Öppnande av Säpos Stasiarkiv

Fru talman! Sven-Olof Sällström har frågat mig om jag och regeringen är beredda att medverka till att Säpos Stasihandlingar offentliggörs och till fullo öppnas för bland annat forskarvärldens och mediers granskning. Säkerhetspolisen fick i början av 1990-talet viss information om innehållet i den före detta östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv. Uppgifterna följdes senare upp och visade sig beröra ett femtiotal svenskar. Ett antal av dem misstänktes för olovlig underrättelseverksamhet, och en åklagare inledde flera förundersökningar. De personer som var aktuella förhördes eller deltog i frivilliga samtal. I några fall visade det sig att brotten redan var preskriberade, medan brottsmisstankarna i andra fall var helt grundlösa. Samtliga förundersökningar lades ned. Uppgifter om vilka som tidigare varit misstänkta för brott skyddas i regel av stark sekretess. Sekretessen är avsedd att skydda den enskilde. Andra människor ska alltså inte kunna få reda på om någon har varit misstänkt för brott. I undantagsfall finns en möjlighet att ge forskare tillgång till vissa sekretessbelagda uppgifter. Det kan till exempel röra sig om sådant material som behövs för att få kunskap om betydelsefulla händelser i Sveriges historia. Dessa bestämmelser tillämpas dock restriktivt. Ett sådant undantag har i domstol medgivits forskaren Birgitta Almgren, vilket inneburit att hon fått ta del av visst material om Stasi i Säkerhetspolisens arkiv. Stark sekretess gäller även för Säkerhetspolisens verksamhet, i vissa fall i upp till 70 år. Detta innebär bland annat att en enskild normalt inte får kännedom om att han eller hon varit föremål för Säkerhetspolisens intresse. Det här förhållandet gäller generellt för den verksamhet som Säkerhetspolisen ansvarar för, vilket jag tycker är en riktig ordning. Att offentliggöra hela Säkerhetspolisens material rörande Stasi innebär att häva den starka sekretess som skyddar såväl den enskildes integritet som Säkerhetspolisens verksamhet. Det finns möjlighet för regeringen att göra det, men då krävs det synnerliga skäl. Allmänintresset är förvisso stort i denna fråga. Min bedömning är ändå att skälen för sekretess väger tyngre. Därför ser jag i nuläget ingen anledning för regeringen att offentliggöra materialet.

Fru talman! I Säkerhetspolisens arkiv finns hemligstämplade handlingar om vilka svenskar som samarbetade med den östtyska kommunistiska diktaturens säkerhetspolis, Stasi. Vi talar nu inte om oskyldiga som råkat fika med en ambassadtjänsteman utan om människor som haft kontrakt med, utbildats av och i vissa fall belönats och avlönats av en av de mest totalitära och människofientliga diktaturer världen skådat. Forskaren Birgitta Almgren fick 2010 tillgång till en viss del av handlingarna med förbehållet att inga namn på svenskar som samarbetat med Stasi får röjas. Hon hotas av fängelse om några namn avslöjas. Enligt min mening borde hon i det fallet i stället belönas med en medalj. I en intervju med Birgitta Almgren i tidningen Världen idag från den 2 februari i år kan man utläsa att bland de svenskar som samarbetade med Stasi finns poliser, säkerhetspoliser, politiker och journalister. Hemligstämpeln av uppgifterna om vilka svenskar som samarbetade med Stasi motiveras med att eventuella brott är preskriberade samt med att den sekretess som gäller för dem som varit misstänkta skyddar dessa individer. Sekretessen är i det fallet enbart avsedd att skydda den enskilda individen. Jag anser inte att det är en motivering som håller. Av flera anledningar finns det ett mycket stort allmänintresse för att namnen på dem som samarbetade med denna diktaturs säkerhetstjänst offentliggörs. Jag vill göra klart att det inte är min avsikt att hänga ut oskyldiga, dem som bara råkat hamna i ett dokument eller som råkat vara på fel plats vid fel tillfälle. Det är inte dessa vi här talar om. Allmänheten har rätt att få veta om några nuvarande aktiva politiker finns bland de här landsförrädarna. Även om där finns tidigare aktiva politiker påverkas deras politiska gärning av om de har samarbetat med Stasi. Man kan inte utesluta att beslut fattats på felaktiga grunder och under påverkan av främmande makt. Detta måste belysas! Denna byk måste tvättas! Vi riksdagsledamöter och även allmänheten har rätt att få veta vilka poliser och säkerhetspoliser, som ju ytterst är satta att skydda oss