Regeringens jämställdhetsarbete

Herr talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att säkerställa en rättvis arbetsmarknad mellan kvinnor och män. Ann-Christin Ahlberg har även frågat vilka initiativ jag avser att ta för att arbetslivet ska anpassas efter att småbarnsföräldrar, pappor och mammor, har ett gemensamt ansvar för barnen och att fler pappor tar ut föräldraledighet. Ett betydelsefullt medel för att minska utanförskapet är det jobbskatteavdrag som regeringen infört. Det är utformat så att det ska löna sig bättre att arbeta. Större delen av skattelättnaden tillfaller låg- och medelinkomsttagare där majoriteten av kvinnor återfinns. För att komma till rätta med lönegapet mellan könen krävs olika samverkande insatser. Regeringen har därför tagit fram en samlad och långsiktig strategi för att främja jämställdheten på arbetsmarknaden och i näringslivet. Strategin omfattar totalt över 60 olika åtgärder med syfte att bryta ojämställdheten. Den könsuppdelade arbetsmarknaden utgör en förklaring till skillnader i löner och heltidsanställningar. Regeringen har därför bland annat tillsatt två delegationer för att främja att fler ungdomar väljer utbildningar som leder till jobb inom områden som domineras av det andra könet. Det behövs fler kvinnor som företagare och fler kvinnor i ledande befattningar. Regeringen gör därför kraftfulla satsningar för att främja kvinnors företagande. Genom att satsa på mångfald inom vård- och omsorgssektorn skapas fler arbetsgivare i en kvinnodominerad bransch samt nya karriärvägar inom denna bransch. När det gäller lönebildningen är det enligt regeringens mening en fråga för arbetsmarknadens parter. Regeringen ska inte bestämma över lönesättningen. Avtal är att föredra framför lagstiftning, eftersom ett brett samförstånd mellan parterna skapar stabilitet och legitimitet åt träffade överenskommelser. Därutöver behövs ett bra regelverk som fastställer spelreglerna för lönebildningen. I detta ingår regler om bland annat förbud mot osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. I dag tar kvinnor ut en betydligt större andel av föräldraledigheten och tar i många fall ett större ansvar för omsorgen om barnen under uppväxten. Kvinnor har också i genomsnitt en lägre förvärvsfrekvens och lägre lön än män. Förutsättningarna för både kvinnor och män att ta ett aktivt och jämlikt ansvar för föräldraskapet bör förbättras utan att familjerna för den skull fråntas sitt självbestämmande. Genom skattereduktionen för hushållstjänster ökar möjligheten för både kvinnor och män att förena arbetsliv och familjeliv. Den jämställdhetsbonus som regeringen har infört förbättrar förutsättningarna för jämställdhet mellan kvinnor och män. Jämställdhetsbonusen ger föräldrar bättre ekonomiska möjligheter och incitament till att fördela föräldraledigheten mer jämlikt. På så sätt kan jämställdhetsbonusen bidra till att utöka kvinnors förvärvsfrekvens och motverka osakliga löneskillnader. En väl utbyggd föräldraförsäkring i kombination med jämställdhetsbonus skapar goda förutsättningar för både mammor och pappor att vara hemma med sina barn under den första tiden i deras barns liv och samtidigt behålla anknytningen till arbetsmarknaden.

