Ordning och reda på arbetsmarknaden

Herr talman! Eva-Lena Jansson har frågat arbetsmarknadsminister Hillevi Engström vilka åtgärder hon avser att vidta för att säkerställa att oseriösa arbetsgivare förhindras att importera arbetskraft samt om hon avser att införa sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som bryter mot dagens regelverk. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation. Krister Örnfjäder har frågat mig vad jag avser att göra för att minska arbetskraftsinvandrarnas utsatthet då de rapporterar om missförhållanden gällande den egna anställningen. Jag har valt att besvara dessa frågor gemensamt. När det gäller frågan att säkerställa att oseriösa arbetsgivare förhindras att rekrytera arbetskraftsinvandrare vill jag inledningsvis betona att det naturligtvis är fullständigt oacceptabelt om arbetsgivare underlåter att betala ut avtalade löner och dessutom hotar arbetstagare. Regeringen har tillsammans med Miljöpartiet genomfört en reform som ger goda förutsättningar för att tillgodose den svenska arbetsmarknadens behov av arbetskraft. Om Sverige ska stå sig väl i den internationella konkurrensen om arbetskraft behöver vi ett regelverk som gör det attraktivt för arbetskraftsinvandrare att välja just Sverige. Jag är övertygad om att de allra flesta arbetsgivare sköter sina åtaganden gentemot både arbetstagare och det allmänna. Samtidigt förekommer det uppgifter från bland annat Migrationsverket och medierna om oseriösa aktörer som utnyttjar arbetskraftsinvandringssystemet och de människor som kommer till Sverige för att arbeta. Jag ser naturligtvis allvarligt på sådana uppgifter. Det är mycket viktigt att förhindra utnyttjande av arbetstagare och missbruk av regelverket. Kontrollen av arbetsvillkoren för arbetskraftsinvandrare i Sverige är uppdelad mellan flera parter. Migrationsverket svarar för de kontroller av anställningsvillkoren som görs inför tillståndsgivningen. Tillsynen över arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen utövas av Arbetsmiljöverket. Övriga arbetsvillkor hanteras i sin tur inom ramen för den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsmarknadens parter kommer överens om vilka villkor som ska gälla och övervakar att dessa efterlevs. Om det förekommer brottslighet är det en fråga för rättsväsendet. Regeringen har gett Migrationsverket i uppgift att motverka förekomsten av skenanställningar och missbruk av reglerna. För ett år sedan införde Migrationsverket skärpta kontroller i ärenden som gäller branscher där det har visat sig förekomma missbruk. Kontrollerna innebär bland annat att arbetsgivaren ska visa att det finns ekonomiska förutsättningar för att rekrytera en arbetskraftsinvandrare. Den arbetsgivare som tidigare har rekryterat arbetskraftsinvandrare ska också visa att han eller hon då har betalat ut löner och tecknat försäkringar. De skärpta kontrollerna förbättrar förutsättningarna för att upptäcka missbruk av reglerna och få fram korrekta uppgifter som kan läggas till grund för ett beslut. Arbetet för att förhindra att utländska arbetstagare far illa på den svenska arbetsmarknaden har enligt verket gett resultat. En rad åtgärder för att upptäcka och motverka missbruk har således redan vidtagits. Jag avser även att under våren 2013 föreslå utökade möjligheter att återkalla tillstånd som beviljats för arbete. Syftet med förslaget är att skapa verktyg för Migrationsverket att använda när det trots vidtagna åtgärder upptäcks att reglerna inte efterlevs eller kringgås och arbetstagare därmed riskerar att utnyttjas. När det gäller frågan om sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som bryter mot dagens regelverk om arbetskraftsinvandring kan jag konstatera att både arbetsgivare och arbetstagare