Omhändertagande av berusade personer

Fru talman! har frågat justitie- och inrikesministern om ministern anser att ansvaret för tillnyktring bör tydliggöras och vilka åtgärder ministern i så fall avser att vidta för att tydliggöra ansvaret.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Regeringen beslutade 2014 om en treårig satsning för att förbättra den medicinska säkerheten och omvårdnaden i samband med ett omhändertagande enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Syftet var att stimulera landstingen, kommunerna och Polismyndigheten att gemensamt utveckla alternativa lösningar till att föra omhändertagna till arrest, i synnerhet när det gäller personer yngre än 18 år. Målet var att ändra praxis så att färre skulle föras till arrest och i stället tas om hand på annat sätt. Tanken var också att underlätta och motivera till fortsatt stöd och behandling av de omhändertagna. Satsningen omfattade 35 miljoner kronor per år under tidsperioden 2014-2016.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Vårdanalys, har haft i uppdrag av regeringen att följa upp den treåriga satsningen för förbättrade stöd- och behandlingsinsatser vid omhändertagande enligt LOB.

Av Vårdanalys rapport framgår, precis som Lotta Finstorp säger, att hälso- och sjukvårdens förutsättningar för att ta hand om personer som polisen för till dem varierar, både inom och mellan landstingen. Men av rapporten framgår även att det har skett en positiv utveckling, framför allt när det gäller samverkan. 15 län har inom satsningen tagit fram överenskommelser mellan till exempel Polismyndigheten, landstingen och kommunerna. Det finns en samsyn bland företrädare om att överenskommelserna, tillsammans med andra insatser inom ramen för satsningen, har bidragit till att samarbete mellan parterna antingen har påbörjats eller utvecklats. I flera län har satsningen inneburit att polisen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten för första gången samarbetar med varandra när det gäller omhändertaganden enligt LOB.

Även om det finns utmaningar kvar för att säkerställa att personer som omhändertas enligt LOB får adekvata och säkra insatser, anser regeringen att den statliga satsningen har fått effekt och att det lokala och regionala utvecklingsarbete som har initierats nu tas vid av landstingen, Polismyndigheten och andra berörda aktörer. Regeringen avser nu att följa aktörernas fortsatta arbete och utvecklingen i frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Varje år omhändertar polisen ungefär 60 000 berusade personer enligt lagen om omhändertagande av berusade personer, LOB. Antalet är i stort sett oförändrat sedan 2007. Men glädjande nog har antalet omhändertagna under 18 år minskat med 65 procent sedan 2007. Det ska vi absolut glädja oss åt.

Det finns stora geografiska skillnader, precis som ministern säger i sitt svar, både avseende antal och hur stor andel som förs till vård. Majoriteten av omhändertagandena sker i storstadslänen, men i förhållande till befolkningsmängd sker flest omhändertaganden i andra län.

Enligt Vårdanalys uppföljning, som är en utmärkt skrift där många fakta samt bra och tänkvärda saker tas upp, är det fortfarande en övervägande majoritet som förs till arrest. År 2015, under pågående satsning, fördes 88 procent till arrest. Det är anmärkningsvärt.

Om personer förs till arrest eller vård beror på geografi och tillgång till vård, om de är utåtagerande och så vidare. Polisen gör alltså en avvägning i varje fall vart man ska skjutsa personerna. Samtidigt styrs detta i stor utsträckning av geografin och om det finns tillnyktringsenheter att tillgå. Arrestvakter har inte den medicinska kompetens som krävs, och polisen är ytterst angelägen om att ansvarsfrågan - vem som har det yttersta ansvaret för personer omhändertagna på grund av berusning - måste lösas snarast.

Jag sitter i polisens insynsråd, och vi fick där en kort föredragning just om Vårdanalys utvärdering och uppföljning. Vi fick också ett medskick om att detta är en mycket viktig fråga.

Det handlar också om att det är en medicinsk risk om man förs till arrest där det finns personal som inte alls har den vårdkunskap som behövs. Men det handlar också om att det försvårar möjligheten att fånga upp de personer som behöver stöd, vård och behandling för sitt missbruk eller beroende. Det blir ännu mer tydligt när man vet att var femte person som omhändertas har omhändertagits mer än en gång. En person kommer till arresten, sover ruset av sig och släpps sedan ut. Men det finns inte någon uppföljning eller något stöd som handlar om missbruket.