och demokratin, som haft kopplingar till Stasi. Det är dessutom anmärkningsvärt att inte justitieministern själv reagerar på det faktum att Säpo hemligstämplar handlingar innehållande namn på Säpomedarbetare som samarbetat med diktaturer. Är det så att de i stället varit oskyldiga infiltratörer för Sverige och mot den socialistiska diktaturen kommer det fram vid en granskning. Vidare kan det inte uteslutas att före detta Stasimedarbetare i dag sitter på viktiga positioner i det svenska samhället. Kanske återfinns dessa hos statliga myndigheter och verk, hos det privata näringslivet, inom rättsväsendet eller inom utbildningsväsendet. Det kan, om så är fallet, inte uteslutas att de riskerar att utsättas för otillbörlig påverkan av någon eller några som känner till deras Stasikopplingar. Uppgifter om vilka svenskar som samarbetade med Stasi kan med fog antas finnas hos bland annat främmande makt. Kort sagt: Det finns ett stort allmänintresse men också ett stort samhällsintresse för att dessa handlingar offentliggörs. Den sekretess som i dag omger handlingarna kan från denna aspekt anses vara samhällsfarlig. Jag vill uppmana justitieministern och alliansregeringen att ompröva sitt beslut. Min fråga till justitieministern blir därför följande. Birgitta Almgren släpper senare i vår en rapport om granskningen av arkivet. Om den visar att det finns svenska poliser, säkerhetspoliser, politiker, journalister eller andra på samhällsviktiga positioner som har samarbetat med Stasi är då justitieministern beredd att medverka till att enbart dessa namn offentliggörs?

Fru talman, fru justitieminister! Sven-Olof Sällström ställer i sin interpellation en fråga som rätt mycket sysselsatte mig och en del kolleger under förra mandatperioden. Jag har, fru talman, gått igenom mitt eget dataarkiv och noterade då att jag har ungefär två dussin dokument - artiklar, inlägg och annat - om just den här Stasifrågan. Förra mandatperioden drev jag frågan tillsammans med kollegerna Carl B Hamilton, Mats Johansson och Rolf K Nilsson. Jag tycker mig till och med i Sällströms inlägg här känna igen någon formulering som jag haft i någon artikel som jag skrivit. Jag tycker alltså att det som här tas upp är en viktig fråga. Frågan är viktig på flera sätt, framför allt naturligtvis därför att det handlar om sanningen. Det handlar om vår relation till ett antal länder där man efter kommunismens fall nu faktiskt börjat öppna sina arkiv. För ungefär ett halvår sedan besökte jag arkivet i Prag. Tjeckien är kanske ett av de länder som gått längst i öppenhet. I praktiken kan där alla medborgare över 18 år, från vilket land som helst i världen, begära ut egentligen vilket dokument som helst. Man håller också på att lägga ut dem på Internet och på annat sätt underlätta sökningen. Det är viktigt. Det här är också väsentligt därför att det kan finnas lögnaktiga uppgifter i en del av arkiven. Då kan det vara bra att människor i tid, medan de fortfarande lever, kan freda sitt eget samvete och sitt eget namn genom att kunna tillbakavisa, förklara och förankra. I en del andra länder där namn har tillkännagivits - i vissa fall har man gått ut med namnen själva, till exempel Finland - har det lett till en process som har gjort det möjligt att försöka borra i det som har varit. Samtidigt har jag den fullaste förståelse för justitieminister Beatrice Asks värnande om integriteten. Jag vill verkligen understryka, fru talman, och vi har en justitieminister som har gjort sig till en tydlig talesperson för att värna integriteten. Därför gäller det att ställa dessa olika samhällsintressen mot varandra. Ett gott steg framåt var att Birgitta Almgren gavs möjligheten att själv få undersöka en del av arkiven. Det var i och för sig, precis som Sven-Olof Sällström säger, med löfte om att inte avslöja enskilda namn. I hennes fall kan hon studera strukturer och undersöka hur Stasi arbetade. Så gjorde hon med sin för drygt ett år sedan utkomna och mycket uppmärksammade bok Inte bara Stasi , som handlade om Stasis kontakter från Östtyskland in i Sverige. Det finns en stor öppning som Sällström borde ha hört i slutet av justitieministerns svar, nämligen att det inte är aktuellt just nu. Men om det kommer fram fler fakta och det blir möjligt att studera strukturerna, precis som Birgitta Almgrens förväntade rapport ska göra, kan det vara en öppning. I andra länder i vårt närområde, till exempel