regeringens behandling av fängslade svenskar i utlandet

Fru talman! Cecilia Wigström har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta så att de svenska medborgarna Mehdi Muhammed Ghezali och Dawit Isaak, och svenska medborgare i allmänhet, får likvärdigt bistånd från Sverige för att skydda sina mänskliga rättigheter. Dessutom har Cecilia Wigström frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att den i Eritrea frihetsberövade journalisten Dawit Isaak ska släppas fri. Peter Althin har frågat mig vilken strategi jag har för att säkra elementära krav på rättssäkerhet för svenska medborgare som sitter fängslade utomlands samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att svenska medborgare ska känna rättstrygghet även utomlands. Jag har valt att besvara frågorna i ett sammanhang. Utgångspunkten i Cecilia Wigströms fråga är om svenska medborgare vars mänskliga rättigheter kränks i utlandet har samma rätt till stöd från den svenska regeringen. Självklart är det så. Däremot är det omöjligt att jämföra enskilda fall. Våra allmänna förbindelser och relationer med ett land påverkar naturligtvis också hur vi kan agera och vilka metoder som kan bedömas ge bäst resultat. Det kan till exempel finnas skillnader mellan hur man bäst kan undsätta och stödja svenskar som har drabbats av problem vid besök i sitt andra hemland och svenskar som har drabbats av problem vid besök i ett främmande land. Sverige har sedan journalisten Dawit Isaak fängslades på olika sätt verkat för att få tillstånd att besöka honom. Vi har också regelbundet och på olika nivåer framfört vår syn att en rättegång omedelbart bör inledas, alternativt att Isaak släpps fri. Jag hade nyligen själv ett samtal med den eritreanske utrikesministern. Jag framförde med kraft att vi anser situationen vad gäller Isaak är oacceptabel samt upprepade våra krav att få mer information om hans tillstånd och möjlighet att omedelbart få träffa honom. Min eritreanske kollega gjorde emellertid inga utfästelser. Den lista som Cecilia Wigström har ställt samman över åtgärder som regeringen har vidtagit är inte fullständig. Alla åtgärder kan inte heller rapporteras av hänsyn till de drabbade personerna. Jag kan bara försäkra Cecilia Wigström att jag helt och fullt delar synen att vi måste göra allt som står i vår makt för att nå resultat så att Dawit Isaak kan återförenas med sin familj. Sverige har vid flera tillfällen tagit upp frågan om hela gruppen av fängslade journalister, och specifikt Dawit Isaaks situation, i EU-kretsen - både lokalt i Asmara och i Bryssel. EU-kretsen i Asmara har också ställt samman en lista över medborgare i olika EU-länder som har frihetsberövats i Eritrea. Denna lista har vid flera tillfällen diskuterats med eritreanska myndigheter. EU har också framfört démarcher till Eritrea om MR-läget och den politiska utvecklingen. Jag avser att fortsätta att ta upp frågan med mina kolleger i EU-kretsen, och därmed öka påtryckningarna på Eritrea. När det gäller Ghezali har vi alltsedan vi informerades om att han förts till den amerikanska militärbasen Guantánamo på Kuba varit i kontinuerlig kontakt med de amerikanska myndigheterna i detta ärende. Frågan har tagits upp vid så gott som varje bilateralt möte, också på hög nivå. Mot bakgrund av att regeringen anser att Ghezali hålls frihetsberövad i strid med internationell rätt, har vi krävt hans omedelbara frigivande. Detta krav upprepades när jag diskuterade ärendet vid ett möte nyligen med min amerikanske kollega Colin Powell. Våra diskussioner med amerikanarna fortsätter och så sent som förra veckan togs ärendet upp i samband med att UD:s kabinettssekreterare besökte Washington. Vad beträffar Peter Althins frågor konstaterar han att arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna ska vara en prioriterad uppgift för svensk utrikespolitik och genomsyra alla delar av utrikespolitiken. Detta är helt riktigt. Mänskliga rättigheter är en central fråga i svensk utrikespolitik. Sverige bedriver