Offentliga bidrag till extremism

Fru talman! Mikael Oscarsson har frågat mig om jag har en heltäckande nationell bild av hur omfattande fusket är gällande Folkbildningsrådets bidragsbetalningar.

Han har även frågat mig hur man kan säkerställa att studieförbunden uppfyller grundkravet som riksdagen fastställt, nämligen att stärka och utveckla demokratin, om inte Folkbildningsrådet känner till vilka samarbetspartner och lokala föreningar som exempelvis Ibn Rushd samarbetar med.

Vidare har Mikael Oscarsson frågat mig hur jag avser att lösa att Folkbildningsrådet inte lever upp till de krav som regeringen ställer för statliga bidrag.

Han har dessutom frågat mig varför jag inte har följt upp Riksrevisionens uppföljningsrapport för att åtgärda identifierade brister och om jag avser att nu ta initiativ i enlighet med Riksrevisionens krav.

Slutligen har Mikael Oscarsson frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att ändra reglerna så att studieförbunden inte ska kunna ackumulera omfattande summor samtidigt som statsbidragen kontinuerligt ökar.

Inledningsvis, fru talman, vill jag betona att folkbildningens aktörer har ett stort ansvar för att säkerställa att det statliga stödet används korrekt. Fusk med statliga bidrag strider mot folkbildningens grundvalar. Att bidragssystemet utnyttjas felaktigt och leder till att skattemedel går till annat än de är avsedda för kommer inte att accepteras. Varje folkbildningskrona som går till annat än folkbildning är en krona mindre till dem som behöver studiecirklar, läsning, kultur och utbildning.

Folkbildningsrådet har enligt lag fått uppgiften att pröva frågor om fördelning av statsbidrag mellan folkhögskolor, studieförbund och studerandeorganisationer inom folkhögskolan. Det är Folkbildningsrådet som fattar beslut om vilka studieförbund som får ta del av statens stöd till folkbildningen enligt förordningen (2015:218) om statsbidrag till folkbildningen. Det är vidare Folkbildningsrådet som följer upp och granskar verksamhet kopplad till statsbidraget.

Det är av största vikt att det finns kontrollmekanismer när statsbidrag har använts på ett felaktigt sätt. Regeringen ställer därför krav på Folkbildningsrådets uppföljning och redovisning av statsbidraget.

Folkbildningsrådet tar den uppkomna situationen med bidragsfusk på största allvar och bedriver, tillsammans med studieförbunden, ett omfattande arbete för att kartlägga det fusk som upptäckts. Folkbildningsrådet arbetar även med att se över sina rutiner och statsbidragsvillkoren. På Folkbildningsrådets styrelsemöte den 9 september fattades beslut om åtgärder som innebär att statsbidragsvillkoren kommer att skärpas och Folkbildningsrådets kansli förstärkas med särskilt fokus på att utveckla kontroll och uppföljningsarbete. Utbildningsdepartementet för en tät dialog med Folkbildningsrådet om detta pågående arbete.

Regeringen har vidare varit tydlig med att statsbidrag inte ska ges till organisationer som bedriver verksamhet som strider mot demokratins idéer. Jag vill understryka att de medel som betalas ut till studieförbund ska bidra till att uppfylla statens syften med statsbidraget. Att utveckla och stärka demokratin är ett av dessa syften.

Varje enskilt studieförbund har enligt de villkor för statsbidraget som Folkbildningsrådets styrelse beslutat om ansvaret att säkerställa att varje arrangemang som anordnas med stöd av statsbidraget följer statsbidragsvillkoren. Folkbildningsrådet har möjlighet att kräva tillbaka statsbidrag om statsbidraget inte har använts för avsett ändamål. Folkbildningsrådet bedriver som nämnts ett arbete för att stärka sin kontroll och uppföljning av statsbidraget.

