Regeringens narkotikapolitik

Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig, och det är därför som det här kommer lite sent. Det är dock ingen ovilja i det på något sätt; jag ser fram emot att få ha ett samtal och en dialog med Niels Paarup-Petersen.

Fru talman! Niels Paarup-Petersen har frågat mig vilka åtgärder som regeringen kommer att vidta för att narkotikapolitiken ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Inledningsvis vill jag betona att jag och regeringen står bakom en folkhälsobaserad narkotikapolitik. Med det menas en narkotikapolitik som baseras på mänskliga rättigheter och jämlik hälsa, och där tillgångsbegränsning och efterfrågeminskning är likvärdiga beståndsdelar. Insatserna omfattar förebyggande arbete, vård och behandling, sociala insatser och insatser för att förbättra hälsan hos personer med missbruk eller beroende. Insatserna ska vara baserade på evidens, beprövad erfarenhet och bästa tillgängliga kunskap.

Regeringens narkotikapolitiska arbete vägleds av den samlade nationella strategin avseende alkohol, narkotika, dopning, tobak och nikotin samt spel om pengar, den så kallade ANDTS-strategin. En förnyad strategi för perioden 2021-2025 överlämnades till riksdagen den 18 mars 2021. Insatser mot narkotika samt narkotikaprevention är prioriterade delar i strategin. Regeringen avser att återkomma till riksdagen avseende det tillkännagivande som riksdagen har riktat till regeringen gällande en utvärdering av narkotikapolitiken. Detta tillkännagivande bereds i Regeringskansliet och är i allra högsta grad en levande fråga.

Regeringen har också ställt sig bakom EU:s narkotikastrategi 2021-2025, som anger prioriteringarna för EU:s narkotikapolitik för samma period. Strategin syftar till att skydda och förbättra samhällets och individens välfärd, skydda och främja folkhälsan, ge allmänheten en hög nivå av säkerhet och välbefinnande och öka hälsokompetensen. Jämställdhetsperspektivet och frågan om ojämlik hälsa integreras i strategin.

Regeringen vidtar kontinuerligt åtgärder för att öka kunskapen om hur användningen av narkotika ser ut i olika delar av befolkningen. Rapporten Socioekonomiska skillnader i narkotikaanvändning bland vuxna i Sverige, som nyligen presenterats av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, visar hur narkotikaanvändningen ser ut i olika socioekonomiska grupper i den vuxna befolkningen, vilket inte har studerats tidigare. Den kunskap som fanns sedan tidigare gäller ungdomars narkotikaanvändning i Stockholm. Studierna utgår från olika studiepopulationer och har olika syften och tillvägagångsätt, vilket i sin tur påverkar studiernas resultat.

Min uppfattning är att narkotikapolitiken redan i dag utgår från evidens, beprövad erfarenhet och bästa tillgängliga kunskap. Att fortsatt arbeta för att insatserna ska hålla högsta möjliga kvalitet är och kommer fortsatt att vara en angelägen fråga för mig och för regeringen.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag har stor förståelse för förseningen och är glad över att vi är här.

Jag vill tacka statsrådet för svaret, och jag hoppas att vi i dag får ett nyanserat samtal om den svenska narkotikapolitiken. Jag vill kort gå in på statsrådets svar innan jag tänkte bli lite mer framåtriktad.

I sin genomgång säger statsrådet: "Min uppfattning är att narkotikapolitiken redan i dag utgår från evidens, beprövad erfarenhet och bästa tillgängliga kunskap." Enligt statsrådet fanns det inte kunskap om att droganvändningen är störst bland dem med lägst inkomster när statsministern med stöd från bland annat justitieministern uttalade följande: "Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd - det är där du har den största konsumtionen."

"Vi vet", sa alltså statsministern i augusti 2019.

Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning gjorde efter det uttalandet en undersökning på uppdrag av Folkhälsomyndigheten som visade precis den motsatta verkligheten, precis som statsrådet påpekade: Man använder mest narkotika i fattiga områden. Beroende är kopplat till fattigdom, och de som oftast dör, blir hemlösa och mår illa på grund av sin beroendesjukdom är de fattiga.

