politik för tillväxt i hela landet.

Herr talman! Maud Olofsson har frågat mig dels vilka åtgärder som jag avser att vidta för att föra en politik för tillväxt och utveckling i hela landet, dels vilka åtgärder som jag avser att vidta för att stärka kommunernas skattebaser. Sverige befinner sig just nu i en lågkonjunktur. En svag internationell konjunktur har lett till att också vårt land drabbats av sämre tider. Arbetslösheten växer. Många kommuner och landsting har ekonomiska problem. Också storstadsregionernas utveckling påverkas negativt av den internationella avmattningen. Vårt land behöver både starka tillväxtmotorer och en levande landsbygd. Alla människor ska ha rätt till en bra skola, vård och omsorg oavsett var vi bor. Därför ska vi fortsätta satsa på en aktiv regional utvecklingspolitik för tillväxt i hela landet. Vi ska också solidariskt dela på våra gemensamma resurser. Sverige kommer att möta den framtida konjunkturuppgången utifrån en styrkeposition. Till skillnad från många andra länder, och trots lågkonjunkturen, har vi fortsatta överskott i de offentliga finanserna. Sunda offentliga finanser är grunden för en god och uthållig ekonomisk tillväxt. Men det är viktigt att ha klart för sig att det inte finns några enkla vägar till framgång. I stället handlar det om ett målmedvetet arbete inom en mängd områden som till exempel forskning, teknisk utveckling, miljöomställning, exportsatsningar och småföretagande. Därtill krävs samarbete mellan, och gemensamt ansvarstagande av, politiken, företagen samt löntagarnas organisationer. Inom ramen för de av regeringen initierade tillväxtsamtalen förs nu diskussioner bland annat om hur enskilda skatter kan förändras, vilka insatser som kan göras för att hejda ohälsan i arbetslivet, hur integrationen av de invandrade svenskarna kan bli bättre samt hur etik och moral i näringslivet kan förbättras. Jag vill utöver detta lyfta fram några insatser som är viktiga för att öka tillväxten i landets olika delar. Den kommunala skatteutjämningen är helt avgörande för tillväxt och utveckling i hela landet. Ett levande kommunalt självstyre förutsätter utjämning av de ekonomiska förutsättningarna mellan olika kommuner och landsting. Utjämningen är helt nödvändig för att alla kommuner och landsting - oavsett skattekraft - ska kunna erbjuda sina invånare bra skola, vård och omsorg. Systemets konstruktion behöver justeras, men den solidariska grundprincipen ska bestå och kommer att försvaras. En trygg välfärd är en stark drivkraft för tillväxt. Därför är det centralt att staten gör fortsatta insatser för att förbättra kommunernas och landstingens ekonomi. Nästa år ökar sysselsättningsstödet till kommuner och landsting med 400 miljoner kronor. Det fasta belopp om 200 kr som alla inkomsttagare betalar i statlig inkomstskatt tillfaller även år 2004 kommuner och landsting. Stöden permanentas från år 2005. De fortsatta satsningarna på vården och skolan är också betydande. Fler människor i arbete ger kommuner och landsting ett växande skatteunderlag. För att sprida kunskap och kompetens krävs det fortsatta satsningar på utbildning och forskning. Under perioden 1997-2004 tillför regeringen 8,7 miljarder kronor för utbyggnad av högskolan. Därmed skapas minst en stark högskola i varje län som kan fungera som kraftcentrum för utvecklingen. Dessutom har regeringen inrättat ett nätuniversitet för att utveckla distansutbildningen. Under perioden 2000-2005 höjs de statliga anslagen till forskning och forskarutbildning med 1,7 miljarder kronor. Fortsatta satsningar görs för att främja kommersialiseringen av forskningsresultat till nytta för näringsliv, samhälle, universitet och högskolor. Genom Kunskapslyftet gavs flera hundra tusen människor möjlighet att höja sin utbildningsnivå. Den riktade satsningen till kommunernas vuxenutbildning och till folkbildningen fortsätter med 2,1 miljarder per år fram till år 2006 då pengarna förs in i statsbidragen. Aldrig tidigare har så mycket pengar avsatts för att utveckla infrastrukturen i vårt land. I januari räknar regeringen med att slå fast infrastrukturplanerna för åren 2004-2015. Sammanlagt är det 364 miljarder kronor som ska fördelas. Bättre kommunikationer innebär bättre förutsättningar för företagen att utvecklas. Möjligheten till dagpendling över längre avstånd ökar. Jag vill till sist framhålla den nya regionala utvecklingspolitik som antogs här i riksdagen för två år sedan. Politiken bygger på att de som verkar lokalt och regionalt tar fram långsiktiga strategier för hur länet bäst kan utvecklas för att bidra till Sveriges tillväxt. Totalt finns under åren 2000-2006 närmare 60 miljarder kronor i olika regionala utvecklingsprojekt. Ungefär en tredjedel kommer från EU-budgeten och en tredjedel från svenska staten. Resten är olika former av kommunal eller privat medfinansiering. Resurserna används till exempel för uppbyggnad av lokala lärcentra för kompetensutveckling, insatser för näringslivet bland annat i form av samverkan mellan företag, universitet och högskolor samt utbyggnad av IT-infrastruktur. Sverige är ett land och en helhet. Tillväxt och utveckling i en del gynnar också andra delar. Vi måste hela tiden vara beredda att se över hur vi kan använda våra resurser bättre för att stötta den regionala utvecklingen. I det samtalet är alla goda och konstruktiva krafter välkomna.

