Regionala samordnare

Fru talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att ta några initiativ till att ge de regionala samordnarna verktyg så att de kan lösa sina uppgifter och inte bara beskriva problem och framställa önskemål. Krister Örnfjäder har frågat mig vilket mandat jag har gett de regionala samordnarna att själv vidta åtgärder och vilket syfte regeringen hade med att inrätta de regionala samordnarna. En följd av finanskrisen och konjunkturnedgången är att kommuner och län i Sverige har drabbats av varsel om uppsägningar och nedläggningar av verksamheter. Därför har regeringen uppdragit åt regionala samordnare i samtliga län, sammanlagt 37 personer, att för regeringens räkning samordna insatser lokalt och regionalt. Det gäller först och främst att på bästa sätt använda de verktyg och resurser som redan finns på lokal och regional nivå. Det kan exempelvis handla om resurser inom ramen för regionala tillväxtprogram, regionala strukturfondsprogram, socialfondsprogrammet, Arbetsförmedlingens coachningsresurser, yrkesvux, Almis långivning, företagsakuter etcetera. Den arbetsmodell som regeringen valt bygger på samverkan mellan statens företrädare i länen, landshövdingarna, och det regionala politiska ledarskapet i de län där de har ansvaret för regionala tillväxtfrågor. Det är med utgångspunkt i deras olika roller som företrädare för stat respektive region som de har mandat och resurser att samordna varselarbetet samt vidta åtgärder. Syftet är att främja kraftsamling och samverkan mellan aktörer som exempelvis Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, trygghetsråden och Trygghetsstiftelsen, Almi, Nutek, ESF, kommuner, företag, fackliga och ideella organisationer. Målet med åtgärderna måste vara att Sverige stärkt sin konkurrenskraft när konjunkturen vänder. En viktig del i samordnarnas arbete är dialoger med medborgare, företag och kommuner för att skaffa sig en bild av situationen och behoven i länet. Därtill kommer ett stort behov av kontakter med de lokala, regionala och nationella aktörer vars verksamheter och resurser kan bidra till att möta företagens och medborgarnas behov. I uppdraget ingår även att till regeringen redovisa utvecklingen i berörda kommuner och län samt att identifiera behov av särskilda insatser i olika delar av landet. För att skapa "en dörr in" till Regeringskansliet och därmed underlätta dialogen mellan regeringen och samordnarna har regeringen inrättat en nationell samordningsfunktion i form av en statssekreterargrupp. Vid fyra tillfällen har regeringen fört en samlad dialog med samordnarna och vid två tillfällen har samordnarna rapporterat till regeringen om varselsituationen i länet, hur arbetet går samt resultat av arbetet. Rapporteringen visar samlat på hur lokala, regionala och nationella resurser på kort och lång sikt kan användas för att möta neddragningar och varsel. Tyngdpunkten i rapporterna ligger på redovisning av åtgärder och initiativ som tagits av samordnarna och andra aktörer på lokal och regional nivå. Arbetssättet har fallit väl ut. Det är inom ramen för ett aktivt regionalt tillväxtarbete både på kort och på lång sikt som det finns förutsättningar att möta behoven hos företag och individer i tider av kris och oro. De regionala samordnarna vittnar om betydelsen av långsiktiga regionala strategier som grund för snabba beslut om åtgärder i en krissituation. Det förtroende och den tillit som byggts upp efter år av samverkan mellan lokala och regionala aktörer i partnerskap ligger nu till grund för en väl fungerande samverkan i varselarbetet. Enligt samordnarna är engagemanget och uppslutningen kring genomförda aktiviteter och åtgärder stort. Många vittnar om att arbetet, trots den svåra situationen, präglas av optimism och framtidstro. Regeringen har fått ett brett stöd för detta sätt att arbeta, inte minst från samordnarna själva.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Regeringen började, som sagt, att under hösten 2008 utse ett antal regionala samordnare för att möta det svåra arbetsmarknadsläget och har sedan undan för undan kompletterat dessa. Man har inrättat den nationella samordningsfunktion som nämns i svaret för att underlätta dialogen, och så långt är det väl och bra. Samordnarna har nu jobbat lite olika länge ute i landet och tagit fram förslag och åtgärder för att hantera den svåra situation som landet drabbats av. Vad är det för verktyg som finns? Det är det interpellationen handlar om. Vad ska det hela resultera i? Att få en uppgift men inte verktygen för att klara uppgiften är inte en avundsvärd situation. Från många håll kommer nu kritik mot att verktygen saknas. Det svåra arbetsmarknadsläget har sedan denna process startade ytterligare förvärrats och fördjupats. Frågan i interpellationen var om näringsministern avsåg att ta initiativ till att ge de regionala samordnarna verktyg så att de kan lösa sin uppgift, inte bara beskriva problem och framställa önskemål. Jag upplever inte att den frågan riktigt är besvarad. Det känns inte tryggare vare sig för mig, för samordnarna eller för de regionala och kommunala aktörerna ute i landet som har att hantera detta, och för den delen inte heller för de företag som nu har stora svårigheter eller för den personal som förlorar jobbet. Det framgår av ministerns svar att samordnarna, om man frågar dem, skulle vara nöjda med sin situation. Det är dock inte riktigt den bild jag får när jag tar del av vad samordnarna har för uppfattning. Detta kan jag bland annat konstatera