Psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna

Herr talman! Dennis Dioukarev har frågat mig vad jag gör för att leva upp till rekommendationen och vilka åtgärder som har vidtagits för att förebygga och minska antalet självmord och självmordsförsök bland barn och vuxna.

Självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa, och att motverka självmord är en viktig del i regeringens satsning på psykisk hälsa.

Låt mig börja med ett något bredare perspektiv. Regeringen har höga ambitioner när det gäller hälsa. Regeringen har satt ett långsiktigt mål: På en generation ska vi sluta de påverkbara hälsoklyftorna. För även om hälsan i Sverige generellt sett är god är den inte det för alla.

Psykisk ohälsa är ett stort och växande samhällsproblem. Andelen personer som upplever och rapporterar besvär på grund av psykisk ohälsa har ökat sedan början av 1990-talet. Bland barn och unga har vi till exempel sett en ökad förskrivning av läkemedel för att motverka depressioner, oro och ångest.

Det finns därför en tydlig koppling mellan livsvillkor och hälsa i allmänhet, men kanske mellan livsvillkor och psykisk hälsa i synnerhet. För att på kort och lång sikt minska självmorden i Sverige är det avgörande att samtidigt ha ett fokus på förebyggande arbete, en tillgänglig första linjens vård och en specialiserad vård med hög kvalitet.

Den stora utmaningen när det gäller att förebygga självmord är att synliggöra vikten av arbete med en bättre psykisk hälsa. Självmordsfrågan har alltför länge varit en fråga för sjukvården, men det är en fråga för hela samhället. Hur kan vi, samlat och långsiktigt, samtidigt närma oss de många olika faktorer som har betydelse för att minska självmorden?

När det gäller det självmordsförebyggande arbetet tog regeringen under 2015 ett viktigt steg för att bättre möta utmaningarna på området genom ett uppdrag till Folkhälsomyndigheten. Folkhälsomyndigheten fick i uppdrag att samordna det självmordsförebyggande arbetet på nationell nivå - en kraftfull satsning på en nationell, långsiktigt hållbar strategi i ordinarie struktur. Folkhälsomyndigheten har därigenom getts ett tydligt uppdrag att ansvara för att utveckla samordningen och samverkan mellan berörda myndigheter och andra viktiga aktörer, som brukar-, patient- och anhörigorganisationer och forskare.

För 2017 får Folkhälsomyndigheten dessutom ytterligare 35 miljoner kronor för att stödja kunskapsutveckling inom området psykisk hälsa på regional och lokal nivå samt inom den ideella sektorn. Delar av tillskottet ska fördelas till organisationer inom den ideella sektorn som arbetar med suicidprevention och psykisk hälsa.

Sedan den 1 januari 2016 utgår regeringens arbete från en ny strategi inom området psykisk hälsa. Genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting satsar regeringen 890 miljoner kronor 2017 för att stimulera och stödja huvudmännen utifrån fem olika fokusområden. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt, men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk. Vi kommer att fokusera på att skapa förutsättningar för att hitta långsiktiga lösningar med gemensamt ansvar i ordinarie strukturer. Även om vi har haft många bra projekt är det framför allt långsiktigt hållbara strukturer som behövs.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Innan jag för fram min kritik vill jag passa på att lyfta fram något positivt i form av den satsning på psykisk hälsa som görs på regional och lokal nivå samt inom den ideella sektorn. Jag tror att det är satsningar av den karaktären som kan göra skillnad på riktigt.

När vi talar om psykisk hälsa eller vilket samhällsområde det än må vara är det fundamentalt att vi fattar beslut på bästa möjliga faktaunderlag, för att maximera chansen till önskvärt utfall. Därför tänker jag fortsätta mitt anförande med ett nordiskt perspektiv på psykisk hälsa; det är trots allt det som min interpellation avser.

För att få en uppfattning om vad psykisk ohälsa kan föra med sig i form av svårigheter i livet tittade jag på statistik om något som kallas NEET, vilket i EU-sammanhang står för "not in education, employment or training". Unga som hamnar i NEET-statistiken har en gemensam problembild. Det kan vara allt från avbrutna gymnasiestudier, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och läs- och skrivsvårigheter till depressioner, missbruk och problematiska och destruktiva hemförhållanden. Mellan 6 och 12 procent av unga mellan 16 och 24 år i Norden riskerar att hamna i denna statistik och därmed ett långvarigt utanförskap.

Herr talman! Det är konstaterat att den psykiska ohälsan bland unga i Sverige inte sjunker. Den långsiktiga trenden är i stället att den ökar, och det är oroväckande.

I vårt grannland Danmark ser det annorlunda ut. Sverige och Danmark är faktiskt varandras motpoler vad gäller ungdomars psykosomatiska hälsa. Medan förekomsten av sådana besvär ökar i hela Norden uppvisar Danmark inte någon sådan tendens alls.

