Resan till diktaturen Iran

Herr talman! Hans Linde har frågat statsministern om han avser att lyfta fram frågor om demokrati, mänskliga rättigheter och dödsstraff under sin resa till Iran. Vidare undrar Hans Linde om statsministern avser att inkludera företrädare för oberoende människorättsorganisationer och fackliga företrädare i sin delegation till Iran.

Interpellationen har överlämnats till mig. Den ställdes inför besöket i Iran den 11-12 februari, som nu har genomförts. Eftersom interpellationen besvaras efter att resan genomförts kommer jag att svara på vilka aspekter som lyftes fram under resan.

Situationen för mänskliga rättigheter är som Hans Linde beskriver mycket allvarlig i Iran, inklusive situationen för kvinnor, religiösa minoriteter och oliktänkande. Tortyr och dödsstraff är mycket allvarligt och oroande.

Frågor om mänskliga rättigheter tas alltid upp i våra möten med Iran. Från Sveriges sida har vi en tradition av att vara tydliga när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, och det ska vi fortsätta att vara.

Vi är pådrivande i dessa frågor inom FN och EU, inklusive genom att stödja FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Iran, Asma Jahangir. Regeringen kommer även fortsättningsvis att driva frågan om mänskliga rättigheter med Iran, såväl bilateralt som multilateralt.

Statsministerns besök var en del i detta arbete. Resan genomfördes tillsammans med en stor delegation med företrädare för myndigheter, lärosäten och företag. En senior representant för IF Metall ingick i delegationen.

Regeringens starka engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati genomsyrade besöket. Frågor om mänskliga rättigheter, inklusive dödsstraff, diskriminering av kvinnor och minoriteter och behandling av oliktänkande, togs upp i de möten som statsministern deltog i, inklusive de med president Hassan Rohani.

Under besöket träffade statsministern Irans vicepresident för kvinno och familjefrågor Molaverdi. Mötet följdes av ett rundabordssamtal där statsministern och vicepresident Molaverdi tillsammans med iranska och svenska företrädare diskuterade hur man kan stärka kvinnors tillträde till arbetsmarknaden och deltagande i samhällslivet. Från iransk sida deltog kvinnor verksamma i parlamentet, i företag och i det civila samhället. I detta samtal deltog också IF Metalls representant.

Under besöket undertecknades ett samförståndsavtal mellan vicepresident Molaverdi och det svenska Socialdepartementet om samarbete för att stärka kvinnors arbetskraftsdeltagande och entreprenörskap. Avtalet bildar en grund för fortsatt utbyte med Iran på det här området och kommer att följas upp framöver.

Några veckor före statsministerns besök reste Utrikesdepartementets rättschef till Iran för att diskutera frågor om mänskliga rättigheter. Vi kommer även fortsättningsvis att föra mer specifika samtal med relevanta iranska företrädare som komplement till vår vanliga politiska dialog, inklusive om enskilda konsulära fall.

Regeringen stöder det viktiga arbete som civilsamhället gör för att uppmärksamma kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran. Vi träffar återkommande civilsamhällesorganisationer och inhämtar deras synpunkter. Inför resan till Iran hade statsministern ett möte med representanter för bland annat Amnesty International och Human Rights Watch om situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Regeringen kommer självklart att fortsätta dialogen med det civila samhället.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Jag uppskattar alltid att få debattera och diskutera med Margot Wallström i denna kammare, men jag vill understryka att den här interpellationen var ställd till statsministern för att vi skulle diskutera de här viktiga frågorna före hans avresa. Det var trots allt statsministern som deltog i resan till Iran. Utrikesminister Wallström deltog inte.

Det är egentligen inte konstigt att det väcks frågor och uppstår debatt när Sveriges statsminister leder en stor delegation till en av vår tids hårdaste och mest auktoritära diktaturer. Det är ett land där det inte finns några frizoner från förtrycket och där vi ser att i synnerhet etniska och religiösa minoriteter, hbtq-personer, fackligt aktiva och sympatisörer med oppositionen drabbas av ett mycket hårt förtryck. Det är ett land där flickor och kvinnor är utsatta för ett systematiskt och omfattande förtryck som genomsyrar alla delar av det iranska samhället. Vi vet att under 2015 avrättade regimen i Teheran minst 977 personer. Det är en regim som spelar en destruktiv roll också utanför sitt lands gränser. Man stöder Asads krig i Syrien. Man spelar en mycket destruktiv roll i både Irak och Jemen.

