Regeringens brottsofferpolitik

Fru talman! Sanna Backeskog har frågat justitieministern vilka åtgärder ministern avser att vidta för att stärka landets kvinnojourer och säkerställa att de fortsatt kan bedriva skyddade boenden och finnas där för landets brottsoffer. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.

Jag vill börja med att betona att regeringen värdesätter den viktiga verksamhet som kvinnojourerna bedriver när det gäller både brottsofferstödjande verksamhet och de skyddade boenden som vissa kvinnojourer bedriver.

När det gäller kvinno- och tjejjourernas brottsofferstödjande verksamhet avsätter regeringen medel till flera bidragsförordningar som de ideella organisationerna kan ansöka om medel från. En sådan bidragsförordning är statsbidraget till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet. Från och med 2026 har regeringen höjt den permanenta nivån till denna bidragsförordning från 165 miljoner till 185 miljoner kronor per år, vilket är den högsta permanenta nivån någonsin.

Regeringen är även mån om att kvinno- och tjejjourer fortsatt har förutsättningar att bedriva skyddat boende. Det är socialnämnden som ansvarar för att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende. Reformen om skyddat boende syftar till att förbättra skyddet för dem som är i behov av skyddat boende och till att stärka barnrättsperspektivet för barn som följer med en vårdnadshavare till ett sådant boende.

Regeringens utgångspunkt i detta sammanhang är den enskildes rätt till stöd, hjälp och skydd vid utsatthet för våld och andra övergrepp. Regeringen har tagit flera initiativ för att underlätta kommuners köp av insatsen skyddat boende från idéburna aktörer, till exempel genom uppdrag till Upphandlingsmyndigheten och ett tillfälligt statsbidrag för kvalitetshöjande åtgärder i skyddade boenden som drivs av ideella organisationer.

Avsikten är att i alla avseenden underlätta för de kvinno- och tjejjourer som vill bedriva skyddat boende. Det är dock upp till kommunerna själva att utforma sina upphandlingar och i slutändan välja vilka skyddade boenden de kan placera på.

Den här regeringen har växlat upp det förebyggande arbetet och avsätter mer medel till jämställdhetspolitiken än någon tidigare regering för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck. Under 2026 har regeringen öronmärkt 640 miljoner kronor för arbetet mot våld och förtryck inom jämställdhetspolitiken.

Sammantaget har regeringen under mandatperioden stärkt stödet till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet så att de ska kunna fortsätta ge stöd åt våldsutsatta. Regeringen har också vidtagit flera åtgärder för att underlätta för kvinnojourer att uppfylla de höjda kvalitetskraven och därigenom öka möjligheterna att få tillstånd att bedriva skyddat boende.

Fru talman! Tack till jämställdhetsministern för att du är här och debatterar denna viktiga fråga med mig, igen.

Till att börja med känner jag att jag tyvärr inte kan inleda det här anförandet på annat sätt än med att återigen konstatera att samhället fortfarande har alltför stora brister när det gäller att upptäcka och stoppa våldet mot kvinnor och barn. Återigen har vi fått läsa om fruktansvärda fall – totalt fem barn har nyligen utsatts för allvarliga mordförsök av sina pappor. I båda fallen har mammorna larmat och uttalat oro för barnen och över männens aggressiva, farliga beteenden. Tack och lov överlevde barnen, men de kommer att få leva med det livslånga traumat att en förälder har försökt ta deras liv och att veta att det hade kunnat stoppas innan de blev utsatta för det grova våldet.

Det är verkligen en skam för Sverige att kvinnors berättelser och oro för sina barn än i dag inte tas på allvar. Det är bottenlöst. Jag är helt övertygad om att jämställdhetsministern delar min frustration och ilska.

Fru talman! Denna interpellation hade jag ställt till justitieministern, för det är bara några veckor sedan jag hade möjlighet att diskutera skyddet för våldsutsatta kvinnor med jämställdhetsministern tack vare riksdagsledamoten Sofia Amlohs interpellation. Jag ställde då en fråga som jag aldrig fick svar på, men jag tänkte då att jag återkommer och försöker igen.

Kommunerna har under den här regeringen satts på svältdiet. Statsbidragen har inte kompenserat för inflationskrisen och kostnadsökningarna. Kostnader för lokaler, el, löner, inköp och pensionsavsättningar har ökat kraftigt. Samtidigt står socialtjänsterna inför en verklighet där nyrekryteringen av barn och unga till kriminella gäng har ökat med 700 procent, vilket såklart tar en del av kommunernas resurser.