utifrån en artikel i Riksdag & Departement där en av samordnarna uttrycker sig på följande sätt: "Väldigt många av våra förslag har vi fortfarande inte fått någon reaktion på. Man hade ingen organisation när vi utsågs och visste inte hur man skulle ta emot och bearbeta alla förslag. Det vet man nu. Men det har tagit ganska lång tid. . Regeringen har öppnat för att vi ska skicka in önskelistor. Det innebär en risk för besvikelser om man skapat förväntningar som man inte kan uppfylla." Det är så samordnarna själva beskriver sin situation, och där någonstans befinner vi oss i dag. Det gör att det finns all anledning att vara oroad över att regeringen nu står tomhänt. Det är naturligtvis oerhört kritiskt för hela den situation vi befinner oss i. Om vi sedan går till regeringens egna dokument finns det en promemoria från Regeringskansliet från den 23 februari 2009 där regeringen konstaterar att det fortfarande saknas förslag på insatser för bygg- och energiinvesteringar och för kommuner och landsting. Det finns stora behov att stötta kommunerna ekonomiskt, men det verkar som om man inte kommer att göra någonting på det området. Man har tidigare lite grann lockat med att det skulle komma någonting i vårpropositionen, men nu har det kommit andra signaler. När det gäller satsningar på unga finns det enligt samordnarna fortfarande mycket kvar att göra. Man får inte några som helst inspel från regeringen. Det handlar om att man måste satsa på att få ned arbetslösheten bland de unga. Här har man alltså ingenting. Utbildning och kompetensförsörjning är kanske den viktigaste frågan och den som samordnarna håller högst. Vad gäller möjligheten att undvika varsel genom att erbjuda kompetensutveckling och utbildning i företag har regeringen gång på gång sagt nej till detta, trots att samordnarna framhåller det som en viktig uppgift. Den är dock fortfarande aktuell, står det i promemorian från regeringen. Om den frågan fortfarande är aktuell skulle det vara spännande att få svar på den i dag. Regeringen går igenom sin egen promemoria punkt för punkt och konstaterar att det mesta är kvar att göra. I det svar på min interpellation som jag får av ministern i dag fyller man inte ut någonting. Man fortsätter inte att bocka av ens sin egen lista, som nu är en månad gammal, eller kommer med några som helst förslag eller initiativ. Samordnarna har fortfarande sina önskelistor, som de själva säger, obesvarade.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Skälet till att jag skrev interpellationen är en tidigare interpellationsdebatt som vi hade för ungefär en månad sedan. Vid det tillfället debatterade vi glasindustrins situation och framtid. I den diskussionen framförde jag fyra förslag som samordnarna i Kalmar län hade lämnat på hur man tyckte att regeringen skulle agera för att förbättra situationen för glasindustrin. Det blev en kortare diskussion vid det tillfället om samordnarna och deras funktion. Jag tyckte att den frågan var alldeles för stor för att den skulle påverka den speciella diskussion som vi hade vid det tillfället. Då tänkte jag att det kunde vara värt en egen mässa. Därför skrev jag en ny interpellation om bara samordnarnas roll. Det är inte obekant att väldigt stora förhoppningar har väckts ute i landet med anledning av att man har tillsatt speciella personer som har fått det här speciella ansvaret. Jag har också varit med vid ett par tillfällen i Kalmar län när samordnarna har haft olika former av sammankomster. De är väldigt välbesökta. Mycket folk har kommit dit, och många har framfört förslag och idéer på sådant som man tycker att samordnarna ska ta med sig när de i sin tur sedan har kontakter med regeringen. Det har man gjort utifrån förhoppningen att kunna få se någon form av resultat. I min interpellation har jag skrivit följande: "Regeringen har utsett 36 regionala samordnare" - det är 37 nu, om jag förstår det rätt - "som ska göra insatser med anledning av varsel och nedläggning av olika verksamheter ute i landet. Dessa samordnare har i sin tur kontakt med den nationella samordningsfunktion som finns i Regeringskansliet. Under hösten ökade antalet varsel om uppsägningar dramatiskt och regeringen tillsatte då dessa regionala samordnare. Jag vill fråga ministern vilket mandat hon gett de regionala samordnarna att själva vidta åtgärder. Jag vill även fråga ministern vilket syfte hon och regeringen hade med att inrätta de regionala samordnarna." I svaret som ministern har läst upp har man bland annat påpekat att man ska samordna insatser lokalt och regionalt och att det först och främst gäller att på bästa sätt använda de verktyg som redan finns. Men i exempelvis Kalmar län har man inte stannat där. Det är inte riktigt där diskussionen har hamnat när jag har varit närvarande. Det är inte heller där man har hamnat från de regionala samordnarnas sida. Jag har här ett dokument som är ett resultat av det arbete som de har lagt ned. De har kommit fram till ett antal olika punkter. De har bland annat skrivit så här: Förbättra regelverken! Öka möjligheterna till kompetensutveckling! Särskilda satsningar bör göras inom glas- och träindustri! Inför ett nytt ROT-avdrag för flerbostadshus! Öka tillgången till kapital! Inför en företagsakut till företag som hamnar i akut kris! Förbättra infrastrukturen! Överväg att höja statsbidragen till kommuner och landsting! Det är exempel på åtgärder som man tycker att regeringen ska vidta. Samtliga är åtgärder utöver det som man har orkat med inom dagens regelsystem.

