Patientsäkerhet inom sjukvården

Fru talman! Kenneth Lantz har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förbättra patientsäkerheten inom sjukvården. Låt mig inledningsvis säga att frågor som rör patientsäkerhet och kvalitetssäkring inom hälso- och sjukvården, enligt min uppfattning, är två av de viktigaste komponenter som krävs för att alla människor i Sverige ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård. De uppgifter som landstingsrevisorerna i Stockholm redovisar i sin rapport måste naturligtvis tas på stort allvar. Tillsynen över vård, omsorg samt den sociala verksamheten har framför allt två angelägna uppgifter. Det handlar om dels att upptäcka och påtala brister i verksamheten, dels att bidra till att bristerna åtgärdas, verksamheten utvecklas och att kvaliteten förbättras. En förutsättning för att kvalitets- och patientsäkerhetsarbete ska ge positiva resultat är givetvis också att all hälso- och sjukvårdspersonal ute i verksamheterna, på olika nivåer, engageras i arbetet. Socialstyrelsen har i sin roll som tillsynsmyndighet tydligt fokuserat på patientsäkerhetsfrågor och har under hösten öppnat en ny webbplats för patientsäkerhet. Denna ger bland annat tillgång till styrelsens riskdatabas som nu innehåller ca 20 000 beslut fattade i lex Maria-ärenden. Informationen kan användas för riskbedömning, händelseanalys och kunskapsåterföring i patientsäkerhetsarbetet. Inom myndigheten har också tillsatts en patientsäkerhetssamordnare som aktivt ska arbeta utåtriktat mot hälso- och sjukvården. Den 15-16 september 2005 hölls den andra nationella konferensen om patientsäkerhet i Stockholm. Konferensen arrangerades av Sveriges Kommuner och Landsting, Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag och Socialstyrelsen, i samarbete med Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Vårdförbundet och Svensk sjuksköterskeförening. Organisationerna formulerade tillsammans ett gemensamt uttalande som mynnade ut i tre frågor som man lovade att fortsätta verka för. Den första frågan handlar om att i vården utveckla en säkerhetskultur som mer kännetecknas av hög riskmedvetenhet och ett aktivt riskreducerande arbete än av ett syndabockstänkande. Den andra frågan handlar om att man i högre grad ska använda rapporterade händelser och risker som underlag för sitt patientsäkerhetsarbete i vården. Slutligen avsåg man att verka för att patienter, deras närstående och personal, som varit inblandade i händelser som lett till eller kunnat leda till att en patient skadas, aktivt involveras i analysen av händelsen samt ges adekvat stöd när negativa händelser inträffat. Jag tycker att det är mycket positivt att olika intressen på detta sätt arbetar tillsammans mot samma mål, och jag har blivit informerad om att en tredje konferens om patientsäkerhet planeras till januari 2007. I detta sammanhang kan jag också nämna att patientsäkerhet är en aktuell fråga inom EU-samarbetet. Framför allt det brittiska ordförandeskapet har lyft upp frågan på bordet med flera konferenser om patientsäkerhet. En särskild arbetsgrupp kring patientsäkerhetsfrågor har också tillsatts under 2005, i vilken Sverige deltar aktivt. Jag kommer att följa utvecklingen på detta område med stort intresse. Det är uppenbart att vi i patientsäkerhetsarbetet inte har nått ända fram, och det finns ännu inte, som Kenneth Lantz så riktigt påpekar, något säkert system för att eliminera dödsfall och skador till följd av den mänskliga faktorn. Mot bakgrund av det omfattande och offensiva kvalitets- och patientsäkerhetsarbete som för närvarande pågår så bedömer jag dock att det finns goda förutsättningar att ytterligare förbättra patientsäkerheten, och jag har därför inte för avsikt att nu initiera några åtgärder.