naturligtvis är skyldiga att följa svensk lag. Den som medvetet lämnar oriktiga uppgifter i samband med en ansökan om arbetstillstånd kan dömas till böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader. Straffansvaret gäller både arbetsgivare och migranter som lämnar oriktiga uppgifter till Migrationsverket. Det finns därför redan i dag en möjlighet att ingripa mot oseriösa arbetsgivare. När det sedan gäller Krister Örnfjäders fråga om arbetskraftsinvandrares utsatthet vid rapportering om missförhållanden gällande den egna anställningen är det viktigt att framhålla att arbetskraftsinvandrare som lämnar sin arbetsgivare inte per automatik förlorar sitt uppehållstillstånd. Den som säger upp sig från sin anställning ges möjlighet att stanna kvar i Sverige tre månader för att söka nytt jobb. Först därefter kan en återkallelse bli aktuell. Den här regeln är bland annat till för att minska arbetstagarens beroendeförhållande till arbetsgivaren och jag tycker att den är väl avvägd. Man måste komma ihåg att grunden för personens vistelse i Sverige är arbete. Det är därför befogat att kräva att den arbetskraftsinvandrare som lämnar sin arbetsgivare hittar en ny anställning som kan ligga till grund för personens fortsatta vistelse i Sverige. Mot den här bakgrunden ser jag för närvarande inte någon anledning att vidta ytterligare åtgärder i den här frågan men regeringen följer givetvis utvecklingen på området noga.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Billström för svaret. Interpellationen var ställd till arbetsmarknadsministern, men eftersom det nu är statsrådet Billström som svarar är det honom vi har debatten med. Tidigare i dag har det varit en debatt om precis samma fråga. Nu ska jag välja att tolka statsrådet Billströms svar välvilligt. I sitt svar skriver han: "Jag ser naturligtvis allvarligt på sådana uppgifter. Det är mycket viktigt att förhindra utnyttjande av arbetstagare och missbruk av regelverket." Nu är ju denna debatt inte ny. Jag hade den här debatten 2010, och vi har haft den senare också. Flera fackförbund, bland annat Hotell- och restaurangfacket, Byggnads och senast GS-facket har pekat på den här utvecklingen på arbetsmarknaden. Jag utgår från att statsrådet har sett den här rapporten från Hotell- och restaurangfacket, Till vilket pris som helst? , och kanske till och med tagit del av den. I rapporten redovisas hur oseriösa arbetsgivare utnyttjar personer till sin egen vinning och hur människor i Sverige säljs på en marknad nästan som slavar. I rapporten redovisar en man att han har blivit kontaktad av en person som erbjöd sig att sälja kinesiska kockar för engångspriset 8 000 kronor plus moms. De uppgifter som vi diskuterar i dag är inte nya, för rapporten släpptes förra året. Det är bra att Migrationsverket har fått i uppgift att motverka förekomsten av skenanställningar och missbruk av regelverket och att man ska kontrollera arbetsgivare. Det tycker jag är bra. Jag har dock några frågor till statsrådet. Jag ställde frågan: Vilka åtgärder avser arbetsmarknadsministern att vidta - nu får vi förstås anta att det är statsrådet Billström som ska vidta åtgärder - för att säkerställa att oseriösa arbetsgivare förhindras att importera arbetskraft? Avser man att införa sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som bryter mot dagens regelverk? Av svaret framgår att statsrådet tänker lägga fram förslag i mars. Kanske statsrådet kunde precisera: Blir det någon form av krav på bindande avtal där den migrerade arbetskraften kan garanteras en rättssäker behandling? Kommer det att innehålla sanktioner mot arbetsgivare, och kommer det att innehålla vandelsprövning av arbetsgivare? Det skulle jag gärna vilja ha svar på från statsrådet Billström.