Att det finns en sådan slagsida i beroende, oavsett om det gäller narkotika, alkohol eller något annat, är dock på inget sätt en ny kunskap. Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes 2018 nästan sex gånger fler narkotikabrott i Rinkeby-Kista än i Danderyd. Även Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning har i flera år konstaterat detta sammanhang. Avloppsanalyser visar inte heller att det är i de välbeställda områdena som man använder mest droger. Detta är helt i överensstämmelse med internationell forskning.

Att de välbärgade använder mest droger var alltså inget vi visste i augusti 2019. Men det var vad statsministern visste och fick stöd för från sina ansvariga statsråd på området. Detta gör, får jag ärligt säga, att förtroendet minskar för statsrådets besked om att hennes uppfattning är att narkotikapolitiken vilar på bästa tillgängliga kunskap.

Men nu är det ju inte statsrådet eller jag som ska vara de absolut bästa experterna. Vi är enbart politiker och ska i stället basera våra beslut på "bästa tillgängliga kunskap", som statsrådet så väl uttrycker det. Då kommer vi till en annan fråga, som inte handlar om vad vi har gjort eller sagt fram till nu utan om vad vi ska göra framgent. Politik bör ju handla mer om framtiden än om historien.

Det var som sagt Folkhälsomyndigheten som säkrade att kunskapen om det faktiska bruket av narkotika i Sverige förtydligades för regeringen. Detta gav tydligen regeringen en bättre möjlighet att lyssna och ta till sig av "bästa tillgängliga kunskap" om den sociala fördelningen av narkotikaanvändning. Det förstår jag att statsrådet uppskattar.

Fru talman! Det är dags att lyssna på Folkhälsomyndigheten än en gång. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att regeringen utreder den svenska narkotikapolitiken, inklusive den kriminalisering av eget bruk som infördes 1988 och som aldrig blivit utvärderad under de 33 år som den har existerat.

Socialutskottet har också beslutat att utreda den svenska narkotikapolitiken. Initiativet kom från Centerpartiet, som precis som övriga partier vill se att färre använder narkotika. Men vi vill också, och detta är oerhört viktigt, fru talman, se färre skadeverkningar hos dem som ändå använder narkotika trots att det är olagligt.

Fru talman! Jag ifrågasätter inte att narkotika ger skadeverkningar. Jag ifrågasätter däremot att vi ska fortsätta att acceptera de skadeverkningar som dagens narkotikapolitik kommer att fortsätta att leda till. Inte minst ifrågasätter jag att statsrådet och regeringen vägrar att undersöka om skadeverkningarna i form av bland annat europeiskt rekord i drogrelaterad död till någon del orsakas av den nuvarande narkotikapolitiken.

Sverige har som sagt den högsta narkotikadödligheten i Europa. Jag vill därför fråga statsrådet om det kan tänkas att det finns andra länder som har en bättre politik på området för att rädda liv. Om så är fallet, skulle statsrådet då vilja vara öppen för att utan förbehåll låta forskare undersöka hur "bästa tillgängliga kunskap" i andra länder ser ut när det kommer till att rädda livet på dem som har en beroendesjukdom? Vill statsrådet också ge sin syn på att Folkhälsomyndigheten faktiskt rekommenderar en utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk?

Fru talman! Jag tycker att den här interpellationen är viktig, liksom debatten och diskussionen, och jag vill ge en bakgrund till varför jag tycker att den är viktig.

Jag växte upp i Rågsved i södra Stockholm på 70-talet. Vid den tidpunkten var Rågsved präglat av narkotikamissbruk, kriminalitet och stor fattigdom. För ett par månader sedan åkte jag tillbaka till min hembygd och min barndoms Rågsved och kunde då konstatera att dagens Rågsved fortfarande är präglat av narkotikamissbruk, kriminalitet och stor fattigdom. Enda skillnaden är att man inte längre heter Larsson eller Svensson. Man heter Abdullah eller någonting annat, eftersom stadsdelen har ändrat etnisk karaktär. Men fattigdomen, knarket och kriminaliteten finns kvar.