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag vill också passa på att tacka för att statsministern tar den här debatten. Det är första gången som statsministern tar en interpellationsdebatt med en kvinna här i riksdagen. Det tycker jag är intressant och spännande. Det är också första gången som statsministern är beredd att ta en debatt i den här viktiga frågan. Jag hoppas faktiskt att denna debatt kan utgöra en inledning till en bredare debatt i vårt samhälle om de regionala klyftor som finns i vårt samhälle. Jag känner mig mycket hedrad av att få ta den här debatten. När jag läser svaret kan jag se att vi ser lite olika saker när vi betraktar Sverige. Statsministern säger att Sverige är ett land. Ja, det är ett land men det ser verkligen olika ut i det här landet. Vi kan titta på några siffror som också bör beskrivas i en debatt som denna. I november var mer än 300 000 människor arbetslösa eller deltog i arbetsmarknadspolitiska program. Antalet varsel ökar. Långtidsarbetslösheten ökar, och snabbast ökar den bland ungdomar under 25 år. Arbetslösheten bland människor med utländsk härkomst är i dag tre gånger högre än bland svenskar i allmänhet. Vidare kan vi se att nyföretagandet ökade i en mycket blygsam takt. Vi kan se att sedan år 1996 har var tionde dagligvarubutik försvunnit. Vi kan se hur Postens service försämras och hur den försvinner både från förorter och från tätorter runtom i Sverige. Vi kan se hur försäkringskassekontor, arbetsförmedlingskontor, tullkontor, lokala skattekontor och tingsrätter läggs ned och så att säga plockas från den totala service som så väl behövs runtom i landet. Vi kan se kommuner och landsting som i dag brottas med ekonomiska problem, och vi kan se att 103 kommuner får skatteökningar under det kommande året. Vi kan se människor som demonstrerar därför att man inte har BB och därför att man inte får akutsjukvård. Vi kan se människor som protesterar mot att byskolor läggs ned och så vidare. Så här ser verkligheten ut. I mitt hemlän kan vi se att vi under sommarmånaderna har en polisverksamhet där två poliser ska bevaka ett område stort som Belgien. Vi kan se att närpolisstationerna i genomsnitt har öppet fem timmar per dag. Vi kan se att åldersstrukturen bland de poliser som vi har i dag ser mycket skrämmande ut. Också det här är verkligheten, Göran Persson! Och det är det här som Göran Persson och regeringen bär ansvar för. Det som är det mest skrämmande i sammanhanget är att det är precis de här delarna som regeringen skulle kunna påverka. Statsministern nämner regionalpolitiken som en viktig del i att skapa tillväxt i hela landet. Ja, men regionalpolitiken är till sin konstruktion en korrigerande politik. För att det ska bli tillväxt i hela landet krävs grundsynen att tillväxt i hela landet är bra för Sverige. Då måste den stora politiken ha det förhållningssättet. Att med regionalpolitiken justera när det gäller alla de fel som vi ser i Sverige i dag är som att stoppa en flodvåg med en tesked. Detta kommer alltid att vara omöjligt. Det är också så att många av landets kommuner har fått ta över en del av de uppdrag som regeringen faktiskt har. Jag skulle vilja avsluta den här första omgången med att fråga statsministern just om infrastrukturen: Vad är det som gör att till exempel bredbandsutbyggnaden är den infrastruktursatsning som staten inte ska ta ansvar för utan som man lägger över på kommunerna och som ska konkurrera med vård, skola och omsorg? Varför ska man göra på det sättet? En annan fråga som jag skulle vilja ställa till statsministern är följande: Vilket besked har statsministern att ge till dem som jobbar i statlig verksamhet - tullen, Posten och så vidare - när den här servicen dras in? Är inte medborgarna lika mycket värda runtom i hela vårt land? Varför ska vi inte ha samma service, oavsett var i landet vi bor?