ständigt och i olika sammanhang ett arbete för att påverka och flytta fram positionerna när det gäller mänskliga rättigheter. I detta arbete prioriterar vi frågor som är relaterade till rättssäkerhet. Det är framför allt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som innehåller bindande åtaganden för stater på rättssäkerhetsområdet. Sverige följer noga staters efterlevnad av sina åtaganden och avstår inte från att påtala brister i den mån de förekommer. De stater som inte har ratificerat konventionen uppmanar vi att göra det, och vi erbjuder dessutom - genom framför allt FN - stöd med förberedelser inför en anslutning, liksom stöd med genomförandet av konventionens föreskrifter. Som jag ser det är detta det viktigaste svaret på frågan. Det ständigt pågående arbetet för mänskliga rättigheter är av central betydelse för att förbättra rättssäkerheten för svenskar som blir gripna av polis, ställs inför rätta eller sätts i fängelse i andra länder. Det är vidare mycket angeläget för Sverige att FN:s egna beslut, liksom genomförandet av dessa, vilar på en solid rättslig grund. I den mån besluten direkt påverkar individer, vilket till exempel är fallet vid vissa internationella sanktioner, har Sverige agerat kraftfullt för att tillse att respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls samt för att förstärka rättssäkerheten för den enskilde. Sverige har drivit och fortsätter att driva dessa frågor både i FN och i EU. Så anordnade vi den 24 november 2003, tillsammans med Tyskland, ett välbesökt seminarium i New York om hur man kan förbättra rättssäkerheten för individer och enheter som anklagas för samröre med terrorism. Regeringskansliet kan också bistå enskilda vid kontakter med internationella organisationer eller utländska myndigheter. Att ge hjälp och stöd till enskilda som råkat i svårigheter i främmande land är något som våra ambassader och konsulat dagligen gör i sitt arbete. Ekonomiskt bistånd till försvarsadvokat kan lämnas enligt lagen om konsulärt ekonomiskt bistånd. Sådan hjälp kan vara av stor betydelse i många fall, och det är ett grannlaga arbete som ambassaderna och konsulaten hjälper till med. Men det avgör inte grundförutsättningarna för att svenskar - eller andra - ska kunna få en rättvis rättegång och en rättssäker behandling i ett visst land. Den frågan hänger ihop med frågor om demokratisering, stöd till uppbyggnad av demokratiska samhällsstrukturer och kamp mot korruption. Det är något som vi i första hand kan påverka med det generella politiska arbete som vi bedriver internationellt.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Jag vill också konstatera två saker. För det första är det givetvis Eritrea som är den stora boven i det här dramat, som har hållit Dawit Isaak fängslad utan rättegång i drygt två års tid. För det andra vill jag göra klart att jag inte tycker att regeringen borde ha gjort mindre för Ghezali utan tvärtom. Det min interpellation handlar om är regeringens agerande för att bistå svenske Dawit Isaak samt hur andra svenska medborgare i framtiden ska säkras ett likvärdigt bistånd från Sverige, så att inte fler drabbas av den passivitet från regeringens sida som Dawit Isaak har drabbats av. Utrikesministern säger i sitt svar att det är en självklarhet att alla svenska medborgare vars mänskliga rättigheter kränks ska ha rätt till samma stöd från den svenska regeringen. Men i samma andetag säger hon också att Sveriges relationer med ett land i förlängningen påverkar vilken hjälp en person kan få. Om man resonerar så kan inte alla svenska medborgare få samma hjälp. Om utrikesministern menar allvar med att alla ska få likvärdig hjälp borde Utrikesdepartementet utarbeta riktlinjer så att man har en beredskap att agera i sådana här fall och så att man inte agerar slumpmässigt och styrt av mediebevakning och uppmärksamhet. Min fråga till utrikesministern är om hon är beredd att verka för sådana riktlinjer. Visst har vi olika relationer med Eritrea och USA. Men det hindrar inte