Ökning av Sveriges utsläpp

Herr talman! Aida Birinxhiku har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska Sveriges växthusgasutsläpp.

Adrian Magnusson har frågat mig vad jag och regeringen gör för att dagens unga och framtida generationer inte ska behöva uppleva 3 graders uppvärmning, vilka åtgärder jag och regeringen tänker vidta för att minska utsläppen i stället för att öka dem och om jag avser att begära mitt entledigande med anledning av att utsläppen har ökat.

Daniel Vencu Velasquez Castro har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att få ned Sveriges utsläpp av växthusgaser och vilka åtgärder jag ämnar vidta för att Sverige ska bidra till att fler länder ska leva upp till Parisavtalets åtaganden.

Klimatfrågan är en av vår tids stora utmaningar. Som interpellanterna säger kommer dagens unga och framtida generationer att få hantera konsekvenserna av klimatförändringarna. Jag vill dock understryka att det redan i dag är så att världens länder allt oftare drabbas av extremväder som ett resultat av världens utsläpp av växthusgaser. Effekterna av klimatförändringarna är därmed inte bara något som kommer att drabba framtida generationer, utan detta är i allra högsta grad ett verkligt problem redan nu.

För att undvika att ökningen av den globala medeltemperaturen överstiger 1 ½ grad behövs kraftfulla åtgärder på kort sikt. Världens samlade utsläpp måste nå en kulmen och börja minska i närtid.

Jag har tidigare konstaterat att Sveriges utsläpp inte har ökat sedan regeringen tillträdde hösten 2022. Naturvårdsverket har publicerat statistik för 2022 och preliminär statistik för 2023. År 2022 minskade utsläppen med 5 procent jämfört med föregående år, och år 2023 minskade utsläppen preliminärt med 2 procent jämfört med år 2022. Det stämmer helt enkelt inte att utsläppen har ökat sedan regeringen tillträdde när det gäller de år som Naturvårdsverket hittills har publicerat statistik för.

I år förväntar vi oss en tillfällig utsläppsökning till följd av den sänkta reduktionsplikten för år 2024. Den ökning som SCB:s kvartalsstatistik visar är väntad och ligger i linje med den bedömning av utsläppsutvecklingen som regeringen gör och redovisar i sin klimatredovisning. Om interpellanterna hade läst vår statsbudget hade den här debatten kunnat hållas för ett bra tag sedan.

Det bör dock påpekas att den kvartalsstatistik som SCB publicerar skiljer sig från Sveriges officiella utsläppsstatistik, som publiceras av Naturvårdsverket. SCB publicerar statistik över produktionsbaserade utsläpp av svenska aktörer. Detta innefattar bland annat sådant som sker utanför Sveriges gränser. Naturvårdsverket publicerar i stället territoriell statistik, det vill säga utsläpp inom Sveriges gränser. Det är den territoriella statistiken som vi rapporterar till EU och FN och som används för uppföljning av Sveriges klimatmål och för Parisavtalet.

Att utsläppen bedöms öka tillfälligt år 2024 beror främst på den sänkta reduktionsplikten. Reduktionsplikten sänktes i ett läge där hushåll och företag var hårt pressade av hög inflation och höga bensin- och dieselpriser. För att man ska kunna föra en ambitiös, effektiv och rättvis klimatpolitik krävs att det finns en acceptans för den politik som förs. Den tidigare regeringens politik hade lett till stegrande priser. Det var nödvändigt att genomföra en sänkning för att skapa acceptans för klimatpolitiken och minska bördan för pressade hushåll och företag.

I årets förslag till statsbudget har vi lagt om politiken med en ny typ av reduktionsplikt som sänker utsläppen utan att höja priserna. Den nya reduktionsplikten kommer tillsammans med övriga satsningar i budgetpropositionen för år 2025 att leda till att utsläppen minskar under de kommande åren och till att Sverige bedöms nå sitt ESR-åtagande till 2030 gentemot EU med viss marginal.

Angående frågan hur Sverige ska bidra till att fler länder ska leva upp till Parisavtalets åtaganden vill jag säga att jag nyss kom hem från COP 29 i Baku, där Sverige bilateralt, genom EU och tillsammans med andra globala partner har drivit på för ökad ambition i klimatarbetet.

Regeringen arbetar vidare med att utöka och effektivisera klimatbiståndet och med att bidra till grön omställning i andra länder genom den nya utrikeshandelsstrategin. Regeringen har också nyligen tillsatt en utredning som har som syfte att lämna förslag på hur Sverige kan stärka och utveckla sitt internationella klimatarbete. Detta kommer att bli ett viktigt underlag för att fortsätta utveckla det internationella arbetet och bidra till att fler länder kan ställa om.

Från regeringens sida har vi steg för steg gått fram med fler kulörer i den breda palett av nya styrmedel som vi vill se för att minska utsläppen och nå klimatmålen. Men det behövs mer. Det behövs fler lösningar och fler nya förslag för att säkerställa att vi når våra nationella klimatmål och ambitiösa åtaganden gentemot EU både på kort och på lång sikt. Därför har vi bland annat tillsatt Styrmedelsutredningen, som ska fortsätta att fylla på regeringens palett av åtgärder gentemot transportsektorn.