Herr talman! Jag är glad över att få delta i den här debatten, som handlar om en politik för tillväxt i hela landet. Situationen är paradoxal för Norrlandslänen, inte minst i mitt Norrbotten. Där finns det rika naturresurser: vattenkraften, skogen, malmen och järnet - näringar som tillsammans utgör grunden för, och har bidragit till, välfärden i Sverige. På något sätt borde dessa län mer få del av den här möjligheten att utvecklas och växa. Norrbotten har landets högsta arbetslöshet. Det är stor avfolkning och dåliga kommunikationer. Arbetslösheten, inklusive personer i arbetsmarknadsåtgärder, ligger på nästan 10 % enligt novemberrapporten. Unga välutbildade väljer att flytta söderut. Befolkningstillväxten är negativ. Företag flyttar eller avvecklar på grund av dålig lönsamhet. Så här skulle det egentligen inte behöva vara i denna naturresursrika region - inte om en framsynt regionalpolitik fördes i Sverige. Stora delar av vinsterna från Norrland överförs till övriga delar av landet. Självklart ska Norrland och Norrbotten solidariskt bidra med sin del till välfärden i landet, men det får inte ske på ett sådant sätt att våra egna kommuner måste leva på lånade pengar. Det är faktiskt så det är i dag. Pajala kommun är ett exempel. Förvisso sker en överföring av ekonomiska resurser genom det så kallade skatteutjämningssystemet. Men det är en alltför blygsam del som tillfaller regionen. I det nya skatteutjämningsförslaget är Norrbotten den stora förloraren. Man förlorar 500 miljoner kronor per år på det nya skatteutjämningsssystemet. Sedan rycker statsrådet Lövdén ut med allmoseportföljen och säger: Vi måste kompensera Norrbotten. Det nya skatteutjämningsssystemet är ett oerhört hårt slag mot kommuner som redan brottas med stora ekonomiska problem. Regeringens politik är återigen ett lappande och lagande. En radikal förändring behövs i politiken om Norrlandslänen ska överleva och få del av tillväxten. Ett sätt att skapa förutsättningar för tillväxt i regionen är att bromsa utflödet av resurser från Norrlandslänen. En möjlighet är - och detta är egentligen en liten detalj - att låta delar av vattenkraftsvinsterna eller av skattebelastningen på vattenkraften stanna kvar i och användas för att utveckla landsändan och på så sätt vända den avveckling som nu pågår. Låt mig ta ett exempel på vad en återbäring på 1 öre per kilowattimme skulle innebär för Sollefteå kommun. Det skulle innebära 85 miljoner kronor årligen. En återbäring av en liten del av vattenkraftsvinsterna skulle skapa större möjligheter till ett långsiktigt utvecklingsarbete och en känsla av att Norrland med egna medel och krafter kan bygga sin framtid. Min fråga till statsministern är: Varför motsätter sig Socialdemokraterna att tillsätta en utredning för att se om det är möjligt att återföra delar av vattenkraftsvinsterna till de producerande länen? Vad är ni rädda för?

Herr talman! När jag läste statsministerns svar på interpellationen noterade jag att den första halvan bara innehöll en välvillig beskrivning av vad Sverige skulle behöva för att uppnå det som Maud Olofsson efterlyser, nämligen tillväxt i hela landet. I den delen är det inte så svårt att hålla med om det som statsministern skriver, till exempel att vårt land behöver både starka tillväxtmotorer och en levande landsbygd. Problemet är ju - och det berörs inte i svaret - att med dagens socialdemokratiska politik tycks vi inte uppnå någon del av detta. I Stockholm och andra tillväxtregioner i landet hackar tillväxtmotorn. Det beror inte på att IT-industrin och telekomindustrin har haft det svårt, utan det beror i huvudsak på att politiska beslut i kanslihuset har knäckt tillväxten i regionen, dels genom omfördelning av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, dels genom exempellösa kommunal- och landstingsskattehöjningar som berövar en normalfamilj i Stockholmsregionen bortåt en tusenlapp i månaden på två år. Det är denna neddragning av köpkraften och efterfrågan som har knäckt konjunkturen. Men problemen är ännu större i andra delar av landet. Också där - som även Maud Olofsson konstaterade - minskar köpkraften i snabb takt. Det har skett en höjning av kommunal- och landstingsskatten med nästan 1 krona på två år. Dessutom har vi en grön skatteväxling som mycket tydligt har udden riktad mot glesbygden, mot låginkomsttagarna, mot egnahemsägarna i de delar av landet där det är kallt och där det behövs el för uppvärmning. Vi har ett minskande nyföretagande. Kostnaderna för sjukskrivningar och förtidspensioner skenar för sjätte året i följd. Sanningen är ju att i hela Norrlands inland står en tredjedel av den vuxna befolkningen utanför den reguljära arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycker jag att det finns fog för det som Maud Olofsson skriver i sin interpellation, nämligen att regeringens politik ställer storstad mot glesbygd och delar på landet. Statsministern har också i ett svagt ögonblick i någon tidningsintervju indikerat att även han inser att dessa klyftor är ett stort problem. Problemet här är att interpellationssvaret inte ger så mycket upplysning om vad regeringen vill göra för att ändra på sakernas tillstånd. Göran Persson är med andra ord Maud Olofsson svaret fortfarande skyldig.