Herr talman! Jag har ställt den här interpellationen med utgångspunkt i det svar jag fått på en skriftlig fråga som jag ställde den 20 november till statsrådet Billström. Frågan hade följande text: "Då en arbetsgivare anställer en arbetstagare från tredje land krävs enligt utlänningslagen en anställning där arbetsvillkoren är i överensstämmelse med gällande kollektivavtal eller praxis inom det aktuella yrket. När väl anställningen är påbörjad avtar myndigheternas kontroll, och det är i stället upp till arbetsgivaren att se till att bestämmelserna upprätthålls. Problemet med detta är att eventuella missförhållanden på arbetsplatsen eller med anställningen blir oerhört svåra att upptäcka. Det blir upp till den anställde att slå larm. Av rädsla för att bli av med sin anställning, med följden att få sitt arbetstillstånd återkallat, vågar inte arbetskraftsinvandrarna påtala felaktiga arbetsvillkor. Dagens system är orimligt, då den arbetstagare som orkar och vågar träda fram och berättar om missförhållanden riskerar utvisning. I stället borde fler uppmuntras att göra det, så att missförhållandena kan åtgärdas." Jag fick till svar att den som säger upp sig från sin anställning ges möjlighet att stanna kvar i Sverige i tre månader för att söka nytt jobb. Först därefter kan en återkallelse bli aktuell. Med hänvisning till det svaret ställde jag frågor i interpellationen. Där frågade jag så här: Vad avser statsrådet att göra för att minska arbetskraftsinvandrarnas utsatthet då de rapporterar om missförhållanden gällande den egna anställningen? Jag fick som sagt det här svaret. Jag vill påpeka att vad vi talar om i det här sammanhanget är människor från tredjeland, vilket innebär utanför EU. Det är personer som har liten eller ingen kunskap om svenska arbetsförhållanden eller svensk arbetsmarknad. Därför är frågan: Hur tror migrationsministern att dessa personer ska kunna hitta ett nytt jobb på tre månader, och vilka förhållanden tror han att de kan riskera att hamna i om de på dessa tre månader till varje pris måste hitta ett arbete? Som svar har jag ännu en gång fått att den som säger upp sig från sin anställning ges möjlighet att stanna kvar i Sverige i tre månader för att söka ett nytt jobb. Först därefter kan en återkallelse bli aktuell. God dag yxskaft! Med hänvisning till det frågesvar jag hade fått ville jag ha ett resonemang om hur situationen ser ut under de tre månaderna. Vad försöker regeringen göra i den här situationen för att underlätta för dessa personer, så att de inte blir totalt utlämnade åt arbetsgivarna? Sedan påpekar ministern en annan sak i svaret, nämligen vad som är grunden. Jag skulle vilja återkomma till det resonemanget i nästa inlägg eftersom min talartid just nu är ute.

Herr talman! Tyvärr har det blivit ett återkommande fenomen på den svenska arbetsmarknaden att människor kommer hit och utnyttjas på ett väldigt grovt sätt. Till att börja med erbjuds de alldeles för låga löner, men det har också förekommit att de inte får någon lön alls. I det senaste fallet gällde det människor som kom från Kamerun. Till slut fick de pengar, men det satt långt inne. Frågan blev uppmärksammad, och då ökade naturligtvis trycket. Men som en av dem uttryckte det: Ja, jag kommer att använda pengarna till att köpa en biljett hem. De får alltså inte på något sätt ersättning för sin arbetsinsats, utan det handlar om att de ska kunna ta sig hem. Det är ett av problemen, att människor har blivit strandade, och ingen vill ta ansvar för deras hemresor. Det är en skam för Sverige att det här över huvud taget händer. Det är oerhört pinsamt att människor utnyttjas på det här sättet och att de inte ens kan komma hem. Men under den här toppen av isberget - det här är ju de allra grövsta exemplen - finns det mycket annat missbruk där man utnyttjar människors utsatta position och där det på papperet är bra löner men i praktiken betydligt sämre villkor. Det finns till exempel ett stort missbruk när det gäller F-skattsedlar. Det förekommer även bland svenska arbetstagare att människor uppmanas att lämna sina anställningar och återkomma som egna företagare med F-skattsedel, för då kan arbetsgivaren sätta en annan lön. Då sätter man på papperet sin egen lön. Än mer utbrett är det att man tar hit människor från länder med lägre lönenivå än i Sverige. De är på papperet egna företagare, men många av dem jobbar bara åt en enda arbetsgivare. De kallas ändå egna företagare, och då kan man sätta en helt annan lön. Då sätter de som sagt sina egna löner, sägs det. Jag tänker på de utbredda problem som finns. Inom vissa branscher, som i transportsektorn, är det en enorm kris. Man riskerar att totalt tränga ut vanliga anställningar. Det är F-skattsedel som gäller och helst människor från andra länder med en låg lönenivå. Här måste någonting göras. En annan del i det här problemet är att man 2008 tog bort prövningen mot arbetsmarknaden för arbetskraftsinvandring. Tidigare skulle man pröva behovet. Om det till exempel var en hög arbetslöshet inom olika sektorer skulle det inte vara en lika bra grund för att importera arbetskraft som om det skulle vara en låg arbetslöshet. Då skulle det alltså finnas arbetskraft på plats som skulle kunna utföra jobbet. Sedan 2008 har det visat sig att det är många människor som har kommit hit inom områden där det är en hög arbetslöshet, till exempel inom städ- och restaurangbranschen, där det redan från början är ganska låga löner och ganska dåliga villkor för de flesta. Redan 2008 varnade statens institut för arbetsmarknadsutvärdering för att man skulle slippa det här kravet på att det skulle finnas behov på arbetsmarknaden som grund för arbetskraftsinvandring. Man varnade för att detta skulle utnyttjas för att kringgå svenska löner och villkor. Det är egentligen det som ofta är motivationen, inte att det finns behov av specialister, som var det skäl som angavs. Det handlar om att dumpa löner och villkor. Felet är inte arbetskraftsinvandringen som sådan. Men det viktiga är att det ska vara seriösa arbetsgivare som inte utnyttjar människor och som följer gällande lagar och regelverk fullt ut. Där måste vi göra mycket mer, och regeringen måste göra mer.