Vi i regeringen har påbörjat ett nytt kapitel i svensk klimatpolitik som vi ser fram emot att fortsätta skriva. Det har gått två år sedan vi påbörjade vår omläggning av klimatpolitiken. Som Sveriges klimat- och miljöminister är jag stolt över att vår ambitiösa och effektiva klimatpolitik börjar visa resultat.

Herr talman! Visst är det så att den klimatpolitik som regeringen bedriver har börjat visa resultat, nämligen att de svenska utsläppen nu ökar. Det framgår klart och tydligt av den kvartalsstatistik över produktionsbaserade utsläpp som SCB publicerar, vilket är det som är utgångspunkten för min frågeställning.

Statsrådet vill i stället prata om Naturvårdsverkets statistik. Naturvårdsverket publicerar mycket riktigt territoriell statistik varje år med eftersläpning. Det är alltså SCB:s siffror vi har att utgå från för att få en bild av utsläppen för 2024. De ökade under både det första och det andra kvartalet.

Om statsrådet nu så gärna vill prata om Naturvårdsverkets beräkningar borde hon ge en rättvisande bild av vad dessa egentligen säger om Sveriges utsläppsminskningar de kommande åren. Det är nämligen så att Naturvårdsverket har presenterat två scenarier - ett där Sverige med den nya, höjda reduktionsplikten precis klarar EU:s klimatmål till 2030 och ett annat där Sverige är långt ifrån att nå klimatmålet. Det finns alltså inte ett så kallat huvudscenario där Sverige kommer att nå klimatmålen, även om klimatministern ger sken av att så skulle vara fallet. Det går inte att bara plocka fram den kalkyl som passar en bäst.

Att utsläppen ökar borde vara något som bekymrar en klimatminister, oavsett om det sker i Sverige eller utanför Sverige till följd av svensk verksamhet, särskilt sett till att klimatomställningen i världen är på väg i helt fel riktning.

Herr talman! Statsrådet verkar inte alls vara oroad över SCB:s senaste siffror. Hon verkar inte heller vara oroad över Konjunkturinstitutets rapport, som publicerades i måndags. Den visar att Sverige inte kommer att nå klimatmålen till 2030 och 2040 med regeringens nuvarande klimatpolitik.

Klimatministern verkar inte heller vara oroad över den omfattande kritiken från Klimatpolitiska rådet och Finanspolitiska rådet. Jag måste säga att det är en rätt fascinerande reaktion sett till att det inte handlar om enstaka invändningar här och där utan om en regelrätt sågning av den nuvarande regeringens klimatpolitik.

Herr talman! De svenska utsläppen ökar, och vi rör oss allt längre bort från klimatmålen. Det är den verklighet vi har att förhålla oss till. Att statsrådet tar till alla tänkbara retoriska grepp, som att lova att hon ska avgå, förändrar inte detta faktum. Därför hoppas jag att vi kan lägga den typen av retorik och talepunkter åt sidan och ha en mer saklig debatt.

Vad gör statsrådet konkret för att minska utsläppen och nå klimatmålen? Är hon beredd att vidta några nya åtgärder efter SCB:s och Konjunkturinstitutets senaste rapporter? Eller är planen fortfarande att invänta den så kallade Styrmedelsutredningen, som statsrådet hänvisade till, som ju inte ska vara färdig förrän i slutet av mandatperioden, och låta en annan regering lösa det här? Det är mina frågor till klimatministern.

Herr talman! Jag tackar statsrådet Pourmokhtari för svaret, som man ändå får säga var utförligt. I debatten om detta svar kommer vi säkert att få anledning att måla upp olika skiljelinjer oss emellan, så i alla fall här i början kan jag kosta på mig en något positiv ton.

Så här är det: Statsrådet sa i en intervju år 2022 att hon skulle avgå om utsläppen skulle öka med henne som minister. Det var ett ganska skarpt uttalande och ett uttalande som förpliktade. För en politiker är så kallade kabinettsfrågor, eller röda linjer gällande det ämbete man innehar, något av det kraftfullaste man kan ta till. Det är i alla fall min uppfattning. Detta var också en av anledningarna till att jag ställde denna interpellation.

Herr talman! För några veckor sedan debatterade statsrådet de här frågorna med en annan ledamot. Det blev en del brösttoner, märker man när man läser protokollet. Vi kanske kommer att hamna där i dag igen, vad vet jag.

Om man dissekerar statsrådets svar tycker jag att det är ganska intressant. Naturvårdsverket, som är den myndighet vars siffror statsrådet vill använda, uppger att utsläppen minskar för 2022 och 2023. Det finns inga slutgiltiga uppgifter för 2024 ännu, men enligt SCB:s rapport, som det hänvisas till här och som vi interpellanter hänvisar till i våra interpellationer, ökar utsläppen. Statsrådet säger att det beror på att de är produktionsbaserade - som att det skulle göra att de av någon anledning är mindre viktiga, som ledamoten Birinxhiku var inne på!

Så säger statsrådet i ena andetaget. I nästa andetag erkänner hon i interpellationssvaret att utsläppen kommer att öka 2024 och att det uppenbarligen har varit planen hela tiden. Varför då utställa ett skarpt löfte om att avgå om utsläppen ökar? Det blir något märkligt.