Suicidtalen visar ungefär samma bild. Där ligger Danmark och Norge lägst i statistiken medan Finland har de högsta suicidtalen, följt av Island och Sverige.

Det här är givetvis mycket intressant. Varför ser det ut så? Vad är det danskarna gör som inte resten av Norden gör? Jag har inget svar på den frågan, men jag menar att detta är något som regeringen i sitt arbete mot den psykiska ohälsan måste analysera. Jag noterade att ministern inte nämnde något om detta i sitt svar.

Min fråga handlar om det nordiska perspektivet och ytterst om Nordiska rådets rekommendation. Så vad gör statsrådet för att leva upp till den? Finns det några kontakter på ministernivå med våra grannländer i syfte att utbyta erfarenheter när det gäller olika sätt att förebygga och minska antalet självmord och självmordsförsök bland unga?

Herr talman! Jag tror, precis som interpellanten, att det är väldigt viktigt att utbyta internationella erfarenheter på detta område. Vi ser nämligen en ökning av den psykiska ohälsan i en lång rad länder världen över. Jag har som minister gjort flera resor, och på flera av dem har ett tydligt tema varit att just diskutera psykisk ohälsa, vilka åtgärder som vidtas i det aktuella landet och vad Sverige skulle kunna lära från det.

Detta har inte i första hand varit aktuellt på mina resor till de nordiska länderna, men däremot pågår sedan länge ett arbete, inte minst i Nordiska rådets regi, med att se på vilka sätt man kan utbyta erfarenheter på hälsoområdet. Det är helt klart intressant att se vad Danmark och Norge, men också Finland och Island, gör på området psykisk hälsa eftersom de länderna är så pass lika Sverige.

Eftersom vi är så pass lika i Norden finns det dock ibland en tendens att blunda för de skillnader som finns. En skillnad som jag tycker mig se gäller vårdstrukturen. Sverige har väldigt goda resultat i hälso- och sjukvården, men vi har också en vårdstruktur som skiljer sig från inte minst den i Danmark och Norge. Den skillnaden tror jag inte spelar särskilt stor roll när det gäller den somatiska vården, men när det gäller den psykiatriska vården kan den ha spelat roll.

En nackdel vi ser med det svenska sättet att organisera den psykiatriska vården är nämligen att den är alltför fragmentiserad. Vi har kanske haft lite för stort fokus på enbart den specialiserade psykiatriska vården och inte sett över de tidiga insatserna och det förebyggande arbetet. När det gäller att upptäcka psykisk ohälsa tidigt, eller att komma i kontakt med barn och unga som bär på självmordstankar, är det minst lika viktigt, tror jag, vad man gör i de tidiga insatserna men även att det finns en bred medvetenhet i hela samhället.

Därför är en av huvudpunkterna i regeringens nya strategi för psykisk ohälsa just att bygga upp tidiga insatser och se till att det, när man söker vård på till exempel en vårdcentral eller kommer i kontakt med en ungdomsmottagning eller med elevhälsan, ska finnas en hög medvetenhet om psykisk ohälsa i allmänhet. Men man ska också kunna få hjälp, särskilt om man har en svårare form av psykisk ohälsa. I dag ser vi som sagt att den här hjälpen och det här stödet är starkt beroende av var i landet man bor.

I det här syftet har regeringen ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting. En del av överenskommelsen är att inrätta så kallade psykiatricentrum över hela landet. De här centrumens roll ska vara att sprida kunskap och erfarenhet och bidra till uppbyggnaden av första linjens psykiatri, framför allt genom att stärka vårdcentraler. Det kan också handla om andra inrättningar. Det var det här jag refererade till i mitt interpellationssvar.

Vi behöver nu fokusera på att bygga långsiktigt hållbara strukturer. Vi har haft lite för många projekt. Många har varit vällovliga, men de har ofta dött ut efter ett par tre år och sedan inte resulterat i någon långsiktig förändring. Vi behöver nu vända på perspektivet och fokusera just på de långsiktiga strukturerna.

Herr talman! Jag tycker som sagt att det hade varit väldigt intressant att studera mer djupgående vad danskarna gör annorlunda, eftersom de har de lägsta självmordstalen i Norden. Vilka prioriteringar gör de i sin sjukvård och psykiatri?

Men till själva sakfrågan: Hur råder man bot på den psykiska ohälsan? Jag noterar att det i ministerns skriftliga svar är mycket fokus på samordning, samverkan och strukturer. Ett visst antal skattekronor ska läggas på det här. I mina öron låter det definitivt som en felprioritering. Sverige är redan världsmästare på byråkrati. Att prata, planera och strukturera gör vi redan tillräckligt.

Det kanske är det som har lett till att barn- och ungdomspsykiatrin är överfull. Visste ni att väntetiden till en neuropsykiatrisk utredning kan vara ett till två år på vissa håll i landet? Det kanske är det som har lett till att det finns landsting som inte har en enda vårdplats för unga. Och det kanske är det som har lett till att självmorden ökar mest inom gruppen unga vuxna. Ytterst få länder uppvisar samma tendens som Sverige, herr talman.

