Rätten till personlig assistans

Fru talman! Pia Steensland har frågat mig om jag tar den oro som funktionshindersrörelsen beskriver på allvar och vilka åtgärder jag kommer att vidta för att säkerställa att införandet av tillägget "ett sådant behov kan ge rätt till personlig assistans till den del hjälpbehovet är av mycket privat och integritetskänslig karaktär" i § 9 a i LSS inte kommer att inskränka rätten till assistans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är glad över att promemorian om personlig assistans för samtliga moment som avser andning och måltider i form av sondmatning nu är remitterad. Det är ett viktigt steg på vägen för att regeringen ska kunna lämna förslag till riksdagen som möter situationen för personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar.

Pia Steenslands fråga gäller dock inte detta, utan hon har farhågor om att en bestämmelse som föreslås i promemorian skulle kunna inskränka rätten till personlig assistans för andra som behöver det. För mig och regeringen har det varit och är helt avgörande att det inte ska bli så.

Det Pia Steensland vänder sig emot är att det föreslås en huvudregel i LSS om att hjälpbehov som avser grundläggande behov ska vara av mycket privat och integritetskänslig karaktär för att kunna ge rätt till personlig assistans. Jag är medveten om att det finns en oro hos funktionshindersrörelsen över just detta. Jag vet att domen från 2009 är omstridd och illa omtyckt av många inom funktionshindersrörelsen, men faktum kvarstår att domen är ett prejudikat som slår fast hur lagen ska tolkas och tillämpas. Av promemorian framgår också mycket tydligt att den föreslagna bestämmelsen endast är avsedd att kodifiera gällande rätt och inte ska innebära någon ändring i sak.

Pia Steensland anmärker att promemorian inte innehåller någon konsekvensbeskrivning av hur den föreslagna bestämmelsen påverkar rätten till personlig assistans för andra grundläggande behov än andning och måltider i form av sondmatning. Förklaringen till detta är mycket enkel. Som jag sa tidigare är avsikten med bestämmelsen endast att kodifiera gällande rätt. En kodifiering har per definition inga andra konsekvenser än att det blir tydligare vad som redan gäller.

Pia Steensland uttrycker sig vidare som om det är ett lagförslag från regeringen som nu har remitterats. Så är inte fallet. Promemorian har inte regeringen som avsändare utan är framtagen av tjänstemän i Regeringskansliet. Vi kommer att lyssna in remissinstansernas synpunkter och efter eventuella justeringar ta ställning till hur lagförslaget till riksdagen ska utformas. Så fungerar lagstiftningsprocessen.

Med det här kommer en del av de föräldrar jag mött under min tid som minister att kunna dra en lättnadens suck. Men för oss som regering återstår fortfarande arbete med att säkerställa att den personliga assistansen präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet. Näst i tur står, så som det är formulerat i januariavtalet, att ta fram förslag om rätt till personlig assistans för egenvård, hur definitionen av normalt föräldraansvar inom den personliga assistansen ska smalnas av och hur rätten till personlig assistans för tillsyn ska stärkas.

Fru talman! Det är bra att socialministern uttrycker att det är helt avgörande för regeringen att rätten till assistans inte ska inskränkas. Samtidigt finns det alltså en stor oro inom funktionshindersrörelsen kopplat till det aktuella lagförslaget, nämligen över att bara den del av det grundläggande behovet som är av mycket privat eller integritetskänslig karaktär ska ge rätt till personlig assistans.

I promemorian anges, precis som ministern säger, att den föreslagna lagändringen endast är en kodifiering av gällande rätt och att någon ändring i sak inte avses. Jag kan förstå principen om att rådande rättspraxis skrivs in i lagen för att förtydliga vad som gäller och för att, i det här fallet, undanta andning och sondmatning från denna praxis. Men efter att ha samtalat med ett antal jurister, fru talman, känner jag mig inte trygg med att rätten till assistans för andra grundläggande behov än andning och sondmatning faktiskt inte kommer att påverkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dagens tuffa rättspraxis är en konsekvens av regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan 2016. Direktivet om att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen har varit förödande. Myndigheten började tolka gamla domar mer restriktivt, och liv och familjer har slagits i spillror. Människor har fråntagits sin frihet och delaktighet i samhället. De som har drabbats värst är de som ansöker om assistans för första gången. Det är i dag ytterst få som får ny assistans beviljad av Försäkringskassan, och andra som har förlorat sin rätt till assistans är de som inte hade turen att räddas av stoppet för tvåårsomprövningarna.

