Regeringen och arbetsrätten

Herr talman! Patrik Björck anför i sin interpellation att regeringen ända sedan den tillträdde har framfört ett dubbelt budskap i arbetsrättsfrågor samt frågar mot bland annat den bakgrunden näringsministern och vice statsministern Maud Olofsson om hon avser att vidta åtgärder för att klargöra vad som är regeringens linje när det gäller arbetsrättsfrågor och om hon avser att ta initiativ till att förändra anställningsskyddet, och i så fall i vilken riktning. Christina Axelsson menar i sin interpellation att jag vägrat svara på Patrik Björcks interpellation den 12 maj om regeringen avser att genomföra några förändringar - försämringar av anställningslagen och har ställt samma frågor till mig som Patrik Björk ställer till Maud Olofsson. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara dessa frågor. Regeringens linje när det gäller arbetsrättsliga frågor har varit tydlig ända sedan dess att vi tillträdde. Frågorna om anställningsskyddet, och då särskilt frågorna om de tidsbegränsade anställningarna, var något av det första som regeringen valde att fokusera på. I budgetpropositionen för 2007 aviserade vi vad vi ville göra. Redan då angavs bland annat att regeringen anser att de arbetsrättsliga reglerna generellt sett ger goda förutsättningar för att kombinera trygga förhållanden på arbetsmarknaden med en hög sysselsättning samt att regeringen anser att grunderna för arbetsrätten bör bestå också framöver. De lagändringar vi därefter föreslog avseende tidsbegränsade anställningar med mera trädde i huvudsak i kraft under föregående år. Som jag nyligen svarat Patrik Björck i en annan interpellationsdebatt på samma tema: Det är min och regeringens uppfattning att den svenska arbetsmarknadsmodellen och arbetsrätten generellt sett fungerar bra. Vi har också ett system som förutsätter att arbetsmarknadens parter uppträder på ett ansvarsfullt sätt. Det ligger i modellens natur att det i första hand är arbetsmarknadens parter som bör diskutera och komma överens om eventuella förändringar. Det sagda innebär dock inte att en diskussion om arbetsrättens funktion och utformning inte kan eller bör föras. Framför allt bör större hänsyn tas till de små och medelstora företagen för att underlätta för dem att anställa och bedriva verksamhet. Jag hoppas och utgår ifrån att en sådan diskussion förs i de nu påbörjade förhandlingarna om nytt huvudavtal mellan parterna på svensk arbetsmarknad.

Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret! Som jag sade tidigare här i dag är det alltid ett nöje att få debattera med arbetsmarknadsministern. Därför hoppas jag att jag också får göra det den här gången och att den här interpellationsdebatten blir en interpellationsdebatt och inte ett kort skriftligt svar på en fråga. Interpellationen var ursprungligen ställd till näringsminister Maud Olofsson, och det hade i och för sig varit intressant att få debattera den med henne också. Men nu är det naturligtvis regeringen som bestämmer vem de skickar fram, så jag får ta den här debatten med arbetsmarknadsministern. När det gäller svaret som sådant skulle jag direkt vilja ställa några följdfrågor, har jag ganska exakt samma följdfrågor som de jag ställde förra gången men som jag aldrig fick möjlighet att höra arbetsmarknadsministerns svar. För tydlighetens skull tar jag dem direkt. I svaret säger arbetsmarknadsministern: "Vi har också ett system som förutsätter att arbetsmarknadens parter uppträder på ett ansvarsfullt sätt." Det är ordagrant citerat ur arbetsmarknadsministerns svar på interpellationen. Det föranleder frågor. Anser arbetsmarknadsministern att parterna i dag uppträder på ett ansvarsfullt sätt? På vilket sätt bedömer arbetsmarknadsministern detta? Gör arbetsmarknadsministern någon sorts avstämning? Om arbetsmarknadsministern skulle bli missnöjd med parternas beteende, vad har då arbetsmarknadsministern att hota med bakom ryggen? Det är de frågor som uppstår genom formuleringen i svaret. Lite längre ned i svaret står det, och jag citerar återigen ordagrant: "Det sagda innebär dock inte att en diskussion om arbetsrättens funktion och utformning inte kan eller bör föras. Framför allt bör större hänsyn tas till de små och medelstora företagen." Nu börjar det bli riktigt intressant, för det är där någonstans som upphovet till interpellationen finns. Det var någon som nämnde Gnosjöupproret tidigare i dag, och vi vet att det finns många företag som vill ställa krav på att man ska ta bort lagen om anställningsskydd. Och vi har en vice statsminister och näringsminister som säger att det skulle hon vilja tillmötesgå. Tidigare när vi har ställt de här frågorna till arbetsmarknadsministern, för det har vi gjort, har han svarat att man inte ska göra några förändringar i anställningsskyddslagen och att arbetsmarknadsministern går i god för att de aldrig ska göras några förändringar i anställningsskyddslagen. På något sätt har det känts tryggt med svaren. Det som har gjort att de här interpellationerna har återkommit är att varje gång som arbetsmarknadsministern har varit ute och sagt att lagen om anställningsskydd är en alldeles förnämlig lagstiftning poppar vice statsministern och näringsministern upp nästa dag och säger att lagen om anställningsskydd hotar svenskt företagande och måste bort. Detta sker vid varje tillfälle. Nu ser jag egentligen för första gången en glidning hos arbetsmarknadsministern, där han närmar sig vice statsministerns och näringsministerns ställningstagande i frågan genom att öppna för att luckra upp anställningsskyddet för små och medelstora företag. Jag tycker att det finns anledning för arbetsmarknadsministern att redogöra för var arbetsmarknadsministern och regeringen står i den frågan. Svaret kommer naturligtvis att ställa de här frågorna på sin spets och skapa en oro för vad arbetsmarknadsministern och regeringen egentligen vill.