Herr talman! Tack, ministern för svaret! Det är ett svar som ger anledning till lite fler frågor, som jag hoppas att Sven Otto Littorin kan besvara under den här interpellationsdebatten. Min första fråga är: Hur kan jobbskatteavdraget påverka jämställdhetsarbetet? Du har nämnt lite grann men ingenting som visar på hur det kan påverka jämställdhetsarbetet. Kan ministern också utveckla vad han menar med att man ska samverka för att minska lönegapet mellan kvinnor och män? Vi vet redan i dag att kvinnor har lägre lön än män. Och ju mer du har i inkomst desto mer får du av skattelättnader. Eftersom kvinnor har mindre än män är det redan rika män som har fått mer på bekostnad av kvinnor med låga löner, deltidsanställningar och mer otrygga anställningar. Särskilt kvinnor som är sjuka, arbetslösa, ensamstående med barn eller deltidsarbetande har fått betala ett oerhört högt pris med den här politiken, som gynnar männen. Ministern nämner också i svaret regeringens strategi för att främja jämställdheten på arbetsmarknaden. Trots att det är 68 punkter innehåller de inga konkreta förslag. Det mest konkreta är att man ska återkomma 2011. Rapporten borde egentligen heta: Regeringens strategi för hur vi tar från kvinnor och ger till män. För det är det som rapporten egentligen handlar om. Ministern nämner också i sitt svar att man kan satsa på mångfald inom vård och omsorg. Det innebär alltså fler privatiseringar. Privatisering av exempelvis äldreomsorgen har inte gett kvinnor vare sig bättre anställningsvillkor eller bättre löner utan mer deltider och delade turer och lägre lön. Låt mig ta ett levande exempel! För några veckor sedan träffade jag några kvinnor. De var uppsagda från sina tjänster på äldreboendet på grund av arbetsbrist. Men de återanställdes på samma tjänster med lägre lön och lägre sysselsättningsgrad. De vikarierade nämligen på sina egna vikariat, hur man nu kan göra det. Jag undrar hur man över huvud taget kan tycka att det är bra och hur arbetsgivaren kan göra detta. Men regelverken har ändrats, så att man numera får göra så. Arbetsuppgifterna var exakt desamma som tidigare. Men nu hade de fått lägre lön och lägre sysselsättningsgrad. Man kan ju fundera över varför det skulle klaras av snabbare. Jo, det är klart att bolaget skulle gå med vinst. Det är en vinst som varken gagnar de äldre eller de anställda eller Sverige. För jag antar att den vinsten går utomlands, eftersom det är ett utländskt bolag. Monica Green nämnde tidigare det som stod i senaste numret av Kommunalarbetaren. Mig veterligen finns det ingen arbetsplats där män jobbar där man mäter upp att toaletten ska ta 1 minut och 22 sekunder att städa, ett klassrum 5 minuter och 52 sekunder och en korridor 1 minut och 2 sekunder. Det är inte nog med att det ska gå snabbare och vara färre anställda. Det ska också bli lägre lön för dessa skolstäderskor. De fick alltså en lönesänkning på 1 000 till 2 000 kronor. Det är oerhört mycket pengar. Och det är en lägre sysselsättningsgrad och fler arbetsuppgifter. Det är så här det ser ut för väldigt många kvinnor på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag får nu chansen att hänga på Ann-Christin Ahlbergs intressanta interpellation. Att jobbskatteavdraget verkligen kan öka jämställdheten i hemmet har vi inte sett något bevis på under den tid som den borgerliga regeringen har styrt. Dessutom anknyter det här till kvinnors arbetsplatser. Och då handlar det om kvinnor i välfärden. 25 000 välfärdsarbetare har försvunnit under den här mandatperioden, och ni har själva räknat med att det kan bli upp till 60 000 välfärdsarbetare som försvinner. Det blir alltså ännu stressigare för dem som är kvar, och det blir sämre kvalitet för dem som är kvar. Det kommer i förlängningen att leda till det som vi pratade om nyss, nämligen förslitningar. Det innebär också en sämre arbetsmiljö för kvinnorna. De här kvinnorna fick sänkt lön när de fick en ny arbetsgivare. De ska städa lika mycket fast de är färre anställda. Det säger sig självt att de får en stressigare situation. Precis som Ann-Christin Ahlberg så tydligt beskrev ska de räkna sekunderna. Jag saknar svar från arbetsmarknadsministern när det gäller en arbetsmiljö värd namnet, en vision för arbetsmiljön, för både män och kvinnor, där man ska kunna jobba ända tills man blir 65 och där man ska kunna ha mikropauser, möjligheter till andhämtning och kanske utbildning. Det handlar om att på olika sätt ha ett arbete som ger livskvalitet och utveckling, för det är då man orkar med ett långt arbetsliv. Men under er tid i regeringen är det kvinnorna som har fått slita ut sina kroppar. Jag vill återgå till det här seriösa dokumentet, den överenskommelse som De rödgröna har gjort för att vi ska ha en bättre arbetsmiljö framöver. Om och när vi vinner valet ska vi genomföra det här. Det handlar om ökad kunskap om arbetsmiljö inom utbildningssystemet, om att man ska utreda för att få en bättre arbetsmiljö, om hur vi ska se till att vi får bort våld och hot och får en bättre psykosocial arbetsmiljö, om att vi ska ha en arbetsskadeförsäkring värd namnet och skyddsombud med stopprätt och så vidare. Allt det här säger Sven Otto Littorin är gammaldags. Och bara för att det är gammalt är det dåligt. Men jag kan påminna arbetsmarknadsministern om att det finns saker som är bra, även om de inte är nya. Det finns saker som vi faktiskt kan återgå till, till exempel trygghet, rättvisa och gemensamma lösningar. Det är en väldigt bra politik som vi skulle kunna använda oss av i det här landet och som ni tyvärr har gått ifrån. Kvinnorna i mitt exempel ville arbetsmarknadsministern inte veta av. Han påstod att det inte var hans ansvar. Ändå påstod han att de hade fått mer i plånboken. Det är en lögn, eftersom de tjänar mindre nu. De tjänar 1 000-2 000 kronor mindre nu, eftersom de har fått minskad arbetstid. De har inte fått mer i plånboken, och arbetsmarknadsministern bryr sig inte om dem över huvud taget.