Fru talman! Tack, ministern för svaret! Visst låter det vackert när ministern svarar att enligt hennes uppfattning är patientsäkerhet och kvalitetssäkring två viktiga komponenter för en god och säker sjuk- och hälsovård i Sverige. Men vi har ju haft den här vården och omsorgen under så pass många år, så man borde ha lärt av sina misstag. Det är väl inte bara en slump att det har funnits ganska mycket i medierna de senaste veckorna om just de här frågorna. Jag tycker att man bättre borde ta till vara de erfarenheter som kommer fram varje dag genom de mänskliga eller kanske rutinmässiga misstag som begås inom vården. Jag är, tillsammans med många människor i vårt land, missnöjd med att ministern försöker fly från sitt ansvar att skyndsamt förbättra patientsäkerheten. Visst arbetas det på detta, men för mig är frågan akut. Inledningsvis skulle jag vilja ta ett exempel från trafiken, som förmodligen inte heller är okänt för ministern. Där har vi sedan många år nolltolerans. Det är klart uttalat att inom till exempel flyget rapporteras minsta lilla incident - inte för att man ska kunna pricka enskilda människor utan med syfte att göra transporterna säkrare. Jag undrar hur statsrådet kommer att agera för att öka inrapporteringen av incidenter, stora eller små, just i syfte att förbättra patientsäkerheten. I svaret ger statsrådet information om en riskdatabas som för tillfället omfattar ungefär 20 000 beslut fattade i olika lex Maria-ärenden. Detta är bra. Men frågan som jag vill ställa är om ministern är nöjd med enbart vetskapen om att databasen finns och att detta har kommit i gång. Jag skulle vilja fördjupa detta och fråga: Hur fungerar detta arbete? Rapporterar läkare och annan vårdpersonal in de olika incidenter som bevisligen förekommer, eller är det så att man är rädd för repressalier om man rapporterar in? Då undrar jag: Hur skyddas individen, den som eventuellt rapporterar in, privat eller inom vården? Det borde ju vara tydligt uttalat att rapporteringen är anonym, men det lär finnas system där det går att följa upp den som rapporterar, och vad gör man åt det? Min tanke är inte alls att komma åt individer - det hoppas jag att vi kan vara fullständigt överens om, för det är inte alls på den nivån den här debatten ska ligga. I till exempel Danmark är det garanterat att anmälaren är och förblir anonym. Fru talman! Datasystem i all ära, men det är dock människor vi har att göra med. Det skulle vara mycket intressant att höra hur statsrådet ser på frågan om hur organisation och kanske framför allt kultur och attityd inom vården fungerar. Finns det i regeringen egentligen en vilja att kunna gå till grunden med dessa förmodliga ganska väl kända omständigheter och ganska omfattande problem, eller sopas de här problemen under mattan helt enkelt, samtidigt som många människor i vårt land bevisligen drabbas av mer eller mindre oförklarliga misstag? Kjell Asplund skriver i sin ganska tuffa artikel i Svenska Dagbladet i går om hur kanske tusentals människor dör av misstag i Sverige. Det finns ingen direkt statistik på detta, men om vi tar siffrorna från USA och räknar om dem procentuellt kommer vi upp i ganska betydande mängder. Vad anser man inom regeringen om detta? Är det tillfredsställande eller tar man det bara med en axelryckning? Jag tycker att det är ohyggligt om enskilda människor drabbas på det sättet.

Fru talman! Kenneth Lantz lyfter upp en mycket viktig fråga angående patientsäkerhet inom vården. Jag hade inte möjlighet att läsa den artikel som Kenneth Lantz talar om, men jag såg på de sena nyheterna på TV 3 som också tog upp den här frågan och påtalade just att flera tusen människor drabbas på något sätt. Så visst är frågan mycket aktuell, och det har den varit länge. Eftersom jag är ledamot av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kommer jag på det ena eller andra sättet ständigt i kontakt med dessa frågor under de sammanträden vi har. Nu har jag suttit i Hsan i 13 år. Statsrådet Ylva Johansson har helt rätt i att det handlar om två saker: dels att upptäcka och påtala brister i vården, dels att förbättra den kvalitet som inte är bra. Jag vill informera om att socialutskottet nyligen behandlat den här frågan, och den kommer att debatteras i kammaren nästa vecka, onsdag den 8 februari, i samband med socialutskottets betänkande SoU10. Frågan kommer att debatteras under rubriken Legitimation och skyddad yrkestitel eftersom det finns en reservation från borgerligheten. Vi från den borgerliga sidan anser att det behövs ett mer målmedvetet patientsäkerhetsarbete inom hälso- och sjukvården. Vi tror att antalet misstag i vården skulle kunna minskas bland annat genom förbättrade säkerhetssystem och genom att ha ett medvetet säkerhetstänkande för hela verksamheten. När saker sker inom vården händer det många gånger att en eller några personer individuellt blir utpekade som de som gjort misstagen. Med erfarenhet från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd kan jag konstatera att felen och bristerna många gånger handlar om stress, bristande kontrollfunktioner inom vården, dålig organisation och inte minst förekommer det att ledarskapet inte är särskilt bra. Därför, fru talman, blir jag lite ledsen när jag hör Ylva Johanssons svar där hon säger att "jag kommer att följa utvecklingen på detta område med stort intresse" och att hon inte har för avsikt att initiera och vidta några åtgärder. Jag undrar, precis som Kenneth Lantz, varför man bara hänvisar till detta när man faktiskt har makt och möjligheter att göra något. När problemet är så stort som det är undrar jag varför Ylva Johansson bara vill se på och inte är beredd att vidta några åtgärder.