Även för landets kvinnojourer har kostnadsökningarna märkts av tydligt, och det är många som inte har fått uppräkningar av sina bidrag. Därutöver har implementeringen av lagstiftningen om tillståndsplikt för skyddat boende fungerat katastrofalt dåligt, får man väl ändå lov att säga.

Nu står vi här, i en verklighet där allt färre kvinnor och barn placeras trots att behovet av skydd absolut inte har minskat. Dessutom har uppemot 40 av landets kvinnojoursdrivna skyddade boenden lagts ned eller gjorts vilande till följd av tillståndsplikten.

Samtidigt har regeringen faktiskt tagit viktiga steg när det gäller en annan verksamhet, den viktiga avhopparverksamheten för gängkriminella. Här samordnas skyddet nu bättre mellan polis och socialtjänst. När någon behöver hoppa av ett kriminellt gäng och behöver stöd och skydd kan kommunerna ersättas med uppemot 80 procent av sina placeringskostnader för en sådan avhoppare. Detta går att läsa på regeringens hemsida.

Jag gissar att man här ser behovet av ett delat ansvar mellan stat och kommun. Skydd från reella dödshot och behov av rehabilitering från ett liv i grovt våld kanske ses mer som en justitiefråga än en socialtjänstfråga.

Man ser det kanske som att det är en nationell angelägenhet att stoppa den systemhotande, fruktansvärda gängkriminaliteten. Det håller jag verkligen med om i så fall. Men borde det inte också vara en nationell angelägenhet att stoppa mäns våld mot kvinnor och barn?

Borde inte staten kunna ta ett större ansvar för just skyddet från livsfara och rehabilitering efter ett liv i grovt våld?

Fru talman! Stort tack, Sanna Backeskog, för interpellationen och för engagemanget i denna fråga! Jag delar fullt ut den frustration och ilska som Sanna Backeskog ger uttryck för och beskriver här. Det är en skam för Sverige att vi fortfarande läser om och tar del av dessa oerhört tragiska, fruktansvärda händelser, som vi nu har bevittnat ännu en gång.

Det här är, precis som Sanna Backeskog är inne på, ett stort samhällsproblem som vi behöver bemöta från flera nivåer och på flera plan. Problematiken är och har varit prioriterad från regeringens sida från dag ett. Arbetet består av några olika delar.

Först och främst är den omläggning som regeringen har gjort om att utgå från brottsoffrens perspektiv helt central och avgörande. Vi arbetar fortfarande med implementeringen av det synsättet. Här är lagstiftningsåtgärder, straffskärpningar och utökning av vissa regelverk och lagstiftningsområden centrala.

Jag ska nämna några delar, som också går in på det som ledamoten Sanna Backeskog redogör för. Det är sekretessförändringarna. Det är nu möjligt och enklare att dela information mellan olika myndigheter och olika instanser. Men vi ser fortfarande inte effekten av det fullt ut. Det går trögt. Regeringen trycker på för att kunskapen om att det är möjligt att dela information måste ut mycket tydligare.

Det är också angeläget att kommunerna själva engagerar sig i och prioriterar den frågan, så att man höjer kunskapsnivån om detta runt om i kommunerna. Stöd för kunskapshöjning i kommunerna är något som regeringen har prioriterat. Ett flertal myndigheter har i uppdrag att stötta genom såväl metodutveckling som kunskapsunderlag, så att kommunerna kan stå bättre rustade. Det handlar om att se och förstå de verktyg som möjliggjorts, exempelvis sekretessmöjligheterna, men också om att få till betydligt bättre samordning.

Nyligen lade jag fram en strategi – Frihet från våld, förtryck och utnyttjande – som rör två av de jämställdhetspolitiska delmålen: att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och utnyttjande i prostitution och människohandel ska upphöra samt att hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra, som är delmål 7.

I strategin pekas också en särskild struktur ut, just för att förbättra samordningen så att människor inte ska falla mellan stolarna – jag hatar verkligen det uttrycket. Vi ska se till att brottsoffren fångas upp, både barn och kvinnor, och att vi aldrig mer ska behöva läsa om sådana fruktansvärda händelser som vi har gjort den här veckan.

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Mitt parti står bakom de straffskärpningar som har gjorts. Förra mandatperioden skärpte vi en mängd straff på kvinnofridsområdet. Och det är våra utredningar som ligger till grund för många av straffskärpningarna men även andra regleringar. Till exempel har vi i civilutskottet tagit initiativ till en utredning gällande sekretess.

Det är bra att vi kan kroka arm i de här frågorna. Det ger också en långsiktighet över mandatperioder, oavsett regeringsställning. Det är nämligen otroligt viktigt att vi håller riktningen ute i landet när det gäller att med alla till buds stående medel stoppa mäns våld mot kvinnor.

