Politisk styrning av kulturen

Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att kulturen hålls fri från politisk styrning, så att den konstnärliga friheten inte inskränks. Jag vill börja med att tacka Lotta Finstorp för att hon tar upp detta ämne. Det är angeläget och viktigt att vi diskuterar detta.

Frågan är ställd mot bakgrund av att Myndigheten för kulturanalys i sin årliga rapport bedömt att det här är en viktig fråga att studera närmare. För att denna diskussion ska kunna ske på rätt premisser bör det först och främst tydliggöras att Myndigheten för kulturanalys inte, som antyds i interpellationen, själv gör bedömningen att den politiska styrningen utifrån tvärsektoriella perspektiv är så stark att den begränsar den konstnärliga friheten eller att principen om armlängds avstånd delvis har satts ur spel. Däremot menar myndigheten att detta har hävdats i den offentliga debatten och att någon systematisk kartläggning eller analys av eventuella motsättningar mellan professionella kriterier och tvärsektoriella politiska mål inte har gjorts.

Kulturens frihet är grundläggande inom kulturpolitiken och fastslagen i de nationella kulturpolitiska målen. Principen om armlängds avstånd innebär att politiker inte ska lägga sig i sådant som beslut om konstnärligt innehåll eller vilka vetenskapliga perspektiv som används i arbetet på kulturarvsinstitutionerna. Detta är viktigt att slå fast.

De kulturpolitiska insatserna ska bidra till att skapa förutsättningar för att uppnå de nationella kulturpolitiska målen i sin helhet och därmed låta kulturen vara just den dynamiska, utmanande och obundna kraft den ska vara med yttrandefriheten som grund. Detta är något jag som kultur- och demokratiminister kommer att fortsätta verka för med kraft.

Fru talman! Jag vill börja med att vara väldigt tydlig med Kulturanalys rapport 2019 eftersom ministern tar upp den i svaret. Jag försökte verkligen formulera min fråga så att det inte skulle framstå som om det var myndighetens egen åsikt eller analys av läget.

Låt mig därför citera vad det står på s. 80 i rapporten: "I den offentliga debatten har det under de senaste åren dock hävdats att den politiska styrningen utifrån tvärsektoriella perspektiv är så stark att den begränsar den konstnärliga friheten, att principen om armlängds avstånd delvis har satts ur spel." Sedan bygger man vidare lite på detta. Sedan står det: "Debatten bygger till stor del på bedömningar av konstnärer och kulturpolitiska debattörer." Det är precis vad ministern också säger. Vi har alltså samma utgångspunkt.

Det är alltså inte Myndigheten för kulturanalys som säger detta, utan de har lyssnat in att detta surrar. För min del är detta tillräckligt oroande och gör att jag faktiskt vill lyfta den här frågan och föra debatt om kulturens frihet och principen om armlängds avstånd. Själva kärnan i kulturpolitiken är ju att vi politiker inte har fingrarna i syltburken.

Vi lever i en orolig tid och ser allt större motsättningar både här hemma och utomlands. I det läget behöver vi kulturens berättelser mer än någonsin. Konsten och kulturen hjälper oss att förstå oss själva och den vi möter. Det handlar om hur vi förhåller oss till vår samtid och hanterar vår nutid och framtid men också historia. Därför skulle jag vilja påstå att kulturen aldrig har spelat större roll än nu. Till exempel har biblioteken aldrig haft större tyngd och vikt än vad de har i dag, som motvikt till fake news, till exempel.

Kulturen är kittet mellan människor. Jag brukar säga att olika politikområden, nämnder i kommuner och utskott i riksdagen är indelade i stuprör, men kulturen är kittet och hängrännan däremellan. Detta gör, tror jag, att det blir väldigt knepigt att prata om ekonomiska aspekter och resultat när det handlar om kultur. Det går liksom inte att mäta hur samtalet mellan människor pågår och hur det för samtid och framtid framåt. Där måste vi som är kulturpolitiker hävda vikten av tvärsektoriella lösningar.