Fru talman! Det här är en mycket angelägen fråga. Vi vet ju inte hur stort problemet är, men att det är stort tror jag att vi kan räkna med. Om man applicerar den stora undersökning som genomfördes i USA på svenska förhållanden skulle det leda till att vi har upp emot 4 000 onödiga eller för tidiga dödsfall per år. Vi vet inte om den siffran stämmer, men jag är rädd för att de faktiska siffrorna inte ligger så långt ifrån. Jag tror att vi har stora problem på det här området, och därför är det viktigt att frågorna prioriteras. Det är klart att vi behöver vidta ytterligare åtgärder, och flera saker är redan på gång. Låt mig peka på några viktiga delar. Jag vill börja med frågan om läkemedel. Vi vet att många fallolyckor och olika sjukdomar orsakas av felmedicinering och övermedicinering. Detta är vanligt inte minst bland många äldre. När man gör ordentliga läkemedelsgenomgångar finner man att många äldre har alldeles för mycket läkemedel och ibland också läkemedel som är motstridiga. Här har vi vidtagit åtgärder. Vi har nyligen inrättat ett läkemedelsregister som gör det möjligt för läkare och farmaceuter att få tillgång till uppgifter om vilka läkemedel en patient redan har. Vi har också börjat utveckla ett IT-system som kan varna för olika kombinationer, alltså varna när man försöker skriva ut ett nytt läkemedel som inte stämmer med ett annat. Jag tror att vi dessutom behöver göra ytterligare insatser för att åstadkomma regelbundna läkemedelsgenomgångar inte minst bland äldre. Fallolyckor är ett jättestort problem. Det gäller både i eget boende, i särskilt boende och i sjukvården. Det beror bland annat på läkemedelsanvändning. Det beror också på dålig nutrition, som vi hade en diskussion om nyligen, och på det området håller en rad åtgärder på att genomföras. Det gäller både personalens kompetens och utvecklingsarbetet i kommunerna. Vi har också nyligen inrättat möjligheterna till de så kallade plusjobben. De kan användas just i form av en Fixar-Malte som hjälper äldre med olika lättare uppgifter för att förhindra fallolyckor. Det tror jag kommer att ha stor betydelse. Vi vet att 40 000 pensionärer varje år faller så illa att det kräver sjukhusvistelse, och jag tror att vi kan minska den siffran betydligt. Tusen pensionärer dör varje år på grund av fallolyckor, och även där finns det mycket att göra i form av förebyggande arbete. Jag vill öka inrapporteringen. Socialstyrelsen och Kjell Asplund bedriver ett mycket bra arbete där de under en tid prioriterar dessa frågor och systematiskt arbetar med inrapporteringsrutiner bland sjukvårdshuvudmännen samt hur man återför kunskapen till verksamheten. Jag räknar med att det utvecklingsarbetet kommer att fortsätta att bedrivas, och det betyder väldigt mycket. Själv kommer jag att träffa Socialstyrelsens ledning nästa vecka för att särskilt diskutera dessa frågor och de förslag till förändringar av lex Maria som Socialstyrelsen då kommer att överlämna till mig. Man vill alltså på ett tydligare sätt fokusera på systemfelen och mindre på syndabockar bland enskilda individer. Jag är mycket intresserad av att ta del av deras förslag. Avslutningsvis vill jag, fru talman, peka på ytterligare ett område där jag tror att det finns liv att spara. Det handlar om att satsa på ordentliga och bra IT-system. Vi behöver gemensamma system. De behöver inte vara likadana, men de måste kunna tala med varandra inom olika delar av sjukvården och omsorgen. Det måste vara möjligt att föra över elektroniska journaler mellan olika vårdgivare, hämta information och automatiskt få relevant information från olika vårdgivare för att snabbt kunna ta del av detta. Det system som vi har i dag, där IT-systemen inte talar med varandra och vi på grund av lagstiftning inte heller alltid har tillåtelse att föra över informationen, är enligt min uppfattning förmodligen en stor orsak till problem med patientsäkerheten. Därför kommer regeringen att inom kort presentera en nationell strategi för IT-användning inom vården. Så fort utredningen är klar planerar jag att komma tillbaka med lagförslag om nödvändiga förändringar för att också lagtekniskt möjliggöra överföringen av informationen.

