Regeringens planer för folkbildningen

Fru talman! Eva Lohman har frågat mig hur jag avser att stärka förutsättningarna för folkbildningen att nå sina fyra syften.

Folkbildningen i form av studieförbund och folkhögskolor är sedan en lång tid tillbaka på många olika sätt en viktig del i att bygga och utveckla Sverige. Statens stöd till folkbildningen syftar bland annat till att stärka demokratin, göra det möjligt för en ökad mångfald av människor att påverka sin livssituation, bidra till att utjämna bildningsklyftor och öka delaktigheten i kulturlivet.

Statskontoret konstaterar i sin delrapport från den pågående utvärderingen av folkbildningen att de fyra syftena med statsbidraget till folkbildningen är väl förankrade i folkbildningsvärlden. Rapporten visar även att syftena uppnås i de verksamheter som Statskontoret utvärderat. Som jag ser det pekar därmed rapportens resultat på att folkbildningen redan i dag har goda förutsättningar att nå sina fyra syften. En viktig fråga är emellertid hur vi skapar förutsättningar för att stärka folkbildningen ytterligare, inte minst i fråga om att nå ännu fler.

Staten ställer årligen betydande resurser till folkbildningens förfogande. Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2018 dessutom att anslagen till folkbildningen ska öka betydligt. Satsningarna innefattar bland annat en fortsatt utbyggnad av folkhögskolorna med medel motsvarande 5 000 platser. Detta innebär att regeringen under mandatperioden kommer att ha byggt ut folkhögskolorna med medel motsvarande 8 000 platser. Denna satsning har välkomnats varmt av folkhögskolor runt om i landet, och jag bedömer att den kommer att stärka folkbildningen.

Regeringen delar samtidigt Statskontorets bedömning att en förändrad deltagarsammansättning ställer nya krav på folkhögskolornas verksamhet. Detta är en utmaning som folkhögskolorna delar med många andra utbildningsformer. De medel som regeringen nu föreslår för utbyggnaden av platser är därför beräknade utifrån en högre årsplatskostnad jämfört med tidigare satsning under mandatperioden. Regeringen föreslår dessutom en förstärkning av det särskilda utbildningsstöd som bland annat innebär att personer med olika former av funktionsnedsättning som är i behov av en stödperson kommer att ha större möjligheter att studera vid folkhögskola.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill betona att statens modell för fördelningen av statsbidrag till folkbildningen bygger på en stark tilltro till folkbildningens aktörer att på egen hand prioritera, forma och genomföra verksamheten. Folkbildningsrådet har i denna modell regeringens uppdrag att fördela och följa upp statsbidraget till folkbildningen. Detta är en modell som tjänar statens syften med statsbidraget till folkbildningen väl.

Som jag nämnde har Statskontoret konstaterat att folkbildningen redan i dag uppnår statens fyra syften genom sin verksamhet. För att folkbildningens aktörer ska kunna nå ännu fler med sin verksamhet föreslår regeringen nu alltså stora satsningar på bland annat en utbyggnad av folkhögskolan. Min bedömning är att det ytterligare kommer att stärka verksamheten. Med anledning av satsningarna kommer jag framöver, genom bland annat ett antal verksamhetsbesök, att nära följa utvecklingen och de utmaningar som folkbildningen står inför.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag tror att vi är ganska ense om folkbildningen och den betydelse den har inte bara för människors utveckling utan även för samhällets.

Alliansregeringen lade i mars 2014 fram propositionen Allas kunskap - allas bildning. Den innehåller en ny målformulering för den statliga folkbildningspolitiken, som tydliggör statens ambitioner med politiken och att folkbildningens målgrupp är bredare än målgruppen för hela vuxenutbildningen.

I propositionen presenteras också en ny modell för utvärdering av folkbildningen och dess effekter. Alliansregeringen ansåg ju att folkbildningen har en mycket viktig roll i samhället och att det därför är angeläget att regelbundet utvärdera den. Det är en verksamhet som får omfattande stöd i form av statsbidrag och samtidigt bidrar till samhället.

Statskontoret fick i uppdrag att hålla samman utvärderingen med stöd av bland annat Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering samt Myndigheten för kulturanalys. En delrapport har vi sett komma ut, och en lägesrapport har kommit ganska nyligen. I april 2018 kommer utvärderingen i sin helhet, och det ser jag fram emot.

