Patientsäkerhet kring psykofarmaka och självmord

Fru talman! Margareta Larsson har frågat om det är rimligt med underrapporteringar till biverkningsregistret av barn och ungdomar som varit självmordsbenägna och medicinerats med "adhd-mediciner". Vidare undrar Margareta Larsson vad jag kan göra för att Läkemedelsverkets redovisning ska fungera utifrån regeringsuppdraget om läkemedelssäkerhet för barn och unga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig inledningsvis säga att arbetet med att förebygga självmord är en viktig fråga för mig och för regeringen. Regeringen avsätter redan i år över 1 miljard kronor för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa. Regeringen har föreslagit en förstärkning av arbetet med psykisk hälsa med 650 miljoner kronor för 2018 och avser att stärka arbetet med drygt 1 miljard kronor per år 2019 och 2020. Utvidgningen av satsningen görs bland annat för att stärka första linjens vård och specialiserad psykiatri för barn och vuxna.

Regeringen har sedan 2015 förstärkt arbetet med suicidprevention. Folkhälsomyndigheten har sedan maj 2015 i uppdrag av regeringen att samordna arbetet med suicidprevention på nationell nivå. För detta arbete erhåller myndigheten 5 miljoner kronor årligen. Dessutom har Folkhälsomyndigheten betalat ut 15 miljoner kronor 2017 i verksamhetsbidrag till ideella organisationer som bedriver främjande och förebyggande arbete inom psykisk-hälsa-området och suicidprevention.

Självklart är underrapportering av läkemedelsbiverkningar, när det förekommer, inte rimligt. Regeringen lägger stor vikt vid officiell statistik och rapportering. Flera av Socialdepartementets myndigheter har gällande dessa frågor ett omfattande ansvar som är reglerat i lag. Jag följer myndigheternas arbete noga.

När det gäller biverkningar av läkemedel har Socialdepartementet också ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och har avsatt medel för ett nytt it-stöd för att förenkla biverkningsrapportering av läkemedel. Projektet genomförs under 2017 och 2018 av Inera tillsammans med Region Uppsala och Läkemedelsverket.

I din fråga belyser du olika risker med att inta syntetiska preparat. Jag kan inte nog betona att valet av behandlingsmetod vilar på medicinsk expertis och inte är en politisk fråga. Jag vill även lyfta fram att läkemedel för många är något som lindrar psykisk ohälsa. I många fall kan läkemedel, exempelvis antidepressiva sådana, vara det som förhindrar ett självmordsförsök. I andra fall kan det utgöra en risk. Däremot är det viktigt att bevaka att hälso- och sjukvården bedrivs på ett patientsäkert sätt. En pusselbit i detta är att inrapportering av biverkningar ska fungera klanderfritt.

Regeringens strategi för läkemedelsanvändning ger regeringen möjlighet att stötta arbetet mot en mer kvalitetssäkrad läkemedelsanvändning. Bland annat har SKL fått ansvar för ett delprojekt om att förbättra biverkningsrapporteringen från hälso- och sjukvården med målet att skapa ett elektroniskt system som möjliggör direktrapportering från journalsystem till Läkemedelsverket. Målet är att hälso- och sjukvårdspersonal som ska rapportera en misstänkt biverkning ska ha funktionen i sitt journalsystem och att grunduppgifter ska fyllas i automatiskt för att förenkla rapporteringen, spara tid och undvika felregistreringar.