Nu vill jag vara väldigt tydlig med att arbetsmiljöfrågorna avhandlades i den förra interpellationen. Den får gärna tas upp eller anknytas till, men det måste vara med jämställdhetsfokus, enligt riksdagsordningens regler. Nu är det en jämställdhetsinterpellation vi debatterar.

Herr talman! Låt oss konstatera att kvinnor tjänar mindre, äger mindre och styr mindre än män! Det är ett problem, eftersom vi undanröjer möjligheter för halva befolkningen på ett sätt som inte är vare sig rimligt eller bra. Det går sedan igen och cementerar en ordning. Ta till exempel dem som har garantipension i Sverige! Av dem är 80 procent kvinnor, som alltså även efter pensionsåldern tvingas leva på sina partner. Det är inte bra. Det är ur det perspektivet som jag tycker att man ska se jobbskatteavdraget som en pusselbit, inte den enda, för att se till att möjliggöra för många kvinnor att få det något lite bättre. 99 procent av löntagarna i Sverige har fått mer än 1 500 kronor per månad över, i sänkt skatt. Om man har en låg lön är det klart att skattesänkningen motsvarar en större del av lönen, det vill säga 1 500 kronor för en som tjänar 18 000 är procentuellt sett mer än 1 500 kronor för den som tjänar 35 000. Och eftersom vi vet att kvinnor i snitt har lägre löner betyder det mer för de kvinnorna. Men det är inte allt vi gör. Det behöver göras andra saker också. När det gäller mångfald i vård och omsorg, som Ann-Christin Ahlberg tog upp här i sin diskussion, är det trots allt så när vi tittar på olika typer av personalkooperativ eller privata arbetsgivare att de över lag har mer nöjda arbetstagare. De uppfattar arbetsmiljön som något bättre. Det bygger oftast på att man har mer möjligheter att påverka. Ofta när man gör arbetsmiljöundersökningar i till exempel kommuner och landsting tycker man där att det är för många nivåer, för svårt att påverka politiken och att det är för klåfingrigt, som man uttrycker det. Dessutom är det stora problemet med ofrivilliga deltidstjänster hos kommuner och landsting. Det är de största syndarna, vilket är rätt förvånansvärt, tycker jag. Om man är en stor arbetsgivare och har många medarbetare är det lättare att organisera arbetet på ett sådant sätt att man kan erbjuda heltid till dem som vill ha det. Små arbetsplatser har det lite svårare i det perspektivet. Det jag säger är en uppmaning till kommuner att bli bättre arbetsgivare när det gäller deltidsarbetslösheten. Det finns goda exempel. Nynäshamn, en kommun som är socialdemokratiskt styrd, erbjuder rätt till heltid. Linköping är en borgerligt styrd kommun som gör samma sak. Det visar att det går om man vill. När det gäller 1 minut och 22 sekunder för att skura en toalett och de löner som ni beskriver har SKL och Kommunal en del att prata om, uppenbarligen också i årets avtalsrörelse. Den typen av diskussioner måste föras mellan parterna. Slutsatsen är att om man tar en seriös diskussion om jämställdhet på våra arbetsplatser när det gäller villkor och annat tycker inte jag att det är rimligt att vi har den typen av ojämlika utfall i löner, ägande och styrande som vi faktiskt har. Det finns flera olika sätt på vilka man skulle kunna angripa den diskussionen. Ett är naturligtvis att vi har en diskrimineringslagstiftning i grunden, där vi har en sammanhållen diskrimineringsombudsman som har till uppgift att kartlägga. Många gånger är det inte bara diskriminering på en grund utan på flera. Det ska vi ha. Det är bra att det är på det sättet. Det är också en attitydfråga naturligtvis. Det handlar om att vi på olika vis gemensamt och tillsammans motverkar den typ av diskriminering som bygger på oförklarliga löneskillnader och annat som inte är rimligt. Det måste vi fortsätta att arbeta med. Sedan är det incitament som är viktiga. Om det lönar sig bättre att arbeta kommer det för den som tjänar lite att vara mer viktigt och bättre än för den som tjänar lite mer. Det är därför vi försöker rikta de här skattesänkningarna till dem som tjänar minst.

