag förstår att en socialdemokrat kanske inte så ofta går in på smaforetagarna.se, men hade han gjort det hade han sett en intervju med ett antal mackägare i glesbygd. Småföretagarnas Riksförbund skriver:

”I regeringens budget finns avsatt investeringsstöd för att mackägare ska kunna kompenseras för byte av rörledningar. Problemet är att dessa pengar i dagsläget inte är sökbara och man vet vare sig var eller hur en ansökan ska genomföras. Det är inte rimligt att dessa hårt arbetande mackägare ska bära ett tungt ok av osäkerhet på grund av politikens oförmåga att hantera ett ansökningsförfarande anpassat till företagarnas förutsättningar.”

Man kan där också titta på mackägare runt om i landet som blir intervjuade. Småföretagarna tycker naturligtvis att man borde förlänga det här stödet ett antal år, eftersom det fortfarande inte går att söka. Det kan vara bra för finansministern att veta. Jag förstår att finansministern inte är insatt i det underlag han skriver under; det är väl någon tjänsteman som har skrivit det.

Fru talman! Man kan konstatera att reseavdraget verkar fungera på så sätt att det i Stockholms län bara är 6 procent av invånarna som får reseavdrag – 6 procent! De län som har störst reseavdrag är Uppsala med 15 procent, Halland med 15 procent och Värmland med 13 procent. I mitt hemlän Gävleborg är det 11 procent, så var tionde person som åker till jobbet har reseavdrag. I Norrbotten är det 12 procent.

Tittar vi på enskilda kommuner ser vi att Nykvarn har 21 procent, Aneby 22 procent, Värnamo 15 procent, Stenungsund 24 procent, Tjörn 21 procent, Orust 21 procent, Ale 28 procent, Lilla Edet 27 procent och Gagnef 26 procent. I Nordanstig – som ligger i mitt hemlän, utanför Hudiksvall, kan jag upplysa finansministern om – är det 22 procent, och så vidare. Vi kan väl ta några Värmlandskommuner också: Eda har 24 procent, Forshaga har 25 procent och Lekeberg har 24 procent.

Reseavdraget har alltså väldigt stor betydelse, fru talman. Det har väldigt stor betydelse för väldigt många människor i Sverige. Precis som jag sa i mitt första inlägg kostar det nu alltså över 1 500 kronor att tanka en normal bil – 1 500 kronor! I det läget, med skenande dieselpriser, måste regeringen naturligtvis agera. Annars leder det till en dysfunktionell arbetsmarknad där personer helt enkelt inte har råd att pendla till jobbet, till exempel undersköterskan som bor i Söderhamn och pendlar till Ljusdal. Då måste regeringen agera här och nu.

Nu får ju regeringen lägga fram ett förslag om sänkt drivmedelsskatt, och det kan väljarna tacka Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna för – även om jag hade velat gå mycket längre. Men man måste agera. Det minsta man kan göra är att inte försämra reseavdraget – att inte försämra för den som bor i Nordanstig och ska pendla. Här och nu borde dock reseavdraget förbättras, och det är regeringens ansvar.

Jag förstår att alla statsråd älskar att prata om Moderaterna. Det är helt okej – vi kan gärna prata om moderat politik. Ju mer moderat politik vi pratar om, desto fler väljare får Moderaterna. Men det är faktiskt regeringen som har hela makten. Det är finansministern som kan lägga fram förslag till den här kammaren. Det är finansministern som kan se till att arbetsmarknaden fungerar. Det är finansministern som kan se till att personer har råd att pendla till och från jobbet. Det är alltså finansministern och regeringen som ska lägga fram förslag. Min enkla fråga är: När kommer de?

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Moderaternas politik syftar till att människor ska kunna bo i hela landet, inklusive på landsbygden. Vi är emot sådana skatter som ni har infört, Mikael Damberg, som bara försvårar för den vanliga människan.

Vad har vi i Moderaterna gjort? Vi har bland annat sänkt skatten på bränsle; detta träder i kraft den 1 april. Det var tack vare Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas budget som den skatten sänktes. Vi hade önskat sänka den ännu mer.