Läkemedel och vård som ges till barn och unga kräver särskild säkerhet. Barn har rätt till säkra, effektiva och väldokumenterade läkemedel. Men fortfarande finns kunskapsluckor, brist på barnanpassade läkemedel och potentiella säkerhetsproblem. Det behövs en ökad dokumentation och kunskap om läkemedel till barn. Med anledning av detta har regeringen gett Läkemedelsverket i uppdrag att öka kunskapen om barns läkemedel och verka för effektivare och säkrare läkemedelsanvändning till barn, såväl flickor som pojkar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Uppdraget omfattar ett program av insatser och ett långsiktigt åtagande för att förbättra barns läkemedelsanvändning. Behovsanalys, prioritering, genomförande och uppföljning är viktiga hörnstenar i programmet. För att ge bästa resultat behövs samverkan med hälso- och sjukvårdspersonal som är delaktiga i barnens behandling samt med myndigheter och andra aktörer inom området. Uppdraget har resulterat i kunskapsstöd inom flertalet områden i den kliniska barnsjukvården. Uppdraget har även resulterat i ökad samverkan mellan aktörer för att beskriva behov och följa upp läkemedelsanvändningsfrågor. Läkemedelsverkets barnuppdrag ska ses som ett viktigt bidrag till att uppfylla ett av målen i Agenda 2030, nämligen att säkerställa ett hälsosamt liv och främja välbefinnande för människor i alla åldrar.

Sammanfattningsvis är min bedömning att regeringen har vidtagit en rad relevanta åtgärder för en mer tillförlitlig rapportering av biverkningar från läkemedel samt ett bättre förebyggande av psykisk ohälsa och suicid.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret. Det gläder mig att statsrådet delar min oro och tar den här frågan på allvar. Det är inte acceptabelt att biverkningar inte rapporteras, som det varit hittills.

Jag vill gärna återkoppla till det jag skrev i interpellationen för att belysa allvaret i frågan. Sverige har en relativt hög andel osäkra självmord i samband med psykofarmaka. Hur det ser ut i den äldre kategorin har jag ännu inte uppgifter på, men när det gäller självmordsförsök och förgiftningar bland minderåriga har Giftinformationscentralen följande fakta: Mellan 2011 och 2014 var det 1 664 barn som var så kraftigt påverkade av adhd-mediciner att de åkte ambulans in till sjukhus. Mellan 2011 och 2016 inträffade det 710 fall av självmordsförsök eller självskadebeteende med hjälp av de här adhd-drogerna. Endast tre av dessa fall rapporterades in till biverkningsregistret.

Vi kan sedan titta på antidepressiva läkemedel. Mellan 2006 och 2015 tog 54 ungdomar i åldersgruppen 15-24 år livet av sig under behandling med Fontex. Inte ett enda fall anmäldes till Läkemedelsverket. Då ska vi också veta att de här läkemedlen enligt officiella varningar fördubblar risken för självmordsbenägenhet. Läkemedelsverket har känt till det här under alla år, men man har inte gjort någonting för att alarmera om saken.

Det har gått tio år sedan tjänstemän på Läkemedelsverket drev igenom ett godkännande av preparatet Prozac, som nu går under namnet Fluoxetin. Man lovade efter godkännandet att utföra viktiga uppföljningsstudier av effekter och skador som preparatet kunde ge upphov till på unga. Detta har efter tio år ännu inte gjorts. Läkemedelsverket undersökte inte heller hur känd risken för självmordsbeteende var. Inga självmord har heller anmälts av läkare.

I statsrådets svar kan jag höra att regeringen nu vill förbättra rapporteringarna med nya elektroniska system, och det är jättebra. Det är väldigt bra att man äntligen har uppmärksammat den här frågan. Vad jag undrar lite grann är vad det egentligen var för fel på det gamla systemet som gjorde det så omöjligt att rapportera om de här sakerna. Kanske statsrådet vet lite mer om det? Jag känner inte till det.

Jag har en annan liten undran. Flera av Socialdepartementets myndigheter har ju haft ett ansvar för att de här reglerna ska följas. Varför har det inte gjorts under så lång tid?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar Margareta Larsson för en fråga som naturligtvis är oerhört viktig. Vi behöver hela tiden arbeta på att förbättra patientsäkerheten.

Jag ska inledningsvis försöka ge några svar på de frågor jag nu fick från Margareta Larsson. Jag har också i mitt interpellationssvar på ett ganska pedagogiskt sätt försökt beskriva vad vi gör inom de olika områden där Margareta Larsson hade sina frågor.

