Rekrytering av deltidsbrandmän

Fru talman! Elisabeth Björnsdotter Rahm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att underlätta rekryteringen av deltidsbrandmän, vilka åtgärder jag avser att vidta för att krisberedskap ska bedrivas på ett effektivt och säkert sätt och vilka åtgärder jag avser att vidta för att människor som lever i Sverige ska garanteras att samhällskontraktet fungerar och att krisberedskapen står rustad.

Det är av stor betydelse att Sverige har god beredskap och förmåga att genomföra effektiva räddningsinsatser vid omfattande bränder och andra olyckor. Kommunernas räddningstjänster genomförde, tillsammans med berörda aktörer, storartade insatser för att släcka förra sommarens skogsbränder. Samtidigt visade hanteringen av händelserna att det finns områden att utveckla för en effektivare räddningstjänstförmåga i framtiden.

Enligt lagen om skydd mot olyckor är det kommunen som ansvarar för räddningstjänstverksamhet inom kommunen. Kommunerna har vidtagit flera åtgärder efter förra sommarens skogsbränder för att förstärka sin beredskap och förmåga att effektivt hantera omfattande räddningsinsatser. Exempelvis har åtgärder vidtagits för att snabbt, i samverkan med andra kommuner, kunna kraftsamla vid omfattande bränder och andra olyckor. Att det finns räddningsresurser som snabbt kan vara på plats och påbörja en räddningsinsats är avgörande för effektiva och säkra insatser. Det är därför av stor vikt att kommunerna ges goda förutsättningar att personalförsörja sin räddningstjänstverksamhet.

För att stärka statens stödjande förmåga vid omfattande räddningsinsatser har MSB genom krisberedskapsanslaget tillförts 65 miljoner kronor 2019 och 15 miljoner kronor årligen från 2020. MSB har därför kunnat förbättra sina möjligheter att bistå kommunerna med stödresurser, till exempel med resurser för släckning från mark och luft vid omfattande bränder. MSB har vidare tillförts 34 miljoner kronor 2018 och ytterligare 36 miljoner kronor 2019 för sin utbildningsverksamhet för att bättre kunna möta räddningstjänsternas behov av kompetens.

2017 års räddningstjänstutredning och 2018 års skogsbrandsutredning har lämnat flera viktiga förslag för att den kommunala räddningstjänsten ska kunna bedrivas på ett mer likvärdigt, effektivt och säkert sätt i hela landet. Förslagen syftar i grunden till att kommunernas räddningstjänster i nära samverkan ska kunna genomföra snabba och effektiva räddningsinsatser. Ett antal av förslagen berör kommunernas förutsättningar att personalförsörja räddningstjänstverksamheten. Beredning av utredningarnas förslag pågår i Regeringskansliet.

Regeringen har således vidtagit en rad åtgärder för att på både kort och lång sikt kunna förbättra samhällets beredskap och förmåga att hantera omfattande bränder och andra olyckor.

Regeringen kommer även i fortsättningen att noga följa utvecklingen av samhällets samlade räddningstjänstförmåga och kommer vid behov att vidta nödvändiga åtgärder. Samtidigt är det av stor vikt att kommunerna själva vidtar de åtgärder som kan behövas för att säkerställa en effektiv räddningstjänstverksamhet i hela landet.

Fru talman! 112 - jag behöver hjälp! Så låter det när 10 000 personer varje dygn ringer till SOS Alarms telefon. Det är 10 000 personer varje dygn som är i behov av vår blåljuspersonal, och det är vår blåljuspersonal som ska ge oss den trygghet vi behöver. Då krävs det att vi har resurser som kan ge våra medborgare den tryggheten. Men så ser inte verkligheten ut alla gånger.

År 2018 fanns det ungefär 10 000 deltidsbrandmän i Sverige. Som landet ser ut, med 290 kommuner, finns det fler eller färre räddningstjänster både på heltid och på deltid runt om i landet. Det är ganska många personer som är involverade i räddningstjänsten.

