Prisfall på Vasakronan

Herr talman! Tomas Eneroth har ställt två frågor till mig om Vasakronan. Den ena är vad som ligger bakom min bedömning att betalningsviljan för Vasakronans och därmed företagets värde, till skillnad från SBAB, inte påverkats av den globala kreditoron. Den andra är på vilket sätt jag anser att Vasakronans värde påverkats av det senaste årets kraftiga värdefall på Stockholmsbörsens fastighetsindex. Därtill har Tomas Eneroth frågat mig vilka kriterier, om några, jag har ställt upp som villkor för att en utförsäljning av SBAB åter ska bli aktuell. Först vill jag säga att jag inte lämnat någon bedömning som skulle innebära att betalningsviljan för Vasakronans och därmed företagets värde, till skillnad från SBAB, inte påverkats av den globala kreditoron. Jag har inte tagit ställning i den frågan. Inte heller för SBAB har jag lämnat någon sådan bedömning utan bara konstaterat att banker och bolåneinstitut knappast står överst på köparnas och säljarnas listor för närvarande. I fråga om börsvärdena på noterade fastighetsföretag vill jag återvända till ett svar jag lämnade på en liknade interpellation om Vasakronan till Tomas Eneroths företrädare Thomas Östros. Jag sade då bland annat: Thomas Östros gör misstaget att blanda ihop ett företags börsvärde och värdet på de fastigheter som ägs av ett företag. Med tanke på att Thomas Östros under flera år varit ansvarig för statens förvaltning av Vasakronan AB var jag lite förvånad över detta missförstånd. Herr talman! Jag beklagar att Tomas Eneroth gör samma misstag. Det är en stor skillnad på börsvärdet på ett noterat fastighetsföretag och värdet på de fastigheter företaget äger. I Vasakronans fall finns inget börsvärde. Värdet på företagets fastigheter var vid slutet av 2007 hela 45,2 miljarder kronor, en uppgång med 12,5 procent under år 2007. Fastighetsaktierna på börsen har dessutom återhämtat sig på sistone. Jag är övertygad om att den fastighetsportfölj som Vasakronan äger har en sådan sammansättning och struktur att företagets värde står sig. Det är mer beständigt än de volatila börsvärdena. På vilket sätt situationen på finansmarknaderna eller på börsen påverkar värdet kan man inte bedöma förrän i en försäljningssituation. För SBAB står vi fast vid vår grundläggande syn att företaget skulle kunna få bättre utvecklingsmöjligheter hos en annan ägare än staten. Vi vet också att det finns ett flertal köpare som är intresserade av att ta över och utveckla verksamheten. För närvarande råder emellertid en betydande osäkerhet på kreditmarknaden varför vi tills vidare avvaktar med att ta ytterligare steg i försäljningsprocessen. Under tiden fortsätter företaget att utveckla sin verksamhet, och det är "business as usual". Så länge SBAB kvarstår i statlig ägo kommer vi givetvis att stödja företaget och agera som en ansvarsfull ägare. Allmänt sett har jag inte något att tillägga utöver det som jag har sagt ett flertal gånger här i kammaren, nämligen att det inte finns någon fastställd tidsplan för de försäljningar av statligt ägda företag som vi kommer att genomföra. Ett förberedelsearbete pågår, och jag ser inga skäl att nu avbryta detta.