Jag vill gå tillbaka till tillståndsplikten och att 40 skyddade boenden har lagts ned eller är vilande. Ja, kommunerna behöver mer kunskap. Och de behöver absolut mer resurser. Men det hjälper inte om det inte finns några skyddade boenden att placera kvinnorna och barnen på. Den här frågan gäller just kvinnojourernas skyddade boenden. Det är otroligt angeläget att de får finnas kvar.

Det var vi socialdemokrater som tillsatte utredningen om tillståndsplikt, för att öka likvärdigheten och kvaliteten. Här är vi överens. Vår utgångspunkt var att stärka framför allt barnens rättigheter i skyddat boende. Barn som bevittnat våld eller själva har utsatts för våld ska få stöd, rätt till traumabehandling och rätt till skolgång. De ska såklart också kunna placeras utan förövarens godkännande, när den som utgör ett hot samtidigt är barnens vårdnadshavare. Det var inte var fallet tidigare.

Det var också viktigt för oss att stänga ute oseriösa aktörer från skyddat boende.

När nuvarande regering lade fram sin proposition hade vi socialdemokrater en rad synpunkter. Vi varnade om underfinansiering och lyfte upp socialtjänstmedarbetares behov av utbildning och vägledning i den nya lagstiftningen. Vi varnade framför allt om marknadiseringen av skyddade boenden. De senaste årens haveri med HVB-hemmen är ett faktum, och vi vill inte att kvinnojourernas skyddade boenden ska gå samma väg. Det ska inte komma in oseriösa aktörer, där det kan finnas kriminella.

I vårt särskilda yttrande till propositionen skrev vi: ”De senaste decenniernas utveckling, där allt strängare krav har ställts på kommunerna när det gäller konkurrensutsättning enligt lagen om offentlig upphandling, har lett till en förskjutning mot principen om lägsta pris där civilsamhällesorganisationernas särskilda värde och betydelse varit svårare att premiera. … Vi är övertygade om att en marknadisering av skyddat boende, i likhet med den som finns inom HVB-hemmen, riskerar att skada såväl kvinnojourernas verksamhet som kvaliteten på de skyddade boendena.”

Vi krävde då och kräver fortfarande att all offentlig upphandling ska reserveras för idéburna organisationer, för att våldsutsatta kvinnor och barn inte ska behandlas som en vara på en marknad, inte vara till salu för lägsta peng.

Nu ser vi att vi är där. Sedan vi sist diskuterade frågan här i kammaren har Statskontoret släppt sin delrapport om reformen. De visar att de idéburna boendena har minskat med nära 60 procent. Det är inte en marginell justering. Det är en strukturell nedmontering av kvinnojourer.

Kvinnojourerna beskriver också att de tvingas lägga oproportionerligt mycket tid och resurser på administration, dokumentation och anpassning till ett väldigt komplext regelverk. Det är resurser som tidigare gick till stöd, skydd och trygghet men som nu binds upp i systemkrav.

Det är också viktigt att understryka att de som slås ut inte gör det för att de håller låg kvalitet utan för att de inte har de organisatoriska musklerna för att hantera tillståndsprocessen. Systemen gynnar aktörer med en stark administration, inte nödvändigtvis dem med mest kompetens kring våldsutsatta kvinnors behov. Det innebär att vi riskerar att förlora decennier av kunskap, erfarenhet och förtroende.

Jag vill alltså fråga jämställdhetsministern: Vilka åtgärder tänker regeringen vidta här och nu för att säkerställa att idéburna kvinnojourer och deras skyddade boenden inte slås ut utan att det faktiskt finns skyddade boenden i hela landet?

Fru talman! Tack, Sanna Backeskog, för frågan och inlägget! Jag instämmer i stort i mycket av det som Sanna Backeskog är inne på.

Det här är långsiktiga förändringar som vi också fortsatt behöver jobba oerhört långsiktigt med. Det var, precis som Sanna Backeskog säger, den tidigare regeringen som tog initiativ till tillståndsplikten. Det var oerhört välbehövligt.

Vi kommer från en historia där det fanns mycket att önska när det gäller problemen med stöd för kvinnor som är i behov av skyddat boende. Därför var det också oerhört viktigt att öka ordning och reda och därmed också höja kraven, så att en kvinna som är i behov av stöd i form av skyddat boende också ska få den kvalitet som hon har rätt till.

Statskontorets delredovisning rörande de här frågorna visar på en rad saker. Många av rekommendationerna handlar just om kommunernas möjligheter att tillvarata reformen. Regeringen gav tidigt också Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att stötta kommunerna för att de ska kunna prioritera idéburen verksamhet i sina upphandlingar.