Herr talman! Låt mig få börja med att vända mig till Eva-Lena Jansson, som sade att hon tyckte att det var bra att Migrationsverket hade fått i uppdrag att motverka missbruk. Det tycker jag också, eftersom jag företräder den regering som har gett en tydlig instruktion till Migrationsverket att motverka de brister som vi tyvärr har sett när det gäller tillämpningen av lagstiftningen. Och Migrationsverket har på ett förtjänstfullt sätt under ett antal år arbetat med att systematiskt förbättra rutinerna kring detta. Vi kan notera att man naturligtvis har gjort väldigt framgångsrika riktade insatser mot branscher där det har visat sig förekomma problem och missbruk. Företag inom bland annat just hotell- och restaurangbranschen, som Eva-Lena Jansson lyfte fram, ska numera visa att de kan garantera lön för den som söker arbetstillstånd. Det handlar om att arbetsgivaren ska kunna visa att det finns ekonomiska förutsättningar för att kunna rekrytera en arbetskraftsinvandrare. Företag som tidigare har anställt arbetskraftsinvandrare ska dessutom visa att de betalat ut löner och tecknat försäkringar. Annars blir de inte godkända. Enligt Migrationsverkets rapportering har de skärpta kontrollerna haft avsedd effekt, bland annat genom att antalet oseriösa ansökningar minskat, vilket är rätt intressant ställt i relation till den debatt som vi har här i dag. Liksom för år 2011 och år 2012 har regeringen för nuvarande år, 2013, uppdragit åt Migrationsverket att särskilt redovisa insatser för att upptäcka missbruk av regler, bland annat förekomsten av skenanställningar. Jag avser även att föreslå utökade möjligheter att återkalla tillstånd som beviljats för arbete, som jag sade i min inledning. I dagsläget förbereds de här förslagen inom Regeringskansliet varför Eva-Lena Janssons önskan om att jag ska precisera mig får anstå. Jag kan inte göra det i dagsläget, innan vi är färdiga med förslagen. Men det viktiga här är naturligtvis att man arbetar vidare med att ge ytterligare verktyg för Migrationsverket att använda när de upptäcker att reglerna kringgås eller inte efterlevs och att arbetstagare därmed riskerar att utnyttjas. Krister Örnfjäder pekar ut problemet med att arbetstagaren inte skulle våga rapportera om missförhållanden på arbetsmarknaden och att det skulle försvåras av att man har en kort omställningsperiod. Jag tycker att det är viktigt att understryka att grunden för att en person vistas i vårt land inom ramen för den här lagstiftningen just är arbete. Det är arbetsgivarens behov av arbetskraft som utgör grunden för arbetskraftsinvandringsreformen, och tillståndet är kopplat till den arbetsgivare som man söker till. Jag tycker att det är viktigt att man upprätthåller den här principen. Jag tycker inte att det är rimligt att en person som beviljats tillstånd på grund av ett arbetserbjudande ska kunna vistas i Sverige under en längre tid utan att ha sin försörjning ordnad. Jag tycker att den möjlighet som finns att stanna kvar och söka nytt jobb under tre månader är väl avvägd. Det är mitt tydliga svar. Att Krister Örnfjäder inte delar den bedömningen kan jag ha respekt för, men det är den bedömning som jag gör. Avslutningsvis vill jag bara säga till Hillevi Larsson att hon, kanske lite omedvetet, faktiskt använde samma argument som Sverigedemokraterna gjorde tidigare i den särskilt insatta debatten, som handlade om arbetskraftsinvandring, genom att hänvisa till att argumentet för arbetskraftsinvandringsreformen 2008 skulle vara att vi ensidigt ville ta hit specialister. Detta är fel. Jag har aldrig använt det argumentet. Jag har alltid pekat ut att det viktiga med arbetskraftsinvandringsreformen tvärtom är att den har en bredd och ser till att vi tar hit precis den kompetens som behövs. Jag har aldrig pratat om specialister, och det tänker jag inte göra heller, för det skulle förta effekten av reformen, som just har ett brett anslag. Det där har tappats bort lite på vägen i debatten, så jag förstår att man kanske ibland missar detta. Men jag tycker att det är viktigt att lyfta fram det i debatten så att rätt blir rätt, helt enkelt.