Det är möjligtvis mer förvånande att den debatt vi har haft om den här resan egentligen inte har handlat om några av de här sakerna utan om ett statsråds klädsel. Som man och feminist avser jag inte att recensera hur enskilda statsråd klär sig. Det brukar jag inte göra, och jag kommer inte att göra det i dag.

Jag kommer att fokusera på de frågor som jag tycker är viktiga på den här resan - hur Sverige kan vara en tydlig röst för demokrati och mänskliga rättigheter och hur vi ska kunna bedriva handelspolitik med ett land där de fackliga rättigheterna systematiskt inskränks.

För mig är det en självklarhet att om ska man ha ett utbyte med ett land som Iran måste frågor om mänskliga rättigheter stå högst upp på dagordningen. Vi får aldrig kompromissa med de centrala frågorna för oss, såsom kvinnors och hbtq-personers rättigheter, pressfrihet och fackliga rättigheter.

För mig är det viktigt att man ser att handelspolitiken aldrig kan separeras från frågor om mänskliga rättigheter. Det sägs ibland i Sverige att handelspolitik och svensk export per automatik leder till demokrati och mänskliga rättigheter. Så ser det ju inte ut. Vi har tyvärr sett alltför många exempel på det rakt motsatta i Iran, där svensk export ibland till och med har bidragit till att stärka regimen.

På utrikesminister Margot Wallström låter det i dag som att det var mänskliga rättigheter och demokrati som stod högst upp på dagordningen när statsministern åkte till Iran. Men jag har läst vad regeringen själv skrev inför sin resa. Då slog man fast att "det bilaterala samarbetet, handelsfrågor och utvecklingen i regionen" skulle stå i fokus för resan. När regeringen själv skulle formulera ett pressmeddelande om statsministerns resa nämnde man inte mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter eller fackliga rättigheter. Man tog med sig ett mycket stort antal företrädare för det svenska näringslivet men bara en facklig företrädare och ingen företrädare för människorättsorganisationer.

Utrikesministern deltog som sagt inte i resan. Det gjorde inte heller statsråd med ansvar för demokrati, jämställdhet eller fackliga frågor. I stället tog statsministern med sig handelsministern. Det visar ju tydligt vad regeringens prioriteringar var på den här resan. Det är uppenbart för alla oss som har följt statsministerns resa till Iran att syftet med resan var att öka svensk export. Det var att öka de svenska investeringarna.

Därför måste jag fråga Margot Wallström, företrädare för den så kallade feministiska utrikespolitiken: Varför valde regeringen att prioritera handelspolitik före mänskliga rättigheter? Varför valde man att ta med sig så många från näringslivet men bara en person från det civila samhället? Varför valde statsministern att ta med sig handelsministern men inte de statsråd som är ansvariga för jämställdhet, demokrati och fackliga rättigheter?

Herr talman! Jag uppskattar att vi rör oss från huvudbonaden till huvudsaken när vi diskuterar Iran och relationen till Iran.

För det första, Hans Linde, handlar det inte bara om ett besök. Det handlar om att det här var det första besöket. Det måste naturligtvis följas upp, och då är frågan hur man lägger upp det på ett bra sätt så att man faktiskt kan göra både och - intressera Iran för besöket och visa vad man kan få ut av det, men också föra fram mänskliga rättigheter. Jag tycker att jag har redogjort för det.

Men i grunden handlar den här debatten om isolering eller kontakt. Vilken relation ska vi ha till Iran, och vilken politik ska vi ha gentemot Iran?

Sanningen är ju att de lyfta sanktionerna till följd av att man ingått det kärntekniska avtalet innebär nya möjligheter för Iran till ökad handel och fler internationella och mellanstatliga kontakter. Där börjar det naturligtvis också för deras del. Det handlar om att få en väg in och kunna argumentera på ett sådant sätt att vi får låna deras öra och får möjlighet att föra fram också kritiska synpunkter, för så måste det vara. Ett fördjupat utbyte möjliggör dialog också om frågor som mänskliga rättigheter. Vi menar att Sverige inte ska isolera sig. Vi ska inte stå kvar här och bara peka på Iran och skälla på Iran utan ta tillfället i akt att skapa kontakt och dialog.