Fru talman! Jag vill också rikta ett tack till näringsministern för svaret. Att jag väljer att gå upp i den här debatten beror på två saker. För det första vill jag veta vad regionala varselsamordnare egentligen är för något. För det andra vill jag veta vad näringsministerns syfte med dessa är. Då menar jag det underliggande syftet. I mitt hemlän, Kalmar, finns två varselsamordnare utsedda av regeringen. Det är landshövdingen och regionförbundets ordförande. De har med rätta tagit sina uppdrag på fullaste allvar och åkt kors och tvärs över länet och besökt företrädare för 45 företag och samtliga tolv kommuner. De har lyssnat, antecknat och känt in stämningarna. Sedan har de samlat sina iakttagelser i en särskild kraftsamlingsrapport som har lämnats till regeringen. Det var den som Krister Örnfjäder hänvisade till. Den sammantagna bilden av besöken visar att kommunerna kommer att tvingas dra ned på kärnverksamheten: skola, förskola, barnomsorg och äldreomsorg. I stort sett alla företag har minskat sin produktion, och flera har tvingats varsla personal om uppsägning. Ett av de företag som de regionala varselsamordnarna lyfter fram i sin rapport är Orrefors Glasbruk, som jag själv besökte för en dryg månad sedan tillsammans med min partikollega Krister Örnfjäder på Kalmarbänken. När vi kom fram till företaget hade facket precis suttit i förhandlingar med glasbrukets ledning. I de fackliga representanternas händer fanns färska turordningslistor över de personer som varslats och som riskerade att sägas upp. Det handlade om glasblåsare, blästrare, slipare och gravörer som arbetat allt från 10 till 50 år på bruket, alla duktiga yrkesutövare med unika kunskaper om glaset. Vi fick möjlighet att gå runt i hyttan och prata med personalen. Stämningen var tryckt. Även om inte någon själv berättade om sin frustration och oro syntes den tydligt i deras ögon: Finns jag med på listan? Är jag en av dem som inte längre behövs på jobbet? För två veckor sedan var arbetslösheten ett faktum för 154 av 200 varslade på Orrefors Kosta Boda. Fru talman! Det är ingen tvekan om att regeringens 37 specialutvalda regionala varselsamordnare har gjort ett hästjobb. Men till vilken nytta? I en artikel i Dagens Industri för ett par veckor sedan säger ekonomiprofessor Lars Calmfors att de regionala varselsamordnarna är exempel på regeringens improviserade jobbpolitik. Han frågar sig: "Vad är regionala varselsamordnare för någonting?" Och han fortsätter: "Det är inte uppenbart för mig hur genomtänkt det är". Fru talman! Jag undrar detsamma. Vad är det egentliga syftet med regionala varselsamordnare? Ska det bara se ut som om regeringen gör något åt jobbkrisen? Är det ett spel för gallerierna?

Fru talman! Jag är allvarligt oroad och bekymrad över hur det ser ut i Sverige, inte minst i Örebro län, som jag kommer från. Jag finns där i vardagen bland varslen och de arbetslösa, mitt i jobbkrisen. Jag är övertygad om att det inte finns några genvägar. Vi måste sätta jobben främst. Jag ska nämna några siffror. Redan i dag är 8 procent arbetslösa i Sverige. 25 procent av de unga är arbetslösa. Vi har 100 000 varslade. Man säger att det är de som har varit visstidsanställda som ökar på arbetslösheten. De stora varslen, de 100 000 varslade, har vi inte sett än i arbetslöshetsstatistiken. Ändå ser situationen så allvarlig ut hemma i mitt Örebro län och i Sverige. I Örebro län har vi haft över 3 000 varsel. Arbetslösheten ökar, och ungdomsarbetslösheten har redan ökat med 7,7 procent. Våra varselsamordnare hemma i Örebro län anstränger sig. Det är min uppfattning, som överensstämmer med Kalmarbänkens beskrivning gällande det egna länet. Inte bara de utan alla vi hemma i Örebro län anstränger oss hårt för att hitta bra och goda lösningar för de människor som nu drabbas. Men den uppenbara frågan ställs allt oftare: Var finns regeringen? Vi har precis som andra län redovisat ett antal förslag på åtgärder som skulle kunna förbättra läget för oss i Örebro län, förslag på hur vi skulle kunna investera oss ur jobbkrisen. Vi har inte fått några svar. Jag var på ett möte för några veckor sedan som varselsamordnare hade kallat till. Det var ganska många människor där i salen. Det enda varselsamordnarna egentligen kunde säga var: Vi har lämnat uppdraget till regeringen. Vi har inte fått några svar. Vi kanske kunde ana oss till att det kanske, kanske kan komma lite pengar till kommuner och landsting i vårpropositionen. I övrigt kändes det oerhört tungt. Det var deras besked till alla oss som satt där i salen. Nu har den borgerliga regeringen och de fyra partiledarna gett svaret. Det kommer inga pengar till kommuner och landsting i vårpropositionen. Det lilla halmstrå som vi ändå hoppades på från Örebro län verkar vara borta. Då är frågan: Hur länge tänker sig regeringen att vi hemma i Örebro län ska anstränga oss för att lösa den här jobbkrisen om regeringen sätter sig passiv med armarna i kors och tittar