Hur ökar vi då den psykiska hälsan? Är det genom mer byråkrati eller genom fler vårdplatser, genom ord eller genom handling?

Herr talman! I ett av världens högst beskattade länder förväntar man sig en psykiatri i världsklass. De som på egen hand orkat söka vård ska också få den snabbt. Därför är dagens situation i psykiatrin inte godtagbar. Jag tror att svenska folket efterfrågar konkreta åtgärder.

Herr talman! Det är sant att vi har alldeles för långa väntetider i en stor del av barn- och ungdomspsykiatrin. När det gäller väntetider till neuropsykiatrisk utredning, som interpellanten refererar till, skulle jag dock vilja hävda att det många gånger beror på att det kommer helt andra krav från skolan och föräldrar. Det har blivit något av en sanning hos många föräldrar men också hos många skolledare att man behöver ha någon form av utredning i botten för att kunna få särskilt stöd i skolan. Det här är felaktigt. En elev utan utredning ska också kunna få särskilt stöd om den har behov av det. Men som sagt tror man många gånger att det behövs en utredning, och då söker man sig ofta till den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin. Det här tycker jag är ett tydligt exempel på hur händelser och trender utanför psykiatrins kontroll påverkar sådant som väntetider och statistik. Det är därför det är så viktigt att vi har en utbyggd samverkan mellan olika aktörer.

En annan anledning till att det är viktigt att ha denna samverkan mellan olika aktörer är att det inte alltid är så lätt att upptäcka psykisk ohälsa, dels därför att det finns en låg medvetandegrad om problemet, dels därför att det fortfarande finns ett kraftigt stigma som gör att man inte vågar prata om psykisk ohälsa - varken de som lider av det eller nära anhöriga, vänner, bekanta och så vidare. Om man ska upptäcka psykisk ohälsa räcker det därmed inte med att bara rusta vården. Man måste också sprida kunskap och öka medvetandegraden i skolan, på arbetsplatser, i idrottsföreningar med mera. Det är här behovet av en utökad samverkan kommer in.

Genom att stärka vården och inte minst den första linjens insatser, som vi ofta hittar i primärvården, tror jag också att man kan bidra till att sprida kunskap och medvetenhet till andra sektorer. Genom att göra detta - genom att upptäcka psykisk ohälsa tidigare eller för den delen förebygga den, så att människor aldrig behöver må dåligt - kan vi också få ett minskat tryck på den specialiserade psykiatrin, så att den blir till för enbart dem som mår riktigt dåligt och verkligen är i behov av specialiserad psykiatri. Tyvärr tror jag att det är så att väldigt många som har hamnat hos till exempel BUP kanske aldrig hade hamnat där om de hade fått hjälp mycket tidigare. Det är det som den här regeringen nu försöker rätta till genom det fokus vi har på tidiga insatser.

Herr talman! Jag konstaterar att jag och statsrådet delar problembild och att vi i grunden nog vill samma sak, men att metoden för hur vi ska nå dit kanske skiljer sig åt lite. Jag tycker att fokus bör ligga på hur vi förbättrar barn- och ungdomspsykiatrin, hur vi får till snabbare utredningar och när regeringen avser att korta de långa vårdköerna.

Jag tackar för mig och ser fram emot vad regeringen har att säga i den debatt som Sverigedemokraterna har begärt om den allvarliga sjukvårdskrisen.

Herr talman! Jag tycker att vi gör precis det som Dennis Dioukarev efterfrågar, det vill säga fokuserar på hur vi ska kunna öka tillgängligheten, korta köerna och förbättra barn- och ungdomspsykiatrin. Men för att kunna göra detta kan man inte bara fokusera på BUP i sig, utan man måste titta på hela kedjan av händelser som leder fram till att ett barn eller en ungdom hamnar hos BUP. Då är det som sagt många gånger så att man inte har fått hjälp och stöd tidigt. Man kanske inte heller har varit föremål för några förebyggande insatser, utan har utvecklat psykisk ohälsa av olika skäl. Man har inte kunnat få hjälp någonstans i ett tidigt skede. Den psykiska ohälsan har därmed förvärrats tills man blivit tvungen att söka sig till BUP.

Att bara fokusera på att förbättra barn- och ungdomspsykiatrin riskerar att bli som att hälla vatten i en läckande hink - man fortsätter att hälla vatten, men så länge hinken läcker kommer man aldrig åt grundproblemet. Därför måste vi samtidigt som vi gör insatser inom BUP också koncentrera oss mer på tidiga insatser. Målet för både mig och Dennis Dioukarev måste ju vara att färre utvecklar någon form av psykisk ohälsa över huvud taget.

Överläggningen var härmed avslutad.