Herr talman! Jag tackar Maud Olofsson för att hon har framställt den här intressanta interpellationen om tillväxt i hela landet, och jag tycker att det var ett väldigt intressant svar från statsministern. Det är viktigt att det inte skapas motsättningar mellan olika delar av landet. Jag tror att statsministern borde ha funderat en gång till på vilket perspektiv man ska anlägga på ett sådant här svar. Ett av de största problemen vi har i hela landet är att företagen för närvarande har för låg efterfrågan på sina produkter. De fokuserar inte så mycket på statsfinanserna. Finns det inte fler företag runtom i landet som har god efterfrågan är det svårt att få tillväxt i den offentliga sektorn och öka skatteunderlaget. Det är det mest centrala problemet som vi har i landet. Många småföretag - inte bara av efterfrågeskäl utan också av andra skäl - avstår från att anställa personal. Om man ska få flera företag i den region som jag senast har arbetat i, i Västernorrland som har Sveriges näst högsta bruttoregionalprodukt efter Stockholms län, måste de känna att det finns en framtid och att deras produkter efterfrågas. Det förhållandet att det nu sker så mycket kommunalskattehöjningar och landstingsskattehöjningar är ett problem. Baksidan av detta är att alla som bor i dessa kommuner får mindre pengar att handla för. Det slår direkt mot konsumtionen i hela landet. Jag tycker inte att detta är bra. Jag har med andra av ministären Perssons statsråd diskuterat den kommunala skatteutjämningen. Som numera boende i Stockholm är också jag bekymrad över - inte så mycket för Stockholms läns landsting eller de enskilda kommunerna - att varje familj drabbas av en sådan stark köpkraftssänkning. Denna sänkning uppgår nu till 700 kr i månaden för varje nyfödd i Nykvarn. Den är också 700 kr för varje pappersindustriarbetare i Hallstavik som går från deras börsar in i systemet, och det är väldigt mycket pengar om man räknar dem på tolv månader. Det gör att köpkraften totalt sett för alla hushåll i denna region som omfattar 1,9 miljoner människor minskat med 16 miljarder kronor. Det är ett problem som man måste ta med i beräkningen när man ser på utvecklingen. Ingen region i det här landet har glädje av att det står stilla i Stockholm. Men det finns mycket som har blivit bra. Jag sade till statsrådet Messing häromdagen att en sak som är väldigt bra är Mälarbanan som bidrar till att öka arbetsmarknaden så att den omfattar Eskilstuna, Strängnäs, Västerås och så vidare. Jag efterlyser större infrastrukturinvesteringar i Stockholm, för det är bra för hela landet. Och det allra viktigaste, statsministern, är att vi måste göra någonting åt Citybanan - eller vad den heter för någonting - så att man kan köra flera tåg. Vi kan inte ha det så längre att alla tåg stannar i Stockholm och inte fortsätter söderut. Vi kan inte ha bara de två spår som byggdes 1871. Här måste vi göra någonting, och det är en fråga för hela landet.

Herr talman! Jag ska försöka att svara på frågor från fyra debattörer. Men jag gör det kanske bäst om jag först gör en principiell deklaration. Regionalpolitik är naturligtvis ohyggligt mycket lättare att driva i en god konjunktur. Det handlar om att omfördela. Om kakan växer är det lättare att göra det. Läget är att vi i hela Europa befinner oss i en långkonjunktur. Vi klarar oss lite bättre än andra länder. Likafullt har vi våra bekymmer. Det är naturligt att man i en sådan här debatt diskuterar kommunernas situation, och det har gjorts med olika utgångspunkter från den andra talarstolen. Situationen i Norrbotten har beskrivits. Situationen i Stockholm har beskrivits. Jag skulle kunna fylla på med beskrivningar från andra delar av Sverige. Det är trångt just nu i de kommunala budgetarna. En sak vet jag. Orkar vi inte fördela om kommunerna emellan genom ett kommunalt utjämningssystem så är den kommunala självstyrelsen slut. Vi har nu lagt fram en revidering av det gällande förslaget. Jag vet att de fyra partier som sitter framför mig här har fyra olika uppfattningar om detta. Det är den viktigaste regionalpolitiska frågan just nu. Det skulle vara bra att i era nästa inlägg höra hur ni ser på den frågan principiellt. Det är den första saken. Den andra saken som jag tycker att vi ska reflektera över finns i Maud Olofssons inlägg. Den finns i Wälivaaras inlägg. Den finns också i Andréns inlägg. Det är detta att det finns pengar att hämta någonstans. Andrén talar om behovet av ökad efterfrågan. Maud Olofsson hade en enorm katalog över alla statliga verksamheter som har minskat i omfattning - och som rimligen borde vara kvar, vad jag förstår. Det kostar också pengar. Wälivaara hade en tanke om att man skulle tillföra ytterligare resurser från vattenkraftspengarna till Norrlandskommunerna. Allt ska ju hämtas någonstans. Då får det väl bli i den statliga budgeten. Men där finns det heller inga överskott. Är det någonting som vore dystert och riktigt farligt för konjunkturen, som är så avgörande för regionalpolitiken, så vore det om vi återigen - och där har jag en rakt motsatt uppfattning jämfört med Gunnar Andrén - började köra de offentliga finanserna med stora underskott. Det driver upp räntorna. Det driver ned investeringarna. Det driver på sysselsättningsfallet. Arbetslösheten växer, och skatteinkomsterna minskar. Regionala klyftor ökar. Det sambandet känner vi till historiskt. Det ska vi inte upprepa en gång till. Sedan var det några