Sverige från att lägga lika mycket tid och kraft på båda fallen. Sverige har inte agerat lika kraftfullt för Dawit Isaak som man har gjort för Ghezali. Jag har tittat på KU:s granskningsärende från i våras och fem skriftliga frågor. Det framkommer tydligt att man för Ghezali har gjort ungefär 35 insatser under ett års tid. För Dawit Isaak har man gjort sex insatser under ett och ett halvt års tid. Utrikesministern säger i svaret att UD har gjort mer för Dawit men att man inte kan redogöra för detta offentligt. Om detta är fallet så är det märkligt att det inte har nämnts i de svar som riksdagen har fått. Att saker och ting har skett men inte kan offentliggöras har inte stått i något av de svar som har getts till riksdagen. Det är inte bara i kvantitet som regeringen har agerat mindre kraftfullt när det gäller Isaak. Man har betydligt snabbare fört upp Ghezalis fall på politisk nivå. Redan efter fyra månader agerade utrikesministern för Ghezali. När det gäller Dawit Isaak tog det statssekreteraren ett och ett halvt år innan något gjordes, och utrikesministern agerade för första gången i november i år. Jag kan konstatera att regeringen har intensifierat sitt arbete för Isaak. Men fortfarande återstår mycket för att säkerställa att han får likvärdig hjälp. Jag har i interpellationen frågat vad utrikesministern tänker göra för att hjälpa Dawit Isaak. Jag är ytterst besviken på svaret. Jag tycker att det är luftigt och inte handlingskraftigt. Det är bra att utrikesministern vill göra allt möjligt. Men det enda som utrikesministern anger att hon tänker göra är att ta upp ärendet i EU-kretsen. Det här handlar om en svensk medborgare vars liv är i fara! Jag undrar: Vilka åtgärder tänker utrikesministern vidta inom EU? Inte ett ord nämner utrikesministern om Sveriges bilaterala relationer med Eritrea. I september förra året kallade UD:s kabinettssekreterare upp den amerikanska ambassadören. Det är dags att kalla upp också den eritreanska ambassadören på motsvarande sätt, så att kristallkronorna kommer i gungning även på Eritreas ambassad. En annan sak som utrikesministern också skulle kunna göra bilateralt är att åka till Eritrea och på plats ta upp hans fall och på det sättet markera hur otroligt viktig Dawit Isaak är, precis som utrikesministern har agerat för Ghezali i USA.

Fru talman! Jag börjar med att tacka utrikesministern för svaret och vill inleda med att säga att jag är ganska nöjd. Det kan kanske vara ovanligt i sådana här sammanhang. För mig och Kristdemokraterna är arbetet med att främja de mänskliga rättigheterna en prioriterad uppgift för svensk utrikespolitik. Den ska genomsyra hela utrikespolitiken. I det svar jag har fått av utrikesministern är det, som jag har uppfattat det, regeringens inställning också. Det tycker jag är en bra utgångspunkt. Det är också viktigt att regeringen verkar för att alla svenska medborgare som är frihetsberövade inte bara får en rättvis rättegång utan också blir rättvist behandlade i lägen där de inte får någon rättegång. Det förutsätter att man genom ett hårt arbete för de mänskliga rättigheterna förbättrar rättssäkerheten. Rättssäkerhet är inte bara ett begrepp utan vilar ofta på internationell lagstiftning inom folkrätten. Det finns ett problem när en svensk medborgare blir frihetsberövad i en annan demokratisk stat. Om det landet gör en annan tolkning av folkrätten och den internationella rätten, hur går då regeringen till väga? Det är min fråga: Vad har regeringen och utrikesministern för strategi i det läget, när det andra landet gör en annan tolkning av folkrätten? Jag ska återkomma med synpunkter. Jag ska bara säga det som utrikesministern möjligen känner till, att jag i dag har träffat den amerikanska ambassadören. Jag återkommer till det. Vad jag vill ha svar på är vad man har för strategi. Vad har man för redskap för att få en likartad tolkning av folkrätten? Annars blir rättssäkerhetsbegreppet rätt lösligt och inte användbart. Det skulle jag vilja ha ett svar på inledningsvis.