Herr talman! Statsrådet vill inte precisera vad som ska komma i den kommande propositionen. Jag har lite svårt att förstå varför. Han kan väl inte tala om allting som står där, men han skulle i alla fall principiellt kunna säga om det är rätt att säkerställa att den enskilde inte ska lämnas åt sitt öde, för i dag är det arbetsgivaren som har all makt i världen. Migrationsverket har avslöjat att McDonalds varit inblandat i att sälja arbetstillstånd. Bara för att det finns en kontroll och en vandel är det alltså inte säkert att det där hålls. När jag har debatten om arbetskraftsinvandring och de problem som vi ser är det utifrån våra politiska värderingar om alla människors lika rätt och lika värde. Människor som kommer till Sverige ska arbeta på svenska villkor, med svenska kollektivavtal. Man ska inte kunna ta hit människor och utnyttja dem, som vi nu har sett. Och jag hänvisade till den rapport som Hotell och Restaurang har tagit fram. Avslöjandet i Uppdrag granskning om skogsarbetarna som mer eller mindre hade utsatts för lurendrejeri och slaveri är också alarmerande. Och det här sker nu, i närtid. Det är klart att jag verkligen väntar mig att regeringen ska agera, och det är tråkigt att det inte har hänt någonting. Vi väntar ju på ytterligare en proposition. Det handlar också om sanktioner mot arbetsgivare, sanktioner mot arbetsgivare som har anställda personer som inte har arbetstillstånd. Även där vet vi att ett sådant regelverk skulle stärka den enskilda individen som har ett arbete i Sverige när det gäller att kunna hävda rätten att få det man faktiskt blivit lovad. Jag undrar ändå om inte statsrådet skulle kunna förtydliga hur han egentligen ser på att ställa mer krav på arbetsgivare, sanktioner mot arbetsgivare eller prövning av arbetsgivare utifrån ett annat regelverk än vad som finns i dag. Statsrådet får alltså gärna ge en lite större inblick i hur han resonerar kring de här frågorna, för jag tycker inte att han är tillräckligt tydlig.

