Rätten till begravning

Fru talman! Ola Möller har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att alla invånare ska ha rätt till en begravning på lika villkor inom ramen för sin kommun.

Jag vill inledningsvis understryka att jag delar Ola Möllers uppfattning att det är viktigt att de allmänna begravningsplatserna speglar dagens samhälle. Det är viktigt att begravningshuvudmännen och kommunerna tar höjd och har beredskap för detta när nya begravningsplatser planeras.

Enligt gällande bestämmelser i begravningslagen (1990:1144) är Svenska kyrkan huvudman för de allmänna begravningsplatserna i Sverige förutom i Tranås och Stockholm, där kommunen är huvudman. I huvudmannaskapet ingår att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde. Huvudmannen är vidare skyldig att, inom det egna förvaltningsområdet eller inom ett närbeläget förvaltningsområde, tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.

Enligt begravningslagens bestämmelser kan även Länsstyrelsen ge tillstånd till ett trossamfund eller stiftelse att anordna enskilda begravningsplatser. Det finns i dag i flera kommuner exempelvis särskilda judiska, katolska, ortodoxa, muslimska och buddistiska begravningsplatser utöver de allmänna begravningsplatserna.

Personer som är folkbokförda i Sverige har alltså rätt att få del av de tjänster som beskrivs i begravningslagen. Min uppfattning är att gällande ordning i stort sett fungerar väl och att några förtydliganden av gällande regelverk inte behövs.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag delar bilden av att begravningsverksamheten i huvudsak fungerar väldigt bra inom ramen för Svenska kyrkans huvudmannaskap. Jag vill också uttrycka min uppskattning för Svenska kyrkan som organisation och för deras sociala arbete med att hjälpa människor genom tuffa tider - både socialt och ekonomiskt. Det är ovärderligt, särskilt nu när kostnadskrisen slår hårt mot svenska hushåll.

För de allra fattigaste hushållen, som får sina bostadstillägg sänkta med 775 kronor och inte får kompensation för kostnadsökningarna eftersom man inte höjer barnbidraget som vi socialdemokrater föreslår, är kyrkan ibland det enda skyddsnät som finns kvar i en annars helt omöjlig situation. Likaså är Svenska kyrkans internationella arbete oerhört viktigt att lyfta fram. Även där drabbas tyvärr kyrkans arbete av regeringens och Sverigedemokraternas politik.

Ingen organisation är ju felfri, och i Svenska kyrkan finns det krafter som verkar med mindre nobla syften. Det finns präster och andra personer som motsätter sig kvinnliga präster, och det finns präster som vägrar viga homosexuella. Dessutom styrs kyrkan på vissa platser av mörkare krafter som inte är speciellt inkluderande och kärleksfulla mot sin nästa eller för den delen älskar sin granne. Människor som inte är medlemmar i Svenska kyrkan - framför allt personer från andra trossamfund - kan uppleva att de inte får samma bemötande och rättigheter som kristna i frågan om begravning.

I Helsingborg hanteras en långdragen fråga om en ny begravningsplats för muslimer. Den överfulla muslimska begravningsplatsen i en församling inom kommunen behöver ersättas. För att ministern och alla andra som lyssnar på den här debatten ska förstå hur fullt det är där kan jag berätta att man nu begraver familjemedlemmar ovanpå varandra i djupare grävda gravar. Det är väldigt ovärdigt och inget som ska behöva förekomma.

Processen kring en ny muslimsk begravningsplats i en annan församling i kommunen har stoppats trots tidigare överenskommelser om att den skulle byggas och trots att alla papper var klara. Det skedde med motiveringar som att muslimer har för mycket amalgam i tänderna och att man skulle bygga solpaneler på den marken. Därför har bygget av begravningsplatsen plötsligt stoppats. Det har varit väldigt högljudda diskussioner i byn där det skulle ske, och det har verkligen blottat många obehagliga åsikter om andra människor.

Jag menar att sådana situationer aldrig skulle behöva uppstå om begravningsplatserna hade skötts av det allmänna. Bara risken för att en grupp ska misstro en annan utifrån en så grundläggande rättighet som att bli begravd på ett värdigt sätt i kommunen är problematisk. Känslan av att vara en andra klassens medborgare sprider sig snabbt i sådana situationer. Trots att människor har bott här hela eller stora delar av sina liv och betalat begravningsavgift som alla andra blir den sista vilan en fråga om splittring och misstro i stället för ro och värdighet.