Herr talman! Tack, Mats Odell, för svaret! Tack också för att du gästade utskottet i dag. När det gäller tolkningen av vad som har sagts i Financial Times eller på andra ställen är det onekligen fascinerande hur journalistkåren uppenbarligen har tolkat Mats Odells uttalanden på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Det är bra att Mats Odell vill avvakta med försäljningen av SBAB. Han skulle kunna avvakta med försäljningen av samtliga övriga bolag också. Jag kan konstatera att Mats Odell i dag, inte minst i utskottet, noterade att Vasakronans fastighetsbestånd är unikt. Det är de bästa fastigheterna i landet. Det var en så pass god reklam att den nästan faller under marknadsföringslagen. Det är en verksamhet som också har gett en utdelning på mellan 700 och 800 miljoner kronor de två senaste åren. Det visar hur väl staten fungerar som ägare. Staten förmår faktiskt utveckla värden, inte minst med den utmärkta ägarenhet som finns på Näringsdepartementet men också med klokt folk som finns i verksamheterna. Det finns en tydlig tradition. Under socialdemokratisk tid utvecklades statliga bolag och deras värde. Så fort det blir en borgerlig regering säljs de av ideologiska skäl. Det handlar om att slösa bort tillgångar medan vi investerar inför framtiden. Jag konstaterar att det gäller inte enbart Vasakronan utan även många andra statliga bolag där det finns en ordentlig värdestegring. Det är bra. Staten är en långsiktig och viktig ägare. Inte minst när det gäller verksamheter vi har inom till exempel Vattenfall är det nog så viktigt med starkt statligt engagemang. Vi får inte vara naiva när omvärlden väljer att se hur de statliga bolagen utvecklas. När det gäller Vasakronan och jämförelsen med SBAB hävdar Mats Odell att han inte har gjort någon bedömning av SBAB:s värde eller för den delen av Vasakronans värde. Det påverkas sannolikt inte av den globala kreditoron. Det är lite fascinerande eftersom en samlad analytikerkår gör en helt annan bedömning. Dagens Industris egen beräkning visar att de statliga företagen på utförsäljningslistan tappar runt 40 miljarder i värde. Såväl Nordnets analyschef som Cheuvreux företrädare konstaterar att det har skett en kraftig minskning. Har de fel? Om de har fel, är värdet oförändrat? Har det inte skett någon påverkan på värdet av SBAB eller Vasakronan med anledning av den kreditoro som har varit? Hur kommer det sig i så fall? Jag skulle också vilja här inför kammaren ställa frågan om Mats Odell kan se andra ägare än staten för verksamheter som Vasakronan eller om det också kan vara andra statliga ägare. Är det bara privata intressen som kan få ett engagemang i Vasakronan? Jag vill upprepa min fråga från avslutningen av min interpellation: På vilket sätt anser statsrådet att Vasakronans värde påverkats av det senaste årets kraftiga värdefall på Stockholmsbörsens fastighetsindex? Ska jag tolka det som att statsrådet inte tycker att det har varit någon värdeminskning trots den börsoro som varit?

Herr talman! Jag är lite fascinerad av att Tomas Eneroth väljer att hålla fast vid den text som var skriven före försäljningen av Vin & Sprit, nämligen att värdet på statens aktier skulle ha fallit med 40 miljarder. De som skrev artiklarna har knappast kommit upp ur sina läger efter detta. Det visade sig att rekommendationerna om att stoppa och så vidare, som Tomas Eneroth fortsätter att ordinera, knappast hade gjort att vi hade fått ut det mycket goda värdet för bolaget, att bolaget Vin & Sprit kom in i en betydligt större organisation, en global försäljningsorganisation, som gör att produktionen förutsätts öka. Annars hade man aldrig betalat det pris som man nu gjorde. Svaret på Tomas Eneroths frågor om olika analytiker har rätt eller fel, vad jag anser om värdet på Vasakronan, om Vasakronan är unikt, är enkelt: Det vet vi först när vi har öppnat anbudskuverten från dem som är intresserade av att köpa företaget. Det är då vi ser om det är ett bra pris för skattebetalarna. Det är då vi ser om andra tack vare synergieffekter och annat kan betala mer än vad bolaget är värt för oss i förvaltning. Vi ska få ett pris som reflekterar ett högre nuvärde än vad vår egen förvaltning på ett så kallat stand alone -alternativ skulle innebära. Jag är också lite förvånad över att Tomas Eneroth är inne på att borgerliga regeringar förskingrar och socialdemokratiska bygger upp. Det var väl noga räknat så, herr talman, att under de sista socialdemokratiska åren sålde - förskingrade vet jag inte - regeringen för ungefär 116 miljarder kronor. Det skulle vara spännande att få höra vad Tomas Eneroth vill sätta för rubrik över den verksamheten.

