Raoul Wallenbergs öde och Sveriges behov av exportkrediter

Fru talman! Mikael Oscarsson har frågat mig huruvida det finns anledning att utreda uppgifterna om att hanteringen av det så kallade miljardlånet påverkade regeringens hantering av Raoul Wallenberg. Han har också frågat mig om regeringen avser att ställa frågor om huruvida Ryssland har information som stöder uppgifterna om att Josef Stalin lät kidnappa Raoul Wallenberg för att säkerställa miljardlånet från Sverige.

Vidare har han frågat mig om det enligt UD:s dokumentation stämmer att Sveriges sändebud i Moskva minst tre gånger under 1945 och 1946 bad höga sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv och hur regeringen bedömer uppgifterna om att den svenska ambassadören agerade utifrån en medveten politik sanktionerad av Sverige gällande Raoul Wallenberg.

Slutligen har han frågat mig om jag avser att begära mer information om fånge nummer 7 samt om regeringen överväger att tillsätta en ny oberoende utredning om den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde.

Raoul Wallenberg personifierar det svenska arbetet för mänskliga rättigheter, och hans gärning fortsätter att inspirera människor av alla åldrar och olika härkomst. Mycket är fortfarande oklart vad gäller Raoul Wallenbergs öde i Stalintidens Sovjetunionen. Regeringen har under de senaste årtiondena verkat för att skapa största möjliga klarhet i hans ärende genom dialog med Sovjetunionen och Ryssland och i samarbete med andra stater liksom genom kontakter med anhöriga och forskarvärlden.

Jag redovisade detta arbete bland annat den 28 april som svar på en riksdagsfråga från riksdagsledamoten Björn Söder, den 16 december 2020 som svar på en riksdagsfråga från riksdagsledamoten Mikael Oscarsson och den 7 februari 2020 som svar på en interpellation från samma ledamot.

En mycket ingående genomlysning av den ryska och svenska statsförvaltningens agerande, inklusive egna svenska tillkortakommanden, har skett. Den svenska delen av den svensk-ryska arbetsgruppen redovisade en rapport 2001 efter tio års arbete, och 2003 publicerades rapporten Ett diplomatiskt misslyckande.

Regeringen överväger inte att tillsätta en ny oberoende utredning om den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde. UD bedriver ingen egen forskning i Wallenbergärendet men välkomnar alla försök att utröna mer om hans öde, inklusive exportkreditens betydelse för regeringens hantering av ärendet och huruvida det svenska sändebudet Söderblom agerade enligt en medveten, sanktionerad politik samt bevekelsegrunderna för Stalins agerande. Det är upp till forskare och experter att undersöka och värdera dessa frågor.

Ett viktigt led i försöken att underlätta forskarnas arbete var regeringens beslut den 22 augusti 2019 om offentliggörandet av cirka 40 000 sidor handlingar tillkomna under perioden 1970-2018 ur UD:s ärende om Raoul Wallenberg. Sedan tidigare hade alla handlingar från perioden före 1970 offentliggjorts. Totalt finns därmed 170 000 sidor tillgängliga för allmänheten, vilket också utgör hela UD:s arkiv i ärendet. All dokumentation rörande möten mellan svenska sändebud och sovjetiska företrädare finns i detta arkiv.

Regeringen står i kontakt med Ryssland i syfte att få till stånd största möjliga öppenhet från deras sida. Under mina besök i Moskva i februari 2020 respektive 2021 tog jag också upp Wallenbergs fall vid överläggningarna med utrikesminister Lavrov. Jag inskärpte då vikten av att den ryska sidan skulle underlätta forskarnas arbete, bland annat genom att besvara den note som överlämnades den 31 oktober 2019 å Wallenbergs anhörigas vägnar till Rysslands utrikesministerium där ett antal frågor rörde fånge nummer 7. Denna note har delvis besvarats, och svaren har vidarebefordrats till de anhöriga. Vår ambassad i Moskva och tjänstepersoner på UD i Stockholm står i kontinuerlig kontakt med anhöriga till Wallenberg och forskare för att facilitera deras fortsatta arbete, inklusive bistå med att stämma möten med ryska företrädare på relevanta ministerier och arkiv. UD kommer att fortsätta lyfta frågan på olika nivåer i våra kontakter med Ryssland.