specialfrågor, typ bredband, som Maud Olofsson tog upp. Man kan diskutera vem som ska ha det ansvaret. Där tror jag att det finns väldigt mycket sunt förnuft i att låta dem som är närmast ha ett inflytande över investeringen. Det tror jag är klokt. Därav följer en kommunal medverkan. Wälivaara tar upp vattenkraften. Vad ska de kommuner och län hoppas på som inte har någon vattenkraft om vi börjar bryta sönder nationen? Vad ska vi säga till dem som har kärnkraftverken och upplever att det är en belastning för kommunen? Vad ska vi säga till dem som producerar de tunga, värdefulla resurser som finns i exempelvis våra basindustrier? Hur håller vi ihop ett land om vi börjar stycka upp och föra tillbaka "styckevis och delt"? Jag tror att det är en väldigt farlig utveckling. Det skulle vara det bästa argumentet för de tillväxtområden som vi har i Sverige att säga blankt nej till solidaritet via skatteutjämningen. Man kan ju föra tillbaka på annat sätt, exempelvis via vattenkraften, till de kommuner som nu råkar ha vattenkraft inom sina gränser. Det är alltså många frågor som det här reser. Men varför inte, med tanke på regionalpolitiken och den centrala rollen, göra en deklaration från varje parti om hur ni ser på skatteutjämningsfrågan? Då får vi höra om det finns ett regeringsunderlag över huvud taget på den kanten i den viktigaste regionalpolitiska frågan.

Fru talman! Jag tackar för det. Det jag undrar över i det här sammanhanget är den insikt som statsministern ändå verkar ha om att det behövs en tillväxt. I grunden är det ju så att inga bidragssystem av något slag kan kompensera bristen på tillväxt. Om man vill ha en ökad tillväxt måste man i grunden fundera över detta: Vad är det som gör att jag, statsministern eller någon annan skulle vilja driva ett företag? Jo, det är ju att jag kan se att det kan gå runt, att jag kan få en lönsamhet i den verksamhet som jag har. I dag är det för få människor som tycker att det är lönsamt att starta och driva företag. Det borde leda till något slags aktivitet hos regeringen. Nu hänvisar man till tillväxtsamtalen. Det ska bli mycket spännande att se vad som kommer ut av dem. Viljan att göra något för att stärka småföretagen har varit väldigt liten från regeringens sida. Vi kan titta på Tyskland. Statsministern brukar ju jämföra med Finland och bolagsskatten. Nu förbättrar Tyskland villkoren för småföretagen. Om man är lika lyhörd för vad som händer i omvärlden som man var när det gäller bolagsskatten i Finland så skulle väl någonting kunna hända när det gäller småföretagandet också här i Sverige med tanke på vad som händer i Tyskland? Sedan är det ju så att om staten lägger ut ansvar på kommuner för sådant som kommuner inte egentligen skulle behöva ha ansvar för, då konkurrerar man med andra verksamheter. Bredbandsutbyggnaden är ett tydligt exempel. Vad är det för snurr att säga att det här ligger så nära människorna att man ska bygga det själv i varje kommun? Varför tänkte vi inte så när vi byggde elnät och telefonnät och när vi bygger vägar och järnvägar? Varför är det just bredband som lämpar sig så väl för att ha det här lokala inflytandet? Jo, det är ju för att statsministern vill slippa ifrån investeringen och kostnaden och skylla på kommunerna när det här inte fungerar. Sedan har vi det här med skatteutjämningen. Inget skatteutjämningssystem i världen kan kompensera för en dålig tillväxtpolitik. Om inte staten tar ansvar för den grundläggande servicen, om inte staten tar ansvar för forskning och utbildning, om inte staten tar ansvar för infrastruktur i hela landet och om inte staten tar ansvar för en grundläggande tillväxtpolitik så kommer vi att ha en sådan belastning på detta skatteutjämningssystem att det inte är möjligt att klara det framöver. Det är precis därför jag är så angelägen om att få en förändring av politiken på det andra området. Sedan tror jag att vi måste fundera över skatteutjämningssystemet också. Jag vill ha ett solidariskt skatteutjämningssystem, för vi måste omfördela både kostnader och inkomster i vårt land i dag. Men jag tycker att det finns anledning att fundera över det skatteutjämningsförslag som nu föreligger. Precis som Wälivaara säger kommer både norra Sverige och Stockholm att drabbas oerhört hårt framöver. Det är en väldig belastning på de här kommunerna. Vi har lagt fram ett förslag om de här införandereglerna, att man skulle stoppa dem och att staten skulle ta över det ansvaret så länge och se om man inte kunde hitta en lösning. Lövdén har varit inne på att man skulle kompensera Stockholm och Norrbotten. Här tror jag till och med att vi kan hitta en blocköverskridande lösning där vi skulle kunna klara ut en del av de här kommunernas tydliga problem, som finns här just nu. Då skulle vi också få tid på oss att fundera på ett skatteutjämningssystem som fungerar bättre i längden. Mina bröder som sitter här framme vid talarpodiet har alla deklarerat, inte minst inför det senaste valet, 2002, att vi ska ha ett skatteutjämningssystem. Det tror jag inte att det råder någon tvekan om. Till sist tycker jag att det skulle vara intressant att höra om statsministerns syn på service och på statens roll i det här sammanhanget. Han säger att det inte finns obegränsat med pengar. Nej, det gör det ju inte. Men staten måste åtminstone fundera över det ansvar som man har. Vad är statens roll i detta sammanhang annat än att ta ansvar för just de delar som är ålagda staten?