Herr talman! Tack, Mats Odell! Jag nämnde inte förskingring. Jag sade att ni slösar bort de investeringar som görs i folkhushållet. Det är en skillnad. Jag skulle aldrig drömma om att anklaga regeringen för förskingring - än så länge, i alla fall. Jag noterade att det handlar om att sälja ut av ideologiska skäl. Vi har ett pragmatiskt förhållningssätt till ägandet och utvecklandet av statliga bolag. Den här regeringen har ingen pragmatism utan det är snarare ett ideologiskt förhållningssätt, nämligen att det är fel av staten att äga bolag, alltså ska man sälja ut så till den grad att man i förväg binder sig med en lista på utköpskandidater. Det är den konstruktionen som jag tycker är något anmärkningsvärd. Jag hittar den inte i några andra länder i Europa. Jag återkommer till den andra frågan som Mats Odell inte svarade på. Den handlade om vilka tänkbara ägaralternativ som finns. Det är en viktig fråga. Mats Odell har så tydligt sagt att han vill minska det statliga åtagandet och inte kan tänka sig statligt ägande. I det fallet är det ändå intressant att veta om Mats Odell öppnar för att det ska finnas annat offentligt ägande i fallet Vasakronan. Det återstår, precis som Mats Odell säger, en diskussion om hur värdet har utvecklats när anbudskuverten öppnas. Med den börsutveckling som varit, med den kursutveckling som varit, har Mats Odell konstaterat - som jag tolkar det - att det inte har skett någon förändring på värdena av de statliga bolagen. Är det så jag ska tolka Mats Odells svar? Är de statliga bolagen relativt opåverkade av den kursutveckling eller börsutveckling som har varit? Det är i så fall en intressant iakttagelse som torde få effekt på bedömningen när det är rimligt eller möjligt att göra den typen av försäljningar.

Herr talman! Det här blir mer och mer spännande. Det skulle vara intressant att få utrett vilka av de försäljningar som Socialdemokraterna genomförde som var pragmatiska. Var det försäljningen av Telia Sonera till ungefär en miljon småsparare? Var det pragmatiskt att sälja det för 85 kronor per aktie? Aktien föll sedan, och många människor blev besvikna. Är det socialdemokratisk pragmatism? Utveckla gärna den tanken! Det var väl den största försäljning som då gjordes. Det är spännande. Om inte det var ideologi kunde det vara spännande att höra vilken pragmatisk tanke som låg bakom detta. Ja, jag är öppen för att det är fullt möjligt att sälja Vasakronan också till offentligt ägda institutioner, typ pensionsfonder och annat. Det har jag sagt. Det är en väldig skillnad om vi har ett departement som förvaltar av ideologiska skäl, att staten ska vara en stor företagsägare, eller om en del av vårt pensionssystem vill köpa delar av de här företagen. Det är någonting som regeringen inte alls har sagt nej till. Tomas Eneroth hittar inga andra länder där man säljer ut företag. Jag är rädd för att Tomas Eneroths horisont är skrämmande begränsad om det är ideologiska skygglappar som hindrar honom att se att socialdemokratiska regeringar runt om i världen har tagit fasta på det som alla institutioner som har att göra med global ekonomisk utveckling har rekommenderat. Jag tänker på EU-kommissionen, Internationella valutafonden, Världsbanken och andra som i sina rapporter, inte minst sina Sverigerapporter, enträget under de senaste 20 åren har pekat på att om Sverige vill ha en mer dynamisk ekonomisk utveckling, om Sverige vill förstärka sina möjligheter att i en globaliserad ekonomi ta hand om en åldrande befolkning, kan vi inte ha en så stor andel av näringslivet som ägs av staten. Man har rekommenderat detta under lång tid. Det gäller många länder, exempelvis Finland, som är ganska näraliggande. Det kan inte vara så svårt. Vi hade ett seminarium i går där ett tidigare finskt statsråd, Christoffer Taxell, berättade om och redovisade det finska privatiseringsprogrammet, som är väl så omfattande som det svenska. Om det här är ett mått på Tomas Eneroths överblick över hur verkligheten ser ut är det lätt oroväckande för en ny näringspolitisk talesman för det största partiet här i kammaren. Om han monterar av lite av de ideologiska skygglapparna tror jag att han kommer att upptäcka betydligt mer som händer på det här området. Regeringar är ganska pragmatiska - jag tror att han har rätt. Det är även vår regering. Vi har nämligen tittat på varför vi vill minska det statliga ägandet, och det är tre skäl. Det är bättre för bolagen och deras anställda. Det är bättre för folkhushållet. Vi kan också få loss pengar som i dag är bundna exempelvis i spritproduktion eller i kontorsfastigheter för att i stället satsa på sådant som är statens kärnverksamheter, som särskilda äldreboenden, järnvägar, vägar, forskning och sådant. Det här är pragmatism, Tomas Eneroth. Jag tycker att man ska ha väldigt starka ideologiska skäl för att exempelvis behålla Vin & Sprit i statlig ägo när vi har sett att 55 miljarder kronor amorterade på statsskulden frigör 2,2 miljarder, medan den högsta utdelning som hittills har kommit från bolaget, nämligen den som vi får i år, är 800 miljoner kronor. Vilken ideologi kan få Tomas Eneroth att ändå vilja behålla ett bolag som avkastar 800 miljoner, när han genom att sälja bolaget kan minska sina skulder och därmed få friska 2,2 miljarder? Det, herr talman, är en fråga som hittills är obesvarad.