Om Naturvårdsverket nästa år skulle konstatera att utsläppen ökade 2024 - kommer statsrådet då att avgå? Man skulle kunna tänka sig att så är fallet med tanke på vad som har sagts. Men i den tidigare interpellationsdebatt som jag hänvisade till sa statsrådet att utsläppen ska mätas gentemot hur det ser ut när hela regeringen avgår 2026. Statsrådet föreställer sig väl då att regeringen förlorar valet 2026 och avgår, begär entledigande, eller att något parti ramlar ur riksdagen och att regeringen därav måste begära sitt entledigande.

I så fall - om utvärderingen ska göras den dag hela regeringen Kristersson avgår - betyder den röda linjen ingenting. Då hade det varit bättre om statsrådet hade målat upp hela förutsättningen och sagt: Jag avgår med regeringen om utsläppen har ökat 2026 enligt siffror från följande myndighet. Det tappar ju lite av sitt nyhetsvärde och sin slagkraftighet; det förstår jag också. Men det hade åtminstone varit ärligt att uttrycka det så.

Man kan vara kritisk mot de här retoriska greppen, precis som ledamoten Birinxhiku var inne på, och särskilt när de dessutom visar sig vara retoriska grepp som handlar om att förutsättningarna förändras.

Herr talman! Det hela blir något slags semantisk övning där man till slut ställer sig frågan vad ministerns ord är värt. Absoluta uttalanden är tydligen inte så absoluta. Det blir en trovärdighetsfråga, och ingen liten sådan, både för klimatministern och för klimatpolitiken.

Det är väl här skon klämmer för undertecknad. Statsrådet säger ofta saker som ska låta kraftfulla och absoluta. Det låter som att statsrådet är garanten för Sveriges unga, och för alla andra svenskar för den delen, för att utsläppen inte ska öka. Men när siffrorna sedan går åt fel håll och pekar i en annan riktning ändrar hon förutsättningarna för det hon har sagt. Det är ett anmärkningsvärt beteende.

Statsrådet svarade inte på frågan om sitt entledigande i interpellationssvaret. Men hon kommer inte att begära sitt entledigande; det kan jag höra mellan raderna. Det kan vi kanske diskutera senare.

Jag släpper de här retoriska greppen som har använts av klimat- och miljöministern och stämmer i stället in i Aida Birinxhikus fråga: Vad är det för konkreta åtgärder som föreslås?

Herr talman! Jag tackar statsrådet Pourmokhtari för svaret på min fråga och på de andra interpellanternas frågor. Det här är otroligt viktiga frågor inte bara för Sverige utan för hela världen.

Detta är frågor som uppenbarligen engagerar väldigt många. Det är många som är oroade för den framtid vi går till mötes, för det börjar bli uppenbart att huruvida mänskligheten kommer att vara kvar på jordens yta är en fråga om vilka beslut vi fattar under den tid som har givits oss som är förtroendevalda för stunden.

Sverige har i decennier varit en framstående nation när det kommer till klimatarbetet. Vi har sökt samarbete med världens länder för att nå fram till en gemensam lösning på klimatfrågan, för som en liten nation är vi väl medvetna om att vi inte kan göra allting själva. Det gäller särskilt inom klimatområdet.

Sveriges utsläpp är väldigt små i jämförelse med andra länders. Men likväl har vi utsläpp i Sverige som inte bara påverkar vårt klimat utan även vår luftkvalitet och vår natur. Detta gäller särskilt de stora städerna.

Det var mot bakgrund av nationell vinning genom internationell samverkan som 70-talets socialdemokrater tog sig an klimatfrågan för första gången. Det internationella arbetet är otroligt viktigt, och jag är glad att statsrådet lyfte just klimatbiståndet. Jag skulle vilja uppehålla mig lite grann vid det, herr talman.

I regeringens klimathandlingsplan står det att internationella klimatfonder är en hörnsten i den globala klimatfinansieringen. Men när regeringen tillträdde 2022 sänkte man anslagen till världens största klimatfond GCF, och 2024 valde man sedan att inte indexera stödet. Det är en minskning om man inte väljer att höja stödet i takt med inflationen. Jag tror att jag har hört Romina Pourmokhtari klaga på inflationen ganska många gånger, herr talman, och jag skulle säga att det här stödet skulle behövas till världens största klimatfond.

Herr talman! Vi klarar inte det här ensamma. Vi måste göra det tillsammans. Skillnaden är att vi socialdemokrater stolt leder omställningen. Vi tar på oss ledartröjan för att genom goda exempel och initiativ i våra bilaterala och multilaterala relationer visa på att klimatkrisen går att lösa och att det går att ställa om.

Nu lägger regeringen om Sveriges klimatpolitik, och inte till det bättre. Den tycks bara övertyga Romina Pourmokhtari och ingen annan. Enligt CCPI faller Sveriges klimatindex, och vi hamnar efter Marocko och Indien. Romina Pourmokhtari kan skratta hur mycket som helst, herr talman, men några som inte skrattar är Sveriges unga och världens unga, som kommer att få betala priset. Jag vill att vi ska ha en seriös debatt om de här frågorna.

