Omställningsstöd

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska de arbetsrelaterade sjukskrivningarna avseende psykisk ohälsa och hur denna ökande ohälsa kan förebyggas på individ- och organisationsnivå.

Sedan 2010 har sjukfrånvaron ökat kraftigt. Det är framför allt kvinnors sjukfrånvaro som ökar, och psykisk ohälsa är i dag den vanligaste sjukskrivningsorsaken för både kvinnor och män.

Den stigande sjukfrånvaron är mycket oroande. Att bryta utvecklingen och stabilisera sjukfrånvaron är en av regeringens mest prioriterade frågor.

Regeringen har presenterat ett brett åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro. Programmet innehåller åtgärder inom sju områden som behöver utvecklas för att öka hälsan, bryta den negativa utvecklingen och stabilisera sjukfrånvaron. I detta sammanhang vill jag särskilt nämna följande åtgärder och initiativ.

Arbetsmiljö och arbetsförhållanden har betydelse för sjukfrånvaron och är en delförklaring till kvinnors högre sjukfrånvaro. Regeringen har gjort en rad satsningar på arbetsmiljöområdet. Arbetsmiljöverket ges ökade anslag, det statliga bidraget till regionala skyddsombud höjs, arbetslivsforskningen stärks och företagshälsovårdens kompetensförsörjning stöttas. I september beslutade Arbetsmiljöverket om en ny föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö, vilken syftar till att minska den arbetsrelaterade ohälsan. Jag välkomnar detta. I början av 2016 avser regeringen att presentera en ny arbetsmiljöstrategi, som arbetas fram i nära samråd med arbetsmarknadens parter.

Den stigande sjukfrånvaron visar att det kan och bör göras mer på arbetsplatserna för att förhindra och förkorta sjukfrånvaron. Jag har därför inlett samtal med arbetsmarknadens parter om hur sjukfrånvaro kan förebyggas och hur rehabiliterings- och omställningsinsatser kan främjas. Regeringen avser också att göra insatser för att säkerställa att arbetsgivaren tar sitt rehabiliteringsansvar och ges stöd för detta.

Försäkringskassan är en central aktör i sjukskrivningsprocessen. En grundläggande uppgift för myndigheten är att bedöma den försäkrades arbetsförmåga. I bedömningen ingår att ta vara på människors arbetsförmåga och förmåga till omställning för att undvika långvariga sjukskrivningar. En korrekt regeltillämpning samt en god samverkan med hälso- och sjukvården, arbetsgivare och Arbetsförmedlingen är grundläggande för en välfungerande sjukförsäkring. För att stärka Försäkringskassans handläggning och åstadkomma en väl fungerande sjukskrivningsprocess föreslår regeringen i budgetpropositionen att myndigheten tillförs ökade resurser.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram vikten av att primärvårdens verksamhet är anpassad för personer med psykisk ohälsa och smärtproblematik. Regeringen kommer att göra insatser som främjar primärvårdens förutsättningar att erbjuda adekvat vård och behandling så att människor så snart som möjligt kan återfå hälsa och återgå i arbete.

Som framgår av mitt svar behövs det en rad olika åtgärder inom en rad olika områden. Det är nödvändigt att åtgärder vidtas brett och samlat för att förebygga ohälsa och sjukfrånvaro.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är en viktig debatt, varje gång vi står här i kammaren och pratar om de ökade sjukskrivningarna, framför allt inom psykisk ohälsa. Jag får tacka för svaret, som ändå ger mig en hel del nya frågeställningar. Jag tror att jag väljer att börja med dem.

Ministern säger att regeringen har gjort en rad satsningar på arbetsmiljöområdet och att Arbetsmiljöverket ges ökade anslag. Det vi ser nu är att de ökade sjukskrivningarna sker inom kontaktyrken, och offentlig sektor är de stora, dominerande arbetsgivarna inom de yrkeskategorierna.