Jag förstår att denna interpellation härrör från en diskussion om huruvida statsministern har lagt ansvaret för narkotikamissbruket på de välbärgade och att det är det som har retat upp interpellanten. Jag tror att vi behöver ha ännu mer kunskap på det här området.

Jag konstaterar att stadsdelarna Rågsved, Tensta och delar av Botkyrka präglas inte bara av fattigdom och kriminalitet utan också av att vara lamslagna av maffialigor, av människor som skjuter folk, som är en stor plåga för befolkningen i de stadsdelarna.

Vad är det som driver maffiorna som plågar människorna? Är det den starka köpkraften bland de bosatta i Rågsved som driver maffiorna? Eller kan det vara de som sitter på Stureplan och partyknarkar? Eller är det de som befinner sig i villorna i Lidingö och som har råd att handla narkotika till ett högt pris? Jag tror att det är de sistnämnda som driver maffiorna, som driver efterfrågan och som driver upp priserna på den typen av produkter.

Jag menar att när statsministern riktar krav mot de människorna måste de inse att det kan vara fint och kanske kul att använda narkotika på en krog på Stureplan, men det får effekter på skjutningarna i Sverige och otryggheten i den typen av bostadsområden. Den saken gör regeringen och statsministern rätt i att försöka påpeka.

Delar statsrådet den uppfattningen? Är det den kommersiella efterfrågan som driver fram de kriminella problem som narkotikahandeln för med sig? Är det så att välbärgades efterfrågan på narkotika kan ha en betydelse för skjutningar i Tensta och i Rågsved?

Herr talman! Jag tackar både interpellanten och Dag Larsson för engagemanget i frågan. Jag tycker verkligen frågan förtjänar detta.

Jag ska försöka beskriva skillnaden mellan de olika studierna. Det är klart att det spelar roll om man hänvisar till en studie som gjordes 2019 av Brå med ett Stockholmsperspektiv. De är inte jämförbara. Kortanalysen av rapporten från Brå är att den handlar om högstadie- och gymnasielever i Stockholms stad. Man belyser på uppdrag av Socialförvaltningen i Stockholm hur det såg ut med elevers eget bruk i grundskolans årskurs 9 och årskurs 2 på gymnasiet. Sedan finns CAN:s studie som är mycket mer omfattande och som kom så sent som i år. Det är klart att det är nya relevanta fakta, data och statistik att ta till sig.

Ett huvudresultat i Brås kortanalys var att ungdomar i Stockholmsområden med hög medelinkomst själva uppger att de i högre utsträckning brukar narkotika samtidigt som de mer sällan är misstänkta för narkotikabrott. För ungdomar i Stockholmsområden med låg medelinkomst var förhållandet det motsatta, det vill säga de var i större utsträckning misstänkta för narkotikabrott men brukade mindre.

Jag kan inte säga emot den analysen och studien som Brå gjorde, utan det ligger förstås något i den. Samtidigt finns det ett huvudresultat i studien från CAN som säger att det inte finns stöd för att det finns en specifik socioekonomisk grupp som bidrar till majoriteten av efterfrågan på narkotika i Sverige och därmed till den narkotikarelaterade brottsligheten. Men CAN:s studie visar också att grupper med lägre utbildning och lägre inkomst och de som står utanför arbetsmarknaden har en mer frekvent och därmed troligen en mer problematisk användning av narkotika jämfört med grupper med högre utbildning och inkomster eller som befinner sig i arbetslivet.

Samtidigt är jag väl medveten om de diskussioner som pågår. Det finns narkotika i hela samhället, och där kan det finnas ett bruk som kan döljas under ganska lång tid. Det är också därför som bland annat socialutskottet menar att det måste vara enklare och mer lättillgängligt att få den vård och behandling som man behöver för att kunna bryta ett beroende. Ibland blir man påkommen med beroendet man många gånger själv känner till.