Herr talman! Tack så mycket för svaret, ministern! Min interpellation ställde jag när jag satt och lyssnade till den förra interpellationsdebatten, där Patrik Björck inte fick svar på de frågor som han ställde. Nu har vi ställt frågorna igen, både Patrik och jag, för att vi ska vara på den säkra sidan att vi verkligen ska få svar på våra frågor. Jag delar Patrik Björcks oro över hur regeringen samfällt diskuterar det här med arbetsrätten och lagen om anställningsskydd och vad det egentligen är som ligger bakom det. Jag blev framför allt orolig när jag såg svaret, där det står att större hänsyn tas till små och medelstora företag. Då undrar jag vad det är som är på gång helt enkelt. Det har ju vid flera tillfällen väckts diskussioner i den här andan, inte minst av vice statsminister Maud Olofsson som vid flera tillfällen har sagt att man måste diskutera regelverket. Nu börjar det bli ganska hårt tryck på regeringen från företagare på att man gör det man lovade dem inför valet och gör något åt det här. Men från min sida sett behöver inte lagen om anställningsskydd försvagas, som en del företagare tycker, utan den måste i stället förstärkas. Inte minst visar den disputation som skedde i fredags vid Umeå universitet på att om vi ska göra någonting med lagen om anställningsskydd ska vi förstärka den och inte försvaga den. Därför är jag ivrig att nu få höra arbetsmarknadsministerns svar på frågan om vad som kommer att hända med lagen om anställningsskydd i framtiden.