Det är säkert alldeles utmärkt att Arbetsmiljöverket får mer resurser. Men till syvende och sist styrs ändå de flesta kommuner och landsting med Socialdemokraterna vid rodret. Då är det också en arbetsgivarfråga. På vilket sätt kan ministern ha med det i det stora programmet för att få färre nya sjukskrivningar? Om man inte kommer till rätta med och tar dessa signaler på allvar ute i kommuner och landsting kommer de ökningar som vi ser nu från månad till månad liksom aldrig att hejdas. En av mina frågor är alltså hur man kan arbeta förebyggande med kommuner och landsting.

Visst är primärvårdens verksamhet och första linjens psykiatri oerhört viktig, för det är ofta där man kommer i kontakt med vården första gången, när man har stressrelaterad ohälsa. Då undrar jag vad som måste göras. Det är i allmänhet landstingen som har det yttersta ansvaret för första linjens psykiatri. Vad är det som måste till?

I Socialförsäkringsutredningen finns det ett skarpt förslag om att i hälso- och sjukvårdslagen ge framför allt landstingen ansvaret för återgång till arbete, att det ska finnas med i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf.

Jag skulle gärna vilja veta hur ministern tänker kring just det förslaget och var det ligger i dag. Som ministern vet var de förslag som vi i Socialförsäkringsutredningen kom fram med ett resultat av en bred kompromissuppgörelse, och jag tror att vi skulle kunna få ett betydligt bättre resultat avseende den psykiska ohälsan om man fick med detta om ansvaret i hälso- och sjukvårdslagen.

Försäkringskassan har getts extra resurser från regeringen. Där har jag också en frågeställning. Det jag ser i budgeten är att regeringen tar pengar från rehabiliteringsresurserna och lägger dem på Försäkringskassan för utökat stöd till handläggning. Därför har jag en fråga.

Rehabiliteringsgarantin har fått kraftig kritik från Riksrevisionen. Men när jag tittar på det som ministern nu har lagt som förslag i ett åtgärdspaket ser jag att det egentligen är rehabiliteringsgarantin som finns där. Då borde man stötta upp själva garantin i stället för att ta pengar till handläggning. Det är en ytterligare fråga som jag har.

Jag har valt att fokusera min interpellation på omställningsstöd, som det också står i rubriken, därför att det bland kvinnor som mår dåligt av stressrelaterad ohälsa många gånger helt enkelt handlar om att byta arbetsgivare, att byta arbete. Då måste vi också göra det enklare att gå från ett arbete till ett annat eller att starta eget.

Där har vi en mängd olika förslag som jag kommer att lägga fram i nästa debattrunda.

Herr talman! Tack, Lotta Finstorp för dina initierade frågor! Jag tänker börja med det som du benämner som problematiken med de offentliga arbetsgivarna, arbetsmiljön och kontaktyrken. Det är helt riktigt som Lotta Finstorp påpekar: Situationen när det gäller sjukskrivningarna är mycket talande. Det är framför allt kvinnor på de stora, kvinnodominerade arbetsplatserna i specifikt den offentligfinansierade, politiskt styrda delen av välfärden som utmärker sig här och också har gjort det under ganska lång tid.

Något som är viktigt är att stärka resurserna till Arbetsmiljöverket, vilket innebär att verket mycket mer fokuserat kan göra inspektioner även i denna sektor, vilket kanske inte har varit så självklart tidigare, och även fokusera på det som är den stora problematiken där, nämligen de psykosociala arbetsmiljöproblemen. Ett exempel är den stora granskning som Arbetsmiljöverket gjorde av 52 kommuner för bara ett par år sedan. Där kunde man tydligt identifiera och klarlägga arbetsmiljöorsaker som genererar ohälsa. Det tror jag är viktigt.

Jag tror också att det är viktigt med de satsningar som regeringen nu har gjort, med mer forskning kring kvinnors arbetsmiljö. Såväl arbetsmiljöforskningen som Arbetsmiljöverket har mycket utgått från en bild av att Sverige är en industrination och de arbetsplatser som vi har är industriarbetsplatser, med därmed följande arbetsmiljöproblematik. Därför tror jag att det är viktigt och att de satsningar som vi gör där är viktiga.

Jag brukar också i dialog mycket tydligt lyfta fram att det är så här ohälsoproblematiken ser ut. Jag tror att det mycket handlar om stora personalgrupper, lite kontroll och höga krav i arbetsmiljön. Det är jag inte minst benägen att ofta påpeka.

