Otillåtna bosättningar

Svar på interpellationer

Herr talman! Maria Malmer Stenergard har frågat mig om jag har gjort ställningstagandet att nuvarande regelverk kring handräckning fungerar på ett tillfredsställande sätt när det gäller otillåtna bosättningar och, om inte, på vilket sätt jag och regeringen avser att förändra reglerna så att problemen kan hanteras på ett snabbare och mer ändamålsenligt sätt.

Frågan är ställd mot bakgrund av att det har förekommit att personer som vistas tillfälligt i Sverige har skapat en temporär boplats utan berörd markägares tillstånd. Det rör sig ofta om mycket utsatta människor som lever i utanförskap och svår fattigdom i sina hemländer och som har sökt sig till Sverige i hopp om att hitta en försörjning här. För regeringen är det viktigt att dessa människor kan vistas i Sverige på ett anständigt sätt.

Dagens regler om handräckning är utformade med målsättningen att hitta en balans mellan sökandens intressen och nödvändiga rättssäkerhetsgarantier. Jag är tveksam till om ändringar i det regelverket skulle lösa de aktuella frågorna.

Däremot finns det ett behov av att hitta väl fungerande former för samverkan mellan kommuner, landsting, myndigheter och organisationer som kommer i kontakt med socialt och ekonomiskt utsatta människor när de vistas tillfälligt i Sverige. Genom en förbättrad samverkan kan det tillfälliga stödet till dessa personer utformas på ett ändamålsenligt sätt. På så sätt kommer också markägarnas intressen att respekteras.

Regeringen har nyligen gett en nationell samordnare i uppdrag att stödja det arbete som utförs av myndigheter, kommuner, landsting och organisationer som möter utsatta EES-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige och som inte har uppehållsrätt.

I samordnarens uppdrag ingår bland annat att främja en aktiv samverkan mellan berörda aktörer, vilket kan vara särskilt viktigt när personer ska förmås att flytta från tillfälliga boplatser. Uppdraget ska slutredovisas senast den 1 februari 2016. Samordnaren kommer också fortlöpande att informera Regeringskansliet om sitt arbete.

Jag följer naturligtvis detta noga, och jag tycker att vi måste se effekterna av samordnarens arbete innan vi överväger andra åtgärder.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret. Jag vill inleda med att betona att det handlar om situationer som uppstår till följd av fattigdom och att människor har det svårt. Ofta handlar det om EU-medborgare som kommer till Sverige på grund av just fattigdom.

Problemet är naturligtvis så mycket större än att dessa utsatta människor olovligen bosätter sig på annans mark, och här krävs olika åtgärder för att komma till rätta med deras situation, både nationellt och inom EU-samarbetet. Precis som Morgan Johansson påpekar är det viktigt med samverkan mellan kommuner, myndigheter och organisationer för att på bästa sätt kunna hjälpa utsatta människor som tillfälligt vistas här.

Trots detta större sammanhang kvarstår problemet att markägare - kommuner men framför allt enskilda fastighetsägare - kan hamna i en mycket besvärlig situation när människor på ett otillåtet sätt bosätter sig på deras mark. Det kan röra sig om allt från parkeringsplatser till privat skog.

Dels hindras markägarna rent faktiskt från att använda sin mark, dels kan bosättningarna medföra andra problem. Det kan uppstå sanitära problem men också risk för skador. Det händer att man eldar, och det händer att man hugger ner skog till bosättningarna.

Det är i de här situationerna knappast juridiskt svårt att utreda om bosättningarna sker i strid med lag. De går långt utöver vad allemansrätten tillåter. Men trots att det i dessa fall är uppenbart att de som har bosatt sig på marken har tagit sig en rätt som de inte har är det med dagens juridiska system mycket svårt för markägaren att snabbt få tillbaka besittningen av sin mark.

Det är mot denna bakgrund jag har ställt frågan till justitieministern om regeringen anser att nuvarande system fungerar på ett tillfredsställande sätt.

Regelverket kring detta är knepigt. Jag ska försöka få igenom det lite översiktligt för att belysa det. Först ska markägaren skaffa sig en exekutionstitel, normalt ett beslut om särskild handräckning, som innebär att man får lov att flytta på personerna. Inför det måste personerna som ska omfattas av beslutet också identifieras, och ofta får man då ta hjälp av polisen.