Jag vill också skicka med lite nya fakta i målet - höll jag på att säga, men det var inte så jag menade. Socialstyrelsen kom så sent som i april 2021 med en rapport som visar att andelen av befolkningen som får eller som söker vård och stöd för narkotikarelaterade problem inom både socialtjänst och hälso- och sjukvård har ökat den senaste tioårsperioden. Inom hälso- och sjukvården är ökningen uppemot 40 procent. Det är en ökning som kan ha flera orsaker, men jag tycker att det är relevant och intressant att vi kan fördjupa oss i dem och se vad de beror på.

Jag fortsätter att hävda att vi har en narkotikapolitik i Sverige som bygger på erfarenhet och bästa tänkbara kunskap. Men det är klart att den hela tiden behöver följas upp.

Jag tänker att allt det arbete som bedrivs för att förebygga, gripa in tidigt och ha så låga trösklar som möjligt till vård och behandling är otroligt centralt. Det är också min uppfattning att det finns en samstämmig bild i riksdagens socialutskott av att det handlar om vård och behandling. Vi måste förstå att för ett missbruk, oavsett vilken bokstav i ANDTS det härrör från, måste man tidigt få den hjälp och det stöd man behöver och inte sällan behandling. Missbruket får förödande konsekvenser för den enskildes liv, för familj, anhöriga och för möjligheten att försörja sig själv och behålla sitt arbete.

Vi kan återkomma till frågan om Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter. Det finns förstås många som på olika sätt är experter. Det kan vara expertmyndigheter i frågor som handlar om ANDTS, inte minst narkotikapolitiken. Myndigheter menar att utvärdering ska ha fokus på folkhälsa, jämlik hälsa och sjukvård.

Herr talman! Jag ska försöka leva upp till Folkhälsomyndighetens uppmaningar i denna fråga, och jag hoppas att statsrådet gör likadant.

Jag tackar igen för svaret. Något jag gärna vill lyfta upp igen är att Centerpartiet och Socialdemokraterna delar målet om att så få som möjligt ska använda och missbruka droger. Men de som redan har en beroendesjukdom måste få den bästa behandlingen, och det måste vara fokus på skademinimering. Det viktigaste är inte att de slutar med droger även om de skulle vilja det, utan det viktigaste är att vi räddar liv och att de människorna har ett bra liv och inte skadas. Att alla slutar med droger är självklart bäst, men för dem som det inte är möjligt för är nollvision och kriminalisering inte ett stöd utan ett hinder.

Det är därför bra att ha de två målen samtidigt där man skiljer på bruk och missbruk. De som redan har ett missbruk ska få vård och stöd, och övriga ska förmås att inte bruka. Därför är det avgörande att narkotikapolitiken ser på dessa mål. Gör dagens politik det på ett bra sätt? Är det bästa för en människa som har en beroendesjukdom att vi betraktar den människan som kriminell? Eller är det bättre att säga att hon är sjuk? Jag tror att det bästa är att säga att hon är sjuk och behöver vård.

Om en person har en sjukdom, är det då inte rimligt att undersöka vad som kan göras för att minska barriärerna till hjälp? Är det bra att kriminalisera personen så att hon vet att samhället vill straffa henne för hennes sjukdom? Jag tror inte det.

Statsrådet var inne på att användningen av narkotika i Sverige ökar. Det har överraskat Noa, och användningen ökar i alla åldrar. Narkotikan är lättillgänglig i Sverige och används i all delar av samhället. Så är det redan nu med kriminaliseringen. Därför är det många som säger att vi inte ska kriminalisera de människor som har en beroendesjukdom. Vem är det som säger att man inte bör göra det? I mina ögon behöver det inte vara kontroversiellt att utvärdera en politik som har varit rådande i 30 år men som aldrig har utvärderats. Det anser inte heller Narkotikapolisföreningen, Folkhälsomyndigheten eller FN, men det anser statsrådet.

