Redovisning av sysselsättningseffekter

Fru talman! Hanif Bali har frågat mig om Svenskt Näringslivs kalkyl av regeringens budgetpropositions sysselsättningseffekter överensstämmer med arbetsmarknadsministerns och departementets bedömningar.

När regeringen tillträdde förra året ärvde den ett bekymmersamt läge med en arbetslöshet som bitit sig fast på en hög nivå. För att öka sysselsättningen och varaktigt minska arbetslösheten har regeringen därför i budgetpropositionen för 2016 föreslagit stora framtidsinvesteringar i bostäder, klimatomställning och infrastruktur, en aktiv näringspolitik för fler och växande företag samt investeringar i kompetens och matchning för att rusta människor för att ta de jobb som växer fram. Vårpropositionen för 2015 och budgetpropositionen innehåller sammantaget investeringar för jobb som uppgår till drygt 14 miljarder kronor för år 2016.

Regeringens reformer inom arbetsmarknads- och utbildningsområdet möjliggör att fler arbetslösa kommer i utbildning. Genom att höja individens kompetens och kunskaper stärks jobbchanserna bland personer som annars skulle ha svårt att få arbete. Snabbspåret påskyndar nyanländas etablering så att fler snabbt får en fast förankring på arbetsmarknaden. Satsningen på aktiva åtgärder för långtidsarbetslösa och personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga leder till att deras möjligheter till arbete stärks.

Regeringen redogör i budgetpropositioner och vårpropositioner för den samlade bedömningen av hur regeringens reformer påverkar sysselsättningen och arbetslösheten. När det gäller effekter av olika reformförslag är det dock viktigt att påpeka att det råder stor osäkerhet om i vilken utsträckning och i vilken takt olika åtgärder påverkar sysselsättning och arbetslöshet. Regeringens reformer bedöms gradvis få genomslag på sysselsättning och arbetslöshet under prognosperioden. Sammantaget bedöms de åtgärder som föreslås i budgetpropositionen bidra till en lägre arbetslöshet och en högre sysselsättning de närmaste åren.

Samtidigt förändras verkligheten just nu snabbt inför våra ögon. Att så många människor tar sin tillflykt till Sverige undan krig och förtryck förändrar förutsättningarna radikalt. Att Sveriges befolkning kommer att växa snabbt som en följd av det stora antalet asylsökande får påverkan både på arbetskraften och på arbetslösheten. På kort sikt innebär det utmaningar för Sverige, men på längre sikt innebär det möjligheter för Sverige.

Fru talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern!

Det var lite förvånansvärt när regeringen lade sin budget inte bara att den slutade redovisa sysselsättningseffekterna på de enskilda förslagen - en tradition som vi har haft ganska länge i Sverige - utan också att den inte visade de finansiella effekterna av budgeten på hushållsnivå.

Det som jag tror gör oss båda oroliga med tanke på den kris som vi står inför är det korta perspektivet, när staten lånar mycket pengar och spenderar dem. Då säger många helt korrekt att arbetslösheten delvis kommer att tryckas ned. Vi ser redan nu att arbetslösheten är på väg ned. Men det skapar tyvärr också en segregerad arbetsmarknad, och regeringens förslag för att komma åt detta är tyvärr inte tillräckliga.

De reformer som regeringen har utlovat ser vi är omöjliga för den att sjösätta. De här traineejobben blir inte så många - det var väl ett traineejobb som tillsattes. Men det stora problemet vi löper risk att få är att konjunkturläget blir bättre och bättre och att tillgången till jobb ökar - det kan faktiskt bli så att tillgången till jobb ökar - men att detta kommer en väldigt liten del av befolkningen till del.

Samtidigt hindras reformer som krävs för att öka till exempel utbildningsgrad eller kapaciteten att lyfta människor in i arbete på grund av att regeringens reformagenda inte är baserad på empiri, på undersökningar eller på vilka effekter förslagen får, utan snarare på ideologiska låsningar, vad SSU har lyckats få igenom på stämmor och andra förslag som inte har forskarbakgrund eller empirisk bakgrund som visar att de hjälper.