Många som i dag är assistansberättigade har beslut som är baserade på äldre, mer generös praxis från Försäkringskassan och domstolarna. Den befarade risken om den föreslagna lagändringen träder i kraft är att den, i kombination med att tvåårsomprövningarna återupptas, leder till att tusentals av de personer med omfattande funktionsnedsättning som i dag har personlig assistans hamnar under 20-timmarsgränsen. Därmed skulle de förlora sin statliga assistansersättning, trots att behovet är oförändrat. Det är det som är den stora rädslan här. Det är därför vi borde lagstifta bort denna tuffa rättspraxis, inte bekräfta och kodifiera den.

Det går nog inte att fullt ut sätta sig in i den smärta som de drabbade lever med varje dag, men vi måste försöka. Vi som är förtroendevalda i Sveriges riksdag har ett ansvar att ändra lagen, så att dessa människor får tillbaka livet. Men det yttersta ansvaret, fru talman - och makten - för att ta de här initiativen ligger hos regeringen. Med tanke på den kritik gentemot lagförslaget i promemorian som redan har framförts av funktionshindersrörelsen är det sannolikt att de formella remissvaren kommer att kräva andra lagtekniska lösningar för att rädda andning och sondmatning. Återigen tvingas regeringen i så fall backa och göra om.

Fru talman! Varje dag utan lagändring är en förlorad dag. Jag hoppas därför att regeringen redan nu har börjat fundera på vilka alternativa lagtekniska lösningar som finns.

Socialministern säger i sitt interpellationssvar att regeringen kommer att arbeta för att "säkerställa att den personliga assistansen präglas av hög kvalitet och rättssäkerhet". Hon hänvisar också till januariöverenskommelsen. Men överenskommelsen saknar den viktigaste åtgärd som krävs för att återupprätta intentionen med LSS, nämligen att säkerställa att samtliga grundläggande behov ska vara assistansgrundande i sin helhet. Det här är något som vi kristdemokrater kämpar för.

Fru talman! Jag vet att regeringens samarbetsparti Liberalerna har samma ambition som vi kristdemokrater i detta. Under en debatt här i kammaren för några veckor sedan frågade jag därför Liberalernas talesperson om han ansåg att det var hämmande att denna intention inte finns med i januariöverenskommelsen. Det positiva svar som jag fick var att överenskommelsen snarare är en hävstång och att det pågår diskussioner om att se över helheten angående samtliga grundläggande behov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag förstår att socialministern inte kan berätta detaljer om samtal som förs mellan januaripartierna. Men jag undrar om statsrådet kan bekräfta att regeringen är beredd att göra mer för att rädda assistansen än vad som anges i januariöverenskommelsen.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Pia Steensland för frågan. Jag är väl medveten om att det finns en oro. Det har varit uppenbart under ganska lång tid. Det är ingen nackdel att föra den här debatten, men oavsett den förstår och ser jag den oron.

Jag tycker att det är lite tråkigt när Pia Steensland som ett mantra alltid ska läsa upp att den tuffa tillämpningen i dag på Försäkringskassan beror på regeringsbeslut och regleringsbrev. Det är inte sant. Den beror på de domar som kommit sedan 2009. År 2009 var det tyvärr inte mitt parti som satt i regeringsställning, utan då var det Pia Steenslands partikollega Maria Larsson som satt och skulle brottas med de här tuffa frågorna, vilket jag vet att hon gjorde och vilket jag gjorde tillsammans med henne och alla andra partier. Vi fortsätter att göra det arbetet, men man måste beakta de förändringar som skett och den stora påverkan från domar som ger praxis. Annars skulle det vara väldigt enkelt att säga att vi bara ska göra ett nytt regleringsbrev. Det är den känslan som jag tror att man kanske ger människor: att det är så enkelt men att vi inte vill. Det är inte så. Det är inte fråga om att vi inte vill. Det är inte fråga om att det är väldigt enkelt och att vi låter bli. Jag vill verkligen säga det tydligt.