Skyddat boende hör till kommunernas ansvarsområde, och det är oerhört viktigt att kommunerna själva också tar ansvar för upphandlingen och verksamheten fullt ut.

Det är helt centralt att vi nu kan jobba vidare med de rekommendationer som Statskontoret kommer med. Det är ett arbete som bereds. Statskontoret fortsätter också sin utvärdering av detta. Det är oerhört viktigt att vi också kan fortsätta följa de delarna.

Skyddat boende utgörs i dag av dels idéburen verksamhet runt om i Sverige, dels privata aktörer. Precis som ledamoten framhåller har den delen ökat och det pekar också Statskontoret på. En liten andel skyddat boende utgörs av kommunal verksamhet.

Vi måste se till att kommunerna prioriterar den idéburna verksamheten. Här har Sveriges kommuner alla möjligheter i världen att göra precis så som ledamoten Sanna Backeskog är inne på, alltså att prioritera den idéburna verksamheten i sina upphandlingar och möjliggöra för ideella aktörer att också ta del av det. Det finns mycket goda exempel runt om i landets kommuner.

Men detta är ändå inte ett synsätt som jag menar har anammats av Sveriges kommuner. De behöver ta det ansvaret i mycket större utsträckning än i dag. Det är ett ansvar som faller på kommunerna.

Fru talman! Jag har jättesvårt att förstå argumentationen. Hur ska kommunerna kunna prioritera kvinnojourernas skyddade boenden om de läggs ned på grund av regeringens tillståndsplikt? Jag förstår inte hur det går ihop. I mitt län Gävleborg har alla kvinnojoursdrivna skyddade boenden lagts ned eller lagts vilande sedan tillståndsplikten infördes. Då finns det ingen motpart från kommunerna att jobba med längre.

Så här kan vi inte ha det. Det vi diskuterar är ju att lappa och laga ett system som i grunden är trasigt när vi har öppnat för en marknadisering av kvinnojourer. Det går jättefort att riva ner livsviktiga verksamheter, men det tar lång tid att bygga upp dem igen. Det tar tid att hitta engagerad ideell och kompetent personal med lång erfarenhet. Den tiden har vi inte. Allting visar på det – alla rapporter om kvinnor och barn som inte får det stöd och skydd som de behöver.

Polismyndigheten tog fram en rapport i april 2026 tillsammans med andra myndigheter. Där ser man tydligt att organiserad brottslighet har etablerat sig i välfärden och aktivt sökt sig till områden där privata aktörer tillåts. Här pekar man särskilt ut HVB-hem och skyddade boenden som stora riskområden.

Jag säger det igen: Kvinnojourer ska inte konkurrera på en marknad. Våldsutsatta ska inte vara föremål för ekonomisk vinning för någon. De ska ha stöd och skydd från engagerade, kompetenta människor med lång erfarenhet, där kunskapen finns om våldets dynamik i ett samhälle som inte är jämställt: Det handlar om makt och det handlar om kön, oavsett om det gäller kvinnor som är utsatta för våld i nära relation, prostitution och människohandel eller hedersrelaterat våld och förtryck.

Jag tycker att det är dags att visa större förtroende för kvinnojourernas kompetens och erfarenhet och säkerställa att tillståndsplikten kan implementeras på det sätt som det egentligen var tänkt.

Fru talman! Stort tack, ledamoten Sanna Backeskog, för inläggen och för engagemanget i de här frågorna. Det är frågor som vi måste fortsätta att ha högst på agendan. Vi måste fortsätta att skruva i de regelverk och strukturer som vi har för att få bukt med de misstag som har gjorts och de fall vi har sett där det inte fungerar.

Detta är ett brett område som rör flera olika delar. Jag har det största förtroende för den idéburna kvinnojoursrörelsen. Jag har sedan jag fick detta fina uppdrag utnyttjat möjligheten att besöka kvinnojourer så fort jag kommit åt. Det är en enorm kompetens och ett stort engagemang som jag möter där.

Jag är helt övertygad om att kommunerna kan prioritera idéburen verksamhet i sina upphandlingar i mycket större utsträckning än vad som sker nu. Man kan ta stöd och hjälp av Upphandlingsmyndigheten i mycket större utsträckning. Det är ett ansvar som kommunerna, som svarar för verksamheten, måste ta.

Från statens sida måste vi se till att regelverken är goda, att samverkan och resurser finns på plats och att vi kan fortsätta att utveckla reformen så att inga kvinnor och barn ska falla mellan stolarna igen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.