Inte minst skickade vi från Utrikesdepartementet vår rättschef, som kunde ha en mycket konstruktiv kontakt och dialog om mänskliga rättigheter, om lagstiftning och om alla de frågor som hör ihop med hur man skapar respekt för mänskliga rättigheter.

Vi menar att det är genom engagemang, dialog och samarbete på lämpliga områden, i kombination med tydliga och skarpa budskap, som vi kan bidra till en positiv utveckling i Iran.

Kom ihåg att Iran är långt ifrån ett homogent land; det måste sägas. Den långvariga isoleringen av Iran har framför allt gynnat de delar av det iranska samhället som vill ta avstånd från omvärlden och skydda befintliga strukturer och egna positioner.

Däremot ser vi att det finns andra krafter i det iranska samhället som faktiskt välkomnar ett ökat engagemang och ett ökat internationellt utbyte, och det är de som stärks av att vi har djupare bilaterala kontakter. Vi menar att vi gör det bäst genom ökad handel och genom dialog och utbyte på olika områden. Det här besöket var ett uttryck för det.

Jag ser förstås också fram emot att så småningom besöka Iran. Vi ser inte detta som en enskild händelse utan har ett fortsatt ömsesidigt intresse av ett ökat utbyte. Det gäller också frågor som berördes i Iran. Man talade till exempel om miljö och miljövänliga bussar; Teheran har världens sämsta stadsluft. Miljövänliga transporter är ett område där vi kan lära ut mer. Hälso- och sjukvård och it är andra områden man är intresserad av.

Besöket har gett konkreta resultat. Nu har vi fem samförståndsavtal; det är svenska företag som har slutit stora avtal. Det betyder något, och det betyder mycket också för att motivera Iran att fortsätta dialogen. Genom att skicka en delegation med en stor andel kvinnor och involvera fackliga företrädare i samtalen visar vi att vi står för våra värderingar även i handling.

Herr talman! Först måste jag notera att det efter en intensiv debatt om Iranresan den senaste veckan är tämligen tomt i kammaren. De som har gjort stora inrikespolitiska poänger på resan lyser med sin frånvaro nu när vi verkligen ska diskutera vad den handlat om. Jag tycker att det är lite talande för den debatt vi har haft.

Sedan tycker jag nog att utrikesministern målar upp en falsk motsättning. Hon säger att vi måste välja mellan isolering och kontakt. Jag har inte hört någon som förespråkar total isolering av regimen i Iran. Vi talar om kontakt, men frågan är hur den ska se ut.

Det finns lägen mellan att till 100 procent isolera och att skicka stora näringslivsdelegationer till Teheran. Det finns mellanvägar att gå. Jag tror till exempel att vi behöver fundera över vår handelspolitik. Jag tycker att vi ska handla med ett land som Iran, inte minst därför att vi har sett att totala handelsbojkotter riskerar att göra vardagen för vanliga iranier ännu svårare.

Men frågan är då: Vad är det vi ska exportera och handla med? Historiskt har vi sett alldeles för många exempel på att Sverige har brustit i att ställa tydliga krav på den svenska exporten och det svenska näringslivet. Jag noterar att Exportkreditnämnden under den borgerliga regeringen utfärdade exportgarantier till regimen i Teheran på 15 miljarder kronor utan att några tydliga offentliga konsekvensanalyser gjordes när det gäller till exempel fackliga och mänskliga rättigheter.

Vi har sett hur svenska Ericsson har kritiserats för att man exporterat telekomsystem till Iran, som enligt oppositionen används av regimen för att spåra upp oppositionella. Den typen av handel vill vi inte se.

Jag tror också att det är viktigt att ha en dialog med regimen i Iran, men frågan är vad den ska handla om. Man blir oroad när man läser ett pressmeddelande från Sveriges feministiska regering inför en resa till Iran, där det sägs att syftet med resan är bilaterala samarbeten, handelsfrågor och utveckling i regionen. Frågor om mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och kvinnors rättigheter lyfts inte fram som prioriterade.