Herr talman! Något svar på hur jobbskatteavdraget ökar jämställdheten fick jag inte. Procent är inte detsamma som att få mer pengar i plånboken. Som jag sade tjänar kvinnor mindre än män. Då får män mer av detta än kvinnor. Då ökar skillnaden ännu mer i inkomst. Det är mer värt kanske för att man är i behov av mer pengar, men det handlar om hur vi värderar kvinnor. Vi värderar inte kvinnors arbetsinsats på samma sätt som mäns. Det är ju det problemet är. Vi socialdemokrater, Vänstern och Miljöpartiet hade tagit fram en handlingsplan för att jobba med jämställda löner. Den ville inte regeringen bereda. Den drog man tillbaka. Det hade säkert gjort att man kommit en bit på väg. Visst ska parterna sköta mycket, men en del av parten i den offentliga sektorn är vi själva, vi politiker. Vi har ett jättestort ansvar. Det lyser med sin frånvaro. Jag vet också att man kan vara mer nöjd på vissa privata ställen. Men man måste vara väl medveten om att vi inte har samma yttrandefrihet i den offentliga och den privata världen. Historien förtäljer kanske inte riktigt hela sanningen när man jobbar i den privata sektorn. Det handlar också om att kunna förena arbetsliv med familj. Barn behöver båda sina föräldrar. Jag tyckte också där att svaret på min interpellation var lite tunt. Jämställdhetsbonusen har inte slagit så väl ut, och den är väldigt krånglig. Jag måste fråga: Varför ska alltid män få mer betalt än kvinnor för att ta ansvar? Så är det även när man blir förälder. Det är så det blir med jämställdhetsbonusen. Det hade varit intressant om man hade vänt på det och kvinnor skulle fått mer betalt för att de tar sitt ansvar, både på jobbet och i hemmet. Då tror jag att något skulle hända. Vi som politiker måste våga påverka hur arbetsgivare och samhälle ska se på att både kvinnor och män blir föräldrar och att de båda har ett ansvar. Det tjänar alla på, inte minst barnen. De behöver både sin mamma och sin pappa. Vi måste ändra på att kvinnor diskrimineras när de blir föräldrar och män premieras när de blir föräldrar. Det borde ses från samhällets och arbetsgivarens håll som något positivt med gemensamt föräldraskap. Det är faktiskt framtidens arbetskraft. Hur kan hushållsnära tjänster hjälpa till med jämställdhetsarbetet? Kommer männen att ta större ansvar för hem och barn då? Vi tror att heltid för kvinnor och rättvisa löner är bra för jämställdhetsarbetet, både i hemmet och på jobbet. Hur blir det ett bättre jämställdhetsarbete utifrån den här skrivelsen med vårdnadsbidrag, en a-kassa som missgynnar kvinnor och ofrivilliga deltider? Det är ändå det som ni rapporterar om i skrivelsen som är en framgångssaga för att jämställd arbetsmarknad ska råda i Sverige.