Herr talman! Ännu en gång fick jag höra att regeringen och statsrådet tycker att det är en väl avvägd situation som man har målat upp med de här tre månaderna, och i svaret hänvisas det till att man måste komma ihåg att grunden för personens vistelse i Sverige är arbete. Ja, det är det. Man har kommit hit för att arbeta, och man har räknat med att göra det under vissa förhållanden. Då vill jag påminna ministern om att en annan grund för att över huvud taget få det här tillståndet är att man ska följa de regler som finns i utlänningslagen som pekar på att de kollektivavtal som vi har ska gälla eller att man ska följa den praxis som finns inom det aktuella yrket. Det är väl den rätta grunden till att man har fått den här möjligheten från arbetsgivarens sida att ta in arbetskraft utifrån. Om det nu är så att en arbetsgivare frångår den grunden, ska man då överlämna till den enskilda arbetstagaren, en person som kommer från någonstans utanför Europa, att ta hela ansvaret för den här situationen? Borde det egentligen inte vara den som har sagt till honom eller henne att komma hit till Sverige under vissa förutsättningar som har huvudansvaret? Borde det också inte vara vårt ansvar, i den här kammaren, och ert, ni som sitter på andra sidan Strömmen, att ta det ansvaret och ta de initiativ som gör det här möjligt? Jag läste i utrikesdeklarationen som utrikesministern använde sig av i går. På s. 9 står det, visserligen bara på två och en halv rad men i alla fall: "Sedan årsskiftet är Sverige ordförande i det Globala forumet för migration och utveckling. Vårt arbete kommer att fokusera på samstämmighet i politiken och på migrationens bidrag till ekonomisk och social utveckling." Jag håller med om de åsikter som framförs på dessa rader. Men borde det då inte vara så att vi kunde se till att det systemet fungerar i Sverige? Borde det då inte vara så att vi tog det ansvar som detta innebär? Jag måste erkänna att ju mer jag blir informerad om vad som händer med de migranter som kommer till Sverige desto mer skäms jag för att vi inte gör mer för dem. Det går inte att, som migrationsministern gör, säga att tre månader är en rimlig tid. Om vi går till vår inhemska arbetsmarknad, personer som är födda i Sverige, kan vi i dag se att arbetslösheten ökar. Vi kan se att långtidsarbetslösheten ökar. Men migrationsministern tycker att det är en rimlig avvägning med tre månader för dem som inte har någon som helst kunskap eller något som helst nätverk. Det borde vara så i stället, migrationsministern, att ni i regeringen insåg det orimliga i den här situationen och såg till att ni förbättrar för dessa individer.

Herr talman! Jag blir lite förvånad när migrationsministern klumpar ihop mig med Sverigedemokraterna. Det är någonting som han själv har fått höra rätt mycket på senare tid: att han har närmat sig Sverigedemokraterna. I den fråga som jag tog upp nämnde jag att specialister var ett argument 2008 för att vi skulle öppna upp för arbetskraftsinvandring, oberoende av arbetsmarknadsbehovet. Det är ett faktum att det argumentet användes i debatten. Att sedan inte alla förde fram det är naturligtvis en sak, men detta argument förekom faktiskt rätt mycket i den debatten. Det var till och med så att det kom fram motargument mot detta utifrån risken för brain drain till exempel i Afrika, det vill säga att bland annat Sverige och andra rika västländer skulle suga upp de välutbildade specialister som de verkligen själva skulle behöva för att bygga upp sina egna länder. Det var alltså ett argument som förekom. Jag har absolut ingenting emot att vi har en arbetskraftsinvandring där arbetsmarknadsbehovet styr, det vill säga det behov som finns på svensk arbetsmarknad. Men detta har man släppt, och det är ett stort problem som öppnar för lönedumpning där det inte blir behovet av kompetens inom områden där vi saknar arbetskraft som styr utan att drivkraften i praktiken blir att få ned lönenivåerna. Det kan vi se nu med det utbredda missbruk som finns. Vi har också stora problem när det gäller bristande kontroll från svenska myndigheter. Det kunde annars vara ett sätt att åtminstone delvis råda bot på det här. Ett exempel är de au pairer vi har, utländska tjejer i svenska familjer, som utnyttjas mot regelverket som billig arbetskraft dygnet runt. Där kan bara arbetsgivaren eller au pairen själv anmäla missförhållanden. Arbetsmiljöverket kan inte göra inspektioner på eget bevåg. Det är en sak vi skulle kunna ändra, bara som exempel.