Danmark, som nu i praktiken har helt öppna arkiv, har det visat sig att de som fanns med som Stasirapportörer och -medlöpare i själva verket inte var de vi trodde. Det var inte högt uppsatta personer kända från radio, tv och tidningar. Det var i rätt stor utsträckning vanliga människor. Problemet i många av dessa diktaturer är ondskans banalitet. Det är inte fråga om det stora som vi känner igen från agentromaner och thrillervärlden, utan det är oftast fråga om rätt vanliga människor som i dag har vanliga jobb eller har pensionerat sig från vanliga jobb. Därför är Almgrens ansats oerhört viktig, nämligen att det handlar om att studera strukturer och hur man har arbetat. Det ska sedan i sin tur inte förhindra att det kan bli en diskussion om enskilda namn. Jag ser fram emot att få se Almgrens rapport, och jag tycker att den i sin tur ska vägas mot de mycket rimliga krav som justitieministern framför, nämligen att värna de enskildas integritet. Fru talman! Är det här viktiga frågor? Ja, i allra högsta grad.

Fru talman! Det är bra att Hans Wallmark framhåller att det finns mer än ett perspektiv på frågan. Varför åtalades ingen när uppgifterna kom fram? De personer som medgav att de hade värvats av Stasi visade sig vara tänkta att användas mot Västtyskland. De hade ingen anställning eller anknytning till det svenska totalförsvaret eller annan tillgång till information till men för rikets säkerhet. Då saknades det praktiska möjligheter att spionera mot Sverige. Det fanns ett undantag, nämligen en person som värvades av Säkerhetspolisen och arbetade som dubbelagent med Stasi. Den personen hade tillgång till information, men han kontrollerades operativt av Säpo. Om det verkligen hade funnits fog för misstankar om att de 50 DDR-spionerna - som man gärna målar upp det - bedrivit underrättelsearbete mot Sverige hade sannolikt samtliga blivit åtalade för spioneri eller grovt spioneri. Deras namn skulle redan ha varit kända för den svenska allmänheten. Där har det ändå gjorts ett arbete. Den andra aspekten man kan fundera över är om människor vet om huruvida de fanns med i materialet. Ja, huvuddelen av de svenskar som fanns med i materialet har blivit förhörda eller deltagit i samtal. De känner naturligtvis till saken. Sedan var det frågan som Sven-Olof Sällström tog upp, nämligen om personer som arbetar i viktiga positioner har denna bakgrund. Jag vill gärna framhålla att vi har i Sverige sedan lång tid tillbaka en säkerhetsprövning och registerkontroll för att förhindra att personer med den typen av menlig bakgrund eller kontaktverksamhet tas in. Det bedrivs ett förebyggande säkerhetsarbete. Enligt säkerhetsskyddslagen från 1996 ska säkerhetsskydd bland annat förebygga att uppgifter som omfattas av sekretess eller som rör rikets säkerhet obönhörligen röjs eller att obehöriga får tillgång till platser eller på annat sätt är opålitliga ur säkerhetssynpunkt. Det finns en rad kriterier. De får inte delta i verksamhet som är viktig för rikets säkerhet. Om dessa personer söker anställning eller försöker upphandla varor och tjänster som omfattas av lagen ska de säkerhetsprövas. Det finns ett ordentligt arbete om detta. Utifrån olika perspektiv och med hjälp av olika regelverk har vi i Sverige en god kontroll på detta. Det innebär inte att det forskningsarbete som bedrivs är ointressant. Det är just det som Hans Wallmark framhåller har ett allmänintresse, det vill säga strukturer, hur det har sett ut och påverkat. Det är naturligtvis intressant att få veta vad Birgitta Almgrens rapport kan ge vid handen. Hon har fått ut handlingar, och möjligheten finns att begära ut delar av handlingar. Jag vill gärna påpeka att när Regeringsrätten fattade beslutet var det också med stor tyngdpunkt i domskälen och krav på Birgitta Almgrens arbete att upprätthålla sekretessen på hög nivå. Hon har inte möjlighet att använda material hur som helst eller kopiera. Det är en lång lista av saker. Regeringsrätten bedömde att vi i Sverige lägger stor tyngd vid integritetsaspekten och de skäl som vi har till att ha den typen av skyddade uppgifter. De gäller även när man lämnar ut material för angelägen forskning. Birgitta Almgrens rapport kommer så småningom, och då får vi ta del av den. Jag menar att det i dag inte finns skäl att ändra uppfattning, och man bör inte lägga fram för många konspirationsteorier om att märkliga personer skulle finnas på viktiga poster i landet.