Herr talman! Tack, kära interpellanter, för att vi återigen har möjlighet att debattera den här frågan! Jag ska också be att få tacka Patrik Björck för att han den här gången inte kallar mig för odemokratisk när vi genomför regeringens politik som vi gick till val på och vann valet på. Patrik Björck är en sann konspirationsteoretiker. Han läser interpellationssvar som fan läser Bibeln och reagerar på minsta kommatecken. Låt mig då gå tillbaks till det som jag har sagt i varenda interpellationsdebatt som vi har haft i den här frågan, och som jag också har visat i praktiskt handling sedan vi vann valet. Vi ska göra det enklare att anställa, inte enklare att sparka. Så, nu har jag sagt det ytterligare en gång. Jag tror att det är tjugonde gången eller så i debatt med Patrik Björck. Jag säger det gärna igen: Vi ska göra det billigare och enklare att anställa, inte enklare att sparka. Det betyder: Ingen ny lagstiftning på det här området, men gärna en debatt och gärna det som nu sker, nämligen en omförhandling av ett nytt huvudavtal. Det är väl alldeles utmärkt. Parterna sitter ju själva med alla nycklarna. LAS är i huvudsak dispositiv. Allt det som man från ömse sidor har synpunkter på när det gäller trygghet, konfliktregler, uppförandekoder eller vad man nu vill, alla de nycklarna sitter parterna själva med och kan själva komma överens om hur man ska göra. Jag kom i natt hem från förhandlingar i Bryssel om arbetstids- och bemanningsföretagsdirektiven, och jag är oerhört lycklig att kunna säga att vi nu äntligen, efter åratal av debatter och diskussioner och efter sju misslyckade ministerrådsmöten, har lyckats komma överens om ett nytt arbetstidsdirektiv och ett nytt bemanningsföretagsdirektiv. Jag är också oerhört lycklig över att kunna konstatera att vi i dessa förhandlingar har värnat om den svenska modellen och återupprättat den partsautonomi som tidigare fanns när det gäller arbetstiden. Då ställer man sig frågan, som Patrik Björck gör, om detta att uppträda på ett ansvarsfullt sätt innebär att jag någonstans i rockärmen har en lagstiftning på lut. Nej, det handlar inte alls om det. Patrik Björck kommer kanske ihåg diskussionen om salladsbaren i Göteborg. Jag fick då propåer från både höger och vänster om att det skulle lagstiftas om både det ena och det andra. Jag sade vid det tillfället att den konflikten faktiskt var legitim, det vill säga att den följde gängse regler på arbetsmarknaden. Det betyder inte innebära att den var bra. Det tror jag heller inte att Ella Niia tycker när hon har läst om den opinionsstorm som blev under konflikten. Poängen är att vi nu inte ska lagstifta om sunt förnuft, utan sunt förnuft måste parterna själva ta. De måste själva väga för- och nackdelar, för man är inte bara ansvarig som partsföreträdare inför sina ombudsmän eller inte ens för sina medlemmar. Man är också ansvarig inför väljarna, svenska folket, om att ha den sortens legitimitet i de åtgärder man genomför som vinner ett brett förtroende. Är det så att man tar i på ett sätt som de runt omkring finner är för mycket kommer också tilltron till partsautonomin att försvagas, och det är det som ligger i att på ett ansvarsfullt sätt ta hand om och vårda den svenska modellen. Det är inte jag som avgör om det är ansvarsfullt eller inte, utan det är allmänheten och de som finns nära. Slutligen: Ingen mer lagstiftning. Parterna sitter på alla nycklarna för att själva ta hand om den här frågeställningen. LAS är dispositiv till allra största delen. Är det så att den ena eller andra parten eller båda parter upplever att de har problem har de nu en unik möjlighet för första gången sedan 1938 att själva lösa sina problem.

Herr talman! Jag vill för protokollets skull säga att jag aldrig någonsin från den här talarstolen har kallat arbetsmarknadsministern för odemokratisk. Jag vill också för protokollets skulle säga att jag tycker att det är helt okej att bli kallad konspirationsteoretiker och jämställd med fan själv. Jag har inga problem med det. För att återgå till interpellationsdebatten handlar det här om en förtroendefråga. Det är förtroendet för regeringen det handlar om. Vi är ju i förtroendebranschen. Man brukar säga att en politiker är förtroendevald. Om regeringen har problem med förtroendet skadar det landet. Det skadar inte bara regeringen; det skulle jag kunna leva med. Det är bekymmersamt när vice statsministern säger: En del som inte tas upp i handlingsplanen är lagen om anställningsskydd, LAS. Sanningen är väl att vi inte är överens om den inom regeringen. Diskussioner pågår. Så säger Maud Olofsson. Maud Olofsson säger alltså att det pågår en diskussion inom regeringen om att ta bort eller försämra LAS. Då är det inte så konstigt om det blir problem med förtroendet. Detta är ju inte en engångsföreteelse. Man skulle kunna roa sig med massor av exempel på hur olika regeringsföreträdare yttrar sig på mer eller mindre märkvärdiga sätt när det gäller arbetsrätten och arbetsrättslagstiftningen. Jag har ett exempel ur kammarens protokoll från riksdagens frågestund i vintras. Då säger statsrådet Maria Larsson så här angående en debatt om huruvida man ska ha kollektivavtal på privata vårdhem: "När det gäller utbildningsfrågorna och arbetstagare i äldreomsorgens möjlighet att välja arbetsgivare - om man vill ha kollektivavtal eller inte - ökar denna möjlighet betydligt med det fritt-val-system som vi vill införa." Vi har alltså en minister som vill införa ett system där man inte ska ha kollektivavtal på arbetsplatserna. Det är en kollega till arbetsmarknadsministern som säger så. Det är en kollega till arbetsmarknadsministern som säger att man ska ta bort LAS. Det undergräver sakta men säkert förtroendet för den svenska regeringen. En minister säger en sak, alla andra ministrar säger en annan sak. Jag kan faktiskt berömma arbetsmarknadsministern - inte regeringen - för uttalandet i det förra inlägget. Jag tycker att det var ett lysande uttalande i god socialdemokratisk anda. Det är starkt av ministern att stå upp för sådana värderingar: Lagen om anställningsskydd är en bra lag, den är bra för Sverige, den är bra för de anställda och den är bra för företagen. Det är härligt att höra arbetsmarknadsministern säga detta. Där någonstans har vi förtroendeproblemet. Jag kan lova arbetsmarknadsministern att jag inte kommer att ställa någon interpellation av den här arten någon mer gång om arbetsmarknadsministern ser till att jag slipper läsa i tidningen, se på tv eller höra i radio att en kollega - vice statsministern eller näringsministern - säger att lagen om anställningsskydd ska bort, att den är dålig och att den ska ändras och försvagas, eller att en annan kollega säger att man ska föra en politik där man vill att man inte ska ha kollektivavtal och där man ska uppmuntra till att inte ha kollektivavtal. Någonstans får ju arbetsmarknadsministern ha lite ordning och reda inom sitt sakområde i regeringen. Om arbetsmarknadsministern lyckas med det kommer jag inte att ställa den här interpellationen någon mer gång. Misslyckas arbetsmarknadsministern med det kommer vi att stå här igen.