på, om regeringen inte använder den information som man faktiskt har fått från varselsamordnarna och som hela länet står bakom? Det handlar om satsningar på Örebro universitet, vilket har visat sig bli tvärtom. Örebro universitet är ett av de universitet som kommer sämst ut i den nya borgerliga regeringens politik. Det handlar om bygg- och energiinvesteringar, om gröna jobb. Det handlar om pengar till kommuner och landsting för att rädda jobben, för att säga till våra barn och unga, till våra gamla att de inte ska behöva betala i jobbkrisens spår. Inga av de här beskeden kan vi ge hemma i Örebro län. Vi kan göra det vi kan hemma, och vi gör det. Men frågorna som jag bär med mig hemifrån är: Var finns regeringen? När kommer beskeden? Vad fyller varselsamordnarna för funktion om man inte tar deras förslag på allvar och dessutom, det senaste, har sagt: Ni behöver inte höra av er mer, vi har fått nog.

Fru talman! Jag kan ha respekt för om en del socialdemokrater har svårt att förstå ett nytt arbetssätt. Det som skedde förut när det var kris var att man presenterade paket. Den som var duktigast på att ordna paket var väl Björn Rosengren. Jag har gått tillbaka och tittat på resultatet av det. Det är ju skrämmande hur mycket pengar man har kastat i sjön genom att göra populistiska utspel. Det vi tänkte när vi såg den globala finanskrisen komma, när vi såg hur den drabbade hela Sverige var ju att det finns en massa resurser i våra system. Det är inte seriöst att stå här och säga att det inte finns några pengar. Bara i den senaste budgeten, tillsammans med A-propositionen, satsade vi 40 miljarder kronor, och ni påstår att det inte finns resurser. Om ni har en sådan slarvig syn på 40 miljarder kronor ska ni inte ha att göra med skattebetalarnas pengar över huvud taget. Det är min slutsats. Det som är det nya arbetssättet är att om vi har en nationell politik där vi ger resurser till Arbetsförmedlingen, där vi ger till Almi, där vi ger till Försäkringskassan och så vidare har det en regional struktur och logik. Om det ska fungera väl för den enskilde medborgaren som blir arbetslös, som behöver låna till företagen, som behöver hjälp från de här systemen måste någon koordinera och samordna insatserna lokalt och regionalt. Utöver det jag har nämnt finns det en massa resurser i strukturfondsprogram och annat som vi kan använda och som ska användas i de här situationerna. Vad samordnarna ska göra är att koordinera, samordna och se till att människor inte hamnar mellan stolarna utan kan få den hjälp som de har rätt att få. Det har också ett syfte att man kan samordna lokalt, regionalt och nationellt. Det är helt rätt, en del av de regelverk som vi har behöver justeras från tid till annan, och vi gör också det. Jag vill påpeka att en tredjedel av de förslag som har kommit in från samordnarna redan är genomförda. En del tittar vi vidare på för att se vad vi kan göra. Det är alla möjliga åtgärder. Men en tredjedel är redan genomfört och var det redan i och med A-propositionen. Jag tycker också att det är viktigt att säga att ju mer vi kan koordinera våra insatser desto effektivare blir de. Här har vi också kommuner och regioner som har sin dagordning och sina verktyg. Kan vi koordinera dem är det väldigt bra. Vad har vi då gjort? Det är inte heller seriöst att säga att ingenting har hänt: arbetsmarknadspolitik plus 4 miljarder, utbildning och yrkesutbildning plus 2 miljarder, forskning och innovation 15 miljarder, infrastruktur 11 miljarder utöver den ordinarie planen, 2 miljarder till Almi så att de kan låna ut mer pengar, ytterligare 3 miljarder till SEK så att de kan hjälpa till med exportkrediter. Listan på åtgärder som vidtas är otroligt lång. Men poängen är ju att när de kommer ut i verkligheten måste de också användas och koordineras. Det är det som är samordnarnas uppdrag. Sedan tror jag att det är viktigt att säga att det egentligen är två spår vi måste klara av att hantera just nu i den här krisen. Det ena spåret är att hjälpa människor som akut blir arbetslösa, som behöver utbildning eller vad det kan vara för någonting. Där finns det insatser och resurser som vi kan använda. Det andra är framtidsspåret, det vill säga hur de nya jobben kommer. Vad gör vi för någonting? Där har vi forskning och utveckling, innovation, klusterbildningar - alla de här sakerna som det också finns resurser för att jobba med. Båda de här spåren innebär ju arbete som samordnarna kan organisera lokalt och regionalt. Till sist tycker jag att det är viktigt att säga att det inte finns någon sedelpress. Jag har nu haft interpellationsdebatter ett antal gånger, och jag konstaterar att ni hela tiden säger att det är för lite, det behövs mer. Det är för lite. Det behövs mer. Min fråga till er är: Var har ni sedelpressen gömd någonstans? Fortsätter ni så här får ni inte bara en global finanskris och en jobbkris, ni kommer att få en statsfinansiell kris också. Det är väl ändå inte meningen.