Jag undrar om ministern ser problemet. Jag upplever hans svar som att han delvis gör det, men är han beredd att vidta någon form av åtgärd för att försöka minska den här typen av problem?

Fru talman! Jag noterar Ola Möllers genomgång av Svenska kyrkan och kan för egen del passa på att uttrycka min uppskattning för Svenska kyrkan liksom för många andra trossamfund i Sverige som gör betydande insatser. Jag är också helt säker på att Svenska kyrkan delar Ola Möllers bedömning att även de har brister och kan vara ofullkomliga.

Det är svårt för mig att ge mig in i det aktuella fallet. Det bör jag inte heller göra. Jag har inte hela kunskapen om vad som ligger bakom, men jag noterar Ola Möllers starka engagemang för att alla medborgare i Sverige ska ha rätt till begravning. Det har man faktiskt betalat för. Det är naturligtvis oerhört angeläget.

Personer som är folkbokförda i Sverige har rätt att få del av de tjänster som beskrivs i begravningslagen. Det leder mig till slutsatsen att det inte är regelverket som brister. Man får i stället försöka lösa detta och se till att personer oavsett tro och ursprung har samma möjligheter till en värdig begravning. Det är ett konstaterande från min sida att regelverket stipulerar detta. Jag kan i övrigt inte ge mig in på att kommentera enskilda situationer och vad som ligger bakom dem.

Fru talman! Jag har såklart respekt för detta. Jag är inte ute efter kommentarer till det enskilda fallet.

Problemet uppstår i konfliktsituationer mellan olika trosuppfattningar när man har känslan av att inte vara sedd utifrån sina rättigheter. Det finns ju fler sådana här exempel. Människor har varit tvungna att lämna sina kommuner för att flytta in på särskilda boenden och tvingats bosätta sig långt från den kommun där de tidigare varit folkbokförda. De har fått skriva sig i den nya kommunen och sedan avlidit. Men om de velat begravas hemma i den kommun där de tidigare bott kan församlingen neka på grund av att de inte längre är folkbokförda där. Om det dessutom finns skilda uppfattningar när det gäller tro blir det lätt så att man upplever att man diskrimineras på grund av sin tro.

Jag har förstått det som att det inom Svenska kyrkan är ovanligt att gravsätta hela kroppen, medan man inom religioner som av tradition gör det förstås behöver större utrymme att ligga på - men jag vill vara tydlig med att jag inte är någon begravningsexpert. Problemet är mer marginellt inom ramen för Svenska kyrkan än inom andra trosuppfattningar, där man oftare råkar ut för det.

Om huvudmannaskapet legat hos det allmänna hade diskussionen inte blivit lika infekterad. Jag har uppfattat det som att känslan av att bli nekad på grund av sin tro inte hade uppstått lika ofta. Jag köper resonemanget kring regelverket, men här handlar det egentligen om huvudmannaskapet och inte om att vi behöver ändra regelverket. Det är trots allt statens uppgift.

Någonstans följer det här separationen av kyrka och stat, som skedde för ett kvarts sekel sedan. Den separationen var viktig eftersom man tog bort uppfattningen att det skulle finnas någon form av religiöst grundad bedömning i hur det offentliga utövar sin verksamhet.

Det enda exempel jag just nu kan komma på där religionen tillåts spela en roll i den offentliga utövningen är monarkin. Vi har lagstiftat om att vår statschef ska ha en viss religion, vilket ju är fullständigt absurt. Det är bara ytterligare ett skäl till att vi inte ska ha den institutionen kvar, men det är en annan interpellation.

Utifrån separationen av kyrka och stat och att det nu har gått ett kvarts sekel sedan den skedde, tycker ministern att det är rimligt att en så bärande del av det offentliga som begravningsverksamheten ändå utövas av en religiös huvudman?

Fru talman! Det korta svaret på den sista frågan är ja. Regeringen har förtroende för Svenska kyrkan som huvudman för begravningsväsendet i Sverige, och vi anser att det i allt väsentligt fungerar väl. Det kommer naturligtvis att uppmärksammas när det inte fungerar väl, och jag glad är för att Ola Möller och andra gör det. Jag tänker att huvudmannen också är glad när det uppmärksammas. Det är viktigt att detta upprätthålls med förtroende, och i grunden finns det förtroendet.

Sedan behöver man alltid vara noga med att skilja på rollerna. Svenska kyrkan har en ceremoniell och diakonal roll i samband med många begravningar som är helt skild från den begravningsverksamhet som man är huvudman för. Det är min uppfattning att man är duktig på att skilja på de rollerna, men man behöver förstås alltid arbeta med att vara tydlig i de delarna.