Tillgången till och möjligheten att rekrytera deltidsbrandmän är beroende av en rad olika faktorer. Det har att göra med fungerande scheman och förbättringar av personalsituationen. I dag saknas det personal på mer än 70 procent av landets stationer. Det råder brist på utbildade räddnings- och arbetsledare. Framför allt råder det brist på personal som kan framföra tunga fordon. Personalomsättningen är stor, vilket leder till höga utbildningskostnader och lägre kompetens.

Fru talman! Varför är det då så svårt att rekrytera? Jag håller med statsrådet om att det är en kommunal angelägenhet. Men det är en så pass allvarlig fråga att jag tror att alla måste hjälpas åt att komma fram till en bra lösning. Frågan är komplex. En förklaring är att människor i högre utsträckning arbetar på en annan ort än den där de bor. En annan är att fritiden värderas högre i dag. En förklaring som jag har fått när jag har varit ute och besökt olika räddningstjänster är - det låter lite konstigt - att låga räntor och låg arbetslöshet leder till att människor klarar sin ekonomi på ett helt annat sätt och inte behöver binda upp sig till att vara brandmän på deltid.

Det är också ett hinder att en person som är arbetssökande inte kan vara deltidsbrandman eftersom han då förlorar hela sin arbetslöshetsersättning om han gör en utryckning på en timme. I min värld är det en orimlig ekvation. Det är dessutom svårt att motivera att all övning för deltidsbrandmän ska ske på deras egen fritid.

Därför ser jag att statsrådet tillsammans med våra kommuner har en utmaning att lösa. Jag kan tänka mig att vi har en gemensam syn på att det är en stor utmaning som vi måste hjälpas åt att lösa.

Fru talman! Tack, interpellanten, för en viktig interpellation!

Vi såg förra året hur ansträngd situationen blev. Utvärderingen visar att stora delar av räddningstjänsten och andra frivilliga gjorde jättestora insatser. Vi fick också internationell hjälp på ett sätt som vi inte har haft tidigare, vilket var bra. Det hjälpte oss att hantera situationen. Men det visade att det finns svagheter i organisationen.

Det är i den kommunala räddningstjänsten som basen i verksamheten måste dimensioneras och planeras för att kunna klara också allvarliga händelser. Det går inte bara att diskutera vad staten kan göra uppepå med extra resurser även om vi har gjort insatser där.

Bara den här försommaren visade att helikoptrarna verkligen gav resultat. De kunde placeras ute i landet där det var torrt och göra snabba insatser. Då blev det inte så stora bränder. Vi kunde undvika de stora svårhanterliga situationerna, vilket var bra. Jag tror att det spelar roll.

Något som ändå är lite positivt är att de stora olyckorna och bränderna skapar ett stort intresse. Det är i varje fall den bild som jag har fått. Man såg att människor ville ställa upp som frivilliga. Det var fler som rekryterade en del deltidsbrandmän efter bränderna. Människor såg att det kanske var en viktig uppgift att göra i samhället och kunna ställa upp på. Man kunde använda kriserna för att flytta fram positionerna.

Det som är extra spännande är att arbetsmarknadens parter, som inte jag i det här läget har en del i, har tecknat två avtal. Det är först ett krislägesavtal som reder ut en del av ersättningsfrågor och annat och övertidsfrågor för befintlig personal i händelse av stora kriser. Hur gör vi då? Hur gör vi det likvärdigt? Vilka regler gäller? Det gör att man kan använda befintliga resurser bättre, menar parterna. Det tror jag är ett bra avtal.

Det andra är det nya kollektivavtalet för deltidsbrandmän. Jag ska inte recensera det i detalj. Syftet är att göra det möjligt att i större utsträckning kanske jobba i kommunal verksamhet. Historiskt sett var det ganska många människor som jobbade i industrin runt om i Sverige som också var deltidsbrandmän. Det är svårare att gå ifrån i industrin i dag.

Det är färre som jobbar i industrin. Det är fler små företag som har svårt att släppa sin personal med kort varsel. Då tror jag att den kommunala sektorn kan vara väldigt intressant för att hitta kombinationstjänsten där man har ett fast jobb i kommunen. Man jobbar i den lokala verksamheten men har möjlighet att vara deltidsbrandman vid sidan om, oavsett om det är en man eller kvinna. Det skulle också kunna bredda rekryteringsunderlaget ganska ordentligt till deltidsbrandmän. Jag vill ändå se det som två tecken i tiden på att man jobbar från olika parter för att utveckla verksamheten.