Fru talman! Det här är inte konspirationsteorier. Jag skulle vara glad om det vore så. Det är inte fiktion utan verklighet. Jag har en fråga jag vill ställa direkt till justitieministern: Har den prövning som sker av personer på högre befattningar tillgång till och full insyn i Stasiarkiven? Hans Wallmark hänvisade till att justitieministern öppnade för att informera om nuläget. Jag ställde en rak fråga till justitieministern i mitt förra inlägg: Om det visar sig i Birgitta Almgrens rapport att det finns poliser, politiker, säkerhetspoliser, journalister eller andra personer i samhällsviktiga funktioner med i registren, är ni då beredda att offentliggöra de namnen? Det är en öppning. Jag vill ha svar på frågan. I många av Europas länder har motsvarande Stasiarkiv öppnats och en saklig granskning skett. Europarådet har rekommenderat Sverige att inte hemligstämpla arkiven. Jag vill återigen uppmana justitieministern och alliansregeringen att tänka om. Att alliansregeringen medverkat till att inte bara de famösa så kallade tsunamibanden hemlighålls utan nu också skyddar dem som i främmande makts tjänst hotat Sveriges intressen och svenska medborgares säkerhet är oerhört allvarligt. Min e-post har de senaste dagarna svämmat över av lyckönskningar inför debatten. Det är brev från mina väljare, Beatrice Ask, och från dina väljare. Det spekuleras i samhället om vilka som finns med i arkivet. Precis som Wallmark sade finns det oskyldiga som riskerar att pekas ut. Av den anledningen är det viktigt att frågan lyfts upp. Det finns många svenska kvinnor och män, justitieministern, som genom åren har varit beredda att ytterst riskera sina liv för att skydda Sverige, svenska intressen, vår nationella frihet och våra familjers säkerhet. Miljoner svenskar har fullgjort sin värnplikt, har arbetat eller arbetar just nu för Sveriges säkerhet. Förstår inte justitieministern hur oerhört provocerande det är att den borgerliga regeringen väljer att skydda den som vill oss illa? Det låg i den socialistiska diktaturens natur att förfölja och övervaka sina egna medborgare. Svenskar som samarbetade med Stasi har förmodligen underlättat denna övervakning. Östtyska medborgare har förföljts, kanske torterats och avrättats, med hjälp av uppgifter från just dessa svenskar. De svenska Stasimedarbetarna och deras arbete har förmodligen förlängt den östtyska diktaturens existens. De har hjälpt till att hålla människor innanför murar och taggtrådsstängsel och under förtryck. Efter att ha tagit del av debattartiklar, tidigare motioner och interpellationer, brev och samtal från allmänheten står en sak klar för mig. I denna fråga har jag inte bara stöd av sverigedemokraternas väljare och vår riksdagsgrupp. Jag har också stöd av ministerns väljare, vissa i er riksdagsgrupp och andra borgerliga riksdagsmän. Jag kan lova att denna fråga kommer sverigedemokrater aldrig att släppa. Den kommer att förfölja er ända in i nästa valrörelse och längre än så om nödvändigt. I mitt förra anförande tog jag upp risken att bland annat främmande makt känner till vilka svenskar som finns med i arkiven, och det är en påtaglig risk. Men problemet kan vara större än så. Vi riskerar en situation där bland annat politiker utsätts - om det nu är så, som forskaren Almgren säger, att det finns politiker bland dem - för otillbörlig påverkan om de fortfarande är aktiva i sitt politiska liv. Det finns också en risk att journalisters integritet allvarligt skadas. Jag vill med anledning av detta ha en försäkran från justitieministern. Jag förutsätter att ingen del av regeringen, ingen borgerlig politiker och inget politiskt organ närstående regeringen har någon som helst kännedom om vilka namn som återfinns i arkiven. Är det så, justitieminister Beatrice Ask?