Fru talman! Det är nu 76 år sedan Raoul Wallenberg tillfångatogs. Sannolikt var det på direkt order av Stalin i Budapest i Ungern, där Wallenberg hade räddat tiotusentals judar från en säker död.

Enligt den ryska officiella versionen dog han i KGB:s fängelse i centrala Moskva den 17 juli 1947. Men nu vet vi, och det har bekräftats på olika sätt, att fånge nummer 7, som bekräftats ha varit Raoul Wallenberg, förhördes sex dagar efter sin död.

Raoul Wallenberg blev känd över hela världen och är kanske tillsammans med Alfred Nobel den mest kände svensken. Han blev hedersmedborgare i USA näst efter Winston Churchill. Jag har själv kämpat för införandet av Raoul Wallenbergs dag i Sverige, och den genomförs sedan ett antal år tillbaka.

Raoul Wallenberg hade en syster som hette Nina Lagergren. Jag har haft kontakt med henne i 30 år. Hon dog för ganska exakt två år sedan. Jag lovade henne och hennes familj att göra allt vad som står i min makt för att försöka få fram vad det var som hände egentligen.

Den senaste tiden har forskarna Susanne Berger, Vadim Birstein och särskilt Peter Axelsson fått fram ny information. Därför kräver medlemmarna av Raoul Wallenbergs familj en ny utredning om den officiella hanteringen av hans öde.

Det är riktigt, som Ann Linde säger, att en genomlysning av den svenska statsförvaltningens agerande har skett. Enligt den nämnda SOU-rapporten har misslyckandet med att rädda Raoul Wallenberg bland annat tillskrivits slarv, inkompetens och bristande intresse. Men nu finns det uppgifter som pekar på att det bakom Sveriges passiva agerande i själva verket fanns ett motiv. Inget fick störa den svenska regeringens planer på en svensk miljardkredit, som det tycks inte ens en fängslad svensk diplomat.

Ett motiv bakom Sveriges passiva agerande för att rädda Raoul Wallenberg utgör en allvarlig förskjutning i fallet Raoul Wallenberg. Då grundar sig regeringens passiva agerande inte längre på slarv och inte heller på inkompetens eller bristande intresse. Sveriges passiva agerande kan i själva verket ha varit en medveten handling. Om det är så, fru talman, är det ytterst allvarligt.

Varje demokratiskt land hade grundligt och officiellt utrett misstankar om en tidigare regering avsiktligen agerat passivt i sin ambition att rädda en av landets största hjältar.

En tidigare genomförd officiell utredning som, vad det verkar på felaktiga grunder, avvisat ett motiv förhindrar naturligtvis inte en ny utredning. Tvärtom ger den skäl att återuppta utredningen.

Är det inte orimligt att forskare ska utreda om det är ett svek från Sverige och UD mot deras egen diplomat? Det måste väl vara det utsända landet som hade ansvar för Raoul Wallenberg som går till botten med det här.

Jag kommer inte att gå igenom allt som hände. Men det som ligger i botten är en kredit som man ville genomföra.

Jag fortsätter i nästa inlägg att berätta varför det krävs att vi för Raoul Wallenbergs och hans familjs skull nu förutsättningslöst utreder vad det var som låg bakom bortförandet.

Fru talman! Varje gång jag står i denna kammare och får tala om Raoul Wallenberg tar jag tillfället i akt att säga att han är en symbol för Sveriges arbete med mänskliga rättigheter.

Interpellanten ger mig en tacksam anledning att påminna om Wallenbergs gärning, som inspirerar människor av alla åldrar och olika härkomst.

Jag har all förståelse för att ovissheten som kvarstår kring det som skedde honom den 17 januari 1945 fortsätter att plåga hans anhöriga och sporrar människor att söka svar på kvarstående frågor.

