Ojämställdhet för personer med funktionsnedsättning

Fru ålderspresident! Lotta Finstorp har frågat mig vilka åtgärder jag har vidtagit i syfte att öka jämställdheten mellan kvinnor och män med funktionsnedsättning och om jag avser att ta några initiativ för att eliminera skillnaderna i stöd som erbjuds till kvinnor och män med funktionsnedsättning. Lotta Finstorp lyfter särskilt fram i sin fråga ojämställdheten bland bidragstagarna av aktivitetsstöd och lönebidrag.

Målet för regeringens jämställdhetspolitik är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina liv. Det gäller alla kvinnor och män oavsett funktionsförmåga. Här är ekonomisk jämställdhet naturligtvis en förutsättning.

Regeringens jämställdhetspolitik har som mål att kvinnor och män ska ha samma möjligheter till utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det finns mycket arbete kvar att göra på det området.

Regeringens huvudsakliga strategi för att nå de jämställdhetspolitiska målen är jämställdhetsintegrering. Det gäller jämställdhetsintegrering inom Regeringskansliet men också ett program som heter Jim, Jämställdhetsintegrering i myndigheter. Regeringen har utökat antalet verksamheter som ska omfattas av programmet till 60. För att komplettera programmet har Göteborgs universitet fått i uppdrag av regeringen att stödja myndigheternas arbete med jämställdhetsintegrering och sammanställa och analysera resultaten.

I en jämställdhetsanalys av levnadsvillkoren och möjligheterna till delaktighet för personer med funktionsnedsättning från Myndigheten för delaktighet, numera en Jim-myndighet, framkommer att det finns skillnader i tillgång till stöd mellan flickor och pojkar och kvinnor och män som personer med funktionsnedsättning har rätt till.

Inom ramen för regeringens satsning om jämställdhetsintegrering i myndigheter har berörda myndigheter vidtagit många åtgärder för att komma till rätta med oskäliga skillnader, men det behövs ett vidare arbete för att åtgärda osakliga skillnader i tillgången till stöd.

Arbetsförmedlingen, som är den myndighet som hanterar lönebidraget, har i sin handlingsplan för jämställdhetsintegrering 2015-2018 formulerat att kvinnor och män ska ha tillgång till förmedlings- och programverksamhet på lika villkor. För att uppnå detta har myndigheten identifierat en rad utvecklingsbehov. De innefattar att bland annat utveckla utbildningarna för medarbetare och chefer så att de beaktar ett jämställdhetsperspektiv i verksamheten men också ett behov av att utveckla kompetensplaneringen för att klara av uppdragen inom jämställdhetsbehoven.

Försäkringskassan, som hanterar ärenden om aktivitetsstöd, har i sin tur tagit fram en motsvarande handlingsplan för jämställdhetsintegrering 2015-2018 med målet att det inte ska förekomma osakliga skillnader mellan kvinnor och män, vare sig i handläggning, beslut eller bemötanden. Utgångspunkten för Försäkringskassans arbete är att jämställdhetsarbetet ska genomsyra hela myndigheten.

Vår ambition är att genom ökad medvetenhet och kunskap om osakliga skillnader i hanteringen av ärenden beroende på kön samt ett strategiskt utvecklingsarbete åstadkomma en ökad jämställdhet bland bidragstagarna inom lönebidraget, aktivitetsstödet och andra bidrag.

Fru ålderspresident! Tack, ministern, för svaret! Min utgångspunkt för den här interpellationen är den rapport som Myndigheten för delaktighet fick i uppdrag att göra i enlighet med regleringsbrevet 2015. Rapporten redovisar en jämställdhetsanalys rörande levnadsvillkor och möjlighet till delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Ett av analysens perspektiv är funktionshinder och genus. Analysen visar oroande skillnader mellan könen.

Av svaret från ministern framgår att berörda myndigheter kommer att vidta åtgärder för att komma till rätta med dessa genusskillnader. Det ger upphov till ytterligare frågeställningar från min sida.

Personer med en eller flera funktionsnedsättningar är ingen homogen grupp. Här i Sverige luras vi ofta att prata, tycker jag, om människor indelade i grupperingar som om de har samma behov och samma kompetens.