Vad gäller monarkin har jag en annan uppfattning än interpellanten. Även om interpellationen inte rör detta kan det vara värt att framhålla i det här sammanhanget eftersom frågan kom på tal. Begravningsfrågorna leder ibland tankarna i andra riktningar.

Det är oerhört viktigt att det här fungerar. Jag har också noterat i mina samtal med Svenska kyrkan som huvudman för begravningsfrågorna att man bedriver ett mycket aktivt arbete på ett generellt plan just för att säkerställa att det finns mark och att det finns möjlighet att upprätthålla begravningsväsendet också i framtiden. Det är naturligtvis också något som jag pekar på i de här diskussionerna.

Man har stor medvetenhet om beredskapsfrågorna, för de är också viktiga i händelse av att Sverige, gud förbjude, skulle drabbas på ett sätt som leder till dödsfall som man måste kunna hantera, till exempel inom kort tidsrymd. Jag vet att man bedriver ett mycket aktivt arbete för att säkerställa detta just i sin roll som huvudman för begravningsväsendet.

Men, återigen, jag välkomnar diskussionen. Den är viktig, för det här är frågor som kanske ibland förtjänar lite större debatt. Begravningar, där vi tar farväl av dem som går före oss, förändrar ju klangen i det rum vi lever i. Därför är det viktigt att det fungerar och att människor upplever att det sker med värdighet. Oavsett vem man är kan den här processen ske med den värdighet som detta förtjänar och som de personer som har avlidit och lämnat oss förtjänar. Därför tycker jag att det är en angelägen diskussion att föra.

Fru talman! Jag får verkligen tacka ministern för en både intressant och respektfull debatt. Det är glädjande att det finns ministrar i vår nuvarande regering som man kan ha så konstruktiva och sakliga diskussioner med om oerhört komplexa frågor utan beskyllningar, talepunkter och pajkastning, vilket det tenderar att bli i det här rummet.

Jag hade blivit väldigt förvånad om ministern hade en annan uppfattning än att nuvarande ordning är tillräckligt funktionell för att få bestå. Jag vill dock höja ett varningens finger, och jag tycker att jag hör att ministern delar min uppfattning. I takt med en åldrande befolkning och med tanke på att sammansättningen i vårt samhälle ser väsentligt annorlunda ut nu än för ett kvarts sekel sedan kommer de här frågorna att bli mer och mer uppmärksammade, och det kommer att bli mer gnissel. Jag tror absolut att Svenska kyrkan på huvudmannaplanet och det centrala planet är väl medveten om detta och jobbar jättehårt med detta. Men eftersom det också är en väldigt decentraliserad organisation där man har lokala styren med lokala färger och lokala företrädare kan det också uppstå friktion som jag verkligen hoppas att vi kan hjälpas åt att lindra och mildra.

Det är också en del av bakgrunden till att jag väcker den här diskussionen. För mig precis som för ministern är det fullständigt avgörande att människor behandlas med värdighet när de går till den sista vilan, oavsett i vilket sammanhang och i vilken roll. Jag hoppas att ministern fortsätter hålla ögonen på detta.

Jag vill tacka för en mycket bra och givande diskussion om en fråga som vi, precis som ministern säger, kanske borde ägna lite mer tid åt.

Fru talman! Tack igen till Ola Möller för diskussionen!

Jag konstaterar att Ola Möller mycket väl kan ha rätt i delar av sitt resonemang gällande befolkningsförändringar och sådant. Men jag konstaterar också att många av minoriteterna i Sverige och andra trossamfund har stort förtroende för begravningsväsendet i Sverige. Det är också viktigt att framhålla.

Jag vill också peka på de möjligheter som finns i begravningslagen i dag. Länsstyrelser kan också ge tillstånd till ett trossamfund eller en stiftelse att anordna enskilda begravningsplatser vid sidan om de allmänna begravningsplatserna. Det finns sådana redan i dag, och jag tycker att det är bra att den möjligheten finns som en liten ventil i sammanhanget för att tillgodose allas möjligheter till begravningar.

De av allmänheten utsedda begravningsombuden tycker jag också förtjänar att lyftas fram. De har också att tillse att det här fungerar på ett bra sätt, och de har insyn i den här verksamheten å allmänhetens vägnar. Det vet Ola Möller naturligtvis om, men det kan vara viktigt för allmänheten att veta att det finns särskilt utsedda ombud för att ha insyn i den här verksamheten.

Återigen tusen tack för en givande diskussion och ett bra samtal!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.