Det stämmer att man i delrapporten säger att de fyra syftena i princip är uppnådda med folkhögskolornas förutsättningar att bidra, men det finns risker. Ett exempel är att de olika grupperna inte alltid har den blandning det står i syftena att de ska ha. Det ska vara en blandning av deltagare med olika erfarenheter; det är en av grundtankarna.

En annan risk Statskontoret tar upp är att det är svårt att få tag i lärare som har rätt kompetens, alltså lärare som har kompetens i att undervisa i svenska som andraspråk. Det är en brist som finns i hela samhället i dag. Statskontoret säger också att det finns en risk att det inte finns lärare som kan ta sig an personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Man måste ju vara väldigt noggrann för att den gruppen ska kunna ingå. Gruppen med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har dessutom ökat under senare år.

I den allmänna kursen på folkhögskolor, alltså den som är från 15 veckor och uppåt och som ska se till att alla får grundskole- eller gymnasiekompetens, är nyanlända överrepresenterade. Det finns ju en fara i det när man samtidigt ser att det inte finns behöriga eller kompetenta lärare som kan undervisa dem. Den bristande kompetensen hos lärarna är alltså ett problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga är: Hur avser ministern att stärka förutsättningarna att uppnå de fyra syftena när det saknas så många behöriga och kompetenta lärare?

Fru talman! Jag tackar än en gång Eva Lohman för frågan. Jag uppskattar verkligen det engagemang som hon visar för folkbildningen i allmänhet och för folkhögskolorna i synnerhet.

Eva Lohman har alldeles rätt i att den mycket stora utbyggnad av folkhögskolorna som nu görs är något som innefattar såväl risker som möjligheter. Den utbildning som ges vid våra folkhögskolor är i stor utsträckning fantastisk. Jag, som ofta besöker folkhögskolor, möter elever och deltagare som vittnar om hur de efter många år av ständiga skolmisslyckanden har fått känna hur det känns att lyckas med sin utbildning - ofta för första gången i livet. De har fått känna att också de kan lära sig och att också de har en framtid som går att nå via utbildning.

I en värld och i ett arbetsliv där grundläggande gymnasieutbildning i det närmaste är en inträdesbiljett till arbetsmarknaden, samtidigt som arbetsmarknaden skriker efter personer med just gymnasiekompetens, är det nästan omöjligt att överskatta vikten av att folkhögskolorna kan bli språngbrädan till en gymnasiekompetens eller språngbrädan till högre utbildning för många människor.

Det är också så att vi via folkhögskolorna når nya grupper. Detta kan beskrivas som risker, men det kan också beskrivas som mycket stora möjligheter, både för deltagarna och för hela vårt svenska samhälle.

Den stora utbyggnad vi nu gör av folkhögskolorna innebär att nya grupper nås. Det tycker jag är underbart. Jag tycker att det är bra att fler deltagare med olika former av funktionsvariationer och ibland funktionsnedsättningar kan nås. Jag är väldigt glad att regeringen i den budgetproposition som lades på riksdagens bord för några månader sedan kunde presentera förslag till hur utbildningsbidraget kan stärkas och öka.

Jag är också väldigt glad över att vi i budgetpropositionen gör en stor utbyggnad av folkhögskolorna och över de goda möjligheter vi i och med detta har att nå nya grupper.

Vi ser också att den stora platsutbyggnad som sker i ganska stor utsträckning kommer storstäderna till del. Våra folkhögskolor finns av tradition till stor del ute i landet. Hälften av våra kommuner har folkhögskolor, och folkhögskolorna har ofta en långvarig och gedigen verksamhet bakom sig. Men tänk vilken möjlighet det innebär när folkhögskolorna via filialer eller via nya folkhögskolor kan nå nya grupper och nya delar av samhället!

Självklart innebär detta ett utökat arbete för folkhögskolorna. Lika självklart innebär den utbyggnad av platser som vi nu gör, med 5 000 platser bara i årets budget och 8 000 platser under mandatperioden som helhet, att möjligheten att nå nya grupper blir större.

Jag är glad över att utbyggnaden inte bara åtföljs av en stor satsning på bidrag som ska se till att vi kan ha en bra pedagogik även för funktionsnedsatta utan att vi också kan höja platsersättningen jämfört med vad som tidigare har varit fallet. Detta visar att det finns stora möjligheter för folkhögskolorna att utnyttja den möjlighet som alla de nya deltagarna innebär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som jag tycker att vi bör hålla ögonen på och säkerställa är att folkhögskolorna inte bara når nya grupper utan att de också kan skapa ett nytt mervärde när de nya grupperna möter de grupper som traditionellt finns inom folkhögskolan. Folkhögskolan är sedan gammalt vår största kulturarena. Denna unika blandning kan verkligen betyda mycket, både för folkhögskolorna och för deltagarna.