Jag tror att samhället i stort har gjort det lätt för sig genom att snävt gruppdefiniera personer med någon form av nedsättning. Därför är en av mina slutsatser att genusperspektivet har glömts bort just när det gäller funktionshinderspolitiken. Man har lagt sig vinn om att den som är funktionsnedsatt ska vara delaktig i samhället på lika villkor, men man har tappat bort genusperspektivet.

Ett av regeringens jämställdhetspolitiska delmål är att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. I rapporten som Myndigheten för delaktighet har gjort finns det en mängd skrämmande fakta för något som har funnits i många decennier. Men det borde kunna åtgärdas ganska enkelt i dagens samhälle om man har ett annat perspektiv, ett annat förhållningssätt, när man tar sig an det.

När det gäller utbildningsområdet visar studier och statistik att personer med funktionsnedsättning har lägre utbildningsnivå än övriga i befolkningen. I den totala befolkningen har kvinnor högre utbildningsnivå än män. Men det finns en paradox i att pojkar med funktionsnedsättning får anpassat stöd i skolan i högre utsträckning än flickor med funktionsnedsättning får. Den låga utbildningsnivån bland personer med funktionsnedsättning kan enligt rapporten till exempel bero på pedagogens attityd, didaktiska förmåga eller svag lyhördhet för elevens behov. Där tror jag att det går att göra mycket utan att det behövs tillsättas mer resurser. Det handlar om attityd.

Det har skett en stor ökning av diagnostiserade barn som har behov av särskilt stöd. Det finns en tydlig övervikt av att pojkar får individuellt stöd. Och det som sker under elevernas skoltid påverkar förstås möjligheten till jobb och delaktighet.

Vad anser ministern är orsaken till ojämställdheten? Det är en ganska stor fråga. Är flickor underdiagnostiserade eftersom pojkar generellt sett är mer utåtagerande? Det är de tysta flickorna som riskerar att inte få det stöd de behöver. Är den tysta flickan dessutom funktionsnedsatt, kanske inom olika områden, är risken oerhört stor att hon inte får det stöd hon behöver.

Hur ser ministern på det hela? Hur arbetar regeringen för ökad jämställdhet i skolan för de här eleverna? Vi kan börja med utbildningen. Rapporten visar på att genusperspektivet och ojämställdheten verkligen är oroande.

Ministern säger att man jobbar med myndigheterna. Men hur lång tid kommer det att ta innan vi kan se konkreta exempel i samhället?

Fru ålderspresident! Tack, Lotta Finstorp! När jag fick interpellationen tänkte jag: Vad roligt att få diskutera det här! För det gör vi ganska sällan. Och jag håller med dig om det mesta du säger i ditt inlägg.

Det finns oförklarliga könsskillnader, oftast till pojkars och mäns fördel. Det är nog dessutom på det sättet att diskussionen inte har kommit lika långt av en massa olika skäl, liksom på andra områden i samhället. Det känner jag som jämställdhetsdebattör och jämställdhetsarbetare sedan länge också ett ansvar för. Det finns alltså mycket att göra här.

Vi vet ändå en hel del mer, och det finns underlag, vilket vi just har nämnt. Vi kommer att få förslag från just Myndigheten för delaktighet i sommar. De har gått igenom den tidigare funktionshinderspolitiken, och med utgångspunkt i den ger de förslag för en vidare sådan strategi. I den ska könsaspekterna vägas in, just för att vi vet att det finns skillnader. Min avsikt är att verkligen försöka bidra till åtgärder som ställer orättvisor som beror på kön till rätta.

Vi hade en diskussion här i kammaren tidigare om lagen om stöd och service och assistansersättningen. När det gäller det vet vi också att pojkar och män får mer insatser än flickor och kvinnor. Jag träffade nyligen barn som på olika sätt har varit föremål för insatser hos socialtjänsten. Det var tydligt att flickor som så småningom fått till exempel adhd-diagnos hade fått vänta länge och snurrat runt i olika utredningar, eftersom man helt enkelt inte hade ställt de frågorna och tyckte att flickor inte uppvisade "rätt" symtom. Det är verkligen någonting att hålla ögonen på. Det är en observation som Barnombudsmannen också har gjort.