Som Margareta Larsson så riktigt påpekar är det självklart så att det redan i dag finns ett tydligt rapporteringskrav när det gäller läkemedelsbiverkningar. Redan misstanken om en läkemedelsbiverkning ska rapporteras. Den behöver inte vara utredd, och den behöver inte vara bekräftad. Det här är ett regelverk som gäller även för naturläkemedel, vissa utvärtes läkemedel och veterinära läkemedel. Dessutom har man uttryckt att man också önskar rapportering till exempel när det gäller både kosmetiska och hygieniska produkter. Det finns ett tydligt rapporteringskrav, och det finns också en bredd i det här.

Alla biverkningsrapporter ska skickas till Läkemedelsverket. Det är obligatoriskt för hälso- och sjukvården och frivilligt för konsumenter. I dag finns det två sätt att rapportera: genom Läkemedelsverkets e-tjänster och genom pappersblanketter. Det är väldigt enkelt i Word.

Margareta Larsson hänvisar till ett mörkertal. Det är uppenbart att det i dag finns ett sådant, kan jag se när jag sätter mig in i siffrorna. Läkemedelsverket tar årligen emot ungefär 5 000 anmälningar om så kallade biverkningsrapporter från hälso- och sjukvården. Med en befolkning som närmar sig 10 miljoner och över 200 000 potentiella rapportörer inom den svenska hälso- och sjukvården kan vi självklart konstatera att det är fråga om ett stort mörkertal i rapporteringen.

De förklaringar som jag hör är bland annat att det här i dag upplevs som väldigt tidskrävande och att man är dålig på att ge återkoppling på de rapporteringar som görs. Detta är en bakgrund till att Socialdepartementet har ingått den här överenskommelsen med Sveriges Kommuner och Landsting. Vi har nu en målsättning om att införa ett annat it-system som ska förenkla rapporteringen av läkemedel. Vi gjorde först en "pilot", men nu handlar det om skarpt läge. Detta genomförs under förra året och detta år av Inera, som är Sveriges Kommuner och Landstings it-bolag, tillsammans med Region Uppsala och Läkemedelsverket. Det tror jag är en viktig del i det här.

En annan del som jag skulle vilja koppla tillbaka till - jag får återkomma till detta i mina senare inlägg - är att Läkemedelsverkets biverkningsarbete är ganska omfattande utifrån de rapporter som man får in. Jag ser det när jag sätter mig in i det här. Man gör ett intensivt arbete själv, men man deltar också internationellt i ett omfattande samarbete med andra EU-länders myndigheter för att kartlägga biverkningars betydelse.

De siffror från GIC som Margareta Larsson hänvisade till har jag försökt dubbelkolla. Jag återkommer gärna till det i mitt nästa inlägg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar statsrådet för informationen om det gamla systemet och om det nya, som vi vill ska fungera bättre. Jag hoppas att det kommer att ge bättre effekt. Jag hoppas att mörkertalet kommer att vara noll.

Jag ställer mig ändå lite undrande - kan vi verkligen försäkra oss om att man med det nya elektroniska rapporteringssystemet når regeringens mål om önskade förbättringar? Vi kommer ju inte ifrån att det är människan bakom som ska rapportera. Vad jag misstänker är att man inte har haft rutinerna. Nu säger statsrådet att det beror på tidsbegränsning och dålig återkoppling. Det är klart att det är förklaringar vi hör. Men vi kan inte heller komma ifrån att det här är en vana som man har haft länge. Det har vi också kunnat se när det gäller underrapporteringen av elchockbehandlingar, som jag tog upp i en tidigare interpellation. Man kan misstänka att det är lite grann av en attitydfråga.

Det kan vara lite svårt att enbart inrikta sig på ett system när vi mer skulle behöva ett personligt ansvarsutkrävande. Vi ska komma ihåg att Läkemedelsverket har tillgång till data om hundratals intolerabla biverkningar från adhd-mediciner. Men det handlar också om viljan att informera om det, vilket vi inte har sett i den höga grad vi skulle önska. Om vi inte får all den information som undanhålls oss kommer vi inte heller att få bättre och säkrare mediciner till barn som statsrådet önskar. Allt handlar egentligen om den goda viljan.