Den lagändring som vi föreslår syftar till att fler personer ska få assistans - inte färre; då skulle vi aldrig lägga fram den lagändringen. Man kan ha mycket stor förståelse för dem som vill ta helt andra och mycket större grepp, men det är också väldigt viktigt att vara medveten om att vi i så fall får backa. Då blir det ingen rätt till assistans för sondmatning den här sommaren, utan då handlar det om en helt annan process. Det är inte bara fråga om att säga "samtliga grundläggande behov", utan det är ett otroligt stort arbete som vi behöver göra, enligt ganska många som jobbar med de här frågorna. Vi är väl införstådda med att vi behöver göra ett stort arbete. De fyra partier som samarbetar i enlighet med januariavtalet har i mångt och mycket samma intentioner. Men det jag alltid tycker blir olyckligt är när det låter som att det finns någon enkel lösning som någon inte gör för att viljan inte finns.

Jag vill passa på att säga att jag verkligen tar oron på allvar. De synpunkter vi får i remissrundor tar vi också på allvar. Det är ett formellt krav att vi ska ha remissrundor, men det är ingen formalitet för mig i den meningen att vi sedan bara lägger det åt sidan. Det är klart att vi kommer att ta del av de remissynpunkter som kommer.

Jag känner ibland att det borde stå en jurist här och förklara varför man gör på ett specifikt sätt. När jag jobbar med de här väldigt svåra skrivningarna ställer jag många frågor för att försäkra mig om vad det hela leder till: Det försvårar väl inte? Kan vi göra på annat sätt? Jag ställer väldigt många frågor, för jag är inte jurist. Jag är politiker, och jag vill att människor ska få assistans när de har behov av det.

Jag vet vad man upplever som intentionen. Men anledningen till att man nu skriver in det som är praxis är att praxis är samma sak som lag. Det är inte så att Försäkringskassan utarbetar en praxis som vi nu gör till lag, utan när domstol fattar beslut blir det praxis och lag. Nu gäller det att vi skriver det för att kunna göra undantag. Annars kan vi inte ändra lagen. Då får vi låta bli att ändra lagen. Vill man fatta helt andra beslut som kräver helt andra beredningsunderlag har man inte möjlighet att fatta detta beslut om rätt till assistans för sondmatning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har varit många turer om detta, och det är kuriosa som jag kanske får ta i nästa inlägg. Man tror att man täcker in hela förloppet, men sedan visar det sig att i- och urkoppling inte är med, och sedan är det rengöring som inte är med. Det finns många moment i detta, även om man kan tro att det bara är att säga att det ska finnas rätt till assistans för sondmatning. Politiken har tagit många steg.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag vill verkligen uttrycka att jag inte betvivlar statsrådets intentioner. Du har ett hjärta i frågan och vill det absolut bästa, Lena Hallengren. Det vill jag att du ska vara trygg med att jag verkligen tror.

Det jag gör i min roll är att hjälpa till för att vi ska göra vad vi kan för att säkerställa att det verkligen blir rätt och bra och att vi inte får den effekt som den stora farhågan gäller.

Utifrån den förklaring som ministern har gett förstår jag bakgrunden till att tjänstemännen på Regeringskansliet har valt den här skrivningen i promemorian. Jag förstår beskrivningen av att man gör det här undantaget. Jag är inte heller jurist, men när jag pratar med andra jurister säger de att det finns andra lagtekniska lösningar som man bör titta på för att inte riskerar att föra in den här tolkningen i lagen.

Jag är säker på att remissvaren kommer att vara ganska kritiska. De kommer att beskriva de farhågor som finns ute i rörelsen, för det handlar om människors liv. Jag vet att ministern är fullt medveten om även detta.