Fru talman! Sällström sade i sitt första inlägg att Birgitta Almgren inte skulle straffas om hon offentliggör namn utan skulle belönas med medalj. Då kan vi påminna varandra om att Birgitta Almgren för något år sedan belönades med Svenska Akademiens medalj, just för sina insatser när det gäller att driva diskussionen om Stasis arkiv i Sverige och med anledning av hennes bok. När man ser den här frågan är det viktigt att notera att de länder vi pratar om i praktiken har fallit och i vissa fall inte längre existerar. Östtyskland, DDR, denna fruktansvärda republik, finns inte längre. Det är också förklaringen till att många av dessa länder nu öppnar sina arkiv, som Estland, Tjeckien och Tyskland. Det beror på att de vill vända blad och gå vidare bort från decennier av förtryck och mot friheten. Därför är den här diskussionen viktig. Jag tycker också att det är väsentligt att man funderar på de internationella rekommendationer som har kommit, från Europarådet och Europaparlamentet. Det finns en från den 2 april 2009, 6 §, som uppmanar och uppmuntrar medlemsländernas stater att hjälpa till att öppna arkiv oavsett om det är Säkerhetspolisens eller andra, offentliga arkiv. Mot detta ska man naturligtvis ställa detta med integriteten. En som har varit väldigt aktiv i debatten och som förtjänar att nämnas här i kammaren, fru talman, är Camilla Andersson-Hjelmdahl. Hon har aktivt drivit den här diskussionen. Därför finns det skäl, när Birgitta Almgren kommer med sin rapport om ett par månader där man undersöker strukturerna, att väga det mot det rimliga intresset att offentliggöra enskilda eller delar av namn. Det finns också anledning, fru talman, att inte minst från denna talarstol uppmuntra andra forskare och journalister att undersöka möjligheten att få ut handlingar. Birgitta Almgren har fått det, och det finns skäl för andra forskare och journalister att göra på liknande sätt. Ju fler som deltar, desto fler fakta kan vi få i debatten. Avslutningsvis tror jag att det är viktigt att Sällström reflekterar kring detta om ondskans banalitet.

Fru talman! Låt mig först säga att jag blir lite förundrad över yttrandet att den här frågan "kommer att förfölja er". Jag kan försäkra Sven-Olof Sällström: Jag har ingen anledning - och ingen annan heller - att hålla vare sig spioner eller andra tveksamma individer om ryggen. Det är inte det denna fråga handlar om. Vi har i Sverige under lång tid varit tvingade att stå upp för vår säkerhet på egen hand. Vi har gjort det med lagar, regler och alla de insatser som behövs, och det ska vi göra också i fortsättningen. Säkerhetspolisens arbete handlar om att skydda svenska intressen på olika sätt, och den verksamheten kan inte och ska inte i alla delar vara offentlig. Det måste vara rimligt att inse detta. Det är också viktigt att det finns en respekt för enskildas integritet i de regelverk som hanterar verksamheten. De kunskaper som Säkerhetspolisen har om exempelvis Stasis verksamhet handlar naturligtvis delvis om det man har fått fram i dessa arkiv. Men det handlar också om underrättelsearbete som har bedrivits under lång tid och en rad olika andra källor som sammantaget ger informationen. Det är viktigt - det är därför vi har regler för säkerheten, sekretessen och annat - att man inte genom att öppna information röjer metoder och möjligheter framöver för Säkerhetspolisen att arbeta i rikets tjänst. Det är otroligt centralt. Så måste man arbeta. Det är också viktigt att de som är informatörer i detta arbete vet att de kan lita på att deras identitet inte röjs. Det är inte så att man bara lämnar ut allting. Det är det som gör att det finns viss omsorg om reglerna kring detta. När det sedan gäller arbetet med säkerhetsförebyggande insatser är det viktigt att ha klart för sig vad som sker. När man till exempel prövar tjänster som är känsliga ställs frågan till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, tidigare Registernämnden. De gör en sökning och kontrollerar i vilken utsträckning en person finns i Säpos centrala register och vet då om det blir en träff. Sedan kommuniceras det i olika delar. En del uppgifter kan lämnas ut, och en del lämnas inte ut. Det finns rutiner för detta. Jag föreslår att man läser på det. Det innebär att man vet och kan förhindra att personer som har en tveksam bakgrund kommer i fråga för olika typer av uppgifter. Jag kan inte svara för varje individ, men det skulle vara väldigt underligt om det var många som kände till alla namn och vilka som finns i olika register. Jag gör det inte, och då har jag ändå varit ledamot från Sveriges riksdag i Registernämnden under en period. Det är inte så att man går in och läser allt som finns i registren, utan det finns rutiner, arbetsformer och regelverk för detta. Den kunskapen finns inte heller inom regeringen eller i andra sammanhang, utan den hålls ganska sluten enligt de regler som finns. Jag tror att det är viktigt att se inte bara behovet av att öppna utan också vikten av att vi har regler som kan tjäna framöver för att vi ska kunna säkra den trygghet jag tror att vi alla vill känna i Sverige och för att vi framöver ska kunna ha ett underrättelsearbete värt namnet.