Statsrådet påpekade tidigare att hon är öppen för att utvärdera narkotikapolitiken baserat på det initiativ som har tagits i socialutskottet. Men, herr talman, att titta på ett hus för att se om det har byggts ordentligt men att vägra titta på om grunden för huset är stabil är inte ett bra sätt att utvärdera husets säkerhet, trygghet och funktion. Det är helt enkelt inte särskilt smart. Om man vill titta på om något funkar är grunden viktigast, och grunden för svensk narkotikapolitik är avkriminaliseringen. Därför måste man vara öppen för att kunna utvärdera den i samband med den utvärdering som ändå ska ske.

Statsrådet lyfter fram ord som jämställdhet och mänskliga rättigheter. Låt mig då påpeka att de som har beroendesjukdom och som använder narkotika i mycket större omfattning är prostituerade och lever på gatan. Är det jämställt och jämlikt? Jag anser inte det. Nyligen berättade en kvinna att hon hade blivit våldtagen men nekats ersättning därför att hon var drogpåverkad - på grund av dagens lagstiftning. Är det jämställt? Jag anser inte det.

Angående mänskliga rättigheter kan man säga att FN har påtalat att Sverige inte lever upp till de mänskliga rättigheterna på området. Amnesty International instämmer.

Om vi är överens om att bästa tillgängliga kunskap ska vara grunden för narkotikapolitiken, statsrådet, varför är det så viktigt att motarbeta att förutsättningslöst utreda vad denna kunskap visar om hur vi kan få fler ur sin beroendesjukdom?

Herr talman och fru statsråd! Jag träffar ibland en förening som heter Brukarföreningen Stockholm och som har sina lokaler strax söder om Globen i Stockholm. Det är en förening som gör fantastiska insatser för att hjälpa narkomaner och missbrukare - och de är dessutom modiga nog att föra en diskussion där de själva tar upp narkotikapolitik och annat.

När jag pratar med dem om alla möjliga saker och ting märker jag att vi ibland inte håller med varandra. De driver bland annat frågan om avkriminalisering, och där håller jag inte med. Men de säger också tydligt att det kanske största bekymret de har är bristen på vård. När en person blir motiverad och känner att det är dags att försöka göra någonting åt livssituationen ställer Region Stockholm inte upp med erforderlig missbrukarvård. Det skulle jag vilja höra några kommentarer kring från statsrådets sida.

Jag är glad över de insatser som regeringen har gjort när det gäller att utöka sprututbytesprogrammen. Jag vet att det har funnits ett stort motstånd i delar av Sverige, och jag tycker att det är rimligt och riktigt att inskränka det kommunala vetot och se till att det finns möjligheter att arbeta med detta. Jag tycker att man ska se till att det startas sprututbytesprogram i samtliga regioner i Sverige. Så är inte fallet i dag.

Jag är också glad och stolt över det regeringen har gjort när det gäller naloxon och hoppas att det kommer fler åtgärder på den punkten. Det räddar nämligen liv i största allmänhet.

Framför allt vill jag dock stödja den skepsis som jag vet att statsrådet känner gällande avkriminalisering. Som gammal Rågsvedsgrabb vet jag att kamraterna i min klass inte hade haft nytta av en avkriminalisering; det hade bara fått fler att gå in i haschmissbruk och därmed hamna på det sluttande planet ned mot narkotikamissbruk och elände.

Herr talman! Jag vill inleda med att säga inte minst till interpellanten att jag inte håller med om att avkriminalisering av eget bruk är själva kärnan i svensk narkotikapolitik. Jag menar att vi har en väldig bredd av insatser och ett förhållningssätt till narkotikapolitik som vi i grunden inte bör ändra på. Om frågan väldigt specifikt och enbart skulle handla om avkriminalisering vill jag dock ändå hänvisa till att justitieutskottet säkert har en hel del att säga om det, liksom även mina kollegor på den sidan. Det är nämligen en straffrättslig fråga.

Jag vill också säga att svensk narkotikapolitik inte handlar om att vi ska bura in så många vi kan. Det är inte så det ser ut. Bland annat kan en person faktiskt bli dömd till vård, vilket ibland kan vara det som krävs när denne inte tar ett eget initiativ. Det behöver man ändå ha med sig när man säger att man inte tycker att det borde vara kriminellt att enbart ha lite narkotika för eget bruk på fickan.

