Oberoende observatörer vid tvångsavvisningar

Herr talman! Christina Höj Larsen har frågat mig om jag har gjort ställningstagandet att det bör införas ett system med oberoende observatörer vid tvångsavvisningar från Sverige. Höj Larsen har även frågat ifall jag, om så är fallet, avser att ta initiativ till att införa ett dylikt system och vilka tidsramarna är.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Inledningsvis vill jag understryka att den svenska ordningen ger goda förutsättningar för att säkerställa att personer som ska utvisas med tvång behandlas humant och med värdighet under hela processen. Ansvariga myndigheter är alltid skyldiga att behandla enskilda individer med respekt för deras integritet och får aldrig använda mer tvång än vad som är nödvändigt.

Min uppfattning är att detta förhållningssätt också genomsyrar våra svenska myndigheters agerande i samband med att utvisningsbeslut ska verkställas. För det fallet att ett fel ändå uppkommer i samband med ett enskilt ärende finns möjlighet att låta åklagare utreda detta inom ramen för en sedan länge etablerad ordning.

Den 1 maj 2012 genomfördes i svensk rätt de lagändringar som föranleddes av EU:s så kallade återvändandedirektiv. I direktivet föreskrivs bland annat att medlemsstaterna ska sörja för ett effektivt övervakningssystem vid påtvingade återvändanden. I propositionen för direktivets genomförande konstaterade regeringen att det finns ett flertal instanser i svensk rätt vilka kan anses utöva en sådan tillsyn som avses i direktivet. Jag delar uppfattningen att dessa instanser utgör en viktig del av den ordning som ska säkerställa att enskilda individers rättigheter tillgodoses. Regeringen kommer att noga följa utvecklingen på området.

Herr talman! Jag tackar migrationsministern för svaret.

Ja, svenska utvisningar ska ske under humana och värdiga former. Ändå har det nyligen, återigen, framkommit uppgifter som får detta att komma på skam. Radioprogrammet Kaliber har granskat ett stort antal utvisningar från Sverige, och de har fått fram uppgifter om att det vid ett flertal tillfällen har förekommit att Kriminalvårdens transporttjänst har injicerat lugnande narkotikaklassade medel under tvång.

I Sverige är det olagligt att ge lugnande injektioner mot någons vilja om inte personen är omhändertagen enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Den psykiatriska tvångsvården är ett av mycket få tillfällen då man upphäver en persons grundlagsskyddade rättigheter. När vi ser att detta ändå har förekommit utanför den psykiatriska tvångsvården - de mycket strikta ramar vi har satt för att skydda individens integritet - är det väldigt allvarligt.

Det är inte heller första gången vi får vetskap om den här typen av övergrepp; Kaliber plockade fram uppgifterna redan 2010. Det är alltså ingen nyhet för myndigheterna. Röster har höjts för att införa ett system med oberoende observatörer vid tvångsavvisningar, och det är en lösning vi förespråkar. När det nu återigen har visat sig att Sverige brister i sitt åtagande att utvisningarna ska ske under humana och värdiga former är det dags att aktualisera frågan.

Det är därför jag står inför vår migrationsminister i dag. Jag vill höra om det finns en vilja att se till att inte heller personer som ska utvisas fråntas den här viktiga, grundlagsskyddade rättigheten.

Herr talman! De fall med tvångsinjiceringar Christina Höj Larsen tar upp ser vi naturligtvis mycket allvarligt på. Det gäller inte bara regeringen utan också Kriminalvården, som ju har hand om dessa resor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om det är så att detta har förekommit pekar allt mot att det är ett lagbrott, och det får då utredas i vederbörlig ordning. Nu vet jag att Kriminalvården har gjort en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg just om att genomföra den typen av utredning, och jag utgår ifrån att de går till botten med det. Jag kan inte föregripa en sådan utredning. Om det i slutändan kanske landar i domstol måste det vara domstolen som avgör vad som har hänt och i så fall hur man ska se på den saken. Om det har förekommit är det dock troligen ett lagbrott, och det finns naturligtvis alla skäl att se allvarligt på det.

När det sedan gäller oberoende observatörer tror jag att nummer ett är att man ska kunna genomföra avvisningarna, och det av flera skäl. Grunden i migrationspolitiken är trots allt att man får stanna om man har skyddsbehov. Har man inte skyddsbehov får man inte stanna, och då måste det finnas sätt att avvisa dem som inte får stanna. Det kan ske antingen på frivillig basis eller, i värsta fall, med de tvångsmedel vi i dag använder oss av. Precis som Höj Larsen säger är det viktigt att det genomförs på ett värdigt sätt, och i de allra flesta fall går det odramatiskt till.

Enligt de direktiv som ligger till grund för det här talar man om ett effektivt övervakningssystem. Det finns ingen generell definition av vad som är ett effektivt övervakningssystem, men hittills har vi sagt att de institutioner vi har - Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, Migrationsverket i sig, Rikspolisstyrelsen och så vidare - är tillräckliga för att leva upp till det. Vi har i dagsläget inga planerade initiativ för att ändra på detta, om vi inte får signaler om att rättsläget har förändrats. I så fall får vi ta upp frågan igen.

Om vi ska ta upp frågan uppkommer två saker. Den ena är naturligtvis en budgetfråga; det här är inte gratis att göra, och då måste vi ha pengar till det. Jag ska säga att jag inte har några pengar avsatta i vår budget nu, och det har inte Vänsterpartiet heller eftersom ni står bakom budgeten. Den andra saken är att hitta vem som i så fall ska vara oberoende observatörer.

Det är inte alltid lätt att hitta frivilligkrafter som gärna vill ställa upp på detta, för om man gör det finns det en risk att man legitimerar förfarandet i sig. Och det är inte alltid de som accepterar att vi över huvud taget har tvångsavvisningar på det här sättet.