Fru talman! Jag ställde ett antal frågor och fick svar på en. Jag har fortfarande inte fått svar på om justitieministern är beredd att medverka till att namnen offentliggörs om rapporter visar att det finns politiker, poliser, säkerhetspoliser, journalister eller andra personer i samhällsviktiga befattningar. Jag har fortfarande inte fått svar på den frågan. Rapporten kommer snart, men jag förväntar mig ett svar i dag. Jag har vid ett antal tillfällen sagt att jag skäms över mitt tidigare folkpartistiska medlemskap, och det står jag för - det gör jag fortfarande. Jag har tidigare inte på samma sätt behövt skämmas för att jag en gång i tiden var CUF-ordförande och har röstat på Moderaterna större delen av mitt vuxna liv, men nu gör jag det. Jag ber om ursäkt. Jag trodde inte att just Moderaterna och en alliansregering skulle skydda medarbetare till en av de värsta våldsideologierna och den värsta våldsstat som har funnits. Vi har inte lärt någonting. Efter andra världskriget lyfte hela Europa på locket och vädrade ut den unkna stanken efter nazismens brott i Europa, utom Sverige. Och nu gör vi exakt samma sak - vi har inte lärt någonting. I hela Europa har man vädrat ut stanken efter kommunismens ok, utom just i Sverige. Varför? Jag blir upprörd. Jag tycker att justitieministern under dessa förutsättningar bör fundera på sin position. Jag tycker inte att en borgerlig justitieminister ska medverka till att vi inte vädrar ut även socialismens brott mot mänskligheten, framför allt inte i detta land.

Fru talman! Om jag har ägnat någonting mycket tid är det att beskriva kommunismens och socialismens härjningar. Om det är någonting jag har skrivit om i många sammanhang och kommer att fortsätta att arbeta med är det just erfarenheterna av kommunismens härjningar i vår del av världen och på andra håll i världen. Det är en av de viktiga drivkrafterna för det demokratiska arbete som jag bedriver. Men jag tycker samtidigt att man måste vara nykter nog att inse att Sverige behöver en säkerhetspolitik och ett säkerhetspolisarbete som fungerar också framöver. Det innebär att allt inte alltid kan vara utan lagar och regler utan att man måste se till att regelverken är transparenta och väl fungerande och skyddar det som är skyddsvärt. Det är viktigt. Anledningen till att jag inte svarade på den andra frågan var att jag missade lite grann av den eftersom jag försökte formulera svaret på den första frågan. Frågan var om jag är beredd att göra något om rapporten skulle påstå att det finns personer som arbetar med det ena eller det andra. Låt oss läsa rapporten först! Jag svarar inte på hypotetiska frågor. Men det är klart att en rapport från en ansedd forskare kan ge underlag som gör att det finns skäl att ompröva ställningstaganden. Då måste man också fundera över på vilket sätt det ska ske och vad rapporten ger vid handen. Den här forskaren hade aldrig fått tillstånd att få ut detta viktiga material om det inte hade funnits ett gediget intresse av att faktiskt syna vad som kan vara värt att forska om och ta fram i form av fakta. Även jag är nyfiken på vad det kommer att stå. Men jag brukar aldrig fråga "Om detta inträffar, kommer du då att göra si eller så?" Utan brukar vänta men den typen av frågor och svar tills det finns fakta på bordet. Det tänker jag göra även i det här fallet. Om det är något som kampen mot extrema rörelser alltid är i behov av är det sanningen och fakta. Det gäller alla typer av extremism. Jag kommer att fortsätta att stå på den plattformen.