När man väl har fått ett beslut ska man begära verkställighet, det vill säga att kronofogden rent faktiskt åker ut och förmår människorna att flytta. Ansökningskostnaden för detta är 600 kronor per person som ska flyttas. Det kan ibland röra sig om grupper på 40-50 personer. Det blir en ganska ansenlig summa, i alla fall för en liten markägare.

När handräckningen sker måste kronofogden försäkra sig om att de personer som omfattas av beslutet också är de som befinner sig på platsen. Har det tillkommit en person kan den inte flyttas, och då är åtgärden inte till någon större nytta.

Kronofogdens handräckning omfattar bara det markområde som framgår av beslutet. Om gruppen flyttar till en plats i närheten eller efter en tid flyttar tillbaka måste hela proceduren göras om igen med identifiering, ny exekutionstitel, ny begäran om verkställighet och ytterligare kostnader som följd.

Efter att personerna har flyttats får markägaren ofta stora kostnader för sanering av marken. Det kanske lämnas kvar fordon som måste tas om hand. Även det kostar, inte minst i tid och ansträngning.

Herr talman! Det är inte rimligt eller proportionerligt att markägaren när någon annan uppenbart har tagit sig rätten på detta vis ska ha så svårt som i dag att få tillbaka besittningen av marken. De krångliga reglerna finns för att säkerställa rättssäkerhet för svaranden, men kan vi verkligen påstå att detta är rättssäkert för markägaren?

Herr talman! Jag tackar för interpellationen som på ett bra sätt belyser denna växande problematik. År 2013 begärdes det lite drygt 100 särskilda handräckningar under hela året. Förra året, 2014, hade det kommit in nästan lika många under bara första halvåret. Vi ser alltså fler och fler fall av detta.

De som begär särskild handräckning är i de allra flesta fall staten, kommuner eller företag. Under perioden 2013-2014 begärdes endast två handräckningar av privatpersoner. I de allra flesta fall finns alltså ett stöd i botten från en större organisation som kan hjälpa till med de byråkratiska problem som följer på detta.

Det är alls ingen enkel fråga. Jag säger inte i svaret att jag utesluter åtgärder utan att jag ser att det kan finnas ett intresse av och möjlighet att förenkla förfarandet. Men låt oss först ge den särskilda nationella samordnaren en chans att sätta sig in i det och ta de kontakter som behövs.

Han ska rapportera till oss i ett slutbetänkande i januari 2016, men vi har sagt att han ska återkomma till Regeringskansliet dessförinnan om han tycker att det finns saker och ting som vi måste göra.

Kontentan i mitt svar är att jag inte utesluter åtgärder, men jag vill först att den nationella samordnaren tar i detta, vilket jag tror att han kommer att göra på ett bra sätt.

Jag talar i så fall om förenklingar av regelverket. Jag drar mig för att försöka reglera allemansrätten på något sätt, för då hamnar vi i mycket större problem.

Som sagt, låt oss först se vad den nationella samordnaren har att säga när han har tagit de kontakter som han ska göra. Sedan kan vi gå vidare därifrån.

Herr talman! Det är positivt att justitieministern inte utesluter regelförenklingar på detta område. Det är viktigt att markägarens intresse, oavsett vem det är, kan tas till vara i varje enskilt fall.

Det framgår av justitieministerns svar att man vill att detta i alla fall inledningsvis ska lösas genom ett samarbete mellan kommuner, landsting och organisationer. Jag känner mig dock inte helt nöjd med att man är beroende av att ett sådant samarbete fungerar för att markägarens intresse ska kunna tas till vara.

Det finns platser i landet, till exempel Göteborg, där samverkan i dag fungerar väl, men det tar ändå för lång tid med detta omständliga system.

I går fick jag uppgifter från Kronofogdemyndigheten att det 2014 kom in 235 ansökningar i denna typ av mål, men det var kanske färre som verkställdes. Närmare 1 800 personer avhystes, så många berördes. Det har funnits platser där saneringen efteråt har kostat över en halv miljon kronor. Problemen är alltså tydliga.

Kostnaderna är stora inte bara för markägaren. Det krävs också stora resurser från det offentliga som vi måste kunna försvara. Beslut ska fattas hos kronofogden och sedan - inte minst - verkställas. Polisen ska hjälpa sökanden med identifiering och vara med först när kronofogden åker ut för att informera om och delge beslutet och sedan när det ska verkställas.