Herr talman! Till Eva-Lena Jansson som förnyade sin fråga om hur vi kommer att hantera eventuella förslag till riksdagen vill jag betona att eftersom vi förbereder förslagen i Regeringskansliet så tänker jag följa den kloka och goda princip som jag har följt hittills som statsråd, det vill säga att först när jag överlämnar propositionen till riksdagen meddelar jag vad förslagen går ut på. Att göra på det viset tror jag också är ett sätt att visa lite respekt för riksdagen. I fråga om påståendet att arbetsgivaren skulle ha all makt i världen, som Eva-Lena Jansson sade, hävdar jag med bestämdhet att det är en felaktig beskrivning. Det är inte så att arbetsgivaren har all makt i världen. Arbetsgivaren har enligt den här lagstiftningen rätten att själv välja vilken typ av kompetens man behöver i Sverige. Det är helt riktigt. Men arbetsgivaren är skyldig enligt den lag som Sveriges riksdag har fastställt att visa att man är beredd att betala samma löner och erbjuda samma anställningsvillkor som gäller för den arbetskraft som redan finns i Sverige. Detta är alltså inte att ha all makt i världen, som jag ser det. När vi diskuterar de här frågorna tycker jag också att det är viktigt att minnas att Migrationsverkets insatser för att bekämpa de avarter vi ser också har gett resultat, och detta har i sin tur varit ett resultat av regeringens instruktioner som har upprepats årligen till verket och som verket har tagit på stort allvar. Naturligtvis behövs det säkert ännu mer arbete på det här området. Jag tror att Migrationsverket ständigt kommer att behöva utveckla sina system, helt enkelt därför att det alltid kommer att finnas människor som försöker kringgå de regelverk som vi har ställt upp. Det är för övrigt inte någonting som bara gäller migrationspolitiken utan tyvärr också många andra system, inte minst på socialförsäkringsområdet där man också kan se det här. Till Krister Örnfjäder vill jag säga att man kan ha olika uppfattningar om omställningsperiod, dess längd och så vidare. Jag skulle kunna ställa motfrågan vad Krister Örnfjäder tycker är en rimlig omställningsperiod. Själv tycker jag som sagt att tre månader är rimligt. Jag konstaterar också att den svenska modellen säger att det är fackföreningarna i Sverige som har ett ansvar för att upplysa myndigheterna om missförhållanden och arbeta tillsammans med myndigheterna för att motverka missförhållanden. Jag har själv i debatter till exempel med hotell- och restaurangfackets ordförande Ella Niia fått bekräftat att hon ser saker och ting på samma sätt i just den delen. Avslutningsvis vill jag säga till Hillevi Larsson att jag noterade att du använde argumentet lönedumpning. Det jag vill betona är att jag inte har använt det argumentet. Andra kan ha gjort det, men jag har inte gjort det. Det har inte varit den bärande punkten. Jag vill också gärna understryka att när det gäller frågan om lönedumpning är det faktiskt så att den OECD-rapport som har gjorts mycket tydligt har pekat ut att den omfattande studien där man har utvärderat arbetskraftsinvandringsreformen visar att den inte har lett till sänkta löner för den inhemska arbetskraften, det vi i populärt tal kallar för lönedumpning. Av den här rapporten framgår i stället att företag som anställer arbetskraftsinvandrare generellt sett betalar inhemsk arbetskraft högre löner än jämförbara företag som inte anställer arbetskraftsinvandrare. Så mycket för argumentet om lönedumpning! Dessutom tror jag att alla här inne inser att eftersom vi pratar om 17 000 arbetskraftsinvandrare, om vi tittar på förra årets siffror, ställt i relation till det totala antalet arbetstillfällen som förmedlades på arbetsmarknaden under förra året utgör detta en försvinnande liten del. Det är faktiskt svårt att tänka sig att den skulle kunna ha någon effekt över huvud taget i den riktningen. OECD-rapporten har alltså vederlagt alla påståenden i den riktningen. Det tycker jag kan vara värt att upprepa här i kammaren.

Herr talman! En sak som jag inte fick någon riktig kläm på var om statsrådet hade läst Hotell och Restaurangs rapport. Om inte tycker jag att han ska göra det. I den finns Migrationsverkets statistik över beviljade arbetstillstånd januari-april 2012. Dataspecialister är den största gruppen. Efter den kommer storhushåll och restaurangpersonal. Sedan kommer professionella idrottsutövare med mera. Det är klart att om man tittar på bara gruppen dataspecialister och professionella idrottsutövare tror jag att man får ett resultat. Tittar man på storhushåll, restaurangpersonal, medhjälpare inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske kanske man får ett annat resultat. Det vi lyfter upp i den här debatten är hur människor har utlovats kollektivavtalsliknande villkor men inte fått det. Det vi har sagt och det vi tycker är rimligt är att lön, arbetstider och andra villkor inte ska försämras när arbetstillståndet har beviljats. Det borde vara ett bindande avtal. Vi tycker att det ska vara kännbara sanktionsavgifter när arbetsgivaren bryter mot regler. Det är inte den enskilde som ska straffas genom att kastas ut från landet. Det är arbetsgivaren som ska säkerställa att han betalar det han faktiskt har ingått ett avtal om. Och arbetsmarknadens parter måste få ett större inflytande. Jag hoppas att regeringen tar sitt förnuft till fånga och kommer med bra lagförslag. Det vore faktiskt lite otippat för en gångs skull.