Folkhälsomyndigheten säger inte heller specifikt att den tycker att eget bruk ska avkriminaliseras, bara så att det är tydligt. Det finns heller ingen majoritet i riksdagens socialutskott som har riktat ett tillkännagivande om att avkriminalisera eget bruk, utan man vill göra en utvärdering.

Som jag sa i mitt svar delar jag uppfattningen att svensk narkotikapolitik absolut behöver utvärderas för att vi hela tiden ska lära oss mer. Samtidigt är det inte så att vi i avvaktan på stora utvärderingar inte följer kunskapsläget. Jag vill ändå motsätta mig den bilden.

Jag vill också säga att vi har en förhållandevis hög dödlighet. Det tror jag att alla är väldigt väl medvetna om. Jag tycker dock att man i sammanhanget ska säga att vi även har ett lågt bruk i Sverige. Det är inte så att Sverige sticker ut och har ett högt bruk. Vi ser visserligen att det ökar i vissa grupper och områden, men vi ska inte beskriva det som att vi i Sverige har ett högt bruk, en hög dödlighet och en skenande utveckling som är negativ. Vi belyser ju ibland våra grannländer, och faktum är att det finns ett högre bruk av narkotika där.

Att fundera över hur man får någon att inte börja är ett perspektiv man kan ha. Jag känner väldigt starkt för det, och det är också ingången i den ANDTS-proposition vi har lämnat till riskdagen. Vi har ett barn- och ungdomsperspektiv: Vilka signaler skickar man, och vilket förhållningssätt har man? Precis som Dag Larsson beskriver är frågan vad det gör gentemot unga människor som faktiskt är i ett läge där de hamnar på fel bana. Vad skickar man för signaler? Jag tycker inte att man ska underskatta det. Dessa frågor är inte alltid lätta att titta på i internationella jämförelser, för länder har förstås olika inställning, kultur och historia. Det finns mycket som påverkar detta.

När det gäller att få någon att sluta tror jag dock inte att framgångsvägen är att låsa in människor, utan det handlar om vård och behandling. Jag vill verkligen framhålla inte minst en av mina företrädare, Gabriel Wikström, som tog stora steg som inte hade tagits tidigare. Vi har nu ett naloxonprogram som har minskat dödligheten genom att man kan häva överdos, och det arbetet måste fortsätta. Jag tycker att det vore synd om straffrättsliga frågor som avkriminalisering av eget bruk skulle ta överhanden framför att vi lyckas med en framgångsrik vård och behandling. Det är nämligen de facto det som häver överdoser och räddar liv, även om det kanske inte alltid får någon att sluta.

Det gäller också sprututbyten, som det från början fanns ett veto på. Att det togs bort innebär att fler regioner nu har det, och en del har det på flera ställen. Det behöver förstås anpassas efter hur vården ser ut, hur regionen ser ut, hur stor den är och så vidare. Det finns några regioner kvar som jag verkligen hoppas närmar sig detta.

Jag vill också säga att jag inte tror att vi ska tala om narkotikapolitik som om det bara handlade om straffrättsliga bestämmelser eller hinder och gränser mellan olika huvudmän eller mellan kommuner och regioner. Detta handlar om alla människors lika värde. Det handlar om ett sätt att se på människor som inte har fått de bästa förutsättningarna. Jag vill bestämt hävda att det när vi talar om samsjuklighet och psykisk ohälsa kombinerat med drogmissbruk och beroende faktiskt inte alltid är så att samhället står med öppen famn och säger "Här kan du få den vård och behandling du behöver!". Detta tycker jag att vi ska adressera mycket mer än att bara göra det till en straffrättslig fråga.

Herr talman! Jag måste börja med att säga att jag håller med statsrådet. Det är ingen som säger att vi ska avkriminalisera. Det säger inte jag, och det säger inte Centerpartiet. Det vi säger är att det när vi talar om att utvärdera ett helt kunskapsområde är lite anmärkningsvärt att den minister som har ansvar för detta område aktivt går ut och säger att det är kunskap man inte vill ta till sig.