Fru talman! Statsministern säger att här sitter fyra olika partier, eller hur han uttryckte det, och varifrån ska vi ta pengarna? Statsministern, jag tror inte att det spränger något utgiftstak i statens budget att tillsätta en utredning. Det är en mycket liten kostnad att tillsätta den här utredningen för att se om det finns möjligheter och vilka konsekvenser det får. Jag tycker att det är oerhört fegt, egentligen, att inte våga tillsätta en utredning för att se om de här möjligheterna finns. Vi vet att de här kraven höjs, inte minst i Norrbotten. Sedan tar statsministern upp det här med kärnkraften. Ska vi börja skicka pengar dit också? Det är faktiskt en viss skillnad mellan gjorda investeringar och naturresurser. Det är en viss skillnad mellan investeringar gjorda vid kraftens källa och sådana investeringar som görs där man först efteråt tillför kraftkällan, uranet. Det hämtas förresten också från glesbygden och Norrlandslänen. Det vore en fin julkapp till hela Sveriges folk och till landet, inte minst till glesbygden, Norrbotten, om statsministern här kunde säga: Okej, vi tillsätter en utredning. Det kan i alla fall aldrig skada situationen. Det vore väl så bra som att få det här smittskyddsinstitutet placerat någonstans i Sverige. I den senaste regionalpolitiska utredningen sade man att man inte kunde utreda det här med vattenkraftsvinsterna, för man hade inte tid. Det var tidsbristen som var orsaken. Var inte så rädd! Tillsätt en utredning så får vi se vart den leder! Jag säger inte att det är lösningen. Man det är i alla fall en möjlighet att hitta en lösning.

Fru talman! Jag fascinerades lite grann när statsministern oroade sig för det kommunala självstyret. I alla fall har jag svårt att erinra mig någon regeringschef i modern tid som i större utsträckning än Göran Persson har satt det kommunala självstyret på undantag. Vi har väl aldrig upplevt en situation där kommunalmän och landstingspolitiker runtom i landet har haft så liten rådighet över sin verksamhet som de har i dag. En serie stopplagar har hindrat landsting från att disponera över sjukvården, stopplagar som hindrar kommunernas rådighet över de kommunala bostadsföretagen. Vi har också haft maxtaxan, som låser in det kommunala beslutsfattandet. Jag vill gärna deklarera att vi för moderat vidkommande sannerligen inte ifrågasätter behovet av ett kommunalt skatteutjämningssystem. Vi inser att det behövs tillskott till de regioner i vårt land som drabbas av utflyttning, där skatteunderlaget sviktar och där det blir allt svårare att upprätthålla en bra grundläggande kommunal service. Vi tycker att staten ska ta ett ansvar för detta. Problemet är att dagens skatteutjämningssystem bara står för en omflyttning av kommunala pengar. Staten tar inte något eget ansvar för detta. Därför lyckas man heller inte i skatteutjämningssystemet att kombinera å ena sidan de nödvändiga tillskotten till kommuner och landsting med svag skattekraft med å andra det som också är så oerhört viktigt, nämligen ett system som ger alla kommuner och landsting incitament att vidta åtgärder som främjar tillväxt, sysselsättning och skattekraft. Utjämningskommitténs förslag duger inte. Jag håller helt med Maud Olofsson på den punkten. Vi är beredda att föra en diskussion med andra partier och med regeringen om hur man utformar ett skatteutjämningssystem som ger rätt incitament till alla kommuner och landsting och som ger de erforderliga tillskotten till de delar som har ett sviktande skatteunderlag. Men detta förutsätter en sjukdomsinsikt från regeringens sida och en öppenhet och beredvillighet att föra den diskussionen. Hittills har vi sett väldigt lite av det från Göran Persson.