Herr talman! Det som ministern säger är ju tydligt. Det är inga förändringar på gång. Jag har inte hört vad ministern menar med det som står i svaret: Framför allt bör större hänsyn tas till de små och medelstora företagen. Vad menas med det? Menar man att man på något sätt har tankar på att ändra lagen om anställningsskydd för framför allt dessa företag? Jag skulle också vilja fråga ministern hur han ser på regelverket i den nya lagen om sjukförsäkring som klubbades i riksdagen häromdagen. Den påverkar ju också lagen om anställningsskydd i och med att man efter sex månader ska prövas mot hela arbetsmarknaden. Då måste man ju flytta och byta arbetsgivare om man har möjlighet till det. På så vis sätts också lagen om anställningsskydd ur spel. Jag skulle vilja ha en reflexion över det från arbetsmarknadsministern och även när det gäller små och medelstora företag. Vi värnar ju alla om småföretagare. Vi ser att Sverige behöver fler småföretagare. Småföretagare behöver kunna anställa. De som är anställda måste ju känna att de har trygghet i sin anställning. Då är det oerhört viktigt att man inte gör lättnader för den typen av företag.

Herr talman! Jag hade inte för avsikt att delta i den här interpellationsdebatten, men statsrådets svar till Patrik Björck om konspirationsteorier bjuder in till det. Man skriver: Det sagda innebär dock inte att en diskussion om arbetsrättens funktion och utformning inte kan eller bör föras. Framför allt bör större hänsyn tas till de små och medelstora företagen för att underlätta för dem att anställa och bedriva verksamhet. Precis som Christina Axelsson anför undrar man naturligtvis vad som gömmer sig bakom svaret. Jag hörde också att statsrådet svarade Patrik Björck: Vi vill göra det enklare att anställa, inte enklare att sparka. Som Christina Axelsson har anfört har man infört en sjukförsäkring där LO, TCO och Saco samfällt anför att detta gör det enklare att säga upp människor - man kan sparka dem för att de är sjuka. Var inte statsrådet delaktig i den socialförsäkringsändringen när det gäller sjukförsäkringen? Den gör det de facto enklare att sparka. Det är möjligt att den gör det enklare att anställa, men den gör det också enklare att sparka. Det måste man vara medveten om. Jag skulle vilja ha ett förtydligande av statsrådet. Jag har ytterligare en fråga. Patrik Björck citerade Maud Olofsson. Jag har också citerat vad hon har sagt i Almedalen i flera års tid om att vi ska utsätta löntagarna i Sverige för lönekonkurrens. Blir det inte besvärande att sitta i en regering när man inte riktigt vet om det är regeringen eller de olika partierna som pratar? I dag har en annan minister gått ut och sagt att det är det här som gäller i en fråga, medan statsministern har en annan uppfattning och så hänvisar man till att man tillhör olika partier. När man sitter i en regering har jag uppfattat att alla frågor ska behandlas kollektivt och att man står bakom dem kollektivt. Om man inte gör det ska man lämna regeringen. Blir det inte besvärande för en arbetsmarknadsminister när näringsministern uppenbarligen inte delar synen på arbetsrätt?