Forskare säger: "Att utesluta kriminaliseringen av narkotikabruk från den kommande utredningen vore ett allvarligt misstag som skulle låta viktiga frågor förbli obesvarade. Vi tvivlar dessutom på att några seriösa forskare kommer att vilja delta i en riggad utredning." Det är alltså Sveriges främsta forskare på området som säger så. Samtidigt säger Folkhälsomyndigheten att man måste utreda hela politiken och inte bara vissa delar den. Detta har som sagts inte utretts på över 30 år.

Allt vi ber om är att ministern inte utesluter möjligheten att titta på hur den nuvarande lagstiftningen påverkar utfallet av den svenska politiken. Om det finns en vägsträcka där många dör i trafiken är regeringen inte rädd för att titta på om fartgränserna kan behöva ändras eller om vägen ska byggas annorlunda. När vi har ett stort antal dödsskjutningar genomlyses hela rättspolitiken för att minska antalet offer. Varför kan man inte göra detsamma när det kommer till det faktum att vi har Europas högsta narkotikadödlighet? Då är man plötsligt ovillig att genomlysa hela politiken.

Vissa delar tittar man absolut på, men det finns också delar där man säger att man inte vill ta till sig kunskapen. Det är det som är anmärkningsvärt. Som socialminister och ansvarig för medborgarnas vård och hälsa anser statsrådet att den som har just den här sjukdomen ska pekas ut som kriminell, och vi får i dagsläget inte ifrågasätta det. Alla uppmaningar om att undersöka om det verkligen är det bästa sättet att hjälpa en person med beroendesjukdom avvisas. Det jag undrar är hur det blev så, herr talman.

Jag skulle därför vilja ställa en sista fråga till statsrådet: Varför är det så att kriminaliseringens bevarande är viktigare än att vi blir säkra på att vi ger den absolut bästa vården till och har den bästa politiken för dem som i dag dör av beroendesjukdomar?

Herr talman! Jag vill understryka att interpellationen, om den hade handlat specifikt om avkriminalisering av eget bruk, sannolikt inte hade landat hos mig utan hos min kollega på Justitiedepartementet, eftersom det är en straffrättslig fråga.

Jag vill också understryka att vård- och behandlingsfrågorna är otroligt relevanta att titta på när vi talar om att vi ska ha en narkotikapolitik som räddar liv. Vi har de senaste åren tagit steg som jag tycker att vi talar för lite om. Vi behöver följa upp och utvärdera dem, och jag vill bestämt hävda att vi ska fortsätta på den vägen. Det kan inte vara så att vi känner oss nöjda där vi är. När det gäller utvärderingen av svensk narkotikapolitik bereds den i Regeringskansliet, som jag sa i mitt svar. Vi kommer att återkomma med hur vi ska göra detta på bästa sätt. Vi ska naturligtvis titta och lära.

Eftersom interpellationen inte handlade specifikt om avkriminalisering av eget bruk tänker jag dock inte fördjupa mig ytterligare i det, utan jag konstaterar att det är en känslig fråga. Det skickar faktiskt signaler åt olika håll, vilket jag tror att Niels Paarup-Petersen är medveten om. Det är klart att det å ena sidan spelar roll och har betydelse för den som är fast i ett missbruk och å andra sidan skickar vissa signaler i vårt samhälle. Vi har en hållning som säger att vi vill vara restriktiva. Vi har en hög dödlighet, ja, men vi har också ett lägre bruk jämfört med många andra länder.

Det är inte bara en fråga om att titta på fakta och fråga experter, utan jag vill påstå att det finns en hel del frågor om vilket perspektiv man har. Ska man inte börja - hur ska man sluta?

Jag vill som socialminister ha fokus på vård och behandling och på hur vi kan lära av andra. Ibland nämns länder som gör väldigt många olika saker samtidigt, och vad som faktiskt är slutsatsen av det ena och av det andra är inte helt enkelt att se. Jag tror att vi ska erkänna att det finns en del politik i det här men att avkriminalisering är en fråga som inte minst är straffrättslig och som ligger hos justitieutskottet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.