Fru talman! Jag delar ministerns uppfattning. Det är en viktig tanke att människor med olika bakgrund ska mötas och på så vis både utvecklas och utbildas.

Men den stora utökningen av antalet platser på folkhögskolor får mig att befara att regeringens ambition är att gömma människor och att utbildningen stannar vid att vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Detta är ju inte tanken med folkhögskolekurser. Folkhögskolan ska inte vara en quickfix för statistiken.

Hur uppnår man de fyra syftena när man gör en så stor utökning av antalet platser? Statskontoret lämnade alldeles nyligen en lägesrapport. Där säger flera rektorer att de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar går i skola eller deltar i utbildning i egna lokaler, inte i folkhögskolan. Det kanske kan finnas behov av detta ibland.

Allvarligare tycker jag är att man har alla nyanlända tillsammans i en klass. Det möte eller den mångfald som folkhögskolan strävar efter blir inte av om man har alla nyanlända i en grupp. Då missar de ju dessa fantastiska möten, som är så viktiga.

Jag är lite orolig för att de nyanlända människorna göms undan och att dessa nya platser blir en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Jag tycker att regeringen har en blind fläck när det gäller det som egentligen är helt grundläggande: drivkraften att arbeta. Detta är det viktigaste.

Regeringen hävdar att dess politik leder till jobb. Men oberoende bedömare hävdar ju motsatsen. Om nu dessa förslag leder till jobb, varför redovisar då regeringen aldrig detta i sin budget?

Jag tänkte också ta upp något om allmänna kurser, som ska kunna ge behörighet till grundskola och gymnasieskola, och om särskilda kurser, som kan vara nischade kurser om till exempel kultur.

När det gäller de allmänna kurserna är nyanlända överrepresenterade, om de nu inte går i en helt egen grupp - jag har en känsla av att det mer blir sfi-undervisning.

När det gäller särskilda kurser är de nyanlända däremot väldigt underrepresenterade. Det är framför allt kultur som finns i dessa kurser, så det är inte heller bra. Man uppnår då inte dessa fyra syften, som är så viktiga för folkbildningen och för folkhögskolans verksamhet.

Jag stannar här. Det jag befarar är att de nya platserna blir arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att man gömmer undan människor för statistikens skull.

Fru talman! Eva Lohman gör berömvärda försök att hävda att folkhögskolan skulle vara en del i en konspiration för att gömma undan arbetslösa. Jag ser det precis tvärtom. Forskarrapport efter forskarrapport och studie efter studie av den svenska arbetsmarknaden visar med oerhörd tydlighet att en fullgjord gymnasieutbildning är en väldigt säker väg in till arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet att vi har ungefär 350 000 arbetslösa i Sverige samtidigt som vi har 100 000 obesatta tjänster. De kontakter jag har med arbetsgivare visar med all önskvärd tydlighet att det som arbetsgivarna efterfrågar i dag väldigt ofta är den utbildning som man får via gymnasieutbildning.

Samtidigt har vi stora grupper som inte orkar ta gymnasieexamen i ett enda stort kliv och som behöver få flera steg på sig för att klara detta. En mängd studier visar att en gymnasieexamen fungerar som en inträdesbiljett till arbetsmarknaden.

Att i detta läge erbjuda en stor och ordentlig ökning av antalet folkhögskoleplatser för att säkerställa att det finns så goda möjligheter som möjligt för ungdomar och andra att nå den så nödvändiga gymnasieexamen är en god, sund och stark politik för att säkerställa att de lediga platser som finns kan besättas med folk som har rätt utbildning för jobben.

Eva Lohman ställde i sitt ursprungliga inlägg också en fråga om tillgången på lärare. Detta är en väldigt bra fråga. Alla utbildningsformer som vi har i Sverige har just nu ett gemensamt problem, nämligen en skriande brist på behöriga, utbildade lärare.

Här är folkhögskolan inte ett undantag. Det är en gemensam uppgift för alla oss som är engagerade i svensk skola och svensk utbildning på olika nivåer att säkerställa att läraryrket åter blir ett attraktivt yrke som kan locka många människor att inte bara bli lärare utan kanske även att komma tillbaka till eller fortsätta att vara lärare.