Fru talman! Cecilia Wigström säger att vi har visat passivitet i ärendet Dawit Isaak, och det måste jag faktiskt protestera mot. Passivitet har det verkligen inte varit fråga om. Och att vi skulle ha reagerat först långt efter att vi hade fått veta att han var i fångenskap är inte sant. Eftersom han har dubbelt medborgarskap fick vi inte information om att han var tillfångatagen förrän hans hustru upplyste oss om det, och då reagerade vi genast. Problemet med honom i förhållande till andra ärenden - han är inte ensam om den här problematiken vill jag understryka - är det problem vi har med att vi i Sverige accepterar dubbelt medborgarskap. Det gör man inte i alla länder. Eritrea erkänner inte dubbelt medborgarskap. Eftersom man inte kan resa in i landet på annat sätt än genom att uppvisa sitt eritreanska pass och ansöka om att få verka där, i det här fallet som journalist, med hänvisning till att man är eritrean åberopas detta av de eritreanska myndigheterna som ett bevis för att han är eritreansk medborgare, och de accepterar inte att vi hävdar att han är svensk medborgare. Detta är grunden för de svårigheter vi har att komma längre i ärendet än vi har gjort. Och vi har inte kommit någonstans egentligen, det måste jag erkänna. Detta är ett stort problem. Det hänger samman med problematiken att inte alla länder erkänner dubbla medborgarskap. Vi fortsätter att hävda att han är svensk medborgare, att vi har rättigheter och att vi vill få information och besöka honom. Vi vill sätta press på Eritrea. Det är därför vi samarbetar med EU-länderna. Det har naturligtvis betydelse om alla EU-länder agerar likartat i den här situationen. Frågan ställdes om vi på plats har försökt att göra någonting. Självklart. Vi har gått så långt att vi har bytt vår representation i Eritrea från att komma från Etiopien till att vara en ambassadör stationerad i Stockholm. Därigenom har han möjligheten att på plats kunna begära att få besöka den person som vi hävdar är en svensk medborgare. Vi får se hur det går. Den nye ambassadören har ännu inte fått alla formaliteter i ordning, men så fort han har det kommer han att åka ned och försöka att på plats göra det som vi inte har lyckats åstadkomma härifrån. När det gäller Peter Althins fråga om vad vi gör när det finns olika tolkningar av folkrätten vill jag säga att vi naturligtvis måste arbeta för att vidareutveckla folkrätten materiellt men också synen på det existerande regelverket. Den idé som vi senast tänkt oss att vi ska genomföra är att samla de folkrättsexperter som finns till ett seminarium och diskutera den här frågan. I det här fallet är det naturligtvis särskilt intressant att även fånga upp folkrättsexperter i USA. Det är nog ett sätt att komma framåt, att helt enkelt försöka få dem som kan folkrätten och kan göra tolkningar av den att argumentera kring den. Det är också ett sätt att helt enkelt utveckla folkrätten. Det är ju ett rättsområde som befinner sig i ständig förändring och där bland annat just ett seminarium kring frågeställningarna skulle kunna ge underlag för en fortsatt politisk diskussion som så småningom kan leda till större enighet i de frågorna.

Fru talman! Jag har inte alls hävdat att UD har reagerat saktfärdigt. Man reagerade snabbt så fort man fick vetskap om att Dawit hade fängslats. Det stämmer. Det jag reagerar över är att man agerat på en mycket lägre nivå när det gäller Dawit Isaak - det har varit en honorärkonsul i Eritrea - än i fallet Ghezali som snabbt förts upp på högre politisk nivå. Man har agerat oftare i fallet Ghezali. Så det är definitivt en mycket starkare passivitet från regeringens sida när det gäller Dawit Isaak. Jag är medveten om att relationerna med Eritrea är problematiska. Man vill i Eritrea inte erkänna hans dubbla medborgarskap. Men det i sig kan inte ursäkta att regeringen inte har gjort mer. Vi har Eritreas ambassad på plats. Varför har man inte kallat upp Eritreas ambassadör? Jag hade hoppats att utrikesministern i svaret skulle ha nämnt detta som ett handlingsalternativ: vi ämnar kalla upp Eritreas ambassadör till UD. Är utrikesministern beredd att göra detta framöver? En annan sak som utrikesministern kunde göra är att själv, på högsta politiska nivå, som utrikesminister åka till Eritrea och på plats markera vikten av att Dawit Isaak släpps fri. Det kan inte vara så svårt att vid någon långresa ned till Afrika också stanna till i Eritrea och göra en markering. Sedan frågade jag utrikesministern, utöver vad hon tänker göra bilateralt, vad hon tänker göra inom EU. EU ger i dag 97 miljoner euro till Eritrea på fem år. Det mesta av det biståndet går till rehabilitering efter kriget och demobilisering. Nästan ingenting går till demokratisering. Enligt den lista över olika projekt som jag har sett utdrag av innebär det stöd till handelsministeriet, stöd till dammprojekt, infrastruktur och energi, det vill säga en mängd offentliga projekt som presidenten kan ta åt sig äran av. Jag tycker som folkpartist att det är självklart att vi ska villkora biståndet till Eritrea. Det ska bara gå till stater som har en demokratisk reformprocess i gång, och det har inte Eritrea. Tvärtom. Är utrikesministern beredd att inom EU verka för att biståndet till Eritrea stoppas, så att det inte går till staten utan snarare går via folkrörelser och enskilda organisationer? Det vore en konkret åtgärd jag skulle vilja se utrikesministern driva i EU. En annan sak som jag har tagit upp i interpellationen gäller att Dawit Isaak enligt ett TT-telegram har tagits bort från UD:s lista över frihetsberövade svenskar i mars i år. Jag nämnde detta i min interpellation, men jag har i svaret inte fått besked från utrikesministern att det var ett misstag av TT och att Dawit Isaak fortfarande finns kvar på UD:s lista över frihetsberövade svenskar. Det skulle jag också vilja få en bekräftelse av. Det vore bra att veta att han inte har fallit bort från den listan. Men, som sagt, besked vill jag ha om vad utrikesministern tänker göra bilateralt och vad utrikesministern tänker göra inom EU.