Fru talman! Det är för lite, klagar vi tydligen på. Läser man dagens tidning ser man att det inte bara är vi som klagar utan även arbetsmarknadsministern klagar. Först konstaterar man att vi befinner oss i en mardröm, när man beskriver arbetsmarknadssituationen i Maud Olofssons Sverige, den borgerliga regeringens Sverige. Sedan säger arbetsmarknadsministern apropå att oppositionen klagar på att det görs för lite, och i den här debatten kan det vara spännande att höra vad arbetsmarknadsministern säger när det gäller mardrömmen Maud Olofssons Sverige: Jag skulle gärna se att vi gjorde mer. En medlem i Sveriges regering, som inte bara ser uppgiven ut på kortet i tidningen där man gestaltar den här mardrömmen som den borgerliga regeringen har skapat av Sverige, säger på ett uppgivet sätt: Jag skulle gärna se att vi gjorde mer. Det innebär alltså att samordnarna vill att regeringen gör mer. De varslade, de uppsagda, företagarna, kommunpolitikerna, regionpolitikerna, alla här ute i Sveriges avlånga land vill att regeringen gör mer, till och med arbetsmarknadsministern vill att regeringen gör mer. Då är det väl i stort sett bara näringsministern kvar som inte vill det. Det är väl synd då att inte arbetsmarknadsministern har någonting att säga till om i regeringen. Vad är det man ska göra? Man ska naturligtvis göra det som samordnarna föreslår. Annars är det ju precis som några av mina kolleger var inne på, att man kan ifrågasätta varför samordnarna finns om man inte tar till sig deras budskap. Om det är som ministern säger att det redan är genomfört, varför tycker inte samordnarna det? Varför delar de inte den synen i sina rapporter? Inte ens i regeringens egen promemoria konstaterar man att det är genomfört. Punkt för punkt, som jag gjorde i mitt förra inlägg, radar man i regeringens egen promemoria upp allt man inte har gjort. Får jag bara skicka med näringsministern två saker som någon sorts vädjan. Det ena är en vädjan som jag delar med den centerpartistiske samordnaren i min region, Kenneth Johansson, som gång på gång pratar inför regeringens döva öron om utbildning och kompetensutveckling för att hindra nya uppsägningar. Gång på gång, så sent som i en artikel häromveckan i lokaltidningen hemma säger han: Det är självklart att företagen inte ska behöva bära hela bördan för att utbilda folk. Staten, regeringen, måste bidra. Det är en vädjan från Maud Olofssons egna partikamrater nere i det hårt drabbade Västra Götaland. Jag har en annan vädjan också som gäller vad man skulle kunna göra om man nu vill göra någonting, om man inte anser att allt som ska göras redan är gjort och man anser att det inte finns något kvar att göra. Det är en vädjan från arbetsgivare, fack, kommunala och regionala företrädare och även ett krav som samordningsmännen har. I motsats till vad ministern säger till sitt försvar, att det finns en tydlig regional struktur, upplever man att man i kontakterna med Arbetsförmedlingen inte har den här regionala strukturen, utan myndigheten uppfattas som starkt centraliserad med mycket begränsade beslutsmandat på lokal nivå. Jag skulle tillsammans med arbetsgivare, fackliga företrädare, kommunala och regionala företrädare och samordningsmännen vilja vädja till näringsministern att ta tag i det här från regeringens sida så att till exempel Arbetsförmedlingen kan bli en sådan regional partner som gör att vi kommer vidare i de här frågorna och inte står och stampar. Det kan väl inte vara sant som ministern säger att politiken redan är genomförd när inte ens arbetsmarknadsministern säger det utan säger att han gärna skulle göra mer. Sedan är det synd att inte arbetsmarknadsministern har makt att genomföra det.