Fru talman! Det är klart att det är svårt att diskutera företagens villkor i en sådan här debatt. Det inser också jag, så jag begär inte det av statsministern. Ändå tror jag att det vore klokt om regeringen funderade mera på att det är väldigt tungt att vara företagare och även att bli arbetslös i ett företag som inte kan fortsätta att ha kvar sina anställda. Jag vet inte hur mycket man i Statsrådsberedningen studerar 1853 och 1854 års riksdagar vad avser investeringar i järnvägar, men det är så att säga vårt studiematerial. Då hade man ordentliga investeringsbudgetar som gav ett väldigt uppsving i den svenska transportekonomin under 40-50 år. Jag säger detta som ett tips. Jag har tidigare gett det till Bosse Ringholm, dock utan att ha fått något riktigt gensvar på den punkten. När det gäller den kommunala skatteutjämningen är Folkpartiet väldigt mycket att lita på, men i en sådan här församling försöker vi vara mera sofistikerade och inte bara säga att vi ska ha den kvar. Jag tror inte att det över huvud taget är några problem med kostnadsutjämningen. När det däremot gäller inkomstutjämningen har det dock skett en del saker under de gångna åtta åren som har gjort att det blivit en del skevheter. Den har till exempel vuxit fyra gånger så mycket som kostnadsutjämningen, och det har lett till en del saker som jag funderat på. Jag ska, herr statsminister, avslutningsvis säga att detta diskuterades väldigt noga i den arbetsgrupp om de kommunala skatterna som Socialdemokraterna tillsatte inför 1994 eller 1998 års val. Utredningen hade ett grönt omslag. Statsministern ingick i den arbetsgruppen, och i dess resultat diskuteras vad som sker om det blir obalans mellan delarna i det här systemet. Jag tror att det där finns en del att göra. Jag uppfattade också av statsministerns svar att också han inser att det behövs en och annan justering i det här systemet till exempel för att vi skulle kunna få lite mera bostadsbyggande i Stockholm.

Fru talman! Låt oss se om skatteutjämningssystemet först. Det innebär ingen lösning på de bekymmer som vi har sett med det här systemet att lasta över inkomstutjämningen på staten. Det kan man naturligtvis göra bara man tekniskt går till väga på ett sådant sätt att man därmed inte skapar en situation där Borgholm behöver ta ut tre gånger så hög skatt för att klara sin verksamhet som exempelvis Lidingö. I den andra delen av den här diskussionen, när vi tillgodoser vård, skola och omsorg på ett kvalitativt gott sätt, ska medborgarna betala ungefär lika mycket för detta i form av skatt på sin disponibla inkomst. Det finns lokala variationer, och de ska naturligtvis avspegla sig i skattesatsen, men denna ska inte vara tre gånger så hög. Då måste man också ha en inkomstutjämning. Att bara frysa det här och lasta över det på staten kostar 3 ½ miljard, och då måste man också ta bort andra faktorer av det slag som har diskuterats, exempelvis från Centerpartiet, och det kostar 6 miljarder för staten. De pengarna har vi inte. Det är möjligt att någon annan har dem här, men det skulle resultera i en väldig förmögenhetsomflyttning från det kollektiv som har de största inkomsterna i vissa kommuner. Lättar man på deras tryck, för över pengarna på statsbudgeten och lägger trycket där, förs pengarna via statsbudgeten till de kommuner som har en lägre skattekraft. Det är en väldig omfördelning på bekostnad av dem som tillhör den fattigare delen av landet. Jag tycker inte om det där. Vi kommer att motsätta oss detta, och det förvånar mig att Centerpartiet har lagt fram ett sådant förslag. Flera talare säger här att man gärna vill diskutera detta. Vi har haft en stor parlamentarisk utredning. Vi har diskuterat de här sakerna. Flera av er har medverkat konstruktivt till detta och har inte ens reserverat er. Nu plötsligt efter den diskussion som förts under hösten med kampanjer mot skatteutjämningen faller man undan. Kan man ute i glesbygd och i den fattigare delen av Sverige lita på de politiska partier som inte har orkat klara en mediedebatt under hösten utan börjar sväva på målet och säga att de nu backar undan? Det här den viktigaste regionalpolitiska frågan. Mikael Odenberg gjorde ett angrepp på mig som gick ut på att jag är emot det kommunala självstyret. Det är jag inte alls. Däremot är jag varm anhängare av att det ska vara likvärdiga förutsättningar för det kommunala självstyret. Är det någonting som har stört mig, Mikael Odenberg, är det det sätt som moderaterna har agerat på i Stockholms läns landsting. Det är ohyggligt ansvarslöst, en medveten obstruktion av lagstiftning. Man har byggt upp jättelika skulder, med stora kostnader i form av räntor på den skuld som skapades som en demonstration emot staten och just utjämningssystemet, ett utjämningssystem som såg till att vi hade en god sjukvård också i andra delar av Sverige. Mot detta ingrep vi, och det är jag glad för. Det kommer också varje ansvarskännande regering att göra som har ambitionen att utjämna mellan landets olika delar. Den moderata laglösheten i Stockholms läns landsting är faktiskt någonting som bör bekämpas. Till Gunnar Andrén, som glömmer bort en sak, vill jag säga: Jag tror att vi skulle klara 1853 års ordning, om vi hade en ekonomi som såg ut som den gjorde 1853, nämligen en sluten ekonomi med en reglerad valuta, med en riksbank som i praktiken kunde sätta räntan efter politiska direktiv. Det skulle kanske gå, men vi lever inte i den världen i dag. Skulle vi i dagens system sätta i gång med den jättelika upplåning som 1853 års beslut representerar, skulle det resultera i kaos, stigande räntor och väldiga svårigheter, inte minst för glesbygden. Jag sympatiserar med idén, och vi ska göra någonting som går åt det hållet men inom de ramar som dagens ekonomi sätter. Vänta ett tag, så får du snart se!