Jag har en kort kommentar om detta med regleringsbrevet. Ja, domarna kom främst 2009. Då var Kristdemokraterna vid makten. Men därigenom frångås inte det faktum att direktivet i regleringsbrevet som gavs var att minska utvecklingen av antalet assistanstimmar. Det som myndigheten gjorde då, fru talman, var att börja tolka de här domarna mer restriktivt. Statistiken visar det dramatiska tappet i antalet assistansberättigade och inte minst att det är otroligt svårt att komma in i systemet när man drabbas för första gången och har det här behovet.

När myndighetsrapporter visar att konsekvenserna av det här regleringsbrevet har blivit förödande menar jag, fru talman, att det är regeringens skyldighet att dra i nödbromsen. Redan i december 2017 visade rapporter från Socialstyrelsen på de kraftiga konsekvenserna. Då var det Socialdemokraterna som satt i ledningen. Enligt vår mening borde de ha dragit i nödbromsen redan då och lagt fram kraftfulla förslag till lagändringar.

Jag ställde en uttrycklig fråga till socialministern: om hon kan bekräfta att regeringen är beredd att göra mer för att rädda assistansen än vad som anges i januariöverenskommelsen, som samarbetspartier uttrycker i debatt här i kammaren. Jag vet att det är många människor med omfattande funktionsnedsättning och deras familjer som behöver höra ett svar på den frågan. Jag vore tacksam, fru talman, om socialministern kunde beröra det.

Fru talman! Jag höll nästan på att tappa frågan jag höll i minnet som Pia Steensland ställde. Jag tror att Pia Steensland förstår att jag inte kommer att stå här i en interpellationsdebatt och berätta om saker som inte tidigare är kända och om hur våra diskussioner är.

Ambitionen är att göra assistansen ännu bättre. Det är inte svårt att tänka att den ska bli ännu bättre. Det finns väldigt många och stora brister. Vi behöver inte upprepa det. Slitet med att se vad det är för förändringar vi ska göra har renderat i punkten i januariavtalet som handlar om assistans. Det gäller egenvården, det avsmalnade föräldraansvaret och tillsynen. Det är de delarna som vi är förbundna. Sedan får vi återkomma och se vad som händer ytterligare.

Jag ska inte recensera för mycket. Pia Steensland nämnde inte heller vilken ledamot det handlade om. Det är klart att man kan vilja många olika saker. Innan vi sätter ned fötter och man gör stora utredningar tycker jag att det är synd - och jag har sagt det många gånger här i kammaren, så det är ingen nyhet - att vi inte har kunnat remittera den utredning som Gunilla Malmborg gjorde för att kunna plocka delar och kunna se till att åtminstone ha beredningsunderlag. Det är inte lätt att förklara för den som är drabbad som inte får den assistans den behöver att man behöver någonting som heter beredningsunderlag.

Det är därför jag är så angelägen om att vi inte ska förenkla diskussionen alltför mycket. Det regleringsbrev som Pia Steensland talade om förändrades hastigt tillbaka. Det låg inte under lång tid. Att ett regleringsbrev som man tar bort efter några månader skulle få en förändring som påverkar i många år men inte får någon effekt talar snarast om den ambition som finns att hela tiden göra likvärdiga bedömningar i en myndighet. Man ska inte vara utsatt för att man fick rätt handläggare. Det är en gissning. Jag kanske inte ska vara på något sätt spekulativ i talarstolen som statsråd. Men jag är ganska säker på att det spelar roll. Alla håller med om att man ska få en likvärdig bedömning oavsett vem man möter. Man vill inte känna: Vilken tur jag hade som hade en så sjyst handläggare.

Det gäller att se till att man gör likadant överallt och har väldigt tydliga riktlinjer att hålla sig till. Jag tror att det spelar en roll. Det går inte bara att säga: Gå tillbaka till intentionerna. Det har gått 25 år. Lagstiftningen var som en rättighetslag som innebar att man i mötet med den enskilde skulle se behoven och se till att den får de bästa möjliga förutsättningarna att leva sitt liv som andra. Det är tyvärr inte ett unikt område när det gäller assistansen att vilja likrikta eller göra det likvärdigt och likadant. Det handlar om att vara helt säker på att man följde precis varenda punkt. Man känner inte att man har friheten att göra egna tolkningar.