Fru talman! Jag känner mig inte speciellt träffad av de synpunkter som ministern framförde här som att vi vill sätta i gång sedelpressar, slänga pengar i sjön och vad det nu var för något. Det gör jag inte mot bakgrund av att det jag här uttrycker egentligen inte är mina egna ord eller mina egna åsikter. Jag betraktar mig mer som en budbärare för väljarna och verksamheterna i Kalmar län som varselsamordnarna har gjort sig till talesmän för. De 40 miljarderna som ministern alltid åberopar finns är nästan som någon form av hallucination. Det är någonting som sker där borta, för de finns hela tiden. Men när de här kommer och begär att någonting ska åtgärdas pratar man inte om de 40 miljarderna. Man pratar om någonting som inte finns. Ministern kan ju knappast anklaga oss socialdemokrater för att det är en landshövding, som inte har en socialdemokratisk bakgrund, och en regionförbundsordförande, som är aktiv centerpartist vid namn Leif Larsson, som har framfört önskemålen om åtgärder från regeringens sida. Det kan man knappast säga är Socialdemokraterna som ligger bakom. Det är snarare så att de har gjort sitt jobb. De har gått igenom den verklighet som vi i Kalmar län lever i och kommit fram till att det här saknas. Det saknas trots de där 40 miljarderna som ministern står här och pratar om. Det är någonting som behöver komma till därutöver. Då säger ministern att en tredjedel av förslagen redan är genomförda. I Kalmar län har man kommit med åtta punkter. Man säger så här: Förbättra regelverken. Regelverken har för långa ledtider. Det behövs större flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden och förutsättningar. Det handlar framför allt om Arbetsförmedlingens insatsområden och EU:s strukturfonder. Mig veterligen har man inte ändrat på detta den senaste månaden. Det handlar om ökade möjligheter till kompetensutveckling. Motsvarande forsknings- och utbildningssatsningar som har gjorts för fordonsindustrin bör övervägas för glas- och träindustrierna. Möjliggör kompetenshöjande insatser direkt på arbetsplatsen samt skapa fler yrkeshögskoleplatser kopplade till lokala och regionala behov. Det är inte genomfört för trä- och glasindustrierna. Det bör göras särskilda satsningar inom glas- och träindustrierna. Motsvarande forsknings- och utbildningsinsatser som har gjorts för fordonsindustrin bör även övervägas för glas- och träindustrierna. Det är inte gjort. Inför ett nytt ROT-avdrag för flerbostadshus. Låt ROT-avdragen även omfatta miljonprogrammet och företag. Energiinvesteringar i miljonprogrammet bör vara ett prioriterat område. Det är inte gjort. Öka tillgången till kapital. Det saknas tillgång till kapital för företag i Kalmar län. Gör förändringar i stödområde B och öka såddbidraget. Det är inte gjort. Inför en företagsakut för företag som hamnar i en akut kris. En företagsakut i Kalmar län ska ge handfasta råd till företag som hamnar i akut kris. Detta kan göra att vi undviker onödiga konkurser och räddar kvar kompetens och realkapital i regionen. Det är gjort, men det är gratis. Kostnaden för detta klarar man inom ramen. Förbättra infrastrukturen. Kommuner och landsting i Kalmar län kan tidigarelägga byggjobb, men då behövs också en statlig ekonomisk stöttning. Det är inte gjort.

Fru talman! Förra veckan träffade jag Tessa på gymmet. Hon har varit mammaledig i 15 månader med lilla Tuva och berättade att hon skulle börja jobba igen. Efter att ha hållit hårt i slantarna under föräldraledigheten såg hon fram emot att hon äntligen skulle få två hela inkomster för att stötta familjens ekonomi. Och vad händer då? Jo, hennes man, som är snickare, förlorar jobbet. När jobbkrisen sätter sina klor i Sverige berörs hela samhällen. Det berör företagen. Det berör samhällsservicen. Det berör människorna - grannar, släktingar, vänner och till och med hela familjer. Jobbkrisen berör alla. Att då sitta med armarna i kors och tro att situationen blir bättre utan att göra någonting är fel väg att gå. Det behövs aktiva åtgärder för att samhällsekonomin inte ska braka ihop. Det krävs att bördorna fördelas rättvist, inte på det sätt som den moderatstyrda regeringen har valt att föra sin politik: riktade skattesubventioner till dem som redan har det bra ställt. De regionala varselsamordnarna i Kalmar län har i en debattartikel riktat sig till regeringen med orden: "Agera snabbt på våra åtgärder så står vi bra rustade när konjunkturen vänder och tillväxten tar fart." Fru talman! Det är bara att stämma in, för det är väl inte tänkt att kraftsamlingsrapporten som Kalmar läns varselsamordnare har lämnat till regeringen, tillsammans med de andra rapporterna som näringsministern har fått, ska ställas att damma på en bokhylla i Rosenbad?