Jag kan ta ett konkret exempel om den goda viljan. Året var 2014 när svenska psykiatriker skrev ut bland annat adhd-medicinerna Ritalin, Concerta och Strattera bara för att konstatera att de medicinerna fungerade väldigt dåligt. Som sista alternativ ville de skriva ut ren amfetamin. Men för att få göra det krävs det att de i varje enskilt fall ansöker om ett licensgodkännande från Läkemedelsverket. För att få det måste de beskriva hur dåligt adhd-medicinerna verkligen fungerar.

Fru talman! Då fungerade biverkningsregistret och rapporteringen helt utmärkt. De rapporterade allt. Det var inga problem alls. Det handlade inte om att det var tidskrävande eller någonting, utan det fungerade klockrent. Det var 300 psykiatriker som gjorde det under 2014. Mot den bakgrunden ställer jag mig lite undrande över om regeringens satsning på det nya elektroniska systemet kommer att bli så revolutionerande. Tanken är god. Den är jättebra. Men det handlar ändå om att det är människan bakom systemet som ska välja att och vilja anmäla.

Hur kan statsrådet garantera det om det verkligen handlar om en vårdkultur som sitter i väggarna?

Fru talman! Det är oerhört viktigt att vi för ett samtal om att öka säkerheten kopplat till läkemedelsanvändningen för barn och unga. Det är jätteviktigt. Men innan jag kommer in på det vill jag säga någonting mer om vad vi nu gör.

Det låter som att det bara är ett nytt it-system, men det är inte riktigt så. Tanken är att man skapar ett elektroniskt system som möjliggör en direktrapportering från journalsystemet till Läkemedelsverket. Målet är att hälso- och sjukvårdspersonal som ska rapportera en misstänkt biverkning ska ha funktionen redan i sitt journalsystem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är alltså inte något separat som ska göras som är särskilt tidskrävande eller som ska göras på särskilda blanketter, utan det är någonting som ligger i journalsystemet. Grunduppgifterna ska fyllas i automatiskt för att förenkla rapporteringen, spara tid och undvika felregistreringar.

Jag är av den grundläggande uppfattningen, vilket är viktigt att säga, att jag har ett väldigt stort förtroende för den personal som arbetar inom den svenska hälso- och sjukvården och för deras vilja och kompetens. Det gäller framför allt viljan att göra det absolut bästa jobbet de kan.

Vi var inne på detta med självmordstendenser. Patienter som av olika skäl utvecklar självmordstankar eller självmordsbeteende under behandling av adhd bör omedelbart bedömas av sin läkare. Förvärrande av en underliggande psykisk åkomma samt ett möjligt orsakssamband bör tas i beaktande.

Det är också grunden för att Läkemedelsverket redan 2016 har publicerat nya behandlingsrekommendationer när det gäller depression, ångest och tvångssyndrom hos barn och unga. Det kan vara viktigt att ha med sig.

Samtidigt är det den ansvariga behandlande läkaren som i varje enskilt fall gör själva bedömningen av vilken behandlingsmetod och vilka läkemedel som ska användas och som ansvarar för uppföljning. Det är ett grundfundament i den svenska hälso- och sjukvården.

Man har visat på ett särskilt problemfält som handlar om bipolära sjukdomar, vad jag förstår, och användningen av metylfenidat för behandling av adhd-patienter som samtidigt har bipolär sjukdom.

Vad jag förstår är en noggrann och fortlöpande övervakning av dessa patienter helt nödvändig. Patienterna ska övervakas med avseende på symtom vid varje dosjustering och därefter minst var sjätte månad och vid varje besök.

Det är ändå viktigt att säga att vi ser att det finns en problematik här. Men det finns behandlingsrekommendationer, och det finns tydligt uttalat var ansvaret ligger när det gäller behandling.