Regeringens klimatpolitik har snarast handlat om att ta bort åtgärder som hade fått ned våra territoriala utsläpp men också utsläppen utanför våra landsgränser. Min fråga är om statsrådet menar att Climate Change Performance Index har fel. Stämmer inte detta? Är inte Sveriges minskade ambitioner för utsläppen och de signaler som skickas om klimatpolitiken några problem? Det framstår stundtals som att regeringen inte bryr sig om vad paneler, experter och deras egna myndigheter tycker.

Herr talman! Jag tror inte att folk tycker saker och kritiserar bara för sakens skull, utan man gör det för att man vill vägleda regeringen. Man vill ge tips, man vill ge råd och man vill se en annan politik som man tror att regeringen kan genomföra.

Jag vill ställa några frågor till statsrådet. När nu biståndet och klimatbiståndet är mindre - vad ämnar Sverige göra för att förbättra sitt rykte och stärka bilden av Sverige som en nation som tar ansvar för klimatkrisen? Och på vilka sätt ämnar statsrådet ta initiativ för att stötta länder i deras klimatomställning?

Herr talman! Den här regeringen har ökat Sveriges klimatbistånd med över 800 miljoner bara förra året. Och här står ledamöterna och pratar om sänkt klimatbistånd. Läs statsbudgeten!

Ledamöterna undrar också om regeringen tar CCPI på allvar. Vilka är CCPI? Har vi någonsin pratat om deras granskningar tidigare? Vi kanske ska kolla lite på vilka de är. CCPI är en intresseorganisation som bland annat tycker att det var bra att öka rysk import av fossil energi till förmån för att stänga ned ren energi i Tyskland. Det är en sak som i alla fall får mig att reagera och undra lite vad det är för typ av organisation som publicerar en egen rankning.

CCPI är en organisation som menar att Sverige faller i klimatrankningen och att Indien är bättre än Sverige. I Indien har utsläppen ökat under de senaste 19 av 20 åren. De har i grova drag fördubblats de senaste 20 åren. I Sverige har utsläppen de senaste 20 åren minskat varje år med undantag för vissa specifika år såsom 2009, då vi skulle komma tillbaka efter en finanskris, och 2021, då vi skulle komma tillbaka efter pandemin och detta år, då utsläppen beräknas öka något på grund av att regeringen tillfälligt sänker reduktionsplikten i år.

I den här rankningen menar man alltså att Sverige, vars utsläpp har minskat varje år de senaste 20 åren med undantag av två år, är sämre på att minska utsläpp och sämre för klimatet än Indien, vars utsläpp har ökat varje år med undantag för ett år och som har närapå fördubblat sina utsläpp de senaste 20 åren.

Om en mätning visar att Sverige, som kraftigt har minskat sina utsläpp de senaste 20 åren, är sämre än Indien, som närmast har fördubblat sina utsläpp de senaste 20 åren, på att minska utsläpp och vara bra för klimatet är det enligt mig helt enkelt en kass rankning. Därmed har vi avslutat den irrelevanta frågan om en tysk rankning.

Om man är intresserad av verklig klimatpolitik - ni vet sådan som minskar utsläppen - kan man tala om det som ledamoten Magnusson undrade om, herr talman. Han frågade vilka åtgärder det är som ska minska utsläppen i Sverige den kommande tiden.

Låt oss titta på den temporära ökningen 2024. Om man lusläser statistiken för Sveriges utsläpp som publiceras av Naturvårdsverket ser man att det inte är endast reduktionsplikt och politiken som bedrivs aktivt i inblandningssyfte som påverkar Sveriges utsläpp, utan det är också andra saker. En relevant sådan sak är när industrin, som planerat att minska sina utsläpp, behöver skjuta fram sina planer då de inte kan få den mängd el de behöver.

När jag träffar folk som arbetar med att minska utsläpp i Sverige, som har stor industri eller som är aktiva inom transportsektorn eller till och med inom jordbruket där man kan göra rent gödsel talar alla allra främst om en viktig fråga. Det är en fråga som är långt viktigare än alla andra frågor, och det handlar om hur vi ska få all ren el som de behöver för sin omställning.

Det spelar ingen roll vilken regering som sitter vid makten om det inte finns tillräckligt med el. Elen är det allra viktigaste för att Sverige ska lyckas med sin klimatomställning. På det området gör regeringen väldigt mycket som jag inte kommer att hinna redogöra för under denna korta tid, herr talman.

Regeringen har ökat klimatbiståndet med över 800 miljoner. Vi har inlett olika samarbeten med andra länder för att minska utsläpp i deras länder. Sveriges utsläpp bedöms tillfälligt öka i år, och bedömningen i SCB:s statistik ligger helt i linje med det vi själva har räknat på i Sveriges klimatredovisning.

Herr talman! Jag är inte direkt förvånad över tonläget, eftersom det är så här det brukar låta. Men det är i princip omöjligt att ha en åtminstone någorlunda saklig och konstruktiv debatt när klimatministern ägnar sina anföranden åt att vilseleda, sprida felaktigheter om andra partiers politik och upprepa samma talepunkter gång på gång.

Det väcker definitivt frågor om hur beredningen i Regeringskansliet har sett ut för att säkerställa ett fullgott underlag men också om statsrådets ansvar att ge en så rättvisande bild som möjligt av sakförhållandena.