Fru talman! Rättssäkerhet innebär bland annat förutsebarhet. Om vi går till den svenska lagstiftningen ska man med ganska hygglig förutsebarhet kunna räkna ut vad som ska hända vid ett visst handlande. Det är det vi kallar för rättssäkerhet eller rättstrygghet. Om man har en annan tolkning i andra länder kommer rättssäkerheten eller rättstryggheten, som jag tar upp i min fjärde sats i interpellationen - "Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att svenska medborgare ska känna rättstrygghet även i andra länder än Sverige?" - på undantag. Jag sade tidigare att jag träffade den amerikanske ambassadören i hans residens tidigare på förmiddagen tillsammans med representanter för alla riksdagspartier, tror jag. Vi hade en diskussion om folkrätten. På diplomatiskt språk tror jag att man kallar det för en uppriktig diskussion. Jag är inte så insatt i detta, men jag tror att det är en riktig beskrivning. Men det som framgick klart och entydigt var, för att ta fallet Ghezali, som har nämnts här, att amerikanarna och svenskarna har en fullständigt olikartad syn på det. Det var ett synsätt kan jag säga till utrikesministern som inte hade gått fram till mig tidigare på samma sätt. Man ligger långt ifrån varandra. Då är jag tillbaka där jag ställde frågan: Hur ska man lösa detta med diplomatiska redskap om man ligger så långt ifrån varandra? Ett bra initiativ är naturligtvis tanken på det seminarium som möjligen fördes fram vid vårt möte hos utrikesministern. Jag lägger inte någon vikt vid vem som kom fram med idén, det har mindre betydelse, men frågan blir: Varför först nu? På torsdag har Ghezali suttit frihetsberövad i två år. Varför just då? Finns det ytterligare några redskap, diplomatiska eller andra, som kan verka så att det blir en likartad tolkning av folkrätten? Det tror jag nu med en viss mindre optimism kan lösa problemet med den svenske medborgaren. Har man några andra förslag för att komma snabbare fram till en tolkning som är gemensam med amerikanarnas, så att vi får ett slut på den svenske medborgarens problem?

Fru talman! Självfallet har Eritreas ambassadör blivit uppkallad till UD för att diskutera den här frågan och en rad andra frågor. När det gäller biståndet till Eritrea har det stoppats. När det politiska klimatet i Eritrea hårdnade och blev repressivt beslöt regeringen att fasa ut det svenska bilaterala utvecklingssamarbetet. Det vi har kvar är humanitärt stöd via FN-systemet på grund av livsmedelskrisen. Huruvida personen i fråga finns kvar på UD:s lista över frihetsberövade svenskar: Ja, självfallet finns han kvar på den listan. Det finns dessutom en speciell lista upprättad inom UD där man sätter upp de länder som vi måste särskilt bevaka och hantera med avseende på mänskliga rättigheter. På den listan har också Eritrea blivit uppfört. När det gäller hur vi ska kunna komma fram för att få en större enhetlighet mellan USA och Sverige i tolkningen av folkrätten tror jag inte att det finns några snabba vägar att ta. Det pågår naturligtvis en ständig sådan diskussion och en utveckling av den frågan. Det sker inte på politisk nivå i första hand utan på akademisk nivå. Det är en diskussion som ständigt pågår mellan forskare. Den har en rättspolitisk karaktär. Den har haft betydelse för utvecklingen så här långt, och den kan givetvis uppmuntras att fortsätta. Det sker på olika sätt. Idén med ett seminarium direkt utifrån en konkret politisk situation är lite ny, och den kan möjligtvis också ses som ett sätt att snabba på den annars normala utveckling som sker via att de som arbetar med folkrätt i olika organ i olika sammanhang för den diskussionen. Jag hoppas att det kan visa sig vara ett litet sätt att stimulera utvecklingen i den här frågan och föra upp den på en lite tydligare politisk nivå.