Varje år dör dessutom personer som har omhändertagits enligt LOB. Det finns i och för sig statistik enbart från polisen. Det kan vara så att den som har förts till vård och avlidit kan ha avlidit på grund av sitt missbruk. Detta går inte att hitta, men polisen har en statistik. Enligt den har tolv LOB:ade personer avlidit i arresten under de senaste fem åren, och medelåldern på dessa har varit 40 år. Det finns dödsfall även hos vården bland personer som har förts dit när de varit omhändertagna, men den statistiken finns inte - där blir det i stället mer om man har avlidit av en hjärtinfarkt och så vidare, men orsaken bakom finns inte med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan kan man ju tycka att om en person grips och kommer till arresten som LOB:ad, det vill säga omhändertagen för att den är berusad, måste man också säkerställa att den personen inte till exempel har minderåriga barn hemma. Det krävs alltså även en socialvetenskaplig kunskap för att ställa dessa frågor och ta reda på sådant. Finns det minderåriga barn behövs det verkligen hjälp i den familjen.

Fru talman! Tack för en bra interpellation, Lotta Finstorp!

Jag är säker på att du väl känner till bakgrunden till att vi landade i den här LOB-satsningen. Som du kanske minns satt ju en stor missbruksutredning under tre år, som leddes av Gerhard Larsson. Han lämnade sina förslag 2011, och ett av förslagen var att en särskild missbrukslag skulle införas. Förslaget innebar väldigt konkret att landstingen skulle ges ett tydligt ansvar för behandlingsinsatser, inklusive tillnyktringsenheter, och att kommunerna skulle få ett tydligt ansvar för de sociala stödinsatserna kopplat till de här personerna.

Samtidigt kunde man efter en tid konstatera att det saknades ett tydligt stöd - det var den dåvarande regeringens bedömning - för att genomföra reformen. I stället valde man att gå fram med de delar i utredarens förslag som handlade om förbättrad samverkan mellan huvudmännen när det gällde missbrukare och beroende. Vad som också gjordes var dock att det fördes in ett krav på samverkansöverenskommelser, både i socialtjänstlagen och i hälso- och sjukvårdslagen, av den typ som finns när det gäller till exempel personer som har en psykisk funktionsnedsättning. Men i och med att landstingets ansvar för tillnyktringsenheterna inte särskilt reglerades har det fortsatt varit upp till landstingen att besluta om inrättande av sådana.

Då kan man väl säga att vi, i syfte att från regeringens sida stödja huvudmännen i arbetet med de frivilliga överenskommelserna, initierade LOB-satsningen 2014 - jag refererade till den i mitt svar - om 35 miljoner årligen. Det resulterade i att vi ändå har fått överenskommelser till stånd på flera håll. Ett exempel är det samverkansavtal som nu finns mellan Polisregion Stockholm, Beroendecentrum Stockholm, Capio Maria, socialförvaltningen i Stockholms stad och hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Det är en överenskommelse som just syftar till att minska risken för medicinska komplikationer i samband med omhändertagande.

Jag noterar också, precis som Lotta Finstorp gjorde inledningsvis, att vi ligger ganska stadigt på 60 000 sådana här omhändertaganden varje år. Det är dock väldigt glädjande att vi ser en successiv minskning när det gäller barn som är under 15 år.

Utöver de 15 lokala överenskommelser som nu finns i 15 län har utvecklingsinsatser inom ramen för den här satsningen påbörjats inom olika områden. Det handlar till exempel om utveckling av tillnyktringsenheter inom landstingen, men det handlar också om utveckling av till exempel screeningverktyg för polisen för att man ska kunna bedöma om individen i fråga har ett vårdbehov. Det har även handlat om utbildning av poliser inom det här området och om en del mobila vårdenheter, samt om mer sjukvårdspersonal i anslutning till arrest. Vi ser alltså att satsningen ändå har haft effekt, och vi ser att saker och ting går i rätt riktning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som Lotta Finstorp nämnde ligger siffran för hur många som skadas allvarligt i arrest ganska stadigt på fyra till sex fall om året. I år har hittills tre fall anmälts. Jag tänkte komma in på ett pilotprojekt i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Jag läser i uppföljningen att det redan 1968 gjordes en utredning som hette Bot eller böter och som påtalade att polisens arrest inte är ett lämpligt ställe för omvårdnad av en berusad person. Detta är alltså ingen ny fråga på något sätt. Precis som ministern säger är det ungefär 60 000 fall per år, och det har det varit under många år.