Fru talman! Jag hoppas att näringsministern, trots hennes senaste inlägg, tar allvarligt och seriöst på det engagemang och den oro som vi försöker förmedla. Hon kan göra det lätt för sig genom att slå tillbaka med det hon benämner som socialdemokratisk politik, men det är inte så enkelt i det här fallet. Jag bär med mig som en budbärare, ett uttryck som någon använde tidigare, oron från varselsamordnarna hemma i Örebro län. En av dem har i alla fall inte socialdemokratisk bakgrund, och alla de människor som har varit engagerade i denna kraftsamling för Örebro län har definitivt inte socialdemokratisk bakgrund. Det finns en tydlig oro hemma i Örebro län för att det inte är tillräckligt, att behoven är oerhört mycket större än det som regeringen har visat sig beredd att ta ansvar för. Och vi väntar fortfarande på beskeden om vad man tänker göra med varselsamordnarnas rapport, om det kommer att bli någon handling utifrån det arbete som har lagts ned. Att investera Sverige ur krisen är inte att kasta pengar i sjön. Det är Socialdemokraterna oerhört tydliga med. Jag tror faktiskt att just det kan vi dela med de varselsamordnare och den rapport som vi har lämnat från Örebro län, för är det någonting som vi är överens om så är det att vi behöver kraftsamla för att investera Örebro län och Sverige ur krisen. Det finns ingen sedelpress, det är jag fullständigt övertygad om. Därför är det helt oförlåtligt att sänka skatterna med 80 miljarder samtidigt som man lämnar människor åt sitt öde.

Fru talman! Låt oss först landa lite grann i vad det är för situation vi befinner oss i. Det är en global finanskris. Hela banksystemet har rasat samman. Alla ekonomier i hela världen rasar samman. Det finns några ekonomier som möjligen går lite bättre än andra, men det är grunden. Det är ju ingen enskild historia som inträffar i Sverige, för hade det varit det hade vi varit i ungefär samma läge som vi var i på 90-talet. Men det är ju inte det, utan det är en global finanskris där kunder inte får låna pengar och vi tappar kunder i vår exportberoende ekonomi. Det är så det ser ut. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi förmår att också landa i det. I det läget är det väldigt viktigt att ta ansvar för statsfinanserna. Om vi inte gör det riskerar vi att hamna i klorna på dem som Göran Persson beskrev när han ansvarade för fögderiet här. Han fick nämligen gå ut och låna pengar hos ynglingar i New York. Och den som är satt i skuld är icke fri. Nej, det är helt sant. Det är därför jag säger att det inte finns någon sedelpress. Jag skulle också önska att man kunde göra mer, och det önskar hela regeringen. Men vi måste vara statsfinansiellt ansvariga och prioritera åtgärderna. Det är mot den bakgrunden som jag menar att 40 miljarder kronor i investeringar utöver ordinarie budget är gigantiskt mycket pengar. Det är mars månad nu och vi har inte använt de pengar som finns. Det är inga hallucinationer; de finns. Det byggs vägar, det renoveras järnvägar, det lånas ut pengar till företag och det startas yrkesutbildningar. Det är en massa saker som händer. Då kan man från socialdemokratiska riksdagsledamöters håll välja en attityd. Endera står ni på alla era möten och säger: Vi vet inget. Förmodligen händer det absolut inget i det här landet. Fick vi styra skulle det hända massor. Det andra alternativet ni skulle kunna välja, för att skapa lite trygghet hos dem som är oroliga i dag, är att beskriva det som faktiskt finns. Ni kan ha andra åsikter om att det ska göras mer och så vidare, men som medlemmar av Sveriges riksdag har ni ett ansvar att beskriva att det finns en massa resurser i systemet för att hjälpa människor. Annars skapar ni ännu större otrygghet. Inget görs, är temat i dag. Vi satsar 4 miljarder ytterligare i arbetsmarknadsutbildning. Yrkesutbildningen, som nu genomförs i yrkesvux, kvalificerad yrkesutbildning och yrkeshögskola, syftar till att hjälpa människor att gå vidare i sitt yrkesval om man bli arbetslös eller annat. Svenska ESF-rådet har 3 miljarder kronor som kan gå till företag. Jag vet att det är många företagare som redan i dag söker dessa pengar och kan utbilda i företagen. Företagen måste ta en del av ansvaret, och socialfondspengarna kan användas i det sammanhanget. Vi har tillfört 2 miljarder ytterligare till Almi som har fördubblat sin utlåning till småföretag. Det är inte säkert att det räcker, men det räcker rätt väl att döma av vad Almi säger till oss. Behövs det tillföras resurser får vi titta på det, men ni kan inte komma och säga att det behövs mer innan det har tagit slut. När det gäller infrastrukturen satsar vi 11 miljarder kronor. Det som är kruxet med infrastruktur är att det tar lite tid att sätta i gång saker. Därför var det tur att vi tog beslutet i höstas. Nu ser vi byggnationer påbörjas runt om i vårt land. Det är otroligt viktigt nu när vi har ont om jobb i bygg- och anläggningssektorn. När det gäller energi- och klimatinvesteringar är det likadant. Ni kan hjälpa till genom att ge information om de faktiska åtgärder som genomförs. Ni behöver också skapa trygghet hos de människor som i dag är oroliga. Det är inte tomt i plånboken, men vi måste hushålla med resurserna.