Läkemedelsverket och GIC har också varit tydliga i att återkoppla när det gäller de siffror som Margareta Larsson tar upp. Det är riktigt. I deras statistik benämns det som Margareta Larsson tar upp som självdestruktiv handling. Där inkluderas olika tillbud med läkemedelsgrupperna och även till exempel feldoseringar.

Fru talman! Tack, statsrådet, för din utläggning!

Jag vill med den här diskussionen väcka en reflektion om vad vi håller på med. Vad jag vill säga är att det budgeteras miljarder till psykiatrin från statsbudgeten utan att man tycks kräva någonting tillbaka. Det är anmärkningsvärt.

Man har inte kunnat kräva att rapporteringen har fungerat, som ett exempel. När de viktiga bitarna åsidosätts brister det i vetenskap och beprövad erfarenhet, som man ofta åberopar, om just psykisk ohälsa. Det i sin tur minskar förtroendet för den nuvarande expertisen, som statsrådet har en sådan tilltro till.

Statsrådet säger i sitt svar att läkemedel och vård till barn och unga kräver en särskild säkerhet. Samtidigt förskrivs metylfenidat mer än någonsin till barn och ungdomar i Sverige, och många biverkningar har undanhållits. Det är mycket pengar inom läkemedelsbranschen. Det ska vi inte hymla med. Det kan vara en viss anledning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Antalet tabletter som har beslagtagits av polisen har ökat kraftigt. Det har senast utredaren på Socialstyrelsen visat. Det har ökat från bara några hundra per år i början på 2000-talet till nu 7 000 det senaste året som har beslagtagits.

De amfetaminliknande läkemedlen förskrivs i en sådan omfattning till barn och unga i Sverige att det verkligen borde analyseras. Det saknas forskning om hur metylfenidat påverkar en växande hjärna.

Samtidigt visar fakta genom Giftinformationscentralen vad barn och unga är beredda att göra med den typen av läkemedel. Det är jätteviktigt att vi får en säker hantering av läkemedel till barn.

Jag vill avsluta med att säga att jag skulle önska att vi får en bättre vård än den vi har i dag när det gäller behandling med piller och elchocker i Sverige.

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för ditt stora engagemang i den här frågan! Du aktualiserar den på olika sätt med jämna mellanrum. Vi får därmed möjlighet att vända och vrida på den och berätta om vad vi gör och vad vi ser från regeringens sida.

Jag tycker att vi har en till stor del god hälso- och sjukvård i Sverige. Men det finns också en anledning till att vi gör de stora satsningar som vi gör på psykiatrin från regeringens sida. Vi har nästan dubblerat anslagen sedan vi tillträdde, och framför allt gör vi en särskild satsning på barn och unga.

Under de senaste 20 åren har vi i Sverige, liksom i många andra västländer, sett hur inte minst den psykiska ohälsan har ökat. Vi måste hela tiden utveckla behandlingsmetoderna inom ett område som i dag fortfarande tyvärr är ganska djupt stigmatiserat i samhället. Jag tycker att det är spännande att det kom nya behandlingsrekommendationer 2016 inom flera av de här delarna riktade till just barn och unga. Vi har också utvecklat behandlingsrekommendationerna för vuxna. Socialstyrelsen kom med detta under förra året, och det handlar om att man många gånger rekommenderar behandling med terapi som ett förstahandsalternativ vid till exempel lätt och måttlig depression framför antidepressiva medel. Samtidigt är allt en balansgång, och man måste kunna se att det också finns lägen där en antidepressiv medicin har hjälpt många människor att komma tillbaka till hälsa och ett gott liv.

Men vi måste som sagt hela tiden arbeta med att förbättra patientsäkerheten, att utvärdera läkemedel och att ha patientens bästa för ögonen. Därifrån förflyttar vi oss helt enkelt bit för bit. Jag har stora förhoppningar när det gäller de satsningar som regeringen nu gör, och jag kommer att följa upp detta noggrant.

Överläggningen var härmed avslutad.