Det jag skulle vilja diskutera, och som jag tycker att vi behöver fundera på, är hur vi stöder de motkrafter och fickor av motstånd som finns i olika delar av det iranska samhället. Det finns en modig feministisk rörelse i Iran. Det finns oppositionsgrupper i olika delar av landet.

Det finns framför allt en facklig rörelse som gör motstånd i det dagliga arbetet. Trots att oberoende fackföreningar och strejkrätt inte existerar i Iran ser vi att människor organiserar sig fackligt och försöker bilda nya fackföreningar och organisera strejker. Vi ser att regimen i Teheran slår ned alla dessa försök med oerhört hård repression. Man fängslar fackligt aktiva, förföljer dem och utsätter dem för våld.

Jag noterar att Stefan Löfven ofta talar om den svenska modellen och lyfter fram sitt initiativ Global Deal, men vi kunde inte riktigt se detta engagemang när statsministern åkte till Iran. Därför skulle jag vilja ställa några frågor till Margot Wallström:

Lyftes de fackliga rättigheterna fram vid Stefan Löfvens möten med den iranska ledningen? Lyfte han upp något av de enskilda fallen med fackliga företrädare som sitter fängslade? Lyfte han till exempel upp Jafar Azimzadeh, som dömts till elva års fängelse för att ha engagerat sig fackligt? Nämnde statsministern Esmail Abdi, generalsekreterare för en fackförening för lärare, som just nu sitter i Evinfängelset?

Jag noterar vidare att man visserligen tog med sig en representant för IF Metall, men den inbjudan gick ut först tre veckor före resan till Iran, sedan tidningen Arbetet uppmärksammat att inga fackliga företrädare hade bjudits med. Varför krävs det medieuppmärksamhet för att regeringen ska ta med sig fackliga företrädare? Och varför bjöd man inte med LO, Transport, Kommunal och Lärarförbundet, som i dag genom en plattform för Iran jobbar med fackliga rättigheter i diktaturens Iran?

Herr talman! Jag tycker att vi rör oss närmare och närmare varandra i synen på dessa frågor. Nu är vi inne på detaljer gällande exakt hur delegationen sattes samman och hur handelsförbindelserna ska utformas, och det är kanske mer handelsministerns än min sak att beskriva.

Men sanningen är att statsministern lyfte upp situationen för mänskliga rättigheter vid sina bilaterala möten, även med presidenten, och det gjorde även EU- och handelsministern vid sina möten. Detta mottogs med respekt för den svenska hållningen och för den stora vikt vi lägger vid dessa frågor.

Bristen på respekt för kvinnors mänskliga rättigheter, tillämpningen av dödsstraffet, bristande fackliga rättigheter samt fängslande av aktivister och oppositionella var frågor som togs upp under besöket. Enskilda fall togs också upp, liksom konsulära fall. Allt detta täcktes alltså under besöket.

Jag tror att det är en ständig utmaning att hitta rätt sammansättning på delegationer och komma fram till vilka som ska följa med - det kan man alltid ha synpunkter på. Jag tycker att det viktiga är vad som hände under besöket. Man skrev samförståndsavtal med Iran om transport, teknik och innovation, it, högre utbildning och forskning samt om att öka kvinnors inflytande. Svenska företag skrev avtal, och det gynnar svensk ekonomi och arbetsmarknad.

Genom att skicka en delegation med så många kvinnor uppmärksammades den saken, både där och internationellt. Det blev också en stark reaktion på detta: På den ena sidan av bordet fanns den svenska delegationen med en stor andel kvinnor, medan det på den andra sidan - vilket också påpekades i Iran - i stort sett saknades kvinnor.

Vi har visat att vi står för våra värderingar också i handling, och dessa frågor har tagits upp. Sedan kan man tycka att det skulle ha varit mer eller att delegationen borde ha innehållit en viss person, och det får man väl lära sig av och fundera över till nästa gång. Detta var vårt första besök, och det är klart att det alltid är viktigt hur det läggs upp.

Sedan tycker jag att du har en poäng i att vi borde ha nämnt mänskliga rättigheter i vår egen presentation av de frågor som skulle behandlas. Det måste vara ett förbiseende. Men det viktiga var att det faktiskt var det som stod i fokus i väldigt hög grad. Iran är också så pass välunderrättade att de vet vilka frågor vi vill ta upp och driva. Det blev ett meningsfullt samtal.