Jag tycker att detta är ett jättespännande område, där jag dessutom är helt ny. Jag ser förmodligen på det med lite andra glasögon, jämfört med många andra som har varit inne i kulturpolitiken mycket längre än vad jag har.

Vi firar nu 100 år av demokrati och den kamp som fördes för att vi skulle kunna säga: Nu har vi allmän rösträtt. Det är fantastiskt, och det måste vi värna varje dag. Vi kan aldrig ta det för givet. Det är en lång kamp.

När jag skrev denna interpellation tänkte jag på den oro som faktiskt finns i debatten kring armlängds avstånd. Man ser kulturens makt. Vad är det första man har gjort i många länder där det har blivit revolution och diktaturen har tagit över? Jo, man har tagit tv-tornet. Man har tagit mediernas redaktioner. Man har fängslat konstnärer och författare. Där ser man verkligen vilken sprängkraft kulturen har.

Jag har inte riktigt någon ny frågeställning, men jag kan känna en oro för att människor som är kulturutövare och som ser oss i kulturpolitiken tycker att vi är i syltburken. Hur kan vi ytterligare förtydliga att vi inte är det?

Fru talman! Tack igen, Lotta Finstorp! Jag delar till stor del alla de perspektiv du lyfter. Det gäller detta med att den fria konsten och kulturen kanske aldrig har varit viktigare och att vi som politiker gör vad vi kan för att markera armlängds avstånd och betona kulturens och konstnärernas frihet. Men det handlar också om att ge så bra förutsättningar som möjligt för konstnärer att verka. Det är just när konstnärer får verka i frihet och när de har möjligheter att pröva sig fram - både lyckas och misslyckas, bryta och bejaka regler och faktiskt stå i kontrast mot den rådande makten - som de bästa idéerna kan födas. Och det gäller alldeles oavsett vem eller vilka som för närvarande bär den politiska eller ekonomiska makten. Därför är armlängds avstånd en viktig princip.

Lotta Finstorp pratar om lite olika hot mot konstnärers och kulturskapares frihet. Jag kan knyta an där och slå fast att jag ser flera hot mot den konstnärliga friheten, av lite olika karaktär. Det finns ett hot som tragiskt nog alltför många författare och konstnärer men också förtroendevalda lever under. Det handlar om hot och hat och inskränkningar av det fria ordet. Ett slags självcensur riskerar att uppstå när du tvingas utstå hot och hat. Där är jag glad för den förra regeringens arbete med handlingsplanen mot hot och hat, som är viktig att jobba vidare med.

Ett annat exempel är de tuffa villkor som konstnärer ofta måste arbeta under. Det kan skapa en risk för anpassning till de ekonomiska villkor man är stadd under, med många tillfälliga anställningar. I nästa interpellationsdebatt kommer vi att debattera konstnärers villkor, men jag menar att det också hänger ihop med frågan om konstnärlig integritet och frihet.

Nästa exempel är när politiska makthavare tar sig den fullständigt oacceptabla friheten att gå in och attackera olika slags fria konstnärliga yttringar. Vi ser det kanske framför allt i omvärlden just nu. Men även i Sverige kan man se hur politiker på olika nivåer kanske attackerar eller kritiserar konst som de anser vara stötande eller moraliskt tvivelaktig. Det kan vara allt från slokande flaggstänger och konst i tunnelbanan till olika slags väggmålningar som vissa politiker verkar rädas.

Det handlar naturligtvis också om den oerhörda fara som ligger i att skriva fast olika riktlinjer och direktiv som går rakt in i den konstnärliga verksamheten och bedömningen. Där måste vi vara glasklara och tydliga med att det ska råda armlängds avstånd och konstnärlig frihet.

Jag tycker att det är viktigt att vi tar den här debatten och att vi för den vidare och att vi gör det på ett hederligt och nyanserat sätt. Det tycker jag att också Lotta Finstorp signalerar. Det gör mig glad. Det är klart att det är skillnad. Man kan vilja ha tvärsektoriella perspektiv på en viss verksamhet, till exempel att Kulturrådet ska jobba med tillgänglighet. Det ska däremot inte vara inne i den enskilda konstnärliga verksbedömningen. Det har funnits en del sådana skrivningar i tidigare regleringsbrev. Jag är glad över att min företrädare Alice Bah Kuhnke tog bort detta när man jobbade med kulturarvspropositionen och slog fast att det ska råda en frihet gentemot kulturarvsinstitutionerna.