Herr talman! Jag hade egentligen tänkt att fördjupa mig i annat, men jag måste bemöta några av de talepunkter som statsrådet brukar upprepa i detta slags debatter så att vi i varje fall i denna interpellationsdebatt kan hålla oss till fakta.

För det första: Precis som ledamoten Magnusson anförde säger regeringen att utsläppen inte har ökat, för att i nästa andetag säga att utsläppen förvisso ökar och att det var förväntat. Det är ett praktexempel på vilseledande och missvisande uttalanden som dessutom inte går ihop.

För det andra: Statsrådet säger att Sverige bedöms nå klimatmålen men specificerar inte vilka klimatmål det handlar om. Faktum är att Sverige ser ut att missa minst tre av fyra klimatmål till 2030. Det mål som statsrådet egentligen syftar på är det så kallade ESR-åtagandet på EU-nivå. Det bedöms man nå med viss marginal enligt statsrådet. Men som jag nämnde i mitt första anförande visar Naturvårdsverkets beräkningar att det är lika sannolikt att man inte gör det, och ett sådant scenario nämner klimatministern inte över huvud taget.

För det tredje: I den mån Sverige klarar ESR-målet till 2030 kommer det till största delen ske tack vare tidigare regeringars utsläppsminskningar och näringslivets ambitiösa omställning, som statsrådet pratar om men som nu bromsas på grund av regeringens politik.

Herr talman! Jag måste också bemöta något som jag har hört i väldigt många debatter om att regeringen skulle satsa mer på miljö- och klimatområdet än tidigare S-ledda regeringar. Det stämmer inte hur man än räknar. Det som däremot stämmer är att miljöbudgeten har minskat för varje år sedan denna regering tillträdde och sedan Romina Pourmokhtari blev klimatminister. För 2025 minskar den med ungefär 16 procent jämfört med föregående år.

Jag förstår att det måste vara svårt att administrera detta och att man därför under pressträffar tillsammans med finansministern påstår att det här är så kallade historiska satsningar, men det gör det inte mer sant.

Herr talman! Jag vill gärna fortsätta men inser att tiden rinner iväg och vill därför återgå till de frågor som jag ställde tidigare. Är statsrådet beredd att vidta några nya åtgärder efter SCB:s och Konjunkturinstitutets senaste rapporter? Eller är planen att man ska invänta Styrmedelsutredningens betänkande som kommer först i slutet av mandatperioden, vilket i praktiken innebär att man bara låter en annan regering få hantera det hela?

När jag nu har tagit mig tid att bemöta en efter en av de talepunkter som vi ofta brukar få höra vill jag ge statsrådet ett nytt försök att lämna dem åt sidan och besvara de frågor jag hade på ett sakligt, konstruktivt och rättvisande sätt. Det är väl det minsta man kan begära i en interpellationsdebatt, herr talman.

Herr talman! Vi har en viktig debatt i kammaren i dag, och det tror jag att alla vi som deltar i den och människor som lyssnar på den och de som befinner sig här i kammaren tycker. Klimat- och miljöfrågorna är viktiga och väcker stort engagemang, framför allt bland unga.

Vi interpellanter har i denna debatt i mångt och mycket utgått från just ungas upplevelser av klimatkrisen och de utmaningar som ligger framför oss. Alla som deltar i debatten är dessutom ungefär jämngamla, även om Aida Birinxhiku nu påpekar att hon är något yngre.

Jag vill sätta fingret på några saker.

Regeringen talar jättegärna om transportsektorn. Det är väldigt viktigt att ställa om den om vi ska få ned utsläppen i Sverige. Problemet är att företrädare för det största partiet i regeringsunderlaget lägger mycket tid på att misstänkliggöra exempelvis elektrifierade fordon och hur omställningen till sådana ska gå till. Och det är inte särskilt lite tid det handlar om utan ganska mycket och i många olika forum. Om man inte ställer om transportsektorn och elektrifierar den kommer vi nog att få allvarliga problem i klimatomställningen, och då kan man prata el hur mycket man vill.

Det talas också en del om industrin och näringslivet. Där har vi exakt samma situation. Ledande företrädare för det största partiet i regeringsunderlaget raljerar när företag inom den gröna omställningen får ekonomiska problem eller andra bekymmer. Jag tycker att det är problematiskt om man står här och säger att det är viktigt att marknaden och näringslivet ställer om när vissa företrädare i regeringsunderlaget samtidigt hånskrattar när företagen stöter på problem.

Som jag sa i mitt förra anförande gör det att orden, brösttonerna och de starka uttalandena tappar i trovärdighet, minst sagt. Jag anar att klimat- och miljöministern kommer att säga att det handlar om ett annat parti. Det är mycket möjligt, men på något sätt uppstår en dissonans när man har sådana företrädare som bär upp ens politik. Det behöver man ha med sig.

En annan sak regeringsföreträdare ofta anför handlar om det folkliga stödet för klimatpolitiken. Jag tror att ganska många vill rädda klimatet och planeten. Som ledamoten Vencu Velasquez Castro var inne på är det många som är oroliga för mänsklighetens överlevnad. Det handlar inte bara om huruvida man ska få 30 grader varmt i delar av Sverige på somrarna, utan man oroar sig för planetens överlevnad.