Herr talman! Låt oss tala om just orättvisa på arbetsmarknaden. Det är det som Ann-Christin Ahlbergs interpellation handlar om. Det är att vi är ojämställda på arbetsmarknaden och det faktum att vi då eftersom det är så olika fördelat tar ut olika mycket av föräldraledigheten. Sven Otto Littorin har inte svarat särskilt ingående på hur han vill komma till rätta med det. Han säger att det är synd. Men ni har fört en politik som har förvärrat det. Klyftorna mellan män och kvinnor har ökat under den här mandatperioden. Ni har gynnat de rika männen framför de lågavlönade kvinnorna. Littorin beklagar att det är så utan att vilja göra något. Han hänvisar till att det är tråkigt att det är så. Det är till och med så att kvinnor med garantipension, säger Sven Otto Littorin, får en lägre pension än männen. Sedan börjar han prata om jobbskatteavdraget. Pensionärerna vill faktiskt minska skattegapet mellan löntagarna och dem som är pensionärer. Så jag vet inte vad det hade med det här svaret att göra. Ni har ju svikit även pensionärerna. Sedan har ni gett lite grann tillbaka, men ni vill inte minska skillnaden. Vi ska ha en rättvis arbetsmarknad som uppmuntrar kvinnor att utbilda sig. De ska få en bra arbetsmiljö, inte bli utslitna, ha möjlighet till en karriär och kunna orka hela arbetslivet. Ni har tyvärr förvärrat situationen för de här kvinnorna. Sven Otto Littorin hänvisar till att kommunerna är dåliga arbetsgivare. Det har inte blivit bättre för de kvinnor som jag tog upp i exemplet. När de fick en ny arbetsgivare fick de kortare arbetstid, lägre lön och en stressigare situation på sin arbetsplats. Så det hjälper inte att knoppa av, Littorin.

Herr talman! Jobbskatteavdraget gynnar främst den som tjänar lite. Det kommer främst kvinnor till del, eftersom de tjänar mindre än män i snitt. Vi måste sätta press på kommunerna att erbjuda heltid till den ofrivilligt deltidsarbetslösa. Det gör vi framför allt genom att visa på de förebilder som finns i både socialdemokratiskt och borgerligt styrda kommuner. För mig är egentligen inte organisationsformen det viktigaste, utan kvaliteten, både för den enskilda brukaren och för den enskilda arbetstagaren. Det måste vara det viktiga. Jag konstaterar naturligtvis att det finns både ris och ros, både i kommunerna och med andra huvudmän. Tittar man överlag är det trots allt så att enskilda arbetstagare uppfattar sig som mer rådande över sin egen arbetssituation när de har någon annan än kommunen som arbetsgivare. Detta är naturligtvis en uppmaning till kommunerna att bli bättre arbetsgivare, och det tycker jag att vi ska ta på stort allvar. Jag är också glad för att vi har ökat statsbidragen till kommunerna med knappt 30 miljarder. Det är bra, för det hjälper till i krishanteringen. Men det ger naturligtvis också bättre förutsättningar för kommunerna att kunna hantera en del av de frågeställningar vi diskuterar. När det gäller jämställdhetsbonusen är den, liksom föräldraförsäkringen, beroende av tidigare inkomst. På det sättet ger jag gärna Ann-Christin Ahlberg rätt: I grunden handlar det om att se till att vi får jämställda löner. Samma typ av arbete ska ge samma typ av lön, oavsett om man råkar vara man eller kvinna, svart, vit eller röd, gammal eller ung. Det måste vara grundförutsättningen. Det där är någonting som vi på olika vis alla har arbetat för under lång tid och som åtminstone arbetstagarparterna har arbetat för. Men av olika skäl ser det inte riktigt ut på det sättet, varken i samma jobb eller när man jämför manliga arbetstagare med kvinnliga arbetstagare. Det sistnämnda beror oftast på att man arbetar med lite olika saker. Det är fortfarande, tycker jag, för få män i vården och för få kvinnor i tekniska yrken. Därför blir det viktigt hur man lockar ungdomar in i olika utbildningar och hur man på Arbetsförmedlingen och annat visar på var framtidens jobb ska komma och så vidare så att man aktivt stöder den utveckling som leder till att vi får fler män till exempel i vården och fler kvinnor i tekniska yrken. Det tror jag är en god utveckling. Sedan är det naturligtvis så i grunden att det är tufft att vara småbarnsförälder. Det är tufft att försöka få ihop allt som ska fås ihop. Det gäller både jobbet, dagishämtning, städning och vad det nu kan vara. När vi pratar om avdraget för hushållsnära tjänster syftar det ju till att lyfta av en del av familjernas gemensamma börda för att på det sättet se till att man har möjligheter att bättre dela på arbetsuppgifterna. Jag vet att ni inte gillar detta, och jag tycker att det är synd, för jag tror att det ändå gör barnfamiljernas liv lite lättare. Jag måste slutligen säga att jag naturligtvis delar Ann-Christin Ahlbergs analys och grundläggande vision om ett jämställt arbetsliv med ett delat föräldraansvar. Det är dit vi vill på olika vis. Tyvärr har vi arbetat för detta under ganska många decennier, och det går alldeles för sakta. Det är naturligtvis bekymmersamt. Jag kan ändå konstatera att det ser bättre ut än det gjorde för fem år sedan. Det ser bättre ut än det gjorde för tio år sedan, men det går för sakta. Därför tycker jag att man måste vara aktiv i att se vilka typer av stöd i skattesystemet och andra funktioner som man kan bidra med för att detta ska förbättras. Det kan till exempel vara, om man tar utgångspunkten i de kommunalanställda, att se efter hur man kan erbjuda heltidstjänster på ett vettigare sätt eller hur man på olika vis kan se till att man blir bättre som arbetsgivare, alldeles oavsett om man råkar vara en kommun eller en privat aktör som arbetar inom samma arbetsområde.