Fru talman! Ambassadören har varit uppe på UD och diskuterat frågan, men det var i samband med andra ärenden. När jag pratade med Folke Löfgren, vår ambassadör i Eritrea, den 18 november i år hade han innan dess inte varit uppkallad på det sätt som ni kallade upp den amerikanske ambassadören. Det är bra att Sverige har fasat ut sitt bistånd. Min fråga gällde vad utrikesministern tänker göra med EU:s bistånd. Jag skulle också vilja se att EU:s bistånd fasades ut och inte gick till staten i Eritrea. Jag vore tacksam om jag kunde få ett besked på den punkten i det inlägg som utrikesministern har kvar. Jag frågade också utrikesministern, och skulle vilja ha ett svar i den sista rundan, om hon är beredd att i framtiden kalla upp ambassadören och om hon är beredd att resa till Eritrea för att på plats ta upp Dawit Isaaks fall. En annan fråga som jag inte fick svar på som jag ställde i den första rundan gällde en handlingsplan, en beredskap inom UD att skydda svenskars mänskliga rättigheter. Jag får en känsla av att det är medieblåslampan som har lett till att regeringen har agerat så pass mycket som man har gjort i Ghezalis fall, medan Isaak, som det inte har skrivits nästan någonting om, har fått så lite hjälp. Det här bör undvikas i framtiden. UD bör ta fram en handlingsplan. Är utrikesministern beredd att verka för detta? Persson skryter ofta om hur mycket Sverige har gjort för Kubasvensken jämfört med vad andra EU-länder har gjort. Men det är tydligt att regeringen inte kan känna samma stolthet över vad man har gjort för Dawit Isaak. Jag hoppas att utrikesministern ändrar på detta. Det är dags att se till att regeringen också kan känna stolthet över att man har hjälpt Dawit Isaak.

Fru talman! Jag vill använda de sista minuterna åt att bara säga till utrikesministern att det tog ungefär ett år från det att Ghezali frihetsberövades till dess regeringen framställde yrkandet att han skulle frisläppas. Jag utgår från att man under den tiden väldigt noggrant på Regeringskansliet eller Utrikesdepartementet själv gjorde en bedömning om det fanns underlag för den begäran. Otåligheten är en av mina mer framträdande karaktärsdrag, och jag tycker att det tog väldigt lång tid. Nu har det gått ytterligare ett år. Avslutningsvis vill jag säga följande. Amerikanerna som vi träffade verkade mycket intresserade av detta seminarium och ville också gärna delta om de fick en inbjudan. Jag tog mig friheten att säga att jag utgick från att de skulle få det. Jag hoppas att man kan ordna det ganska snabbt. Min önskan är nu att man ligger på. Det ska inte vara ett hot, utan snarare ett uttryck för min otålighet, att gruppen och jag kommer att ligga på Utrikesdepartementet i fortsättningen också, även regeringen som sådan, för att man verkligen ska sätta fart på det här. Det är viktigt för Ghezali, men också för alla andra svenskar som kan hamna i likartade situationer, att man vet var man har regeringen, vet vilken kraft regeringen sätter bakom och vet hur tolkningen av folkrätten ska vara. Jag tackar för att utrikesministern har svarat på frågorna.

Fru talman! Först vill jag säga till Cecilia Wigström att såvitt jag vet har EU inget bistånd till Eritrea. Vad gäller riktlinjer för hanteringen av sådana här ärenden behövs inte sådana. Riksdagen tog tidigt i höstas beslut om en ny konsulär lagstiftning, efter en parlamentarisk utredning. Till Peter Althin vill jag säga att det är väldigt bra att det finns en grupp som utövar påtryckningar i de här frågorna. Det behövs tryck i frågan. Jag skulle önska att gruppen inte bara "hotade" UD och regeringen utan också gärna direkt lät kraven kännas av i USA. Det behövs tryck i den här frågan, och på UD är vi tacksamma för det tryck som gruppen utgör.