Regeringen har under lång tid bistått med att försöka vända på alla stenar för att skapa största möjliga klarhet i hans ärende. Och som Mikael Oscarsson vet har jag vid flera tillfällen i detalj redogjort för dessa ansträngningar. Jag skulle i dag vilja upprepa att Wallenbergs ärende förblir öppet och att regeringen agerar därefter.

En ledande princip för regeringen i detta arbete är öppenhet och transparens, vilket illustreras av den statliga, offentliga utredningen Ett diplomatiskt misslyckande från 2003, som identifierade flera svenska tillkortakommanden i hanteringen av Wallenbergs fall, särskilt under de viktiga åren direkt efter andra världskriget.

Sedan augusti 2019 finns hela ärendet i UD:s arkiv, 170 000 sidor, helt tillgängligt för allmänheten. Undantaget är en ytterst liten del av arkivet som bedöms innehålla uppgifter som än i dag omfattas av sekretess men som är utan relevans för att utreda Wallenbergs öde. Samtidigt har regeringen också varit tydlig med att den inte bedriver någon egen forskning i ärendet utan i stället välkomnar historiker och akademiker att göra detta, något som också sker och i flera fall med konkret stöd från regeringen.

Fru talman! En förutsättning för att bringa större klarhet i Wallenbergs öde är tillgång till dokument i ryska arkiv. Regeringen står i kontakt med officiella ryska företrädare för att få till stånd största möjliga öppenhet från deras sida. Som bekant tog jag personligen upp Wallenbergs fall vid mina besök i Moskva i februari 2020 respektive 2021 under överläggningar med utrikesminister Lavrov. Jag påminde också om vikten av ärendet så sent som förra veckan, då jag samtalade med honom i Reykjavik.

Regeringen överväger dock alltså inte att tillsätta en ny oberoende utredning om den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde. Frågorna som Mikael Oscarsson ställer om exempelvis exportkreditens betydelse och sändebudet Söderbloms agerande besvaras lämpligen av forskare och experter, vars ansträngningar jag som sagt välkomnar.

Fru talman! Jag går tillbaka till 1946, då baltutlämningen hade förorsakat en stor irritation i Sverige. Trots det gick den dåvarande socialdemokratiska regeringen vidare med en rysk kredit på hela 1 000 miljoner kronor, 1 miljard, en då närmast ofattbar summa. Men det hölls hemligt.

I slutet av april träffade utrikesministern och det svenska sändebudet Brezjnev. De kom överens om att realisera handelsavtalet. Dagen efter kom glada bud, för då fick ambassadören Staffan Söderblom information om att den svenske Raoul Wallenberg troligtvis var i livet. Ambassadören åkte sedan hem till Sverige för att träffa utrikesminister Undén den 5 maj. De diskuterade sannolikt det här fallet. Samtidigt åkte en svensk delegation iväg. Jag har en bild framför mig här från Svenska Dagbladet där delegationen åker för att förhandla om allt kring krediten. De kommer tillbaka till Sverige den 13 juni 1946.

Ambassadören hade då bett om att få ett särskilt möte med Stalin. Normalt sett kunde man inte få det, men i och med miljardkrediten accepterades denna förfrågan. Den 15 juni 1946 tar Stalin emot ambassadör Söderblom, och det är ganska kusligt att läsa noten därifrån. Den hölls hemlig i årtionden, men Söderblom säger: Nej, jag anser det sannolikt att de sovjetiska militärmyndigheterna ej har några vidare uppgifter om Wallenbergs vidare öden att tillgå. Läser man alltihop tycks syftet med att träffa Stalin ha varit att försäkra sig om att Raoul Wallenberg inte dyker upp i framtiden. Kritiker har ibland jämfört samtalet i Kreml med en dödsdom.

Två dagar senare, den 17 juni, kan Expressen här hemma få miljardkrediten bekräftad. Händelsekedjan tillskrivs möjligen men svårligen slumpen.

I utredningen avfärdas miljardkrediten som en förklaring till det passiva agerandet. Man säger bland annat att intresset vid den aktuella tidpunkten var relativt svagt. Men det finns många tidningsartiklar som visar att det inte var så. Medierna visade stort intresse, och det var framsidesstoff.