Herr talman! Nu hoppas jag att jag kan få ställa en samvetsfråga till statsrådet Littorin. Jag undrar om ni inte håller er till sanningen eller om ni har brist på kunskap. Hur kan ni få det till att jobbskatteavdraget ökar möjligheten till att jämställdhetsarbetet går framåt? Eftersom vi vet att kvinnor som grupp tjänar mindre, och vi vet att män som grupp tjänar mer blir det ju mer till männen än till kvinnorna med jobbskatteavdraget. Det vet vi. Därför undrar jag: Håller ni er till sanningen eller är det okunskap? Jag kan bara ta mig själv som exempel. När jag jobbar på en förskola med den lön man har där får jag inte samma jobbskatteavdrag som jag har som riksdagsledamot, och jag kan i alla fall räkna på dessa siffror. Jag tycker också att vi politiker har ett jätteansvar att fixa det man kan fixa, och det kan vi i den offentliga sektorn. Det är fullständigt oacceptabelt att kvinnor får en sysselsättningsgrad på 68,235 procent. Jag vet inga män som har en sådan sysselsättningsgrad. Jag har inte fått svar på mina frågor om hur det blir ett bättre jämställdhetsarbete med jobbskatteavdraget, hushållsnära tjänster, vårdnadsbidrag, a-kassa och ofrivilliga deltider. Den gemensamma bördan för hem och familj vet vi att kvinnan tar i högre grad än männen. Vi vet också att när män får mer ledig tid gör de den tiden till sin egen, men när kvinnor får mer tid ger de den till den gemensamma bördan. Det talar all statistik för.

Herr talman! Procentuellt sett gynnar jobbskatteavdraget mest dem som tjänar lite. Återigen: 1 500 kronor är mer i procent av 18 000 kronor än av 35 000 kronor. Det är klart att eftersom fler kvinnor tjänar mindre så blir det mer i procent. Det tycker jag är det viktigaste. Man får mer över i procent helt enkelt. När det gäller hushållsnära tjänster är det så att om den gemensamma bördan minskar gynnar det kvinnor mest, eftersom de gör ett större arbete av den gemensamma familjehanteringen. Vi kan tycka vad vi vill om det, och jag vill gärna se till att det blir fler män som gör mer hemma, men varken Ann-Christin Ahlberg eller jag kan gå hem till enskilda familjer och peka och säga att du, Lennart, måste göra mer än du, Berit. Därför får vi försöka se till att med de incitament som vi kan påverka, nämligen avdragsmöjligheter, skattemöjligheter och annat, se till att vi försöker premiera dem som gör detta på ett mer jämställt sätt än annars. I grunden handlar det kanske mer om det faktum att kvinnor tjänar mindre, att de äger mindre och att de styr mindre än män. Då får vi försöka hitta de vägar som löser det på ett bättre sätt, och jag menar att en kombination av skatteförändringar i kombination med till exempel att se till att det blir fler kvinnor som startar företag, att det finns fler möjligheter till olika arbetsgivare som kan erbjuda anställning till den som så önskar egentligen är det som mest påverkar det slutliga utfallet av hur det ser ut i jämställdhetsarbetet. Jag ska inte skylla på någon annan, men parterna har ett ansvar för att följa upp att samma typ av arbete ger samma typ av lön. Det är nog många som behövs i det arbetet. Inte minst tror jag att det är viktigt att vi har en ordentlig diskussion om de här sakerna, för attitydförändringar är också viktiga. Därför var detta en bra diskussion.