Jag tycker att det är en anständighetsprincip att det reseavdrag man har ska spegla den kostnad man har för att ta sig till jobbet. Idén om färdmedelsneutral reseersättning slår mot de människor som är beroende av bilen för att ta sig till jobbet. Den föreslagna ersättningen är 5 kronor per mil. Hur mycket räcker dessa 5 kronor till?

Även människor som har tillgång till kollektivtrafik behöver bil – tänk på sjuksköterskan som ska ta sig till nattskiftet, eller tänk på polisen. Med tanke på den otrygghet som råder i Sverige, med alla skjutningar och sprängningar, är det inte en lyx utan en nödvändighet att använda bilen för att ta sig till jobbet. Den måste bejakas i alla system som berör reseavdraget.

Fru talman! Statsrådet Damberg står här i kammaren och ställer frågor om varför vi har ett så högt tonläge när vi inte har skrivit motioner om detta ämne. Nej, jag har inte heller skrivit någon motion om de höga bensinpriserna, för detta är någonting som har uppstått här och nu. Jag har ett högt tonläge därför att medborgare, pendlare, ideellt arbetande människor och värdefulla människor har höjt sina röster och kontaktat en folkvald person – alltså mig, Lars Beckman eller Boriana Åberg – därför att de vill föra fram sin situation när det gäller avdraget, som de inte är nöjda med, och hur detta drabbar dem. Därav det höga tonläget, fru talman.

När jag lyssnar på statsrådet Damberg funderar jag på om han ibland har inspirerats av prins John i Robin Hood. Skatterna verkar vara viktigare än människors välmående och viktigare än att människor kan ta sig till och från jobbet och att den ideella sektorn fungerar; det gör den inte med det här systemet.

Vad tänker statsrådet göra i den här situationen för att underlätta för människor som bor på landsbygden i mitt län Värmland? Vad tänker statsrådet göra för dem som bor i Eda, Torsby eller Sysslebäck och som pendlar fram och tillbaka varje dag med de här höga bensinpriserna? Hur tänker statsrådet agera här och nu för att människor ska klara att överleva när det ser ut som det gör i dag? Den frågan skulle jag vilja ha svar på.

Fru talman! Min fråga om det höga tonläget handlade mer om vad jag har sagt i den här debatten, nämligen att jag tycker att Landsbygdskommitténs förslag om ett avståndsbaserat reseavdrag, som Moderaterna var med om att föreslå, är intressant. Det är dessutom regionalt differentierat så att det ger större stöd till dem som inte har tillgång till bra kollektivtrafik, om vi ska tala om systemet. Jag tycker också att en skattereduktion är mer rättvis än ett skatteavdrag, men det kanske mer är en skatteteknisk diskussion som man kan ha i modellformen.

Något annat jag har sagt i den här debatten är att jag tycker att det är märkligt att reseavdraget inte har justerats sedan 2008. Det har hänt en del med prisutvecklingen sedan dess. Jag har varit tydlig med att säga att detta är en de frågor som vi jobbar med. Det är därför jag tycker att det är förvånande att tonläget är så högt.

Jag är genuint intresserad av att hitta en situation där vi både moderniserar det avdragssystem som finns i dag och som har sina tydliga brister, som alla har känt till under väldigt lång tid, och hittar ett system där landsbygden och glesbygden de facto kompenseras. Landsbygdskommittén sa ju att man behövde förändra systemet.

Min vardag och verklighet är att jag träffar väldigt många vanliga människor som verkligen behöver bilen för att åka till jobbet. Av LO-medlemmarna är det 93 procent som inte har kunnat stanna hemma och jobba hemifrån under den här pandemin; de måste åka till jobbet. Om man jobbar i sjukvården, äldreomsorgen, industrin eller på ett bygge behöver man vara på arbetsplatsen eller i handeln.