Det är ett kritiskt läge vi är i. Det var en stor utmaning för alla regeringar före denna regering att få integrationen att funka, en väldigt stor utmaning, och ingen lyckades. Det är någonting vi kan erkänna: Det var ingen som lyckades. Samtidigt kom människor hit under långt mer ordnade former då än de gör med dagens system. Då gäller det att de reformer regeringen gör har empiriskt, via vetenskapliga metoder och med realistiska modeller bevisats ge god effekt.

Det blir svårt för riksdagen att till exempel följa upp regeringens effekter när regeringen inte säger vad de olika förslagen har för sysselsättningseffekter. Då får man gå på andrahandskällor som Svenskt Näringsliv, Konjunkturinstitutet och så vidare.

Jag undrar vad regeringen är rädd för. Varför vågar den inte säga vilka sysselsättningseffekter de enskilda förslagen i budgeten har?

Fru talman! Jag tycker att Hanif Bali säger en del kloka saker här. I ett läge när arbetsmarknaden förändras väldigt snabbt - det gör den nu, och det har den gjort under lång tid, helt enkelt eftersom vi lever i en tid när utmaningarna på arbetsmarknaden förändras väldigt fort - gäller det att man har en arbetsmarknadspolitik som är både flexibel och pragmatisk och att man är beredd att styra om utifrån de nya behov som man ser.

Jag menar att den gamla regeringen hade en olycklig fixering vid skattesänkningar. Det var nästan det enda instrument man använde i förhoppningen att det skulle lösa arbetslösheten. För att finansiera det skar man ned på bland annat utbildning. Det är en av orsakerna till att vi i dag har betydande matchningsproblem med rekordmånga lediga jobb trots mycket hög arbetslöshet och att vi har en dåligt fungerade arbetsmarknad.

Satsningar på utbildning och en rejäl förändring av matchningen på arbetsmarknaden, bland annat genom en rejäl förändring av Arbetsförmedlingen, är viktiga delar som regeringen arbetar med och som man också ganska väl vet är det som behövs i ett läge när lediga jobb inte tillsätts.

Man kan ha ett annat konjunkturläge, till exempel ett där man har ont om jobb över huvud taget. Då är det andra insatser som behövs. Men det är inte där vi är just nu. Tvärtom är det ganska bra drag i svensk ekonomi just nu.

Jag vill gärna kommentera detta med traineejobb. Det är ju så att arbetsmarknadens parter ännu inte har kommit överens om de avtal som ska reglera traineejobben. Jag tror att de gör det inom någon vecka. Av avtalen mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna är tre klara. Drygt 100 har kommit in, och de är på väg att komma på plats. Man kan vara ganska förvånad över att det har kommit traineejobb redan innan de avtalen har kommit på plats. Jag räknar därför med att det kommer att bli ett stort antal traineejobb.

Men jag ska också säga att givet det läge som rådde när vi lade budgeten och det läge vi har i dag har ungdomsarbetslösheten sjunkit rätt kraftigt. Samtidigt har vi fått nya grupper, till exempel nyanlända, som står långt från arbetsmarknaden eller är arbetslösa.

Jag menar att man i ett sådant läge bör överväga om man ska göra en viss förändring av arbetsmarknadspolitiken. Det kanske inte kommer att vara lika många av de ungdomar som har gymnasiekompetens, de som traineejobben riktar sig till, som är i behov av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är förstås inget självändamål - får man jobb ändå är det alldeles utmärkt. Men då kanske vi i stället har andra grupper där en kombination av utbildning och arbete är en riktigt bra väg in på arbetsmarknaden. Det är sådana överväganden som en pragmatisk regering bör ägna sig åt och som jag gör just nu.