Dessvärre vet vi också att våld mot kvinnor med funktionshinder är vanligare än våld mot andra kvinnor.

Det finns alltså viktiga frågor att ta tag i. Vi försöker göra det. I utredningen om LSS till exempel kommer det här att vara en viktig del. I uppdraget till Myndigheten för delaktighet är det en viktig del. I fråga om de 100 miljonerna till kvinnojourer ska det här beaktas och så vidare.

Jag kan bara säga: Ja, det här är en stor och viktig fråga. Vi försöker arbeta systematiskt med den.

Fru ålderspresident! Tack, ministern, för svaret!

Jag tror, som jag inledde med, att samhället vill att funktionsnedsatta ska vara delaktiga. Det är självklart. Vi är ändå ganska bra på det i Sverige. Men vi har tappat bort genusperspektivet eftersom den som hörs och syns får mera. Då gäller det att kvalitetssäkra stöd och råd som personerna behöver, så att det inte ges på ett orättvist sätt beroende på vilket kön man har.

Vi går nu från utbildningen, där det verkligen är ojämställt när det handlar om att få stöd utifrån sin funktionsnedsättning, till Arbetsförmedlingen och den kodning som görs där. I rapporten står det att Arbetsförmedlingens klassificeringskodning kan spela roll. Om den arbetssökande tidigt får en funktionsnedsättningskod ges mera stöd och riktade åtgärder. Det anmärkningsvärda är att kvinnor i mindre utsträckning än män får denna kod när de prövas och utreds hos Arbetsförmedlingen avseende arbetsförmåga i matchningen mellan arbetsförmåga och kraven på en arbetsplats. Det får till följd att kvinnors och mäns möjligheter att ta del av riktade insatser blir väldigt ojämlika. Det är allvarligt.

Lönebidragen är också en genusperspektivfråga. Färre kvinnor än män får lönebidrag. Inom offentlig sektor är man faktiskt ganska dålig på att anställa personer med lönebidrag. Offentlig sektor borde gå före. Men det är ofta de privata arbetsgivarna som gärna tar emot någon som har lönebidrag. De har ett socialt engagemang i en person som de anställer på det sättet.

Vad tror ministern att det beror på att kommuner och landsting anställer personer med lönebidrag i mycket mindre utsträckning? Det är ganska upprörande. Det har varit så under många år. Man kan inte göra på det sättet.

Det här handlar också om delaktighet i demokratiska församlingar. Den här rapporten handlar om det också. Där är det vi själva som äger frågan, vi som finns här i den här kammaren - i kommuner, i landsting och i riksdagen. En större andel personer som har en funktionsnedsättning är medlemmar i ett politiskt parti jämfört med övriga befolkningen. Det måste handla om information och känslan av att vara delaktig i samhället. Vi måste alla ta till oss det och öppna upp våra partier på ett annat sätt. En förutsättning för politiskt engagemang är tillgänglighet ur olika aspekter. Det handlar om att kunna ta emot information och att kunna vara aktiv i samhällsfrågor och så vidare. Fysisk otillgänglighet är en sak.

En mindre andel kvinnor än män med funktionsnedsättning är medlemmar i politiska partier. Även där slår det alltså igenom. Hur ställer sig ministern till det? Hur kommer ministerns parti att arbeta för att fler kvinnor med funktionsnedsättning ska känna att det finns en öppen dörr in i ert parti men också vårt parti? Där har partierna verkligen något att göra.

När det gäller hälsoskattning - man skattar ju sin hälsa - har man också en sämre skattning av sin hälsa. Det kan inte enbart förklaras av funktionsnedsättning.

Vi måste lyfta upp frågan mycket mer, så att vi inte tappar bort genusperspektivet när det handlar om funktionsnedsatta.

Alliansregeringen prioriterade att förbättra förutsättningarna på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning och öka sysselsättningsgraden. Det var gott så. Men genusperspektivet fanns inte helt med. Det kan jag faktiskt vara kritisk till.