Fru talman! Det är viktigt att påminna om att det inte bara är socialdemokrater som är ute och skräms. Jag har försökt att vidga debatten och lyfta upp frågan just utifrån samordningsmännens perspektiv. Vi kan återigen konstatera att när samordningsmännen i Västra Götaland besöker Skaraborg är det en centerpartistisk partikamrat till Maud Olofsson som ställer en fråga på ett arbetsplatsbesök i Volvos fabrik i Floby: Kan utbildning med ekonomiskt stöd från samhället hålla nere antalet uppsägningar? Svaret från platschefen på Volvos fabrik i Floby blir: Självklart är det positivt om samhället hjälper till. Då blir det lättare att behålla folk och ha dem kvar när konjunkturuppgången väl kommer. Det är denna typ av frågor som de gång på gång har ställt och inte fått svar på som gör att samordnarna och ministerns partikamrater - både i egenskap av samordnare och kommun- och regionpolitiker - blir besvikna och frustrerade. De ser att inget händer. Man kan naturligtvis gömma sig bakom att det är global finanskris, men det spelar väl ingen roll om det är global finanskris eller inte. Regeringen måste agera oavsett vad det är för sorts kris. Regeringen kan inte säga: Nej, om det är global finanskris behöver inte regeringen agera och ta ansvar. Det kan vi bara göra i - ja, vadå för sorts kris? Det skulle vara spännande att få reda på i vilken sorts kris regeringen skulle agera. Att gömma sig bakom den typen av formuleringar blir fullständigt befängt för folk som befinner sig på till exempel Flobyfabriken och vill ha stöd för utbildning för att klara sig över konjunktursvängningen. Den typen av argumentation håller inte. Regeringen väljer att låna pengar för att sänka skatten för de rika men vill inte satsa pengar för att hjälpa dem som hotas av arbetslöshet. Då har man gjort en prioritering som är viktig för väljarna att hålla reda på.

Fru talman! Ansvar för statsfinanserna, säger ministern att man har. Givetvis, men först och främst har man ett ansvar för medborgarna i landet. Det hjälper inte hur mycket pengar man har om man inte ser till att de människor som har varit med och betalat in de pengarna kan ha ett drägligt liv. Det måste vara den första prioriteringen, inte att titta på varje enskild krona vid varje enskilt tillfälle. Ja, det råder global finanskris. Men som tidigare talare har sagt kan det inte vara så att man frisvär sig från ett ansvar på grund av att något har hänt någonstans som man inte anser sig ha skulden till. Man är naturligtvis tvungen att ta tag i situationen ändå. Ministern säger att det byggs överallt när det gäller infrastruktur. Jag hälsar ministern välkommen till Kalmar län. Där byggs det inte på något enda ställe när det gäller infrastruktur. Det är det sorgliga faktumet. Jag har bjudit ned kommunikationsministern för att hon ska komma ned och se på verkligheten. Även näringsministern är välkommen. Allt görs tydligen redan. Vad ska då samordnarnas förslag användas till om allt redan är på gång? Som jag försökte visa med min uppräkning har regeringen sagt ja till ett förslag av de åtta som man har prioriterat från våra samordnares sida. Det är ett förslag som inte kostar regeringen en enda krona. De andra, som medför någon form av kostnad, har man ännu så länge inte gjort något med. Jag tycker att regeringen ska ta till sig de förslag som samordnarna har kommit med och se till att så många som det bara går blir genomförda så snart som möjligt. Använd gärna de 40 miljarderna! Enligt ministerns egen utsago har man ju ännu inte använt dem.

Fru talman! Jag gömmer mig inte bakom någon global finanskris, men det är viktigt att ha lite proportioner på hur debatten är. Jag tror att alla förstår att med den globala finanskris vi har är det svårt att med åtgärder, oavsett land, möta det och stoppa finanskrisen. Det är bara att titta på vad som händer i USA med Barack Obama och runt om i Europa. I den globala finanskrisen har Sverige ändå muskler att göra investeringar på 40 miljarder tack vare att regeringen har hushållat med våra resurser. Vi kan alltså satsa 40 miljarder kronor. Ja, vi har sänkt skatterna för låg- och medelinkomsttagare för att de ska kunna klara sig bättre själva. I kristider är det rätt bra att ha lite mer pengar att röra sig med, också för låg- och medelinkomsttagare. När det gäller utbildning är det viktigt att peka på de saker som görs. Sociala fonden är till för utbildning i företag. Det finns resurser där. Vi har också försökt förenkla regelverken och göra dem mer lättillgängliga. Samordnarna gör ett fantastiskt jobb. Jag håller med om att de är otroligt duktiga. De har många möten och samlar folk runt om regionalt och så vidare. Jag tror dock att vi måste hjälpas åt med att beskriva hur detta komplicerade samhällssystem fungerar. Ni fyra har mycket kunskap och kompetens i detta. Jag förstår om ni vill använda det till att kritisera regeringen, men en sak vill jag vädja om. Skräm inte människor i onödan! Det är inte bra för Sverige. Ni kan kritisera oss, men beskriv ändå vad det är för resurser som finns och försök lotsa människor rätt i den svåra situation som vi befinner oss i! Vi ska göra allt vi kan för att jobba vidare med de åtgärder och förslag som har kommit in och för att justera de system som behöver justeras. Men tro inte att det finns någon sedelpress! Vi ska skapa trygghet. Då måste vi visa ledarskap och mod allihop, oavsett vilket parti vi kommer från.