Fru talman! Det här är ganska spännande. Den senaste mandatperioden kom det ju hård och kraftig kritik från Socialdemokraterna när vi poängterade just det faktum att det kanske inte är den bästa idén att erbjuda arbetsmarknadsinsatser till ungdomar som generellt sett har väldigt korta arbetslöshetsperioder. Det är ju främst ungdomar som har till exempel gymnasieutbildning. Det kom väldigt hård kritik från Socialdemokraterna när det gällde detta, men det är glädjande att man nu de facto backar från det.

När det gäller traineejobb vill jag bara lämna över några goda råd, inte bara om traineejobb utan även om andra insatser.

Det är korrekt som arbetsmarknadsministern beskriver att ungdomsarbetslösheten är på väg ned. Det har den varit ganska länge nu. Men vi ser också att det kommer en viss grupp till del. En viss annan grupp kommer det inte till del, och det är den allra svagaste gruppen med låg utbildningsbakgrund. Det är också den främsta anledningen till att nyanlända har väldigt svårt att komma in på arbetsmarknaden - deras utbildningsbakgrund är generellt sett mycket lägre än den inrikes befolkningens. Därför vill jag lämna några goda råd till ministern.

Vi har försökt med reformer som kräver byråkratisk handpåläggning, avtal med andra, reformer som inte är automatiska, till exempel instegsjobben. Man kan jämföra nystartsjobben med instegsjobben. Instegsjobben var en reform som krävde byråkratisk handpåläggning. Det var en mycket mer generös form men användes i väldigt liten utsträckning jämfört med nystartsjobben, som var automatiska och gav goda resultat.

Vi är i ett läge där svenska myndigheter är enormt pressade. Arbetsförmedlingens generaldirektör säger att de har svårt att få till möten med kommuner för att de är så upptagna med flyktingkrisen. Att i ett sådant läge lansera reformer som kräver mycket byråkratisk handpåläggning är såklart kontraproduktivt.

Här vore det lämpligt att regeringen lämnade sina åtgärdsbaserade idéer och reformer och i stället gick in på reformer av mer automatisk modell. Självfallet är skattesänkningar en sådan, men om man har en ideologisk låsning och vägrar att införa skattesänkningar borde man i stället hitta andra modeller som inte bygger på prövning i olika instanser, handläggare och Arbetsförmedlingen.

Min rädsla är lite grann att när regeringen inte helt och hållet redovisar sina siffror tar man inte i beaktande att den press som finns på myndigheterna inte är en variabel. Man riskerar att skjuta tomma skott mot arbetslösheten när vi som mest behöver skarpa skott.

Vi riskerar att få ett utpräglat A- och B-lag, en tydlig uppdelning på svensk arbetsmarknad mellan dem som har en fullgod utbildning och har haft föräldrar som kunnat lotsa dem igenom ett trasigt skolsystem och dem som inte har haft det eller inte har haft begåvningen och klarat det på egen hand.

Då riskerar vi att få ett samhälle som Socialdemokraterna länge varnat för, ett samhälle som slits sönder av klyftor, ett samhälle där människor känner hopplöshet. Den hopplösheten visar sig i att människor som kanske liknar mig, har en annan etnisk bakgrund och så vidare, får en aversion mot majoritetssamhället. Då får vi en farlig situation.

Fru talman! Även om ungdomsarbetslösheten går ned är den långt ifrån löst. Vi har i dag ungefär 60 000 ungdomar med gymnasiekompetens som är arbetslösa. Det finns alltså fortfarande en betydande målgrupp för traineejobben i den utformning som de har. Men det hindrar inte att man bör vara öppen för att göra omprioriteringar när verkligheten förändras, även om läget fortsatt är bekymmersamt vad gäller ungdomsarbetslösheten.

Jag vill gärna säga, fru talman, att det vi gör är att gå ifrån byråkrati och regelstyrning. Den tidigare regeringen styrde benhårt från vilken dag man kunde få insatsen och vem som kunde få den. För att få del av vissa insatser skulle man uppfylla en lång kravlista. Det var hårt styrt vilka insatser man kunde få och i vilka lägen. Sådant medför mycket onödig byråkrati och tar tid, och det blir dessutom oöverblickbart för individer och företag. Det blir kontraproduktivt.