Herr talman! Jag tror att vi nyss fick ett mått på Mats Odells hörsel. Den kanske inte är så väldigt bra. Det jag konstaterade var inte att andra stater inte säljer bolag. Det gör de. Det gör också svenska staten. Däremot är företeelsen att i förväg göra upp en lista och tala om för marknaden att dessa ska vi sälja, kosta vad det kosta vill, en tämligen unik företeelse. Sedan försöker Mats Odell sig på det där tricket han gjorde under Vin & Sprit-debatten som handlade om att tala om: Nu när vi har sålt någonting som ökat i värde för svensk del under lång tid får vi äntligen pengar över till att satsa på pensionärerna eller de äldre. Mats Odell tillhör en regering som har sänkt skatter med 70 miljarder kronor och lyckats låta bli att träffa pensionärerna med dessa skattesänkningar. Man har till och med lagt om skattesystemet så till den milda grad att alla andra får sänkt skatt utom just pensionärerna. Varför, Mats Odell, ska det vara just försäljningen av Vin & Sprit som gör det möjligt för Kristdemokraterna att i en borgerlig regering lyckas få stöd för tanken att en och annan pensionär ska få en skattesänkning? Jag tycker att det låter som en underlig prioritering. Det har självklart inte med någonting att göra. Den här regeringens fördelningspolitiska ambitioner är inte så vidare stora. Däremot tycker jag att det var intressant att få beskedet från Mats Odell här i kammaren att han kan tänka sig andra offentliga ägare och ser det som viktigt och angeläget. Det torde i så fall innebära att det finns sådana förutsättningar. Avslutningsvis kan jag när det gäller rekommendationen på grund av att för stor andel ägs av statliga bolag konstatera att vi hör den typen av internationella rekommendationer återkommande från allehanda institutioner. Jag kan också konstatera att det faktum att till exempel stora statliga bolag på energimarknaden har skapat förutsättningar för stater att garantera en väl utvecklad energimarknad, långsiktig hushållning med energikällor, inte minst förutsättningen att klara av omställningen på energimarknaden, har varit oerhört viktigt. Där är det angeläget med ett starkt, stort statligt ägande. Jag tror att inte bara Sverige noterar det utan även många andra länder runt om i världen, vad dessa rådgivare än har sagt om statliga bolag.

Herr talman! Listan över de företag som vi ansåg borde få nya ägare under den här mandatperioden var en information till väljarna, för att de öppet skulle kunna ta ställning till detta. Det är en kontroversiell fråga. Jag tror att den skiljer oss från Socialdemokraterna. Jag vill inte säga att det har skett direkt i smyg, men det är ingenting som man har begärt ett mandat för att göra. Även om man räknade med 15 miljarder per år för försäljning i budgetarna under lång tid var det ingenting som man gick ut och begärde ett mandat för. För oss var det här mer en demokratisk fråga, en varudeklaration, öppenhet och transparens. Pensionerna i Sverige har förbättrats, framför allt på grund av att den ekonomiska utvecklingen har gått väldigt bra, att vi har haft en god konjunktur, en klok finanspolitik, en klok ekonomisk politik och framför allt att utanförskapet har minskat och fler människor har kommit i arbete. Det är det som styr utbetalningen av pensioner. Mitt parti har drivit på väldigt starkt för att vi under budgetarbetet framöver också kommer att ge pensionärerna bättre villkor. Det är någonting som vi har utlovat. Jag tror också att vi kommer att kunna leverera det. Jag har kort talartid kvar, så av de olika frågorna väljer jag att ta det här med statliga företags tydlighet i uppdrag. Hur tydligt var det att svenska staten var en av världens största spritproducenter samtidigt som vi försökte föra en restriktiv alkoholpolitik gentemot EU när vi skulle förklara att vi inte ville ha de införselregler som EU krävde? Säg ändå att sanningen är att det faktum att vi inte längre äger en stor spritproducent ökar tydligheten i statens roll att bedriva en restriktiv alkoholpolitik.