Fru talman! Jag är mycket bekymrad över det lilla intresse som statsministern i den här debatten visat för det uppdrag som statsministern själv har, nämligen den statliga servicen, hur vi ska klara infrastrukturen, hur vi ska förbättra villkoren så att vi får en bättre tillväxt för småföretagen och i hela landet. Det är ju det som är statsministerns uppdrag. Naturligtvis kan vi diskutera skatteutjämningen och dess följder. Lars-Erik Lövdén har själv uttalat att vi måste hitta en lösning som kan ge en bättre ordning vad gäller både storstäderna och glesbygden. Om ni inte har pratat ihop er i regeringen kan inte jag svara för, men Lövdén har själv öppnat för en sådan här diskussion. Jag tycker att vi ska vara beredda att titta på det. Men det gäller inte skatteutjämningen. Den kan bara kompensera. Det är grunden för tillväxt i hela landet som är statsministerns ansvar, och det är det som vi ska diskutera i den här kammaren. Vad tänker statsministern göra för att förbättra villkoren? Vad tänker statsministern göra när det gäller servicen? Han sade alldeles nyss i ett inlägg att vi alla är lika mycket värda och att vi har rätt till samma service. Men varför gäller det inte för statlig service? Jag har inte rätt till samma service som andra därför att jag råkar bo i en glesbygd. Varför gäller inte de här reglerna för den statliga servicen? Jo, sanningen är den att statsministern försöker komma undan och lägga ansvaret för det här på alla andra. Under tiden ökar klyftorna mellan storstad och övriga Sverige, och det är ingen bra ordning. Vi har inte råd med ett tudelat Sverige. Statsministern är statsminister för hela landet. Ska vi se 2000-talet an med tillförsikt måste staten ge signaler om att man tror på tillväxt i hela landet, att vi alla är lika mycket värda och att man också ger förutsättningar för att alla får bidra till den här tillväxten. Allt annat är otillständigt. Därför tycker jag att statsministern i sitt sista inlägg kan ägna lite tid åt att fundera över frågan: Vad är statsministerns bidrag för att ge den framtidstron för hela Sverige?

Fru talman! Jag har redovisat fundamenten i regionalpolitiken: bra kommunikationer, väl spridd regional utbildning och en kommunal inkomst- och skatteutjämning. Det är fundamenten. Allt det andra, som vi kallar för den lilla regionalpolitiken, finns också i mitt svar, utförligt redovisat. Det finns också en lång lista på åtgärder som vi har vidtagit under de senaste åren för att stötta olika projekt. Allt sådant gör vi. Det känner Maud Olofsson till, och jag tror också att hon har tagit till sig det. Maud Olofsson jämförde i sitt förra inlägg - jag hann inte med det i min förra replik - med Tyskland. Där gör man en massa saker för småföretagen, till exempel en skatteomläggning, säger hon. Ja, men titta vilket pris tyskarna får betala för den skatteomläggningen! Nu gör tyskarna det vi gjorde för tio år sedan. Vi behöver inte, om vi ska göra en sådan skatteomläggning i Sverige, göra den typen av insatser i attacker på vårt välfärdssystem, för det har vi gjort. Vi har fått ordning på vår ekonomi. Lyssnar jag på Maud Olofsson, lägger jag till vad Erling Wälivaara säger, adderar det med Gunnar Andréns tal och sedan ovanpå alltihop lägger det de från statsfinansiell synpunkt notoriskt opålitliga Moderaterna säger så är det ingenting annat som byggs upp här än den klassiska överbudspolitiken. Ni har stått här och önskat än det ena, än det andra: Varför får inte jag som bor i glesbygden exakt samma statlig service som den som bor i Stockholm? Varför ska vi i Stockholm betala allt som de ska ha i glesbygden? Varför kan inte vi få våran vattenkraft? Och det fortsätter så. Hör ni inte vart det här barkar? Förstår ni inte var det här slutar? Driver vi en sådan politik i vårt land en gång till så slutar det med ekonomiskt kaos, och då sticker räntorna i höjden, och då blir det ingen tillväxt i vårt land! Nu har vi goda tillväxtförutsättningar, bättre än något annat land i EU. Vi kommer att se, när den internationella konjunkturen vänder, att vi ligger där i fronten. Men då krävs det också en fast politisk vilja som ser till att man fördelar den växande ekonomin på ett rättvist sätt över hela landet. Vi får sedan se, fru talman, vilka man kan lita på. Det säger statsministern och önskar god jul till talmannen, till meddebattörer och till kammaren. Jag säger det i mitt 299:e inlägg i denna riksdag under år 2003. Tack!