Sedan vill jag verkligen dela att det spelar roll hur man tecknar avtalen, hur man lägger scheman och hur man tar vara på sina deltidsbrandmän. Jag har rest en del i landet och träffat olika parter, och man gör på olika sätt och ser olika resultat. Människor i dag har olika förväntningar på ett uppdrag som deltidsbrandman. Det är viktigt att kommunerna inser det och kan använda den insikten när man utformar verksamheten.

En sak som vi har gjort från statens sida för att ändå säga att vi har en roll på området är att vi har gett MSB mer pengar för utbildning. Om jag tittar på 2019 erbjuder MSB 780 utbildningsplatser för deltidsbrandmän jämfört med kanske 460 eller kring 500 historiskt. Eftersom det är större omsättning har vi försökt ta höjd för det genom att försöka ha en lite större utbildningstakt av deltidsbrandmän. Det är nog viktigt.

Fru talman! Jag hör av statsrådets beskrivning att vi delar ungefär samma bild av hur verkligheten ser ut. Vi ser problematiken på ett ganska likartat sätt.

Jag vill ända lyfta fram det statsrådet sa om kollektivavtalen. Det har varit en av delarna av att det har varit svårt att rekrytera deltidsbrandmän. Sedan 1997 har avtalsförhandlingarna styrts av märket, och det gör det överallt annars. Men märket innebär väldigt låga nivåer i löneökning för deltidsbrandmän. Det har ändrats sedan 2015.

Ett av målen är ökad flexibilitet. De räddningstjänster som jag har träffat vittnar om att vi är på väg åt rätt håll och att det är en positiv utveckling. Men det står fortfarande ofta i anställningsavtalen att man har beredskap hela veckor. Här kanske vi måste titta på nya idéer och nya schemaläggningar.

Skulle vi landa i den situationen att vi måste ha heltidsanställda räddningstjänster i hela vårt land skulle kostnaden bli enorm. För den kommun som jag kommer ifrån, lilla Lycksele med 13 000 invånare, skulle det innebära en ökad kostnad på 20 miljoner kronor varje år. Det förstår också statsrådet är en helt orimlig kostnad. Har man dessutom bara en utryckning i snitt per dygn blir det orimligt.

Vi måste se till att vi har en god kompetens hos de deltidsräddningsmän vi har. Det gäller att vi kan upprätthålla den kompetens vi har och att vi inte sänker kraven på kompetens, fystester eller över huvud taget de krav som vi ställer på räddningsmän i dag.

För att klara en rekrytering tror jag att det krävs, precis som statsrådet säger, ett större samarbete med företag på orten. Alla företag har inte möjlighet, som statsrådet säger, att släppa sina medarbetare. Man kan inte jobba i ett ensamarbete och vara deltidsbrandman. Man kan exempelvis inte jobba inom vårdsektorn med egna patienter om man nu ska vara deltidsbrandman.

Jag tror att vi tillsammans måste erbjuda arbetsgivare morötter för att anställa eller tillåta redan anställda medarbetare att bli deltidsbrandmän. Kanske ska vi sänka avgiften till a-kassan för dem som anställer deltidsbrandmän.

Vi kanske skulle jämföra det med hur sjömän har det med ett sjöbidrag där man får göra avdrag på lönen i deklarationen. Vi kanske ska titta på andra avdrag som man kan göra i beskattningen av förvärvsinkomsten för dem som arbetar som deltidsbrandmän för att stimulera och öka rekryteringen av deltidsbrandmän.

Fru talman! En del av lösningen är att ge sektorn lite mer långsiktig riktning och spelregler. Räddningstjänstutredningen och också Skogsbrandsutredningen har lagt fram ett antal förslag som när jag reser i landet ser är väldigt viktiga att klargöra.

Där finns till exempel kraven på kommunerna att de måste samverka. Framför allt små kommuner klarar inte större olyckor eller katastrofer själva. Det måste finnas en fungerande samverkan med andra men också en möjlighet till ledning av verksamhet som fungerar bättre.