Fru ålderspresident! Det här är den självkritiska debatten, men det är en väldigt viktig fråga.

När det gäller jämställdhetspolitiken i största allmänhet har vi i Sverige sett exempel på att just eget betalt arbete och egen försörjning är "grejen" i jämställdheten. Om man har egen försörjning och egna pengar som man kan bestämma över har man mycket större möjlighet att bestämma över sitt liv och göra sina val.

Alla personer som lever med funktionshinder kan inte arbeta på den reguljära arbetsmarknaden och kanske inte heller med olika former av lönestöd. Men att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, att man ska se kvinnor och män på samma sätt, se deras resurser, möjligheter och vilja på samma sätt är oerhört viktigt. Det är en uppgift för mig, för arbetsmarknadsministern och också för utbildningsministern att se till att den här kedjan etableras.

Jag kan bara hålla med om detta med offentlig sektor. Det är klart att offentlig sektor får skärpa sig i det här avseendet. Jag har inget mer att säga i den frågan.

Du började med att säga att den som hörs och syns får mer, Lotta Finstorp. I det Sverige som jag vill bygga upp och den samhällsmodell som jag står för ska det vara precis tvärtom. Det ska vara lika. Man ska få rättigheter för att man har rättigheter. Det ska inte spela någon roll vad man har för kön eller om man har starka anhöriga som talar för en.

När jag träffar organisationer som representerar funktionshindersrörelsen brukar vi emellanåt prata om den här frågan. Vi behöver nog över huvud taget bli mer konkreta. Jag hoppas att de underlag som jag ska få kan ge mer kunskaper.

Det är bara att sätta igång. Den nya funktionshinderspolitiken är en sådan arena där man kan göra det.

Fru ålderspresident! Egenförsörjning är viktigt. Oavsett om man har ett funktionshinder eller inte är egenförsörjning för till exempel kvinnor oerhört viktigt för att man också ska känna delaktighet i samhället. Det kan handla om att det förs en politik som på olika sätt stöder företagsamhet, entreprenörskap, sociala företag. Det gäller också egenanställningar som är en väldigt bra form om man vill pröva sig själv på arbetsmarknaden.

Sedan är det viktigt att alla inblandade myndigheter - personer med funktionshinder har ofta att göra med olika myndigheter - samverkar.

Jag tror att det är jätteviktigt att bli mer konkret, absolut.

Man bör titta på Funkautredningen. Det vore intressant att höra: Var befinner sig Funkautredningen i dag och när kan vi förvänta oss en leverans för beslut?

Bättre möjligheter till studiemotiverande kurser, identifiering av funktionsnedsättning och bedömning av arbetsförmåga var sådant som alliansregeringen lyfte fram. Funkautredningens betänkande och förslag måste tas till vara så att man inte börjar om igen, för då tar det ännu längre tid.

Den som har en funktionsnedsättning och är kvinna riskerar osakliga skillnader på flera nivåer, dels avseende bristande delaktighet, dels i hanteringen av sitt ärende avseende ekonomiskt stöd, dels den ekonomiska nivån på stödet. Förhoppningsvis har den som man har en anställning hos, arbetsgivaren, ett genusneutralt förhållningssätt. Om inte riskerar den som är kvinna och funktionsnedsatt att bli utsatt för ojämställdhet från vaggan till graven.

Fru ålderspresident! Jag vill tacka Lotta Finstorp för den här interpellationen och debatten.

Jag vill avsluta med att jag gärna vill verka för att vi kommer vidare i den här frågan. Inom kort kommer jag att presentera direktiven till LSS-utredningen som är en väldigt stor fråga på det här området. Lotta Finstorp kommer nog att tycka att de är intressanta ur den här aspekten. Jag pratar gärna mer om den här frågan i olika sammanhang.

Rent sakligt ligger Funkautredningen på arbetsmarknadsministerns bord, men vi har också diskuterat den tillsammans med rörelsen. Arbetsmarknadsministern betar av olika förslag i den, och de kan också bli aktuella i den nya funktionshinderspolitiken.

Tack så mycket för ett intressant ämne!

Överläggningen var härmed avslutad.