I utredningen sägs också att affären ska betraktas som ekonomiskt motiverad snarare än politiskt motiverad. Men av debatten att döma var bakgrunden till krediten i högsta grad politisk.

Enligt utredningen fanns det en vetskap och enighet kring detta. Det stämmer att handelsminister Myrdal hörde talas om detta, men han nämnde inte ett ord om storleken på krediten, det vill säga att de skulle få 1 miljard. Han fick också kritik efteråt för att han inte hade sagt som det var.

Jag återkommer till att om allt leder fram till att det verkar ha funnits ett motiv från svensk sida rörande att dem man skulle ge lån till hade den mest kände svensken tillfångatagen, är det då verkligen rimligt att den svenska regeringen tycker att forskare ska undersöka detta? Är det inte rimligt att Sverige officiellt öppnar utredningen igen och undersöker vad som egentligen låg bakom?

Fru talman! För det svenska utrikesdepartementet är Raoul Wallenberg vårt största enskilda och mest långvariga ärende. Utöver mina egna samtal med utrikesminister Lavrov står tjänstepersoner på UD och på ambassaden i Moskva i kontinuerlig kontakt med företrädare för den ryska sidan i försök att bistå forskare och anhöriga i deras ansträngningar att få tillgång till dokument som kan vara av betydelse för Wallenbergs ärende.

I den omfattande note som överlämnades till Rysslands utrikesministerium i oktober 2019 å de anhörigas vägnar efterfrågades bland annat ett antal dokument från ryska arkiv, inklusive dokument rörande den så kallade fånge nummer 7. Denna note har delvis besvarats, och svaren har vidarebefordrats till de anhöriga.

Jag upprepar gärna att vi står redo att fortsätta facilitera de anhörigas arbete genom att till exempel hjälpa till om de vill besöka Moskva för att stämma möten med den ryska sidan som uppföljning på noten om efterfrågade dokument.

UD kommer att fortsätta att lyfta frågan på olika nivåer i våra kontakter med Ryssland.

Fru talman! Kärnan i det jag säger är att det finns anledning att ställa sig frågan vad som skulle ha hänt om det framkom att Raoul Wallenberg, Sveriges hjälte, satt fängslad i just Sovjet? Den generösa miljardkrediten skulle ha omöjliggjorts, och mörka skuggor skulle ha fallit på dess förespråkare. Utifrån dessa premisser blir Sveriges budskap till Stalin om en förolyckad Raoul Wallenberg inte bara, vilket har hävdats, ett olyckligt uttalande. Det går att ana ett motiv bakom budskapet till Stalin, och det är därför den svenska utredningen om Raoul Wallenberg måste återupptas.

Det är bra att ambassaden ställer upp och bokar möten. Men om det handlar om ett svek mot vår egen diplomat måste det till större åtgärder än så.

Kan vi vara överens om att det är allvarligt att den svenska regeringen anklagas för att medvetet ha svikit sin diplomat? Borde vi då inte vara överens om att Sverige borde återuppta utredningen om Raoul Wallbergs öde?

Familjen har i dag gjort ett uttalande där man menar att det skulle vara av intresse att offentliggöra information om var Sverker Åström, som ju hade en viktig roll, egentligen stod. Det finns en massa hemliga uppgifter där. Detta har som sagt kommit fram just i dag.

Vi vill alla sola oss i Raoul Wallenbergs glans. Det han gjorde var fantastiskt, och han är ett föredöme för oss alla. Men det senaste halvåret har det kommit fram information som gör att det inte duger att bara forskare ska ta ansvar. Sverige måste ta sitt ansvar och gå till botten med vad som hände och vad som låg bakom.

Fru talman! Jag vill återigen tacka Mikael Oscarsson för att ha tagit upp frågan om Raoul Wallenbergs öde. Det är viktigt att hans liv och gärningar uppmärksammas även i dag.

Arbetet med detta viktiga ärende fortsätter, och Utrikesdepartementet står i nära kontakt med anhöriga och forskare med den gemensamma förhoppningen att vi en dag ska få veta exakt vad som hände Raoul Wallenberg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.