Vi såg verkligen förra sommaren att det var där det brast mest. Har man inte ledningen är det inte bara det att man inte kan leda och styra verksamheten. Det är väldigt svårt att ta emot hjälp om man inte har ledningsstrukturen.

Jag brukar säga att de rekommendationerna finns i utredningar. Kommunerna behöver inte vänta på att jobba med detta. Jag är tydlig med att de kraven kommer. Jag har som ambition att nu lägga fram en lagrådsremiss före årsskiftet med förslagen för att vara tydlig. Det blir den utveckling som vi måste se i räddningstjänsten över landet för att klara de lite svårare situationerna.

Där finns också frågan om tillsyn av kommunernas förebyggande verksamhet och räddningstjänstverksamhet, som måste fungera för att man ska kunna hålla en lägsta nivå i hela landet. Där finns även rekommendationer om de delar där man kan samverka med andra. Det gäller både företag och kommuner, som man historiskt sett inte har jobbat så strategiskt med. Det handlar om att hitta också kommunanställda som kan dela en vanlig tjänst med att vara deltidsbrandman vid sidan av ordinarie arbete.

Jag tror att vi har mycket att göra på det här området. Jag tror också att vi är inne i en fas där dessa frågor kommer att få allt större betydelse. Mycket tyder på att de klimatförändringar som vi nu ser ske kommer att leda till mer av annorlunda väder. Det kan också leda till fler typer av olyckor. Då måste samhället skaffa sig en beredskap för detta, och det måste göras i samverkan mellan olika kommuner och med statliga extra resurser som kan sättas in när det behövs.

Fru talman! Jag hör att vi är eniga, jag och statsrådet, i frågan. Det tycker jag är glädjande.

Tyvärr är det kommunerna ute i landet som är de sämsta på att låta sina medarbetare vara deltidsbrandmän. I dag ser vi att det är privata företag som planerar för sina medarbetare så att de ska kunna vara deltidsbrandmän. Här har vi en läxa att göra i att backa tillbaka och se vad den kommunala och offentliga sektorn kan göra för att vi ska kunna rekrytera så pass många deltidsbrandmän som möjligt.

Som statsrådet påpekar är det jätteviktigt att vi kan upprätthålla kompetensen. Vi kan inte gå under en lägsta nivå, för kraven är så pass höga för en deltidsbrandman för att man ska kunna upprätthålla sitt uppdrag och göra ett så bra jobb som möjligt. Till syvende och sist är det tryggheten för våra medborgare som vi ska värna.

Fru talman! Jag vill avsluta med att tacka Elisabeth Björnsdotter Rahm för en interpellationsdebatt som visar att vi i mycket har samma syn på verkligheten.

Det handlar också mycket om de förväntningar vi har på det som måste genomföras, inte minst i kommunerna, under den närmaste tiden. Det gäller även samverkan mellan olika aktörer, där inte minst den offentliga sektorn och kommunerna kan vara en mycket närmare aktör kopplat till deltidsbrandmän. Det borde kunna fungera på ett bättre sätt.

Jag tror att det är viktigt att lägga ett visst ansvar även på räddningstjänsten i form av bilden av brandmannayrket, som man ofta säger. I dag är rekryteringsbasen nästan bara män. Det är inte någon bra jämställdhet i det här yrket. Det finns de som säger: Kvinnor klarar inte fystest. Det är inte riktigt sant. Titta på hur många kvinnor som i dag är väldigt engagerade i träning och som ser det som en viktig del av sitt liv! Det är klart att också brandmannayrket och räddningstjänsten måste utvecklas. Annars tackar ju räddningstjänsten nej till halva befolkningen som rekryteringsbas.

Om vi dessutom lägger på rastret mångfald ser vi att räddningstjänsten i dag ligger lite efter andra stora myndigheter som jobbar med ungefär samma rekryteringsunderlag. Man kan se på polisen eller Försvarsmakten, som har kommit längre i rekryteringsarbetet. Det är viktigt att man har med detta ansvar. Om man ska klara rekryteringen och hitta riktigt duktiga människor måste man titta på hela befolkningen för att göra det möjligt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.