Den andra del som Lotta Finstorp pekar på är första linjens psykiatri, som är oerhört viktig. Regeringen tar också ett grepp genom det åtgärdsprogram som vi nu lägger fram. Vi vet att resurserna inte minst i primärvården inte är dimensionerade för att möta en så hög andel psykisk ohälsa som vi ser i dag. Det handlar till exempel om tillgång till psykologer och psykiatri på olika sätt.

Därför gör vi också satsningar i åtgärdspaketet på att förbättra de delarna men har också en tydlig ambition från regeringens sida att ta ett helhetsgrepp på de insatser som görs kring psykisk ohälsa. Vi gör till exempel en förstärkt satsning när det gäller psykisk ohälsa bland unga och barn men också när det gäller kvinnor, specifikt kopplat till primärvården.

Beträffande rehabiliteringsgarantin är det helt rätt att vi har omlokaliserat 250 miljoner och förstärker handläggningen på Försäkringskassan. Samtidigt gör vi nu, med utgångspunkt i den kritik som har förelegat, en översyn av rehabiliteringsgarantin men också av sjukvårdsmiljarden för att ta vara på erfarenheter av sådant som har fungerat väl under dessa år och kanske också för att ta bort och förändra sådant som har fungerat mindre bra. Vi vet att det finns sådant.

Något som jag ser mycket positivt på är till exempel de rehabiliteringskoordinatorer som dessa resurser har finansierat. Där kan man också fundera på hur man möjligtvis skulle kunna utöka den delen till att också vara en brygga mellan arbetsgivare, hälso- och sjukvård och Försäkringskassan.

Jag återkommer i senare inlägg.

Herr talman! Jag tackar ministern för en viktig debatt. Jag vill börja med att informera om de förslag som vi moderater har avseende omställning och hur man skulle kunna tänka.

När det gäller psykisk ohälsa som är stressrelaterad och i allmänhet knuten till arbetsplatsen handlar det inte om en quickfix. Det finns inte ett svar som passar alla, utan det gäller att ha många lösningar eftersom man måste titta på varje individs behov. Vad behöver just den här personen för att komma tillbaka till arbete? Bland annat har vi redan talat om att förstärka första linjens psykiatri. Där har fokus tidigare ofta legat på psykisk sjukdom som psykoser, manodepressivitet och så vidare. Detta är lite som en ny sorts diagnos som har tagit landstingen så att säga lite grann på sängen. Här måste också landstingen och vårdgivarna generellt tänka om utifrån befolkningens behov. Där finns en tröghet i systemet som jag tycker är oroande.

När det handlar om att kunna byta arbete lite snabbare, till exempel att kunna starta eget, går det inte att tänka utifrån ad hoc-lösningar: Nu flaggar vi från regeringens sida för att vårdvalet ska skruvas ned.

Vad händer då? Jo, det som vi nu ser är att det blir färre kvinnliga företagare. Det har stannat upp. Många av de kvinnor som har kunnat starta vårdföretag och RUT-företag har varit oerhört duktiga i sina yrken i offentlig sektor och har gått vidare som företagare. Men signalsystemet gör att när regeringen inte sätter ned foten stannar det av. Investeringarna stannar av och man vågar som kvinna inte starta eget. Det är skillnad mellan kvinnor och män i fråga om att starta eget. Kvinnor vill generellt gärna ha hängslen och livrem. Det gör att man inte vågar. Om det nu blir så att regeringen skruvar ned vårdvalet på något sätt vågar man inte stå där med ett nystartat företag. Allting hänger liksom ihop.

Det är viktigt att offentliga arbetsgivare - där vi ser att ökningen i psykisk ohälsa ökar kraftigt - erbjuder medarbetarna inom till exempel vård och omsorg fysisk träning på arbetstid. Det har gett mycket bra resultat på många ställen, och det vore bra om fler kommuner och landsting gjorde det.

Det borde inte vara så att man kan välja bara landsting och kommuner som arbetsgivare. Man borde värna att det finns fler. Det är också kopplat till den psykiska ohälsan huruvida man kan byta arbetsgivare inom det yrke som man har utbildat sig till.