Jag tror att folk vill ha en reell klimatomställning. Vad folk inte vill ha är uttalanden som förändras över tid när man plötsligt slänger om innebörden och säger "det var inte alls det jag sa, utan det var något helt annat". Jag tror inte att folk vill höra sådant som är vilseledande eller att vi säger "vadå, jag menar ju det här i egentligen".

Det finns ett engelskt begrepp för detta sätt att agera, men jag får ju inte tala engelska i kammaren så jag säger inte det. Jag tror att statsrådet förstår vad jag menar.

Herr talman! Politik engagerar onekligen, men jag hoppas ändå att vi kan ha en saklig debatt om viktiga frågor för Sveriges och världens framtid.

Jag noterar att statsrådet inte vill kännas vid att bilden av Sverige som en framgångsrik och ledande klimatnation har försämrats, men det är nog uppenbart för alla att bilden av Sverige som klimatnation tyvärr har blivit sämre.

COP 29 ägde nyligen rum, vilket Pourmokhtari själv hänvisade till i sitt svar. Man kan väl sammanfattningsvis, herr talman, lugnt säga att COP 29 var en ganska tragisk sammanslutning. Vi kom inte dit vi ville. Vi ser hur allt fler länder drar sig undan klimatarbetet. COP 29 kan nog av många, kanske till och med av Romina Pourmokhtari, ses som något av ett misslyckande.

Herr talman! Jag är helt övertygad om att regeringen har höga klimatambitioner i jämförelse med andra länder. Problemet är att den här regeringen ändå har för låga ambitioner. Om man jämför sig med länder som har extremt dålig klimatpolitik är det klart att det är lätt att vara bäst i klassen. Men inte ens då är Sverige bäst i klassen, herr talman.

Att en liberal minister målar upp olika organisationer och siffror på det här sättet tycker jag faktiskt är ganska beklämmande. Att vi har organisationer som självständigt granskar och mäter hur olika regeringar agerar i sina politiska beslut tycker jag är en hörnsten i vår demokrati, herr talman. Men flera gånger har Pourmokhtari och andra statsråd förlöjligat deras arbete. Det tycker jag inte är seriöst.

Herr talman! På tal om att vara bäst i klassen: Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari skrev en artikel om att Sveriges utsläpp minskat med 38 procent sedan 1990. Vi kan räkna hur många gånger det har varit en socialdemokratisk regering sedan dess. Jag tror att herr talmannen varit med och vet att det i en majoritet av regeringarna varit socialdemokratiska statsministrar som fört offensiv miljö- och klimatpolitik. Det gröna folkhemmet är ett begrepp som myntades av Göran Persson. Att stå och säga att det inte var föregående regeringar som gjorde Sverige till en av världens främsta miljö- och klimatnationer är att ljuga, herr talman.

Jag skulle aldrig underkänna de insatser som faktiskt har gjort Sverige till ett bättre land, ett jämlikt land och ett jämställt land. Regeringen Reinfeldt vidtog otroliga åtgärder för jämställdheten och för hbtqi-personer. Jag skulle aldrig förneka det arbetets betydelse. Men det är det här som Romina Pourmokhtari gör. I den förra interpellationsdebatten sa hon att det inte är på grund av den förra regeringens beslut som Sverige rankas bäst, herr talman. Men det är på grund av den förra regeringens beslut som Sverige rankas bland de bästa i världen. Jag är stolt över den klimatpolitik som vi förde.

Att bli bäst är någonting som man måste arbeta för. Just nu gör regeringen inte det. Man satsar inte på miljö- och klimatpolitiken på ett trovärdigt sätt. Man tappar i rankning efter rankning. Det är faktiskt så att flera nationer inte ser Sverige som en ledande klimatnation.

Herr talman! Självklart är det så att vi ska arbeta inom EU. Våra bilaterala relationer är också otroligt viktiga i klimatarbetet. Men vi ska vara bäst, för vi vet att det kan få effekter, såsom investeringar i Sverige och en stärkt Sverigebild. Därför vill jag veta: Varför vill Romina Pourmokhtari bara vara average och inte bäst? Förlåt att jag pratade engelska, herr talman!

Herr talman! Låt mig då återigen börja med att kommentera att man refererar till en organisations rankning. Denna organisation menar att Sverige är sämre än Indien på att minska utsläpp och vara bra för klimatet. Indiens utsläpp har nära fördubblats de senaste 20 åren, medan Sveriges har minskat med över en tredjedel. Det är anmärkningsvärt, tycker jag, att det är den mätningen man tycker är bra - mätningen som menar att det är bra att importera fossila bränslen från Ryssland. Men det får stå för Socialdemokraterna. Det får stå i protokollen från den här interpellationsdebatten att man menar att den typen av mätningar och den typen av organisationer är lämpliga att vara ledande för debatten vi har i dag i kammaren, herr talman.

Man menar att Sveriges internationella trovärdighet ska ha minskat kraftigt. Det beror väl i så fall inte minst på grund av den smutskastning som just nu pågår. Ledamoten Vencu Velasquez Castro säger att Sveriges regering har minskat Sveriges klimatbistånd. Att vi har minskat klimatbiståndet var det sista ledamoten sa i sitt första anförande i debatten innan han gick och satte sig ned. I själva verket ökade regeringen Sveriges klimatbistånd med över 800 miljoner bara förra året.