Herr talman! Om inte Patrik Björck litar på mitt ord kan han lita på våra handlingar. Vi gör det enklare och billigare att anställa; vi har inte gjort det enklare att sparka. Låt mig säga som så många gånger förr: Det var en borgerlig regering som i maj 1928 införde kollektivavtalslagen i strid mot Socialdemokraterna. Vi gjorde det för att vi skulle få en arbetsmarknadsmodell kännetecknad av arbetsfred, förutsägbarhet och ordning och reda. Det är precis det som det har lett till. Vi har förhållandevis få konflikter. Vi har arbetsfred under avtalsperioderna - någonting som mina kolleger i EU är väldigt avundsjuka på. Vi har i övrigt en lagstiftning som man kan ha synpunkter på om den är för omfattande eller fram och tillbaka, men jag konstaterar att LAS är dispositiv. Det går att förhandla fram separata lösningar i avtal. Konspirationsteoretikerna hakar på den här meningen: Framför allt bör större hänsyn tas till de små och medelstora företagen. Låt mig förklara vad jag menar. Jag vill inte ha mer eller ny lagstiftning, men jag måste väl ändå kunna ha en synpunkt. Om småföretagens organisationer säger att de upplever en snedbalans och om man upplever att man i bemötande, förhandlingar och uppträdande känner att det inte står rätt till måste väl jag kunna säga att jag förutsätter att man, när man sitter i förhandlingar om ett nytt huvudavtal, tar hänsyn till småföretagens upplevda snedbalans i de delarna och att det är något som man måste kunna diskutera. Jag säger inte att det blir en ny lagstiftning, men jag uppmanar parterna att lyssna på vad småföretagen säger i det här avseendet. Om parterna vill värna den svenska modellen kan inte man göra så att den ena sidan, i det här fallet småföretagen, känner sig totalt överkörda, utan då måste man hitta en lösning som innebär att man har en bättre förhandlingsteknik till exempel. Det har jag också noterat att Wanja Lundby-Wedin själv säger om ingången i de här förhandlingarna, och det gläder mig väldigt mycket. Det finns en och annan som undrar om det inte är besvärligt att sitta i en regering med Maud Olofsson. Det är verkligen inte besvärligt. Det är tvärtom väldigt roligt. Vi har bra och spännande diskussioner och gör mycket för att underlätta för småföretag att anställa till exempel. Däremot måste det vara betydligt mer besvärligt att som Socialdemokraterna alla gånger vara beroende av miljöpartisterna som inte gillar tillväxt eller kommunisterna som inte gillar marknadsekonomi eller företagsamhet över huvud taget. Om man menar allvar med en jobblinje måste just det beroendet vara oerhört mycket mer besvärligt.

Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för ytterligare ett inlägg som jag tyckte höll god stil och ordning! Arbetsmarknadsministern pratade om de spännande diskussionerna som pågick i regeringen. Var arbetsmarknadsministern på lunch när diskussionen om att försämra LAS pågick i regeringen? I så fall var det olyckligt att ministern med ansvar för den frågan inte var där. Som en sista knorr för att kunna sova gott skulle jag vilja få dementerat att det inte pågår några sådana diskussioner i regeringen. Vice statsministern har fel. Det skulle vara väldigt skönt att få det dementerat och klart här en gång för alla. När jag väl har fått det kommer jag att känna mig lugn tills Maud Olofsson har yttrat sig nästa gång. Med detta vill jag bara önska arbetsmarknadsministern en trevlig sommar.