Min bild som finansminister är att man över tid värderar hur reseavdraget ska möta den kostnadsutveckling som har skett. Jag tycker att detta är en relevant diskussion att ta. Därför kommer vi att lägga fram förslag om ett nytt och moderniserat system och därmed också vara tydliga med att det pm som har remitterats var offentligfinansiellt därför att det var en modell.

Detta är inte det system eller den finansiering som jag som finansminister tänker mig att föreslå framöver, men den diskussionen kan vi ta lite längre fram när förslaget har lagts fram.

Just nu går vi igenom alla de synpunkter och remissynpunkter som har kommit. Det finns säkert ett och annat där som kan inspirera oss till att få till både ett bra system och ett system som gör att vanliga människor som behöver åka till och från jobbet klarar av det nu när kostnaderna har ökat.

Fru talman! Den som bor i Stockholms län – jag vet ju att Mikael Damberg är invald för Stockholms län – kan köpa ett månadskort för 970 kronor. För 970 kronor i månaden kan man resa dygnet runt. Det är ett fantastiskt kollektivtrafiksystem, och vi som inte bor i Stockholm är naturligtvis avundsjuka på det.

Jag har respekt för att Mikael Damberg och den som bor i Nacka och är statsminister inte kan leva sig in i hur det fungerar för den som betalar 1 540 kronor för en tank. Jag har respekt för det; man lever ju i den värld som man lever i. Man betalar kanske barnens, fruns eller någon annans månadskort. Jag förstår att man inte har någon som helst empati och förståelse för dem som betalar 6 000 kronor eller 10 000 kronor för en familj som pendlar.

Men nu tycker jag att det är dags för er i Socialdemokraterna att släppa sargen. Nu när ni har skickat ut Sveriges största bilhatarparti ur regeringen tycker jag att det är dags att ni släpper sargen. Ni behöver inte vara bilhatare längre, utan ni kan göra det som är bra för den undersköterska som pendlar mellan Söderhamn och Ljusdal. Ni kan agera och göra saker, för ni har suttit i regering sedan 2014. I snart åtta år har ni styrt Sverige, och så står finansministern här och säger att reseavdraget borde ha förändrats. Jag är inte säker på att folk uppskattar beskedet att regeringen har varit medveten om detta problem så länge men inte gjort någonting.

Detta är ju en akut situation – folk säger upp sig här och nu för att de inte har råd att pendla. Då är det väl rimligt att göra någonting här och nu.

Det var precis denna enkla fråga jag ställde: Avser ministern och regeringen att vidta några åtgärder i närtid för att kompensera arbetspendlare för de kraftigt ökade drivmedelskostnaderna? Jag konstaterar att finansministerns svar var nej, och det beklagar jag.

Fru talman! Ibland känns det som att de här debatterna sker i någon form av parallella universum där man inte lyssnar på varandra i talarstolen. Det må vara så.

Vi har haft en viktig diskussion om reseavdraget, som är en förutsättning för att människor ska kunna resa till och från arbetet. Avdraget har inte förändrats på länge, inte sedan 2008. Vi har dessutom haft en kostnadsutveckling som dragit iväg. Vi har haft en landsbygdskommitté som lämnade en rad förslag för att modernisera dagens system och därmed också kompensera landsbygden på ett mer träffsäkert sätt, bland annat genom att införa ett mer avståndsbaserat system. Dessutom har vi remitterat ett pm som gör en differentiering mellan de delar av Sverige som har fungerande kollektivtrafik – där man inte har lika stort behov av bilen för att ta sig till och från jobbet – och andra delar av Sverige. Jag har sagt att det här är viktiga frågor som vi kommer att återkomma till.

Jag kan konstatera att Moderaterna har ett enormt högt tonläge men att man när man justerade i vår budget senast inte justerade den här punkten. Dessutom har man sedan 2018 inte lagt fram några förslag om att förbättra reseavdraget.

Mitt besked som finansminister är att vi kommer att lägga fram förslag om att reformera reseavdragssystemet och att jag ser framför mig att vi har behov av att öka reseavdraget, vilket inte gjorts sedan 2008. Det är det besked jag lämnat i kammaren och till svenska folket.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.