Anf. 129 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Tack, kära interpellanter, för att vi återigen har möjlighet att debattera den här frågan! Jag ska också be att få tacka Patrik Björck för att han den här gången inte kallar mig för odemokratisk när vi genomför regeringens politik som vi gick till val på och vann valet på.
Patrik Björck är en sann konspirationsteoretiker. Han läser interpellationssvar som fan läser Bibeln och reagerar på minsta kommatecken.
Låt mig då gå tillbaks till det som jag har sagt i varenda interpellationsdebatt som vi har haft i den här frågan, och som jag också har visat i praktiskt handling sedan vi vann valet. Vi ska göra det enklare att anställa, inte enklare att sparka. Så, nu har jag sagt det ytterligare en gång. Jag tror att det är tjugonde gången eller så i debatt med Patrik Björck. Jag säger det gärna igen: Vi ska göra det billigare och enklare att anställa, inte enklare att sparka.
Det betyder: Ingen ny lagstiftning på det här området, men gärna en debatt och gärna det som nu sker, nämligen en omförhandling av ett nytt huvudavtal. Det är väl alldeles utmärkt. Parterna sitter ju själva med alla nycklarna. LAS är i huvudsak dispositiv. Allt det som man från ömse sidor har synpunkter på när det gäller trygghet, konfliktregler, uppförandekoder eller vad man nu vill, alla de nycklarna sitter parterna själva med och kan själva komma överens om hur man ska göra.
Jag kom i natt hem från förhandlingar i Bryssel om arbetstids- och bemanningsföretagsdirektiven, och jag är oerhört lycklig att kunna säga att vi nu äntligen, efter åratal av debatter och diskussioner och efter sju misslyckade ministerrådsmöten, har lyckats komma överens om ett nytt arbetstidsdirektiv och ett nytt bemanningsföretagsdirektiv.
Jag är också oerhört lycklig över att kunna konstatera att vi i dessa förhandlingar har värnat om den svenska modellen och återupprättat den partsautonomi som tidigare fanns när det gäller arbetstiden.
Då ställer man sig frågan, som Patrik Björck gör, om detta att uppträda på ett ansvarsfullt sätt innebär att jag någonstans i rockärmen har en lagstiftning på lut. Nej, det handlar inte alls om det.
Patrik Björck kommer kanske ihåg diskussionen om salladsbaren i Göteborg. Jag fick då propåer från både höger och vänster om att det skulle lagstiftas om både det ena och det andra. Jag sade vid det tillfället att den konflikten faktiskt var legitim, det vill säga att den följde gängse regler på arbetsmarknaden. Det betyder inte innebära att den var bra. Det tror jag heller inte att Ella Niia tycker när hon har läst om den opinionsstorm som blev under konflikten.
Poängen är att vi nu inte ska lagstifta om sunt förnuft, utan sunt förnuft måste parterna själva ta. De måste själva väga för- och nackdelar, för man är inte bara ansvarig som partsföreträdare inför sina ombudsmän eller inte ens för sina medlemmar. Man är också ansvarig inför väljarna, svenska folket, om att ha den sortens legitimitet i de åtgärder man genomför som vinner ett brett förtroende. Är det så att man tar i på ett sätt som de runt omkring finner är för mycket kommer också tilltron till partsautonomin att försvagas, och det är det som ligger i att på ett ansvarsfullt sätt ta hand om och vårda den svenska modellen. Det är inte jag som avgör om det är ansvarsfullt eller inte, utan det är allmänheten och de som finns nära.
Slutligen: Ingen mer lagstiftning. Parterna sitter på alla nycklarna för att själva ta hand om den här frågeställningen. LAS är dispositiv till allra största delen. Är det så att den ena eller andra parten eller båda parter upplever att de har problem har de nu en unik möjlighet för första gången sedan 1938 att själva lösa sina problem.