För att säkerställa att allmänna medel endast går till verksamheter som är förenliga med samhällets grundläggande värderingar tillsatte regeringen 2018 en utredning som fick i uppdrag att se över demokrativillkoren i den statliga bidragsgivningen till civilsamhället samt föreslå ett förtydligat, rättssäkert och enhetligt demokrativillkor. Utredningen överlämnade sitt betänkande till ansvarigt statsråd sommaren 2019. Betänkandet innehåller förslag till ett förtydligat och enhetligt demokrativillkor för den statliga bidragsgivningen till civilsamhällets organisationer. Förslagen omfattar även förordningarna om statsbidrag till folkbildningen. Betänkandet har remitterats, och regeringen avser att återkomma under mandatperioden med förslag om ett nytt demokrativillkor.

Regeringen har därutöver i beslutet om riktlinjer för Folkbildningsrådet för 2020 angett att rådet i samband med redovisningen av 2020 års verksamhet ska lämna en fördjupad bedömning av hur statsbidragets så kallade demokratisyfte har uppnåtts.

Utifrån den rapport om Ibn Rushds verksamhet som Folkbildningsrådet beställde 2018 har rådets styrelse dragit slutsatsen att statsbidraget inte använts på ett felaktigt sätt utifrån statens syfte med statsbidraget att stärka och utveckla demokratin.

Samtidigt visar rapporten på behov av fortsatt utveckling för Ibn Rushd och för folkbildningen i stort. Utifrån rapportens slutsatser inledde Folkbildningsrådet bland annat ett arbete med att förstärka och utveckla rådets uppföljning av hela folkbildningen, vilket bland annat har resulterat i de åtgärder som rådets styrelse beslutade om i september.

När det gäller Riksrevisionens uppföljningsrapport från 2015 vill jag, i linje med det Riksrevisionen återger i rapporten, lyfta fram att både regeringen och Folkbildningsrådet har vidtagit flera åtgärder för att hantera de brister som Riksrevisionen identifierade i sin granskning.

Utbildningsdepartementet ser för närvarande över om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att stärka Folkbildningsrådets arbete med uppföljning och kontroll av statsbidraget till studieförbunden.

När det gäller frågan om att studieförbunden ackumulerar eget kapital vill jag återigen understryka att statsbidraget uteslutande ska gå till de avsedda syftena med bidraget. Som jag nämnt tidigare får Folkbildningsrådet återkräva bidraget i det fall det inte använts för det ändamål det beviljats för.

Flera åtgärder vidtas alltså sammantaget för att säkerställa att statsbidraget till folkbildningen används som det är avsett. Jag följer det här arbetet noga.

Avslutningsvis kan jag inte nog betona att statliga bidrag till folkbildningen uteslutande ska gå till verksamhet som uppfyller statens syften med bidraget och stärker vår gemensamma demokrati.

Fru talman! Tack, Anna Ekström, för svaret!

Upprinnelsen till den här interpellationen var de uppgifter som TV4 kom med tidigare i höst när de visade på fusket som hade uppdagats i Järva utanför Stockholm. 291 000 studietimmar fick strykas från ett studieförbund, och det visade sig att åtta av de tio studieförbunden var inblandade. Det var hyror som hade betalats både en, två och tre gånger, och det var verksamheter som inte fanns.

Sedan kom signaler från runt om i landet att det här förekommer även på andra ställen. Jag hade en fråga om detta i interpellationen som jag inte fick besvarad. Om vi får höra att det är omfattande fusk i en del av Stockholm - i ett av studieförbunden var det en tredjedel av verksamheten som fick strykas - borde det finnas ett väldigt intresse av att verkligen gå till botten med det och se efter hur det ser ut i resten av landet.

När det gäller det som Riksrevisionen sa för fem år sedan om att det är orimligt med självkontroll är min fråga: Hur kan ministern ändå mena att självkontrollen är rätt väg att gå? Det blir lika märkligt som om vi sa att trossamfunden skulle dela ut medel till sig själva. Men det kan de inte göra, utan det är en särskild myndighet som gör det.

Det är det här som Riksrevisionen pekade på, alltså att det behövs utomstående revisioner där man tittar på att det här går rätt till. Som det är nu är lika märkligt som att säga att man skulle ha självkontroll när det gäller fortkörning. Det skulle kanske en del tycka var trevligt, fru talman, men vi kan inte ha det så. Gång efter annan visar nu interna rapporter att det finns ett omfattande fusk.