Att vi från UD:s sida skickade vår rättschef för att diskutera mänskliga rättigheter är ännu ett utslag för att vi tar detta på stort allvar. Detta var början på en kontakt som vi förstås hoppas ska fördjupas.

Statsministern berättade själv att de när de var på fordonsfabriken kunde se att det är en modell; det ser likadant ut på en sådan fabrik i Sverige. Det blir ett exempel för dem som har ett fackligt intresse och för alla som jobbar där. Detta sprider sig förstås som ringar på vattnet, i bästa fall. För statsministern var detta definitivt något som stod i fokus för samtalen, och han tyckte att det var mycket viktigt att få lyfta fram denna typ av frågor.

Herr talman! Jag tycker nog att Margot Wallström förminskar frågan om hur man sammansätter delegationer. Det är klart att det spelar roll i mötesrummen om det sitter med fackliga företrädare eller bara företrädare för näringslivet. Det trodde jag var ganska uppenbart för en företrädare för det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Det gör också skillnad om det sitter folk från civilsamhället vid bordet eller inte. Det gör skillnad om det sitter människorättsförsvarare vid bordet eller inte. Tyvärr är det som gäller den här delegationen inte ett isolerat exempel eller ett enskilt misstag. Det har sett ut på samma sätt när regeringen har skickat stora delegationer till auktoritära stater. Vi såg det också i delegationerna till Vietnam, Saudiarabien och Filippinerna. De som inte företräder ekonomiska vinstintressen och näringslivet är ganska lätträknade i delegationerna.

Sedan tror jag att det är ganska mycket som vi borde diskutera när det gäller våra relationer med Iran. Jag tycker att det är bra att det finns ett kärnteknikavtal på plats. Jag tycker att det är bra att man avvecklar delar av de sanktioner som är kopplade till kärnteknikfrågorna. Det ger oss också en möjlighet att kanske skifta fokus. Den diskussion vi har haft med Iran de senaste åren har fokuserat väldigt mycket på kärnteknikfrågor och ganska lite på de andra frågorna - de centrala frågorna om att det är ett land som systematiskt förtrycker kvinnor och flickor, avrättar hbtq-personer, fängslar fackligt aktiva och spelar en destruktiv roll i regionen, i Syrien, Irak och Jemen. Här tror jag att vi behöver ha mycket mer diskussion framöver. Där kommer jag säkert att ha möjlighet att återkomma till Margot Wallström, för jag tror att detta är de centrala frågorna i vår relation till Mellanöstern i stort.

Herr talman! Jag håller med om det. Jag tror att detta är början på en diskussion som vi måste fortsätta. Som du säger, Hans Linde, är det faktiskt kärnavtalet som har öppnat upp för denna möjlighet. Det har öppnat för kontakter, och då måste vi diskutera hur de ska utformas, hur dagordningen ska se ut och vilka frågor vi ska driva.

Jag tar också till mig det du säger om sammansättningen av delegationer. Det är en ständigt pågående debatt. Vi håller redan på att ändra en del av den föregående regeringens syn på hur sådana här delegationer skulle se ut. Jag tror verkligen att man behöver diskutera sammansättningen i varje enskilt fall men också generellt: Hur ska man lägga upp det hela så att man också har trovärdighet? Det handlar framför allt om att man ska få konstruktiva möten på plats. Det ska ju finnas en möjlighet för dem som åker med att ha något att säga till om, så att de har en naturlig plats i delegationen och också vid de möten som hålls när man väl kommit fram.

Jag tar inte lättsinnigt på detta. Jag tycker att detta är en viktig fråga, både principiellt och konkret, i varje enskilt fall. Den diskussionen tycker jag att vi ska fortsätta. Men det är bra att vi delar synen på att kärnavtalet faktiskt öppnade upp för denna möjlighet. Det kommer att stärka moderata och reformvänliga krafter i Iran. Det kommer att vara en viktig men många gånger svår balansgång att kunna kritisera där det behövs och verkligen hävda och stå fast vid våra värderingar och vår syn på demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors roll och så vidare, och att i fortsättningen behålla en öppen kontakt också i handelsfrågor.

Överläggningen var härmed avslutad.