Det är en utmaning i vårt myndighetssystem över huvud taget. Vi är väldigt vana vid att vi i våra andra trygghetssystem vet exakt. De går inte på ett sätt att jämföra. Men om du har den här inkomsten, är sjuk så här länge så får du den här ersättningen. Det är väldigt svart på vitt. Svårigheten när vi är vana vid den typen av tolkningar är att man här behöver jobba på ett helt annat sätt. Man behöver se den enskildes behov. Det skulle behövas en annan flexibilitet. Det är inte så systemen ser ut. Det är inte med någon enkelhet man justerar det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår att det finns en oro och farhågor. Jag kan i dagsläget inte avgöra vad alla remissinstanser kommer att skriva och vilka vi kommer att lyssna till. Men vi kommer att ta dem på stort allvar. Jag kan heller inte välja vilken jurist jag lyssnar på. Vi måste naturligtvis anta att alla de jurister vi har som arbetar gör allt vad de kan. Vi har dessutom en lagrådsprövning av de saker vi gör. Jag utgår från att riksdagen som lagstiftande församling ändå har tilltro till den höga juridiska kompetens som finns. Men de politiska frågorna ska ställas rätt för att åstadkomma det vi vill.

Fru talman! Tack, socialministern, för svaret!

Jag uppskattar verkligen att vi har den här dialogen, att vi kan ha den och att vi har en gemensam ambition framåt att det ska bli rätt. Trots de bästa ambitionerna har det dessvärre upprepade gånger blivit fel i den juridiska processen. Talmannen hörde att socialministern nämnde det. Då har man fått backa, och tid har spillts.

Det är otroligt viktigt att lagen är på gång. Jag är glad över att socialministern beskriver att remissinstanserna kommer att tas på allvar. Jag har inte betvivlat det eller trott något annat. Till alla som lyssnar på debatten vill jag säga att vi kristdemokrater kommer att göra vårt yttersta för att fortsätta att bevaka processen. Det får inte bli så att andning och sondmatning räddas på bekostnad av andra grundläggande behov.

Jag vill avslutningsvis betona att vi kristdemokrater upplever att personlig assistans alltmer börjar ses lite grann som en vård- och omsorgsinsats. Vi anser därför att det är avgörande att LSS i sig återgår till grundintentionen. LSS ska fortsatt vara en frihetsreform som ska säkerställa att personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna vara fullt delaktiga i samhället.

Fru talman! Jag hoppas att regeringen precis som vi kristdemokrater kommer att ta ett tydligt ställningstagande för att driva arbetet inom funktionshindersområdet framåt med just utgångspunkten att rätten till assistans inte bara ska stärkas för vård och omsorg. Personer med omfattande funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra på sina unika villkor och vara fullt delaktiga i samhället. Det handlar i grunden om mänskliga rättigheter och vilket samhälle som vi vill ha.

Fru talman! Jag instämmer verkligen i Pia Steenslands avslutningsanförande. En av de utmaningar vi har är att se till det. Det är inte ovanligt att personer som man många gånger tänkte på när man såg assistansreformens tillkomst är personer som i dag ser sig bli av med rätten till assistans. Jag delar verkligen den uppfattningen.

Jag vill avsluta med att upprepa att vi kommer att vara extremt noga när det gäller remissynpunkterna. Vi ska skriva så tydligt det bara går. Samtidigt är jag väldigt angelägen om de insatser vi behöver och vill göra för att se till att personer och framför allt barn med behov av assistans för sondmatning och andning verkligen får det. Behöver vi göra fler saker? Tveklöst är det så. Jag har förut nämnt vad som finns i januariavtalet. Vi får återkomma.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill slutligen säga att jag är väldigt oroad över de prognoser vi får från Försäkringskassan. Det handlar om att titta i backspegeln men också om vilka prognoser vi ser framför oss. Vi vill ju se en vändning. Det är inte så att vi inte budgeterar och hoppas att det blir pengar över. Tvärtom vill vi se en vändning. Vi vill att assistansen ska komma dem till del som har behoven. Den utvecklingen måste vi se. Vi gör inte det än, och det bekymrar mig väldigt mycket.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.