Om vi kan förenkla regelverket kring de här situationerna kan vi bidra till att minimera skadorna. Om det går snabbt blir skadorna för markägaren mindre. Jag talar inte om allemansrätten - jag tycker inte heller att vi behöver reformera den. Detta är alldeles uppenbart något som går utöver allemansrätten.

Jag tycker inte alls att detta är någon juridisk knäckfråga. Man skulle till exempel kunna utöka polisens befogenhet att avvisa med stöd av polislagen. Det skulle kunna vara en väg att gå.

I veckan avvisade polisen människor som hade bosatt sig på Sergels torg. Även ett sådant ingripande kräver en juridisk bedömning innan det sker.

På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig att polisen, på begäran av fastighetsägaren, får rätt och skyldighet att avvisa personerna. Jag tror att man därigenom fortfarande ser till båda parters rätt, samtidigt som man tar ansvar för att minimera skador.

Om man inte kan enas kring en sådan lösning kanske man kan se över regelverket så att man inte behöver identifiera varje individ i en grupp som behöver flyttas. Det kan underlätta och skynda på prövningen. Då skulle man dessutom kunna begränsa ansökningsavgiften till en.

Hur ställer sig justitieministern till en sådan lösning?

Herr talman! Det vore att gå händelserna i förväg. Jag vill inte ge mig in en detaljdiskussion om vad man skulle behöva göra.

Låt oss först se till att den nationella samordnaren får möjlighet att titta på den här frågan tillsammans med många andra frågor och göra det arbete med ökad samordning och kontakter som han har att göra. Därefter kanske vi kan se om vi kan hitta vägar att förenkla regelverket, om det finns behov av det.

Jag ser problemen, och jag är beredd att göra något åt dem. Frågan var uppe hos den förra regeringen, som gjorde ett förarbete men sedan valde att inte gå vidare.

Samtidigt ser vi hur problematiken växer. Interpellanten hade helårssiffror för 2014. Jag redovisade halvårssiffrorna för 2014, men de pekar åt samma håll. Det kom in ungefär dubbelt så många ansökningar 2014 än vad det gjorde 2013, och det kan mycket väl vara så att problematiken kvarstår 2015.

Kontentan i mitt svar är: Låt oss först se resultatet av den nationella samordnarens erfarenheter. Han tittar bland annat på den här frågan. Jag utesluter inte att regeringen sedan kan ta initiativ i riktning mot regelförenkling.

Herr talman! Jag vill åter betona att jag tycker att det är viktigt att man i varje läge kan se till att markägaren får snabb och effektiv hjälp av de rättsvårdande myndigheterna. I det här fallet är systemet inte effektivt.

Jag är naturligtvis glad att justitieministern uppmärksammar den här frågan och att man har en utredare som tittar på hela problematiken. Sådant här tenderar ibland att ta lite tid. Det är viktigt att vi tar ansvar för att tillvarata människors rätt på ett effektivt sätt och inte begraver eventuell problematik i alltför långvariga utredningar.

Vi har dessutom den andra aspekten av offentliga resurser. Jag tror att vi verkligen skulle kunna använda dem på ett klokare sätt om de gick till de myndigheter som försöker bekämpa människors fattigdom på sikt.

Herr talman! Det är naturligtvis detta det handlar om. Man ska inte tro att vi gör någonting åt själva grundproblematiken genom det här. Det finns en orsak till att dessa människor är här. Det är fattigdomen som driver dem ut ur sina hemländer.

Om man tänker på det är det egentligen alldeles absurt. För dessa människor ter det sig bättre att sitta i en snödriva uppe i norra Europa och värma en burk soppa över en öppen låga än att vara i sina hemländer. Det säger en del om hur det faktiskt ser ut i länder som Bulgarien, Rumänien och Ungern.

Om man ska lösa den här problematiken handlar det om att sätta press på dessa länder att behandla sina medborgare på ett anständigt sätt. Det innebär inte att frågan här kan lösas snabbt, men det är själva grundorsaken.

Den nationella samordnaren Martin Valfridsson har ett mycket viktigt uppdrag. Jag ser fram emot hans återrapportering till Regeringskansliet om bland annat de här aspekterna av hans jobb. Det finns säkert anledning för oss att återkomma då.

Den förra regeringen gjorde som sagt en förstudie, men valde att inte gå vidare. Låt oss ta ett nytt tag i denna frågeställning.

Överläggningen var härmed avslutad.