Det är också ett systemfel när det handlar om det här med att man har volymkrav. Sedan har det då kommit i orätta händer - samarbetspartner till Ibn Rushd har de mest förfärliga verksamheter i Göteborg, exempelvis. Där har man imamer som predikar att judar är grisar; man har de mest förfärliga antisemitiska verksamheter. Och det är bara 5 procent som kollas upp! Det är det som är så orimligt.

Man säger själv i Ibn Rushds fall att man har kollat på 20 procent. Men, fru talman, då blir det ju 80 procent kvar!

Om det nu har visat sig att vi har de här problemen, hur kan man då tänka sig att man tar itu med det? Det är ju studieförbunden själva i samarbetsorganet Folkbildningsrådet, som i huvudsak är bestående av dem själva, som sedan delar ut pengarna. Om det inte har fungerat, borde det då inte vara rimligt att man säger att man måste hitta andra medel, särskilt när Riksrevisionen nu har sagt det här?

När det gäller jäv vet vi hur viktigt det är oavsett om vi är i riksdagen eller i kommunfullmäktige i Örkelljunga, Ödeshög eller Stockholm. Är det jäv får man gå ut. Men här är det samma människor som granskar varandra.

Det bedrivs jättemycket bra verksamhet, och både ministern och jag kan berätta om hur bra det har varit historiskt sett. Men nu är det en annan tid.

Jag vet att statsrådet själv är engagerad mot antisemitism. Men det finns nu otaliga exempel på att Ibn Rushd också har koppling till Muslimska brödraskapet. Sådana här kopplingar är olyckliga, och därför måste vi få en förändring.

Frågan är: Vad kommer regeringen att göra?

(forts.)

Fru talman! Jag får väl inleda med att försöka sjunga upp mig efter vårt lilla stopp.

Jag får börja med att säga att jag blev nästan förtvivlad när jag lyssnade på Mikael Oscarssons inlägg, där han klagade över att jag hade utelämnat något i mitt svar. Det är nämligen det utan jämförelse längsta svar jag någonsin har avgivit på en interpellation, kanske beroende på att det var väldigt många och väldigt långa frågor i interpellationen. Jag hoppas verkligen att jag ska kunna svara på alla frågor.

Jag vill plocka upp några av de saker som Mikael Oscarsson tog upp i sitt inlägg och peka på att den rapport som kom från Riksrevisionen för ganska många år sedan är en rapport som har varit väldigt betydelsefull och som har inneburit förändringar för både regeringens och Folkbildningsrådets sätt att arbeta. Riksrevisionen har ju också i en uppföljning kvitterat att det allra mesta i rapporten är omhändertaget. Det som Riksrevisionen själva säger inte är omhändertaget är framför allt de målsättningar som finns beskrivna och som handlar om att man ska uppfylla ett visst antal moment. De räknar så att säga hur mycket man har åstadkommit.

Jag kan verkligen hålla med Riksrevisionen. I den mån Mikael Oscarsson personligen är kritisk mot detta sätt att mäta verksamheten får jag ödmjukt erkänna att det finns problem med att räkna pinnar, att hålla koll på alla moment eller hur många åtgärder som vidtas. Det är dock ett problem på det här området som delas med ganska många områden. Vi vill ju från statens sida hålla koll på att pengarna används på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Därför är det ganska vanligt att man har den typen av redovisning, som alltid måste kombineras med tydliga högkvalitativa målsättningar och utvärderingar. I den mån man kan rikta kritik mot detta är det en kritik som kan riktas mot ganska mycket som vi gör i vår skattefinansierade verksamhet.

Mikael Oscarsson gjorde en stor poäng av att det gäller att hålla koll på vad som händer, och jag håller med om det, fru talman. Vi ska hålla koll på skattekronorna. De pengar som vi avsätter till folkbildning ska gå till folkbildning. Men vi ska också ha en stor respekt för en princip som knäsattes redan under folkhemmets uppbyggnad - jag tror att det var 1944 - när det uttalades att folkbildningen skulle vara fri och frivillig.