När det gäller just folkhögskolan visar Statskontorets enkätundersökning att rektorerna verkligen prisar sina lärare. De anser att lärarnas kompetens i vuxenpedagogik är god. En så stor andel som 98 procent av rektorerna menar att lärarnas ämneskunskaper är goda. Detta är goda betyg till våra fantastiska folkhögskolelärare.

Men jag ska inte sticka under stol med att vi också på folkhögskolans område har ett stort behov av att säkra att inte bara miljön och inte bara uppgifterna utan hela arbetsplatsen är så attraktiv att lärarna stannar kvar. Vi satsar också ordentligt när det gäller kompetensutveckling. Vi har, som Eva Lohman säkert är medveten om, utökat statsbidraget för fortbildning av lärare när det gäller svenska som andraspråk också till folkhögskolorna, vilket är en välkommen satsning.

Jag vill påminna Eva Lohman om att den satsning som regeringen gör i och med budgetpropositionen 2018 är en satsning som saknar motstycke under 2000-talet. Det handlar om en stor platsutbyggnad, en stor ökning av kvalitetspengarna för de platser som finns och en stor ökning av de anslag som finns just för att stötta de deltagare som har olika former av funktionsnedsättningar, inte minst på det neuropsykiatriska området.

Fru talman! Tack så mycket för svaret! Det är bra, och det är lugnande när jag tänker på kompetensutveckling av lärare och svenska som andraspråk men också på lärare för dem som har neuropsykiatriska funktionshinder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns en tendens i hela utbildningssystemet som gör att man kan ta en fempoängskurs i svenska 2, till exempel. Men både sfi och svenska 2 är avancerade språkutbildningar, och det är inte så lätt. Men om man har en lärarutbildning och kanske också andra språk är det lättare att halka in på svenska 2. Det handlar ju om att undervisa i svenska som ett främmande språk; det är det som är skillnaden.

Detta är alltså bra, och jag ser fram emot att se hur det här ska lösas. Men jag vet att lärarbristen är ett stort problem i hela samhället och på alla stadier. Det är väl bara att hoppas att folkhögskolorna ska klara sig bra.

Jag har också läst rapporten där rektorerna är nöjda med både metodik och pedagogik och att lärarna har ämnesbehörighet. Men de säger samtidigt i rapporten att det är just svenska 2 som är svårt. Det är svårt att rekrytera och få tag i lärare som kan undervisa i svenska 2 och lärare som kan undervisa elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Jag kanske får skicka med ministern en uppgift. Ministern säger att hon är ute och gör många besök, och då kan hon titta på vad som gäller dem med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Får de sin undervisning i egna lokaler, eller får de vara med de andra? Har man homogena grupper för nyanlända? Det är i så fall inte bra.

Fru talman! Jag vill tacka Eva Lohman för att hon lyfter fram denna viktiga fråga. Jag vill också tacka för det starka engagemang som hon visar för folkbildningen. Den satsning som görs i budgetpropositionen är en mycket stor satsning. Bara i budgetpropositionen 2018 investerar regeringen 771 miljoner kronor i folkbildningen. Det handlar om en utbyggnad av antalet platser. Vi bygger ut med 5 000 platser i folkhögskolan. Det handlar om mer betalt per plats, och det handlar om det särskilda utbildningsstödet, som byggs ut just för deltagare med funktionsnedsättningar. Ovanpå det gör vi en rejäl satsning på mycket av de verksamheter som våra studieförbund står för.

Denna satsning och denna utbyggnad ställer förstås krav på folkhögskolorna. Jag gör många besök, senast förra helgen på Ädelfors fina folkhögskola och i fredags på Alma folkhögskola på Liljeholmen i Stockholm. Jag möter då såväl rektorer som lärare och deltagare som välkomnar satsningen. De är glada över den, och de ser den som en mycket stor möjlighet.

De farhågor som Eva Lohman lyfter fram tycker jag att man ska ta på stort allvar. Men man ska också vara medveten om att det finns en enorm vilja att bidra till ett bättre samhälle hos våra folkhögskolor.

Jag är som sagt tacksam över det engagemang som Eva Lohman visar, och jag är tacksam att jag har fått delta i denna trevliga debatt. Jag önskar Eva Lohman all lycka till i det fortsatta engagemanget för folkbildningen. Det gäller inte minst i det egna partiet när jag ser den budgetmotion som Moderaterna har lagt fram, där dessa 771 miljoner inte motsvaras av några satsningar från Moderaternas sida. Så tack för debatten och lycka till med det fortsatta arbetet!

Överläggningen var härmed avslutad.