Herr talman! Jag hade varit tacksam om statsrådet hade ställt den frågan till mig i första inlägget i stället för att så ihärdigt vidhålla åsikterna om att det räcker med tre månader. Jag gillar den här motfrågan. Jag ska dra en parallell. I tisdags kväll hade jag förmånen att träffa justitieministern. Från Justitiedepartementet redovisade man då vilka lagar man har för avsikt att återkomma med och vilka förändringar av de lagarna som var aktuella. En av de punkter som man tog upp var att man skulle komma med ett förslag som innebär att om en person som har begått ett brott medverkar till att vittna mot andra brottslingar skulle det innebära en fördel för denne. Utan att säga att de här personerna är kriminella skulle jag kunna göra en motsvarande förflyttning när det gäller de personer som har kommit hit för att få ett arbete men som har blivit lurade av sina arbetsgivare. Vi skulle kunna ge dem möjligheten att om de framträder och avslöjar de här missförhållandena ska det inte vara en stupstock på tre månader för dem. När vi ger dem beskedet att tre månader är regeln säger vi samtidigt till dem att det inte är någon mening att de går till myndigheterna för de kommer att åka ut härifrån. De här personerna är i de flesta fall skuldbelagda rent ekonomiskt. De är också väldigt många gånger utsatta för hot. Hela den situationen gör ju att de till varje pris försöker att hålla sig kvar i Sverige på något sätt. Det här måste vi vara medvetna om, och det här måste vi anpassa oss till. Därför vill jag säga: Ha inte den absoluta gränsen! Ta ett resonemang om hur vi ska bygga upp ett system för att skydda arbetstagaren, inte arbetsgivaren.

Herr talman! Tack så mycket alla deltagare för en bra debatt! Jag tycker att det är väldigt viktigt att understryka att vi behöver ett öppet och flexibelt system för arbetskraftsinvandring för att möta Sveriges behov av arbetskraft i framtiden. Vi ska ha ett regelverk kring arbetstillstånd som ställer tydliga krav på lön och övriga anställningsvillkor. Låt oss vara mycket tydliga, och det tycker jag att alla i den här debatten är. Vi är överens om att människor som kommer till Sverige ska likabehandlas, ha tillgång till samma villkor som övriga anställda på den svenska arbetsmarknaden och naturligtvis tillförsäkras de rättigheter som tillkommer dem. Det är oacceptabelt att enskilda arbetsgivare inte följer de lagar och regler som gäller utan utnyttjar arbetstagare. Arbetstagaren ska alltid ha rimliga arbetsvillkor oavsett ursprung. Migrationsverket har intensifierat sitt arbete för att motverka missbruk, bland annat genom skärpta kontroller inom branscher där det har visat sig förekomma missbruk. Kontrollerna har enligt verket haft avsedd effekt. En rad åtgärder för att upptäcka och motverka missbruk har redan vidtagits. Jag avser även att föreslå utökade möjligheter att återkalla tillstånd för arbete som har beviljats. Det kommer vi att återkomma till från regeringens sida. Seriösa arbetsgivare, som vi inte har pratat så mycket om i den här debatten men som vi kanske också behöver göra, som lämnar in kompletta ansökningar ska naturligtvis också premieras. Därför har Migrationsverket också sjösatt en modell för detta som innebär att man certifierar de här arbetsgivarna och ger dem förtur och snabbare behandling. Så här långt har man certifierat över 400 arbetsgivare som alla har fem dagars handläggningstid. Det kan vara värt att foga in det också i debatten för att ge helheten. Avslutningsvis vill jag säga att vi sjösatte reformen om arbetskraftsinvandring 2008 tillsammans med Miljöpartiet, och vi tänker renovera och reformera den tillsammans med Miljöpartiet, något som vi kommer att återkomma till senare.