Samhället är större än staten. Det kan finnas väldigt viktig och nyttig verksamhet som ska utföras men inte inom statens verksamhet. Därför är det en viktig princip att folkbildningen är fri och frivillig eller, för att använda Olof Palmes välkända uttryck: Sverige är en studiecirkeldemokrati.

Fru talman! Det som är bärande i kritiken från mig och från Riksrevisionen är avsaknaden av extern kontroll. Det är hela tiden intern kontroll.

Här i riksdagen har vi fastslagit uppdraget för Folkbildningsrådet att stärka och utveckla demokratin. Men hur ska det kunna kontrolleras om Folkbildningsrådet inte ens kan kontrollera samarbetsparterna? Ibn Rushd, för att ta ett exempel, sa att man hade 205 samarbetspartner. Den springande punkten är att det blir alldeles orimligt när vi nu ser att det förekommer fusk och den värsta formen av antisemitism. Jag vet att vi delar kampen mot antisemitism, men jag vill se ännu mer engagemang från statsrådet.

Kommunerna kan göra granskningar, men från statens sida är det nästan noll. Till exempel har Göteborgs kommun talat om imamen som var där och predikade, och hatpredikanter, den ena efter den andra.

Mycket har ändrats sedan 1945. Om vi nu märker att det förekommer fusk å det grövsta kan vi inte bara säga att vi ska fortsätta med självkontroll. Det kan man göra om man ser att det är rimligt, men här är det ju fråga om jäv. Som jag sa i mitt förra inlägg vad gäller trossamfunden kan det inte vara samma personer som kontrollerar som de som betalar ut bidragen. Här måste det bli en förändring. Annars är risken uppenbar att väldigt mycket kommer att fortsätta i exakt samma riktning.

Folkbildningsrådet har inte koll på Ibn Rushds lokala samarbetspartner. Det var också vad som framkom i granskningen som gjordes av Erik Amnå och som hade rubriken När tilliten prövas. Det är precis det som har skett, och det måste ju få en konsekvens om tilltron har satts på prov och det visar sig att det inte fungerar. Kopplingen till Muslimska brödraskapet bekräftas av utredningen, även om det fattas en del detaljer. Men Magnus Ranstorp och andra har visat, tyvärr med all önskvärd tydlighet, att det finns tydliga kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Regeringscheferna i både Frankrike och Österrike har i närtid mer eller mindre ställt sig på barrikaderna för att kämpa mot islamistisk separatism, som de kallar ett gift i samhället. Har den svenska regeringen samma linje? Drar man de nödvändiga slutsatserna att man ska sluta finansiera detta med bidrag, eller blir det en naiv approach som fortsätter att gälla och som möjliggör att man mer eller mindre göder islamisterna med bidrag?

De här frågorna hör ihop med de andra frågorna som jag ställde och som måste få ett svar.

Fru talman! Låt mig börja med att slå fast att antisemitism inte har i Folkbildningssverige att göra.

Den typen av yttranden som Mikael Oscarsson alldeles nyss återgav i talarstolen hör inte hemma vare sig i folkbildningen eller i ett rättssamhälle. I den mån den typen av yttranden är brottsliga utgår jag från att de polisanmäls. I den mån de förekommer inom ramen för folkbildningsverksamheten vill jag klart och tydligt säga att den typen av verksamhet inte ska få del av folkbildningspengar. De ska gå till bioodling, körsång och romanläsning, inte till den typen av verksamhet som det alldeles nyss refererades till.

Jag vill också peka på den rapport som Mikael Oscarsson tog upp, När tilliten prövas. Det är en lång och intressant rapport skriven av professor Erik Amnå, där Erik Amnå med stor noggrannhet går igenom Folkbildningsrådets samarbete med en av organisationerna, nämligen Ibn Rushd. Jag ska inte recensera rapporten, men jag kan verkligen rekommendera den till läsning. Den ställer de allra svåraste frågorna, nämligen hur en folkbildningsrörelse, studieförbund gemensamt, ska agera i ett läge där man vill säkra demokratin och samtidigt nå ut till fler grupper. Det är det som är folkbildningens uppdrag, och det ska folkbildningen fullgöra. Men det ska göras med respekt för demokratin och utan att demokratin träds förnär, och inte ett öre ska gå till verksamhet som inte stöder demokratin.