När det gäller fribeloppet ska jag som exempel ta en undersköterska som vill läsa vidare till sjuksköterska. Om man då har familj måste man kanske kunna försörja sig genom att arbeta extra på helger och så vidare. Då gäller det att fribeloppet höjs, så att man inte slår i taket utan kan jobba så mycket man orkar och behöver för att kunna försörja sin familj.

Det kan också handla om att man har rätt att ta längre tjänstledighet för att starta eget eller för att prova på ett annat arbete. I dag beviljar arbetsgivaren i allmänhet sex månaders tjänstledighet. Men vi tror att det vore mycket bra med ett år för att man ska kunna prova på ett nytt yrke under en lite längre tid.

Det vore bra om ministern kunde ge lite mer kommentarer kring de förslag som jag hittills har fört fram.

Herr talman! Jag tackar Lotta Finstorp för detta inlägg och ska väldigt gärna kommentera dessa förslag.

Jag tog med stort intresse del av denna interpellation och delar uppfattningen att man skulle kunna utveckla omställningsstödet, inte minst till dem som arbetar inom offentlig sektor.

I denna interpellation pekar Lotta Finstorp särskilt på de omställningsavtal som har funnits på arbetsmarknaden under lång tid. De har främst reglerat omställning vid uppsägning, alltså vid en arbetsbristsituation. Frågan är hur omställningsavtalen de facto skulle kunna utvecklas för att också fungera till exempel vid mer frivillig omställning eller vid omställning på grund av riskerad ohälsa. Jag tror att det finns enormt stora möjligheter i detta. Det finns kanske också en roll för oss politiskt att stimulera utvecklingen av dessa avtal som i dag de facto täcker hela arbetsmarknaden, även kommun- och landstingssektorn, sedan några år tillbaka. Här finns resurser, här finns personal och här finns framför allt när det gäller de olika omställningsfonder som vi har på den svenska arbetsmarknaden och som både Sveriges arbetsgivare och fack gemensamt tar ansvar för fantastiska resultat.

När det gäller privatanställda arbetare lyckas TSL, som omställningsfonden heter där, i dag ställa om 80 procent till nytt arbete. Bland privatanställda tjänstemän är man lyckosam i över nio av tio fall, där man lyckas ställa om tjänstemännen till nytt jobb, studier eller företagande.

När det gäller omställningsfonden i den offentliga sektorn har man betydligt mindre erfarenhet. På den privata sidan har man många år på nacken. Men trots allt lyckas man inom omställningsfonden inom den offentliga sektorn ställa om 81 procent till arbete eller studier.

Det är alldeles fantastiska resultat, där man har både personal och kunskap.

Detta är också en av de saker som jag lyfter fram när jag träffar arbetsmarknadens parter och det handlar om just förebyggande arbete kopplat till den ökande ohälsan och hur arbetsmarknadens parter skulle kunna bidra bättre.

Därför tror jag verkligen att Moderaterna i detta fall är någonting mycket viktigt på spåren. Jag ser fram emot hur vi skulle kunna utveckla vår dialog kring detta. Jag tror att det finns en stor potential i detta, det vill säga att man i stället för att uppleva att man behöver vara kvar på en arbetsplats där man har en dålig arbetsmiljö eller inte trivs på grund av relationen med arbetskamrater eller chef, vilket kan vara grunden för en ökande ohälsa, faktiskt får möjligheter att ta sig vidare och ställa om.

Vi hoppas också att människor ska orka längre och arbeta längre. Då tror jag att detta inom många yrken kommer att vara någonting som är viktigt och som kommer att vara ett inslag på en modern arbetsmarknad.

Jag noterar också förslaget om fysisk träning på arbetstid. Det tror jag är jätteviktigt. Det finns studier som pekar på goda resultat när det gäller detta. Det är en mycket god investering för arbetsgivare att investera i sådana möjligheter för personalen.

Vi vet att det ofta ser ut så i mansdominerade miljöer och på mansdominerade arbetsplatser, men i mycket mindre utsträckning på de kvinnodominerade arbetsplatserna i den offentliga sektorn där varken tiden eller kanske ens möjligheterna finns.