Fru talman! Detta är för mig så pass allvarligt att om jag blir lite upprörd får jag be om ursäkt för det. Jag möter nämligen i mitt dagliga arbete människor som är drabbade av det här. Maud Ekendahl och jag har uppgifter inom detta område. Maud nämnde Hsan, där hon är engagerad, och jag sitter i Patientskadenämnden. Vi sitter så att säga mitt i verkligheten. Det finns enskilda människor som drabbas, och vi kan inte bara säga att vi ska göra en utredning. Vi måste engagera oss i framtiden. Det krävs åtgärder nu, och därför kan vi inte låta oss nöja med att "vi vill" och "vi har för avsikt". Vi sitter visserligen inte öga mot öga med patienten, utan i stället läser vi handlingar, journaler och annat. Det sker med stor integritet och respekt för individen, och då ser vi också fall där det fallerat. Vi måste, bästa statsråd, omgående vidta åtgärder mot detta. Jag har ett par frågor som jag lite grann skulle vilja fördjupa mig i. När det gäller fallolyckorna ser vi att det är för få människor inom vården, vilket kan vara en bidragande orsak. Många människor behöver hjälp vid toalettbehov då de måste förflytta sig, men det finns ingen hjälp i närheten. Vi har exempel på att personer fallit omkull på toaletten och blivit liggande där utan att kunna nå omgivningen. Det får bara inte hända inom svensk sjukvård. Därför krävs det fler händer och fötter inom vården. Det handlar om människor inom vården. Ministern nämnde i förbifarten receptarier och apotekare. Jag tror att det skulle vara en stor nytta om vi kunde få en påskyndning av att vi kontrollerar och gör register över dels vad det är för medicin som vi har hemma, dels vad det är vi äter. Man måste ha en större kontroll på sjukhusen av vad det är för någonting som skrivs ut. Jag skulle känna en stor tillfredställelse om vi kunde få ett förtydligande på området. Vad är det som egentligen som gäller? Vad gör regeringen för att människor ska slippa att äta ihjäl sig av medicineringen? De kanske får följdsjukdomar eller briståkommor på grund av att de stoppar i sig felaktig eller olämplig medicin. Nu är vi inne på ett område som jag knappast behandlade i mitt anförande, så Maud Ekendahl får ta den frågan. Mediciner går emot varandra och slår ut varandra i stället för att hjälpa varandra. Fru talman! Jag vill avslutningsvis återkomma till anonymiteten. Är det möjligt att rapportera in till detta register som statsrådet talar så varmt om och känna: Jag får vara anonym? Är det tryggt? Kan man vara övertygad om att det inte blir några repressalier av rapporteringen? Är kulturen och attitydfrågorna inom vården sådan att jag kan känna mig fullständigt trygg om jag vill långsiktigt hjälpa drabbade människor inom vården att få en tryggare och säkrare behandling? Om statsrådet kan säga: Så här är det, och så här vill vi att det ska vara från regeringens sida, tror jag att det är många som uppskattar detta.

Fru talman! Nu tog statsrådet upp frågan om journalföring. Det är sorgligt och en stor skam att sjukvården år 2006 inte på ett och samma sjukhus kan ha en och samma journal. Är jag på kirurgen finns det en journal. Kommer jag in för något gynekologiskt kanske några dagar senare ligger den journalen någon annanstans, och ingen vet någonting. Vi kommer då in på frågan om läkemedel, och så vidare. Den ena läkaren vet ingenting. Vi som är någorlunda rediga i huvudet kan klara oss. Men är man lite förvirrad vet man inte var man var någonstans, vad man har fått, och om man ska äta det, och så vidare. Det är en stor skam att man inte har klarat av det inom sjukvården. Socialutskottets majoritets ställningstagande är en lika passiv hållning som statsrådet har här. Man vill inte vidta några åtgärder direkt och konkret. Det kan jag säga i dag, eftersom betänkandena har gått till tryck. Det är offentligt, har jag tagit reda på, så att jag inte gör något tokigt här. Kenneth Lantz var inne på att vi borgerliga partier vill att man ska identifiera svagheterna i verksamheten och ta tag i det innan något händer. Vi tycker att avvikelserapporterna och registren som man har i Danmark är väl så bra att titta på. Det är lagstadgat, och rapportören får inte straffas, som Kenneth Lantz sade. Min sista fråga till statsrådet är: Har statsrådet tagit del av Danmarks avvikelsemodell? Är statsrådet beredd att titta närmare på det? Det skulle kanske vara något för Sverige.