När jag jobbade på socialförvaltningen på 90-talet var det så - jag är osäker på hur rutinerna ser ut i dag - att socialförvaltningen meddelades när någon hade blivit LOB:ad. Vi skulle nämligen avgöra om personen i fråga skulle få behålla sitt körkort, och då blev det också ett sätt att få kontakt och kunna börja prata om hela situationen. Det är möjligt att det görs, men jag tror inte att det finns några riktlinjer nationellt. I stället är det mer upp till varje socialförvaltning hur man jobbar på det sättet.

När det gäller tillnyktringsenheter är det där personal som är proffs på de här frågorna finns, och det behövs fler - i alla fall på mindre orter. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns det kanske polikliniker och särskilda tillnyktringsenheter där man är van vid berusade personer, men i landsorten är det akutmottagningen som de här personerna förs till. Det är inte lämpligt. På akuten sitter personer som har andra, fysiska, problem och som kan känna stor rädsla om polisen kommer med någon som är berusad, aggressiv och så vidare. Det fanns tillnyktringsenheter på fler ställen tidigare, och jag tror att det vore väldigt bra om man tittade vidare på det.

Satsningen var bra, men den måste fortsätta. Man hamnar nämligen i det där att man finner att samverkan i länen har blivit bättre, men vad är definitionen av "samverkan"? Vad är det vi pratar om? Det är nämligen fortfarande så att det är otydligt i lagstiftningen vem som har det yttersta ansvaret för de här personerna. Det är här polisen flaggar upp frågan. Vi måste fortsätta jobba med att hitta ansvarsfördelningen. Det handlar inte bara om att samverka, utan det måste bli jättetydligt vem som har ansvar, vart personen ska föras och så vidare.

Målet med satsningen var ju att få till stånd en tydlig och varaktig praxisförändring så att ett betydligt mindre antal personer förs till arresten jämfört med 2014. I stället ska personerna omhändertas på annat sätt så att fler kan fångas upp för fortsatt stöd och behandlingsinsatser. Vårdanalys konstaterar att det är väldigt svårt att mäta om målet är uppfyllt, för det saknas mätbara mål. Min önskan är att man går vidare med den här satsningen, för efterfrågan finns hos inte bara hos Myndighetssverige utan även hos den enskilde som hamnar i den här problematiken.

Jag tror också att det måste göras långsiktiga åtaganden från huvudmännen, över tid, för att det ska ske en förändring. Nu har jag inte siffror som är nyare än så, men 2015 fördes 88 procent fortfarande till arrest. Det är en alldeles för hög siffra. Det innebär faktiskt en risk för de personer som förs dit.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Som konstaterat fanns det ju, med utgångspunkt i den missbruksutredning som kom 2011, egentligen förslag som gick betydligt längre när det gäller att lägga ett tydligt ansvar på landstingen både för tillnyktringsenheter och behandlingsinsatser. Det skulle också läggas ett tydligt ansvar för sociala insatser på kommunerna. Det är uppenbart att man med utgångspunkt i missbruksutredningen och remissvaren på den - den kom alltså 2011 - konstaterade att det inte fanns tillräckligt stöd för att genomföra en så långtgående reform. Till exempel Sveriges Kommuner och Landsting var väldigt kritiska, vill jag minnas.

I propositionen God kvalitet och ökad tillgänglighet inom missbruks- och beroendevården från 2012 gjorde regeringen bedömningen att huvudmännen i samverkan med Polismyndigheten själva skulle avgöra hur tillnyktringsverksamheten skulle dimensioneras och organiseras samt att frågan om personer som skulle omhändertas enligt LOB lämpligen skulle kunna avgöras inom ramen för lokala frivilliga överenskommelser.

Det var, återigen, därför som vi när vi sedan tillträdde landade i att försöka understödja och följa upp så att vi skulle få fler sådana här frivilliga överenskommelser. Som jag sa i mitt interpellationssvar kan vi se att 15 län nu har detta; för många är det första gången som man har ett sådant samarbete.

Jag delar Lotta Finstorps ingång - jag tror att vi noggrant måste följa utvecklingen på detta område och eventuellt också ta nya initiativ för att se till att nästa steg faktiskt tas. Det var också därför som jag i mitt förra svar utvecklade lite grann genom att säga att det med utgångspunkt från de lokala överenskommelserna har gjorts ett femtiotal olika utvecklingsinsatser inom olika områden för att stärka detta jobb. Det handlar både om att stärka polisens kunskap och kompetens när det gäller omhändertaganden och om utveckling av tillnyktringsenheter inom landstingen.

Det är precis som du säger, Lotta Finstorp: Det varierar väldigt mycket mellan landstingen. Men vi ser att fler nu utvecklar sådana här tillnyktringsenheter. Det har varit en lång historik där man har kunnat se att vissa landsting har prioriterat detta medan andra inte har gjort det.