Nu löser vi upp det. Det finns mer att göra, men vi har tagit betydande steg på vägen. Vi har tagit bort två tredjedelar av regleringsbreven, vi tar bort flera av tidsgränserna och jag har personligen varit ute för att bygga upp ett gott samarbete mellan Arbetsförmedlingen och kommunerna, där fokus är på resultat och inte på regler. Det viktiga är att vi löser ungdomsarbetslösheten. Det viktiga är att ungdomar kommer i arbete eller i utbildning som leder till arbete. Det viktiga är inte hur utan att det ger resultat. Jag har fått god respons på den approachen både från kommuner och från Arbetsförmedlingen och har rätt stora förhoppningar om att det kommer att leda till resultat.

Hanif Bali avslutade sitt inlägg med att säga att vi riskerar att få en uppdelning på arbetsmarknaden mellan dem som har det ganska väl förspänt, är inne på arbetsmarknaden, har god utbildning och jobb, och dem som står utanför. Jag skulle säga att vi redan har en sådan uppdelning. Det är ett av de stora problemen. Den dåliga matchningen, när Beveridgekurvan rör sig utåt, är ett tecken på det. Vi har många lediga jobb, men många av de arbetslösa är inte rustade för att kunna ta dem. Det är ett betydande problem som vi redan har, och många människor lämnas därmed i sticket för lång tid framåt.

I det läget måste man fundera på vilken politik som kan göra någonting åt det. Är det en politik som ökar klyftorna eller en politik som minskar klyftorna? Är det en politik som skär ned på utbildning eller en politik som satsar på utbildning? Är det en politik som försöker kompensera för de tillkortakommanden som individer har med sig när de kommer till Sverige, eller som de upplevt under sin skolgång, eller är det en politik som bestraffar människor för deras tillkortakommanden?

Det tror jag är ett viktigt vägval, och regeringen är mycket tydlig med att vi måste arbeta med att rusta människor för att de ska kunna ta de jobb som finns på arbetsmarknaden. Sedan är det självklart att människor har olika förutsättningar för den rustningen. Vi måste möta individerna där de befinner sig. Generellt är regeringens linje att vi ska rusta människor för att de ska kunna ta de lediga jobben.

Fru talman! Jag tror att det har funnits en felaktig låsning hos båda parter. Vi å ena sidan har kanske avfärdat utbildningar, och regeringen å andra sidan har avfärdat restriktivitet i olika bidragssystem. Moderaterna har lärt sig läxan. Vi tycker till exempel att komvux ska vara en rättighet. Man ska kunna läsa upp sina betyg både mitt i livet och annars. Det är en viktig insikt, speciellt med det läge som arbetsmarknadsministern beskriver.

Men rädslan finns. Vi har gjort vår läxa åt det ena hållet, men regeringen har inte gjort sin läxa åt det andra hållet. Om man har alltför generösa bidragssystem, om man inte har tillräcklig kontroll på transfereringssystemen, skapar det negativa effekter. För mycket av det ena förstör, och för mycket av det andra förstör. Någonstans måste vi hitta en balans.

Jag är rädd för att regeringen gör det omvända i förhållande till det misstag som Moderaterna och Alliansen gjorde när vi inte såg utbildningsklyftan tillräckligt tidigt. Därför är det häpnadsväckande att regeringen inte vill redovisa siffrorna så att riksdagen kan följa upp och mäta effekterna av de enskilda förslagen. Jag har fortfarande inte fått svar av Ylva Johansson på frågan varför siffrorna inte redovisas. Har det gjorts kalkyler? Om det inte har gjorts kalkyler, tycker statsrådet att det är lämpligt att göra reformer utan att räkna på dem?

Fru talman! Det finns betydande ideologiska skillnader mellan mig och Hanif Bali, men jag vill ändå tacka för en konstruktiv debatt om viktiga frågor för svensk arbetsmarknad.

Överläggningen var härmed avslutad.