Som Mikael Oscarsson vet är jag som statsråd förbjuden att uttala mig om hur Folkbildningsrådet - eller om det hade varit en myndighet - ska tillämpa lagstiftningen när det gäller att bedöma vilka organisationer som är statsbidragsberättigade. Det är jag enligt regeringsformen förbjuden att uttala mig om.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite intressant att Mikael Oscarssons argumentation så mycket utgår från påståendet att det inte finns någon revision eller kontroll.

Låt mig då påminna om att Folkbildningsrådet på sitt styrelsemöte i september fattade beslut som innebär att statsbidragsvillkoret kommer att skärpas och att Folkbildningsrådets kansli ska förstärkas med särskilt fokus på att utveckla kontroll och uppföljning.

Jag vill också påminna om att det Folkbildningsrådet då ska kontrollera inte är sig själv, utan rådet ska kontrollera och säkerställa att studieförbunden har en tillräckligt bra kontroll och verksamhet.

Lite ironiskt är det att så mycket av Mikael Oscarssons argumentation om bristen på revision utgår från två rapporter från Riksrevisionen, som på regeringens uppdrag ser över detta.

Jag kan också peka på att regeringen har haft Statskontoret inkopplat på den lite bredare frågan om folkbildningens verksamhet och, inte minst, att regeringen har velat markera att detta är en viktig fråga. Vi markerade nyligen att vi inte bara ser över demokrativillkoret, vilket Mikael Oscarsson känner väl till, utan också att vi har sett till att Folkbildningsrådet ska göra en fördjupad genomgång och återrapportering till regeringen om hur man säkerställer att bidragen går rätt.

Fru talman! Grunden för min interpellation var det avslöjande som kom nu i höst om det omfattande fusket på Järvafältet i Stockholm. Man fick dra bort 291 000 studietimmar, och det var det ena fusket efter det andra.

Jag fick inte svar på min fråga: Om statsrådet får besked om ett massivt fusk i Stockholm och det kommer internrapporter från Malmö och Göteborg om att det är lika omfattande där, är inte statsrådet då intresserad av att ta reda på hur det egentligen står till runt om i landet? Borde inte bristen på koll på samarbetspartner bekymra? Det är en springande punkt i detta. Ibn Rushd säger själva att de inte känner till de lokala samarbetspartnerna.

Hur kan man hävda att demokratin stärks när Folkbildningsrådet, enligt Ibn Rushds årsberättelse, bara kontrollerar 5 procent av verksamheten? Ibn Rushd kontrollerar själva bara 20 procent av vad de lokala samarbetspartnerna gör, vilket lämnar 80 procent kvar. Här finns en uppenbar risk för fusk.

Dessutom finns, som Riksrevisionen påpekade, en brist på oberoende kontroll och en jakt på pinnar. Det är i sig en drivkraft.

Som Magnus Ranstorp och andra har påpekat blir detta i förlängningen en penningautomat som möjliggör ett gödande av extremism och islamism. Det måste vi sätta stopp för.

Fru talman! Med risk för att bli tjatig får jag åter påminna om att med anledning av det fusk som upptäckts har Folkbildningsrådet skärpt kontrollen och sett till att man kan tvinga fram en bättre redovisning.

Jag kan försäkra alla som lyssnar på denna debatt att jag hatar fusk och avskyr fuskare. Jag avskyr framför allt fuskare som fuskar med något av det mest värdefulla vi har, nämligen vår folkbildning och all den verksamhet som bör äga rum i de svenska studiecirklarna.

Jag är arg på dem som fuskar. Jag kräver också att Folkbildningsrådet håller bra koll på sin verksamhet. Men den riktiga vreden riktar jag mot dem som fuskar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.