Ett skäl kan naturligtvis vara att berusning i sig inte anses vara ett sjukdomstillstånd. Vi vet dock att det i dag inte sällan förekommer både alkohol och droger, och det kan vara väldigt svårt att initialt göra en bedömning av de medicinska riskerna. Samtidigt har vi situationen att det ingår i landstingens ansvar att organisera vården så att den ska nå dessa personer.

Jag skulle vilja säga kort att det inom Polismyndigheten pågår ett utvecklingsarbete som syftar till att säkerställa såväl ett mer medvetet, rättssäkert och humant omhändertagande när det gäller frihetsberövande som ett mer effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser.

Detta har bland annat resulterat i en handbok som gäller från och med 2018, där det redogörs för bestämmelser som gäller arrestverksamhet och metodbeskrivningar, som ska vara ett stöd för att skapa mer enhetliga metoder och rutiner i arrestverksamheten. I denna handbok finns ett särskilt avsnitt som handlar om omhändertagande enligt LOB.

Fru talman! Detta är en angelägen fråga; det handlar om 60 000 människor per år. Det är jätteviktigt. Det handlar mycket om rättssäkerhet, medicinsk kompetens och så vidare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är bra med en handbok, men jag tror ändå att det viktiga är att den som är sakkunnig i denna sorts frågor, det vill säga till exempel tillnyktringsenhetens personal, finns närvarande. Var femte person kommer ju tillbaka. Om de förs till arrest är det inte en engångsföreteelse, utan det handlar om personer som behöver råd, stöd, hjälp och behandling. Det kan man inte ge i dag; man kan inte lägga det på arrestvakterna.

Det är bra att det finns en handbok, så att de har någonting att hålla sig till och gå efter. Men det ser ju väldigt olika ut över landet gällande vilka resurser som finns hos hälso- och sjukvården. Det är inte lämpligt att ha akutmottagningen som dörren in. Det måste finnas någonstans där annan personal tar emot.

Samarbete och samverkan - vad innebär det konkret? Hur ser det ut? Det finns en frustration, framför allt hos polisen, över att det är oklart vem som har huvudansvaret för dessa personer och för fortsatt stöd och behandling.

Det är jättebra att överenskommelsen finns i dessa 15 län. Det vore också önskvärt att man följde upp hur det konkret ser ut. Det kan finnas många goda exempel. I storstäderna finns en speciell struktur, men län med mindre befolkning kanske kan lära av varandra.

Jag är jättenyfiken på hur detta fortgår, så jag hoppas att det blir en uppföljning på det.

Fru talman! Tack, Lotta Finstorp, för en viktig debatt! Det är bra att vi i riksdagens kammare, med utgångspunkt från de olika ytor som vi är engagerade i utanför riksdagen, ser till att lyfta in de frågor som är aktuella på detta sätt och att ge dem uppmärksamhet.

Från regeringens sida vill jag vara tydlig med att säga att vi kommer att fortsätta följa detta. Det har, som sagt, historiskt sett funnits mycket debatt om detta. Senast, för sju år sedan, fanns det betydligt skarpare förslag. Nu har vi valt en viss väg som vi måste följa. Vi måste se att den ger utväxling, så att de ambitioner som jag tror att vi delar - nämligen att fler ska hamna i landstingens tillnyktringsenheter stället för i arrest - faktiskt blir verklighet.

Vi ska naturligtvis också följa detta så att vi ser en fortsatt minskning av barn och unga under 18 år.

När det gäller Polismyndighetens utvecklingsarbete inom detta område för att skapa en större trygghet även i arrestverksamheten - med tanke på att det ser ut som det gör - kommer Polismyndigheten att genomföra ett större pilotprojekt i Region syd. Där kommer man, enligt norsk modell, att installera kameror i förvaringsrum. Detta görs dels för att öka säkerheten för den intagna, dels för att förbättra arbetsmiljön för dem som arbetar i dessa verksamheter.

Detta projekt ska pågå under ett år och ska sedan utvärderas. Om det faller väl ut kommer det att ske ett införande också på nationell nivå. Det är naturligtvis viktigt att säga att Polismyndigheten därmed inte på något sätt säger att en kameraövervakning ska ersätta den tillsyn som måste ske enligt lag. Det blir dock ytterligare en trygghet, apropå dem som dör i arrestceller i dag.

Jag vill tacka Lotta Finstorp för en bra och angelägen debatt, och jag ser fram emot fortsatt dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Överläggningen var härmed avslutad.