Fru talman! Jag har stor respekt för det engagemang som både Kenneth Lantz och Maud Ekendahl visar i arbetet och som jag också vet att ni har i era andra funktioner när ni stöter på de här frågorna. Men det är inte sant att mitt svar är att vi ska avvakta och inte göra någonting. Väldigt mycket pågår redan, och det måste drivas vidare. Vi kan som exempel ta frågan om läkemedel. Det nya läkemedelsregistret som riksdagen lagstiftade om infördes i våras. Jag tror att det började fungera i november före jul. Nu har vi ett läkemedelsregister. Det betyder att läkare eller farmaceuter alltid kan ta reda på vilka läkemedel personen redan har. Det innebär i den praktiska situationen en förbättring för mängder av framför äldre människor. Men man vet själv hur det är när man sitter hos doktorn. När doktorn frågar vilka mediciner man redan har kommer man inte ihåg vad de heter, och sedan byter de ju namn varje gång man hämtar ut dem. Det är inte så lätt att veta vilka det är eller vilken dos. Det kan man alltid ta reda på, och därmed på ett bättre sätt avväga medicineringen. Det är en stor och viktig åtgärd som vi just har genomfört och som jag tror kommer att betyda mycket. När det gäller elektroniska journaler delar jag uppfattningen. Jag tycker att det är allvarligt att vi inte har det. Vi borde ha elektroniska journaler i hela sjukvårdssystemet. Vi måste genomföra de lagändringar som gör det möjligt att också kunna få information från varandras olika journaler. Jag avser inte att tillsätta några utredningar, utan arbetet drivs nu framåt. IT-strategin kommer att presenteras inom kort. Vi har där för första gången blivit överens alla Sveriges kommuner och landsting, de stora statliga aktörerna och regeringen. Det är ett stort och viktigt steg att vi har en gemensam syn på att det behövs gemensamma grepp. Den utredning som tar fram lagförslag för att möjliggöra informationsöverföringen kommer med sina förslag i höst. Jag räknar med att de mycket kort därefter, efter remissbehandling, kan bli proposition så att vi kan få den förändringen. Självklart ska ingen drabbas av repressalier när man rapporterar felaktigheter eller risker. Det tror jag att vi kan vara överens om. Frågan är: Hur kan vi ytterligare förbättra avvikelserapporteringen över huvud taget? Det gäller både att få den mer frekvent och att man rapporterar tillräckligt brett. Det gäller också att information som sedan finns i avvikelserapporteringen verkligen återförs så att det kan leda till förändringar av rutiner och verksamheter. Här är jag mycket öppen för att diskutera olika sätt att åstadkomma den förbättringen. Jag vet att Socialstyrelsen under en tid har prioriterat den frågan mycket högt. Man har haft regelbundna genomgångar av just avvikelserapporteringen runtom i landet ute hos huvudmännen. Jag kommer att träffa Socialstyrelsens ledning om detta i nästa vecka. Jag vill ta del av deras förslag innan jag uttalar mig om vilka förändringar jag kan tänka mig. Men jag vet av förhandsinformation från medierna att Socialstyrelsen också kommer att föreslå förändringar när det gäller lagstiftningen lex Maria. Det ska bli intressant att ta del av de förslagen.

Fru talman! Jag vill tacka för den diskussion som vi har haft förmånen att få ha tillsammans med syftet att förbättra för drabbade människor. Jag vill gå tillbaka till frågan om patientskadenämnden. Där känner vi gång på gång en osäkerhet. Tas uppgifterna till vara? Kommer de dit där de egentligen ska, eller hamnar de bara i ett dött och sterilt register? Jag skulle önska att de kom till utbildningsnivån så att blivande läkare och vårdpersonal verkligen får veta: Så här är erfarenheten i svensk sjukvård i dag. Detta har man kommit fram till i Hsan, inom läkemedelsförsäkringen, inom patientförsäkringen, och så vidare. Det är dagsaktuell kunskap. Kommer den kunskapen till rätt person? Det är min slutliga fråga. Det är beklagligt om vi inte skulle kunna enas om att vi vill driva denna fråga tillsammans: Jag tror inte att det finns någon partipolitik i detta. Men ministern måste förstå att det finns viss frustration inom borgerligheten. Vi ser inte att det blir någon konkret förbättring på området. IT-samordningen ska öka för patientsäkerhetens skull. Det är bra svar som Ylva Johansson ger här i Svenska Dagbladets artikel med rubriken Min son dog i onödan. Men låt oss se till att det kommer människor in. Det räcker inte med några döda datorsystem. Datorsystem i all ära, men låt oss se människor inom vården.