När vi tillträdde skrev vi i Tidöavtalet att klimatbiståndet skulle öka, och vi har ökat det. Vi har gjort det för att vi har gjort prioriteringar i det biståndsarbete som Sverige genomför. Den tidigare regeringen påstod att den skulle öka sitt klimatbistånd. Sedan kunde den inte leva upp till det. Det hände en massa saker i omvärlden som gjorde att den sedan inte ökade sitt klimatbistånd.

Jag menar att Aida Birinxhiku har helt rätt när hon menar att vi ska ha sakliga debatter i kammaren. Det är dock svårt att ha sakliga debatter när det slängs ut påståenden som inte stämmer, som att den här regeringen skulle ha minskat Sveriges klimatbistånd. Det stämmer inte. Sverige har ökat sitt klimatbistånd.

En fråga handlade om statsbudgetar, trots att jag inte nämnt det och trots att det inte diskuterats här i debatten tidigare. Den enda budget som har varit större än de klimat- och miljöbudgetar som jag har lagt fram som klimat- och miljöminister i den här regeringen är budgeten för 2022. Budgeten för 2022 var den M-KD-SD-budget som fick gehör i denna kammare. Detta innebär att alla budgetar vi har lagt fram har varit större än alla egna budgetar som S-MP-regeringen fick igenom. Om man menar att det påståendet inte stämmer får man helt enkelt läsa siffrorna i statsbudgetarna.

När jag ena stunden säger att Sveriges utsläpp inte har ökat för att andra stunden säga att vi beräknar att de ökar detta år och att SCB:s mätningar ligger i linje med vår bedömning menar man att jag far med osanning eller ljuger. Det talades också om ett engelskt begrepp som jag inte ska använda i kammaren.

Jag har hört att ledamoten Birinxhiku är jurist. Därmed borde hon förstå vad jag nu beskriver för henne. Det finns en skillnad i innebörd mellan orden "prognos" och "resultat". Prognosen baseras på en bedömning av hur stora utsläppen blir. Resultatet är det faktiska utfallet av utsläpp enligt vad vi har kunnat mäta. När jag säger att Sveriges utsläpp inte har ökat sedan jag tillträdde refererar jag till Sveriges offentliga statistik, som Naturvårdsverket plockar fram. Utöver det finns det beräkningar och bedömningar som vi själva gör och där vi menar att utsläppen beräknas öka något 2024.

En annan fråga man tydligen tycker är relevant för denna debatt är huruvida jag tänker avgå eller inte. Det jag har redogjort för i en intervju under ett COP-möte är att om vi rör oss längre bort från Sveriges klimatmål och Sveriges utsläpp ökar kommer jag att avgå. Bedömningen just nu är att Sveriges utsläpp kommer att vara lägre 2026 än när jag tillträdde. Därmed har den här regeringen minskat utsläppen, inte ökat dem.

Herr talman! Jag gav tidigare klimatminister Romina Pourmokhtari ett nytt försök att besvara mina frågeställningar på ett sakligt, konstruktivt och rättvisande sätt, det vill säga genom att hålla sig till fakta, vilket även gäller statsbudgeten, vara transparent om den egna politikens konsekvenser och konkretisera vad regeringen kan göra bättre för att minska utsläppen och nå klimatmålen.

Men det är samma talepunkter, och de är lika missvisande och vilseledande. Jag beklagar det, men jag väljer att se det för vad det egentligen är: ett bevis på att ingen verkar tro på den här regeringens klimatpolitik, inte ens klimatministern själv. Jag förmodar att det är därför hon verkar vara mer upprörd över befogad kritik från oppositionen i en interpellationsdebatt än över det faktum att klimatomställningen är på väg åt helt fel håll.

Herr talman! Även om jag inte tror på regeringens klimatpolitik tror jag på statsrådet Romina Pourmokhtaris engagemang för de här frågorna. Jag vill i alla fall göra det, för jag vet att statsrådet själv har medgett att hon delar bilden att det går alldeles för långsamt. Det är utifrån den realiteten som klimatfrågan förtjänar att diskuteras - det är då vi kommer någonvart - inte utifrån de talepunkter som statsrådet upprepar i den här och så många andra debatter.

Herr talman! Det är ganska uppenbart att det som oroar klimat- och miljöministern inte är SCB:s rapport. Det är befogad kritik från oppositionen, som ledamoten Birinxhiku sa. Det är en del av den parlamentariska kontrollmakten det vi just nu genomför här.

Det är också ganska anmärkningsvärt att man plockar fram lite kalkyler och siffror som passar en. När slutsatserna från en organisation inte passar en så ondgör man sig över den på olika sätt. Jag är förvånad över att inga utfall har gjorts än mot SCB av regeringen. Men det kanske kommer i ett annat sammanhang, vem vet. Det är som det är.

Som jag sa i mitt förra anförande är detta en viktig fråga för väldigt många människor, och inte minst för många av Sveriges unga. Det är en fråga som engagerar. Den engagerar uppenbarligen här i kammaren, och den engagerar också långt utanför den här kammaren. Det är vi fullt medvetna om.