Jag är beredd, och besluten, att titta vidare på detta och se om det finns fler sådana åtgärder vi måste vidta för att tydliggöra den konstnärliga friheten och kulturens frihet gentemot politiken.

Fru talman! Det gör mig glad att kulturministern verkligen är på i denna fråga och funderar över hur man kan göra detta ännu tydligare. Det är nämligen en balansgång. Det handlar om kulturpolitik och ambitioner från regeringen men också från olika partier om hur man vill driva detta. Det är också en balansgång i fråga om hur mycket man sedan ska styra.

Jag sitter till exempel och pratar med kulturarbetare och konstnärer av olika slag. Många lever i perioder på arbetsstipendier. De får bidrag via Kulturrådet eller andra myndigheter. Vi har 23 myndigheter inom detta område - det är alltså många. Man beskriver det så här: När jag ska söka pengar för mitt konstnärskap, mina idéer och tankar och min kreativitet måste jag fylla i formulären utifrån olika parametrar. Jag gör det så noga jag kan. Annars kanske jag inte får arbetsstipendiet, till exempel.

Det blir liksom en signal: Men vänta nu, hur ser balansgången ut? Jag vet att Kulturanalys i rapporten Kulturanalys 2019 tar upp det tvärsektoriella mångfaldsbegreppet. Hur ska vi till exempel definiera mångfald? Det genomsyrar väldigt mycket - olika stipendieformer och olika bidrag som kulturutövare kan söka. Det finns också andra exempel på det.

Jag undrar vad ministern anser om de nationella strategier och de nationella ambitioner som finns från regeringen men också från riksdagen om att det ska vara på ett visst sätt. Var går gränsen för att man inte är inne och petar så att armlängds avstånd blir en tummetott?

Det är den diskussion som jag också hör när jag är ute och träffar kulturarbetare. Man har naturligtvis en stor förståelse för att kulturen måste ha en politik. Men hur pass mycket ska det implementeras hela vägen ned?

KRO, Konstnärernas Riksorganisation, hade någonting som hette kulturvalet.se inför valet. De hade en fråga i den kulturpolitiska enkäten. På nationell nivå vet de flesta av oss precis vad som menas med armlängds avstånd. Men det var bara 15 procent av kommunerna som svarade entydigt ja på frågan om de har en policy för att garantera konstnärer deras konstnärliga frihet, till exempel principen om en armlängds avstånd. Sju av tio kommuner svarade anmärkningsvärt nog nej på den frågan, skriver KRO.

Här finns ett gap mellan hur kulturpolitiken fungerar på kommunnivå och vad riksdagspartierna uttrycker på nationell nivå. Det är ganska oroande om detta inte hänger ihop. Nu när vi dessutom har kultursamverkansmodellen borde det här på något sätt genomsyra hela vägen.

Fru talman! Jag instämmer helt i vad Lotta Finstorp säger om hur avgörande den konstnärliga friheten är för kulturlivet och för samhället i stort. Vi har ansvar - i den statliga kulturpolitiken men naturligtvis också på kommunal och regional nivå - för att se till att konstnärlig frihet inte bara blir en skrivning i en policy utan är någonting som man levandegör och verkar och jobbar för. Det ska aldrig vara ett politiskt honnörsord utan innebörd.

Jag vill ta ett konkret exempel. Vad gäller den här typen av målsättningar för kulturpolitiken tror jag att vi är eniga om att skrivningarna är bra. Vi vill på olika sätt tillgängliggöra kultur för fler. Vi vill se till att fler grupper får ta del av kultur och även kan verka som konstnärer och kulturskapare själva. Men där finns det en helt avgörande skillnad mellan å ena sidan det övergripande arbetet för en myndighet eller för ett verksamhetsområde och å andra sidan de konkreta kriterier som man har när man ska bedöma olika konstnärliga projekt och olika bidrag. En hel del av den debatt som har förts har halkat lite fel. Det gäller till exempel debatten om museer och litteraturstöd. Man förstod inte helt hur den statliga bidragsgivningen fungerade, så man drog stora växlar på någonting som inte var fallet; det finns en väldigt tydlig separation mellan de här två frågorna.