En variant skulle kunna vara att ge uppdraget att övervaka detta till en annan myndighet. Men innan vi är där måste vi ha en budget för det, och sedan får vi lösa frågan om vem som skulle stå för detta.

Än så länge, som sagt, tycker jag nog att systemet i huvudsak fungerar bra. Jag utgår från att de här fallen utreds ordentligt av de instanser som har det ansvaret.

Herr talman! Frågan för dagen är just hur vi tycker att det här funkar för oss. Uppgifterna framkom alltså första gången 2010. Sedan dess har myndigheterna haft ganska gott om tid på sig att utreda och titta på fallen, för dessa fall som Kaliber nu återigen tar upp, och som jag också ser att myndigheten tar upp, går ju ända tillbaka till 2009.

Mitt svar är att det här funkar väl så där för oss om vi är beroende av journalisters avslöjande av den här typen av väldigt allvarliga övergrepp på personers grundlagsskyddade rättigheter. Då tycker jag, precis som kommissionen ursprungligen föreslog, att det skulle kunna vara någon typ av övervakning. De föreslog frivilligorganisationer. Jag håller helt med om att det inte är en lämplig lösning. Vi hör också av organisationerna själva att de inte alls är intresserade av det. Det kan uppkomma ganska allvarliga svårigheter om man ena dagen jobbar med papperslösa och gömda och andra dagen ska följa med på tvångsutvisning. Det förstår jag mycket väl.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som är intressant är just detta att vi ser att det här är personer som absolut inte har något skyddsnät. Det är några av de allra mest sårbara människor som finns i vårt samhälle som ska utsättas för en mycket svår åtgärd, nämligen tvångsmässigt återvändande. Att vi i den situationen har den yttersta varsamheten och respekten för att de mänskliga rättigheterna följs tycker jag är helt avgörande.

Det är helt sant att vi inte har någon budget för detta. Det vi vill ha är ett samtal om hur vi ser till att det här inte sker igen. Ett sätt skulle kunna vara att under JO och JK göra stickprovskontroller eller liknande och att man skulle kunna ta in det i budgeten i ett senare läge.

Det man framför allt måste fråga sig är: Vilka möjligheter har en person som under deportation har utsatts för detta, och som sedan sitter i Afghanistan eller Somalia, att berätta om det och kräva att det sker någon typ av åtgärd i Sverige? Det säger sig självt att de har ganska små möjligheter. Jag tycker att det här är allvarligare än så.

Herr talman! Jag förstår mycket väl problematiken när man väl är ute ur landet. Hur ska man då kunna prata med Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern?

Det finns ett argument här. Å andra sidan har vi inte löst frågan om vem som i så fall ska stå för tjänsten med oberoende observatörer. Dessutom måste vi vara beredda att sätta av pengar till det.

Det enda jag kan säga i dag är att jag ser problemet och tänker följa upp det väldigt noga för att se vilka signaler som finns. Inte minst ska det bli intressant att se vad som egentligen har hänt i de enskilda fallen och hur man går till botten med det.

Får jag fler signaler om att det här inte fungerar måste vi ta någon form av initiativ, och det gör vi förstås i så fall gärna i samarbete med riksdagen. Men än så länge är vi inte riktigt där.

Som sagt: Jag följer frågan noga, och jag ser problematiken när det gäller möjligheten att ha en effektiv övervakning.

Herr talman! Jag tycker att det på många sätt är överraskande positiva besked att man faktiskt ser problematiken och förstår att om en person väl sitter i Afghanistan upphör idén om ett fint svenskt system som fungerar så snart personen är långt borta.

Tvångsutvisningar är väldigt dyra och påkostade. Att tänka igenom ett bra system med stickprov, kontroller eller någon typ av mr-ombudsman, som vid tillfällen ser till att det verkligen går rätt till, tror jag vore väldigt klokt och ett föredöme i en värld där man alldeles för ofta åsidosätter de svagastes rättigheter även vid sådana här tillfällen. Det hoppas jag att vi en vacker dag kan genomföra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Låt oss föra den här diskussionen vidare i så fall. Jag är glad att Christina Höj Larsen inte har ifrågasatt tvångsavvisningar som sådana. Det är faktiskt en ordning som vi måste ha om vi över huvud taget ska upprätthålla grundprincipen.

I de allra flesta fall klarar man det här ganska odramatiskt. De allra flesta avvisningar är dessutom frivilliga. Men när man är i de allra svåraste situationerna, hur ser man då till att man inte går utanför sina ramar?

Hittills är det sagt att Justitieombudsmannen, Justitiekanslern och de myndigheter vi har upprätthåller reglerna på ett bra sätt. Samtidigt ser jag också en utveckling på andra håll där man lyfter fram detta med oberoende observatörer. Till exempel har Frontex i sina riktlinjer krav på oberoende observatörer när det gäller de flygningar som sker där. Där ser vi en sådan utveckling.

Jag tar gärna det här vidare. Vi knäcker inte i riksdagens talarstol i dag frågan om vad vi ska göra. Men det tål att funderas på hur man kan skapa en bättre ordning, och här har det kommit några idéer.

Om inte frivilligorganisationerna vill vara med på detta, och man då ger uppdraget till en annan myndighet, är risken att legitimiteten i allmänhetens ögon ändå inte blir så stor som den skulle kunna vara, därför att man alltid kan säga att det var en myndighet som tittade på detta. Det är också ett bekymmer i det här. Därför gäller det att hitta en ordning som klarar att upprätthålla både så stor trovärdighet och legitimitet som möjligt.

Låt oss ta tillbaka frågan till Regeringskansliet för att jobba vidare med den, så får vi se var vi i slutänden landar.

Överläggningen var härmed avslutad.