Herr talman! Blir man klok eller inte? Jag förstår inte detta riktigt. När ministern avger ett svar till oss där det står att arbetsrättens funktion och utformning kommer att diskuteras är det naturligtvis regeringen som kommer att diskutera. Det är inte andra som diskuterar. I så fall skriver inte arbetsmarknadsministern det i ett svar. Därför har jag precis samma fråga som Patrik Björck. Diskuterar man att göra förändringar när det gäller små och medelstora företag? Eller förlitar man sig helt på arbetsmarknadens parter? Dessutom fick jag inget svar på frågan hur man ska stärka regelverket när man samtidigt försämrar det i och med den nya sjukförsäkringen. Hur kommer det att gå med de personer som efter sex månader blir tvungna att sluta sin anställning för att eventuellt börja en annan eller hamna ingenstans? Hur har man tänkt sig lösa det? Jag vill också passa på att önska en trevlig sommar.

Herr talman! Jag vill säga en sak om den här konspirationsteorin. Om enskilda anställda talar om att deras situation som personal på små och medelstora företag är särskilt utsatt med tanke på anställningstryggheten är det min fråga om statsrådet är beredd att lyssna på dem. Statsrådet är uppenbarligen beredd att lyssna på de enskilda företagarna, men de anställda som befinner sig i de här företagen pekar på att man känner sig särskilt utsatt när det gäller anställningstryggheten. När ministern i den här debatten väljer att ibland säga sig lyssna på LO och ibland till och med väljer att citera LO:s ordförande vore det faktiskt klädsamt att också ta upp LO:s ordförandes, LO:s, TCO:s och Sacos syn på till exempel sjukförsäkringen och den påverkan på anställningstryggheten som den har. LO, TCO och Saco har sagt att det som regeringen har föreslagit och som den borgerliga majoriteten har röstat igenom när det gäller sjukförsäkringen innebär att det blir enklare att sparka människor som är sjuka just på grund av att de är sjuka. Det vore klädsamt att man också citerade det. Det är faktiskt en stark uppfattning från de tre fackliga centralorganisationerna, och alltså inte bara från LO. Jag tycker att det skulle vara viktigt. Jag tyckte att statsrådet raljerade lite över att befinna sig i en regering där man inte har samma uppfattning. Men Maud Olofssons uttalande om anställningstryggheten och arbetsrätten är en viktig punkt där hon särskiljer sig från det statsrådet säger här, nämligen att man har en gemensam uppfattning om anställningstryggheten och arbetsrätten. Vi har en vice statsminister, som när som helst kan träda in som statsminister och som också har en tung position i den här regeringen, som har en annan uppfattning än arbetsmarknadsministern, och det är inte vem som helst. Ni kan ha hur trevligt som helst, men jag skulle gärna vilja ha svar på de frågorna, herr talman.

Herr talman! Det är jag som är Sven Otto. Det är jag som är arbetsmarknadsminister. Det är jag som bereder de här frågorna, och det är jag som lägger förslagen till riksdagen. Det pågår inga diskussioner om att försämra LAS, som Patrik Björck efterfrågar. Jag vill lämna ett rakt besked om det. Men låt mig påminna om att allt inom arbetsrättsområdet inte är lagstiftning. Det är klart att vi som olika partier eller olika företrädare förbehåller oss rätten att ha synpunkter även på sådant som inte är lagstiftning. Det är klart att vi skulle önska att de huvudavtalsförhandlingar som pågår går i lås. Det är klart att vi skulle önska att de synpunkter som småföretagen för fram eller de synpunkter som Eva-Lena Jansson ger uttryck för kommer upp på bordet i de huvudavtalsförhandlingar som nu pågår. Det är klart att vi skulle vilja se till att ett nytt huvudavtal har en bredare förankring och ett bredare förtroende så att den svenska modellen får en bredare förankring i framtiden än vad den kanske har i dag. Det är klart att jag sätter stor tilltro till de här huvudavtalsförhandlingarna. Jag vet att det finns synpunkter från både den ena sidan och den andra. Jag pratar till exempel gärna om omställningsförsäkringar, och jag vet att det gör man också från den ena sidan. Den andra sidan pratar gärna om att hitta nya former för konfliktlösning. En del pratar om konfliktreglerna i sig. Jag ska inte ha någon synpunkt på utfallet av de här huvudavtalsförhandlingarna, men jag välkomnar att de pågår. Jag vill gärna se till att det blir en så bra och bred diskussion som möjligt och att parterna kommer fram med ett nytt huvudavtal som hanterar en del av de problem som vi nu har diskuterat.