Låt mig åter ta ett exempel, kulturarvspolitiken. Den tidigare moderata kulturministern ålade kulturarvsinstitutionerna att beakta olika slags perspektiv i innehållet i sin verksamhet. Det var någonting som min företrädare Alice Bah Kuhnke tog bort när man skrev om kulturarvspolitiken. Detta är ett typiskt exempel på att vi måste vara vaksamma på den typ av skrivningar som går rakt in mot verksamheten. Där delar jag Lotta Finstorps ambition.

Det är bra som vi har det i dag: att en stor del av de statliga bidrag som fördelas av myndigheter beslutas av professionen själv, till exempel genom att man har bedömningsgrupper med medlemmar som regelbundet byts ut. Det sitter inga politiker i de grupperna. Det tycker jag är en viktig princip. Vi måste såklart se om detta är en ordning som behöver utvecklas inom fler områden.

Jag vill också verkligen betona att jag ställer mig positiv till det som Myndigheten för kulturanalys lyfter fram, det vill säga behovet av att eventuellt göra en fördjupad granskning av det här området. Jag menar att all kunskap är bra. Det stärker också mig som minister att kunna ta de mått och steg som krävs för att vid behov ytterligare säkra den konstnärliga friheten.

Fru talman! Inom vårt område, kulturpolitiken, sker det väldigt snabba förändringar med digitala plattformar och så vidare, och man måste diskutera. Jag tycker att det hela tiden behövs en rullande översyn av de här frågeställningarna, så att man aldrig trampar fel från politiken och hamnar för nära innehållet.

I frågan om vad som är god kultur får vi verkligen passa oss för att vara inne och tycka olika saker - det finns så många avarter i världen. Nordkorea har väl världens största kulturbudget. Man kan tycka att det är bra med en stor kulturbudget, men den är ju totalt styrd av politiken. Där är vi absolut inte, och jag vill inte ens jämföra. Det är verkligen ytterligheten, där en politiker talar om hur det ska se ut.

Jag är glad att vi har en total samsyn om att vi måste värna den fria kulturen. Så fort det kommer minsta varningssignal måste vi vara där och titta och kanske dessutom backa hem. Jag är väldigt glad över den här diskussionen. Jag känner mig också tillfreds med att kulturministern verkligen har ögonen på detta. Att ha varit kulturpolitiker kommunalt tror jag också är en bra bakgrund. Jag som sitter i kommunfullmäktige ska ta med mig detta hem och se hur vi tänker i min kommun kring frågeställningen om armlängds avstånd. Jag tror inte riktigt att man diskuterar så alls.

Fru talman! Vi har ett föränderligt samhälle, precis som Lotta Finstorp säger. I takt med att samhället förändras kan det vara så att ett underperspektiv helt plötsligt blir maktens och de styrandes perspektiv. Just därför behövs konsten och kulturen som en skapande, utforskande och kritiserande kraft.

Det finns flera hot mot den konstnärliga friheten i dag. Detta tycker jag att vi ska se på med öppna ögon. Den ökade frekvensen av hat och hot mot konstnärer riskerar att leda till en helt oacceptabel självcensur. De tuffa förutsättningarna för dem som verkar som konstnärer kan leda till en anpasslighet mot den rådande makten eller de bidragssystem som finns. Det finns också tyvärr på alla nivåer politiker som tenderar att gå in och recensera och till och med tycka att jag som kulturminister borde gripa in i ett enskilt konstprojekt. Detta är det oerhört viktigt att vi gemensamt står upp och markerar mot.

Jag kommer som kulturminister att jobba varje dag för att se till att villkoren för kulturskapare stärks och att den konstnärliga friheten bevaras. Jag kommer inte att tveka att skaffa mig mer underlag för detta om det bedöms påkallat.

Med det vill jag tacka för denna viktiga debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.