Jag återgår till frågan om avgång. Jag tycker att det är problematiskt när man ställer ut den typen av utfästelser och sedan ändrar förutsättningarna efter hand. Jag personligen tycker inte att statsrådet ska avgå. Jag tycker att statsrådet ska stå till svars för sin politik i valrörelsen 2026.

Hon ska som liberal klimat- och miljöminister möta väljarna och förklara det som hon har administrerat under fyra år. Det är den starkt sverigedemokratiskt präglade klimatpolitiken som hon då har bedrivit i fyra år. Jag tycker inte att klimat- och miljöministern ska avgå. Hon ska möta väljarna och Sveriges unga och försvara det hon har gjort under de fyra år som då har gått.

Detta har varit en upplysande debatt på många sätt. Vi får väl hoppas att vi slipper gaslighting i framtiden.

Herr talman! Tack, Romina Pourmokhtari, för i varje fall en spänstig debatt, får man ändå säga.

Jag skulle vilja klargöra lite om klimatbiståndet. Det sades felaktigheter när det gäller Socialdemokraternas politik, och det gillar jag inte.

Den förra regeringen gav 2020-2023 klimatfonden 8 miljarder kronor. Den här regeringen ger 8 miljarder kronor till klimatfonden.

Det Romina Pourmokhtari hänvisar till om 800 miljoner i satsningar är andra pengar till en ny fond, herr talman, som kommer att ges ut årligen. Under den tiden kommer man att ha gett 800 miljoner kronor.

Den socialdemokratiska regeringen lade också extra pengar på 520 miljoner kronor vardera till två andra fonder.

Om det nu är så att inflationen har slagit hårt, är inte det en realsänkning av stödet till klimatfonden, Romina Pourmokhtari?

Den förra regeringen gav 8 miljarder, och den nuvarande regeringen ger 8 miljarder. Sedan dess har det enligt statsrådet själv varit historiska inflationsökningar. Är inte det en realsänkning, ja eller nej? Det är ja.

Jag noterar också att statsrådet verkar vara otroligt arg på mig, herr talman. Men när jag talar med civilsamhället, organisationer, svenska folket och framför allt svenska unga, är det Romina Pourmokhtari som de är arga på. De är inte arga på mig.

Vet ni varför, herr talman? Det är inte jag som är miljö- och klimatminister. Det är Romina Pourmokhtari. Det är inte jag som är ansvarig för den politik som förs. Det är Romina Pourmokhtari. Den är dagens unga besvikna på, och dagens socialdemokrater. Men det är kanske inte chockerande.

Herr talman! Det är viktigt för Sverige att vara en ledande klimatnation. Jag skulle vilja avsluta med den tidigare socialdemokratiska statsministern Göran Perssons ord: "På inget område är vi tydligare förenade med varandra än i miljöpolitiken. På inget annat område är det så tydligt demonstrerat hur beroende vi är av varandra. Men också, på inget annat område är behovet större av att någon går före, att någon vågar vara först."

Herr talman! Ledamoten Vencu Velasquez Castro valde att sätta sig ned med den avslutande meningen i sitt första anförande att Sverige har minskat på sitt bistånd till klimatet, inte till den globala klimatfonden.

Om vi tittar på olika specifika fonder kan säkert ledamotens olika påståenden om realökningar och annat vara korrekta. Men ledamoten sa att regeringen har minskat på Sveriges klimatbistånd, och det stämmer inte. Regeringen har ökat Sveriges klimatbistånd.

Det är därför jag blir arg på ledamöterna. Det är därför jag blir genuint förbannad på att ledamöterna står och gör påståenden som inte stämmer i riksdagens kammare. Man menar att regeringen sänker klimatbiståndet och att klimatomställningen är på väg åt helt fel håll.

Sveriges utsläpp minskade år 2022 och år 2023. Det beräknas öka något år 2024, för att sedan minska igen år 2025, 2026, 2027, 2028, 2029 och 2030 på grund av den av regeringen förda klimatpolitiken.

Det är helt enkelt så att regeringen implementerar EU:s utsläppshandelssystem så brett och så tidigt som möjligt. Vi kompletterar det med olika satsningar för att ställa om den tunga fordonsflottan. Vi påbörjar en omställning av jordbruket, som tidigare regeringar inte har gjort någonting åt. Vi tar ansvar för industrins elförsörjning.

När det sker lever vi med viss marginal upp till de tuffaste klimatmålen som finns för Sverige, som är vårt ESR-åtagande gentemot EU. Det är en årlig utsläppsbana till 2030.

Herr talman! Jag blir förbannad. Jag blir arg. Det är ett helt riktigt påstående. Skälet till att jag blir det är att Sverige är ett av världens bästa länder på klimatomställning.

Skälet till att vi ligger så långt före är inte minst för att vi byggde kärnkraft på 70-talet. Man lyssnade på Bengt Westerberg i stället för Socialdemokraternas planer om att bygga kolkraftverk längs hela kusten. Det var en debatt som vi livligt fick föra.

Nu får vi föra samma debatt. Utan elen kommer Sveriges utsläpp tyvärr att sluta vara lägst i EU, såsom det är nu per capita tillsammans med Portugal.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.