Förslaget om rätt till tjänstledighet tycker jag är mycket spännande. I dag kan arbetsgivarna, som sagt, bevilja sex månaders tjänstledighet för att en person ska kunna prova på ett annat arbete. De kan vara mer generösa om de vill. Man har inte rätt till denna tjänstledighet, men man har en möjlighet att få det. Däremot kan man få rätt att vara ledig för studier.

Detta är någonting som vi behöver tala mer om. Hur får vi ett arbetsliv som också medger en större flexibilitet ur detta perspektiv?

Herr talman! Detta är viktiga frågor. Jag tror att man måste tänka utanför boxen, precis som jag upplever att ministern nu gör, och tänka nytt utifrån den arbetsmarknad som vi har i dag. Omställningsavtalen handlar om när människor har blivit varslade, men de handlar inte om att man ska kunna använda dem på det sätt som man skulle kunna göra i dag utifrån att någon behöver byta arbetsgivare vid psykisk ohälsa eller när det faktiskt är dags för både arbetsgivare och arbetstagare att skiljas åt. Det är också bra att man gör det innan det har gått för långt.

Det är också intressant att titta på hur andra länder har byggt upp sina trygghetssystem på ett sätt som inte hindrar människor från att byta jobb. I Sverige byter människor väldigt sällan arbete - även om jag tror att den nya, unga generationen inte kommer att få guldklockor vid så många tillfällen som i dag; den yngre generationen byter mer än vad min generation har gjort, så att säga.

Till exempel Danmark har den rakt motsatta utvecklingen jämfört med Sverige. Där har man betydligt färre sjukskrivningar, åtminstone för tre månader sedan då jag tittade på det, och där är det betydligt vanligare att byta arbetsgivare. Någonstans finns det alltså en sanning i det där att det måste bli lättare att byta arbetsgivare.

Jag tror att man ofta kanske går kvar för länge hos en arbetsgivare därför att man inte vågar byta. Det handlar även om till exempel LAS-systemet, alltså att sist in blir först ut. Också flexicurity är jätteintressant att titta på, även om man kanske inte bara ska ta det rakt av som en modell utan titta på det utifrån hur samhället och arbetsmarknaden ser ut i dag.

Jag tror att Försäkringskassan egentligen bara kan se till att människor kommer vidare. Hur vi ska se till att färre kommer in i sjukskrivning är det som är problemet.

Herr talman! Tack för det, Lotta Finstorp! Det är mycket riktigt precis vad det handlar om, alltså att vi vill förhindra att människor kommer in i sjukskrivning. Man ska kunna plocka upp signalerna tidigare och därmed också sätta in rätt insatser.

Det vi ser inte minst i den kvinnodominerade sektorn i dag, kommun- och landstingssektorn, är att det i stället kanske landar i utköp av människor. Det är kostsamt och kan många gånger faktiskt innebära tragik för den enskilde. Att i ett betydligt tidigare skede komma fram till att man har en möjlighet att ta sig vidare och att man får stöd i det tror jag såklart är någonting viktigt. Det borde vara en del av arbetsmarknaden framgent.

Jag tycker att ett intressant exempel på det vi resonerar om här i dag är när Lärarförbundet för några år sedan dels upplevde att lärarnas löner var alldeles för låga, dels såg att många lärare i dag upplever att det finns en arbetsmiljöproblematik. Lärarförbundet uppmanade de facto sina medlemmar att flytta på sig - byta arbetsgivare - för att på så sätt både få upp lönen och skapa sig en bättre situation. Det var nämligen i de lägena, när man satt i förhandlingsposition, som man hade möjlighet att bättre förhandla sina villkor i stället för att gå år efter år i en situation man inte är helt nöjd med. Men det är klart att det kan vara förunnat en yrkesgrupp som är väldigt eftertraktad på olika sätt och svårare för andra.

Jag tycker att detta är spännande att resonera vidare om. Det handlar naturligtvis också om hur man ställa krav på omställning och om att se till att människor kan känna sig trygga under omställning. Det är nämligen då man vågar röra på sig, tror jag. Jag ser fram emot en fortsatt dialog om det här och tycker att det är spännande frågor.

Överläggningen var härmed avslutad.