Oanvända klimatstöd

Herr ålderspresident! Åsa Westlund har frågat klimat- och miljöministern vilka lärdomar ministern drar av att nästan 4 miljarder kronor som avsatts för Klimatklivet och Industriklivet inte användes 2025 och hur ministern planerar framåt för att undvika att avsatta medel inte kommer till användning.

Interpellationen har överlämnats till mig, och jag vill börja med att tacka interpellanten.

Sverige ska gå från fossilt till fossilfritt. Precis som interpellanten lyfter upp i sin fråga ser regeringen Klimatklivet och Industriklivet som två centrala verktyg för regeringens klimatpolitik. Under mandatperioden har regeringen därför gjort stora budgetsatsningar på stöden.

Klimatklivet och Industriklivet kompletterar varandra och bidrar tillsammans till Sveriges klimatomställning på bred front. Klimatklivet möjliggör klimatinvesteringar i hela Sverige som minskar utsläppen och tar oss närmare våra klimatmål. Industriklivet främjar utveckling av innovativ teknik, vilket är avgörande för att hålla hög takt i omställningen av industrin så att Sverige når hela vägen till nettonollutsläpp år 2045.

Samtidigt ser vi att alla medel inte går åt. Till stor del beror det på omständigheter som vi inte kan råda över. Det handlar bland annat om projekt som inte blir av och därför inte får stöd utbetalda eller om redan beviljade projekt som försenas, vilket gör att utbetalningar senareläggs.

Hur mycket medel som går åt varje år påverkas också av vilka ansökningar som kommer in och handläggningstider hos myndigheten. För att ta hänsyn till dessa osäkerheter och för att kunna bevilja fleråriga projekt är det viktigt med balans mellan anslagsbemyndigande och anslagsnivå. Regeringen analyserar löpande behov av anslagsnivåer och bemyndiganderamar för att de så bra som möjligt ska passa stödens behov och prognoser. Exempelvis har regeringen beslutat om utökade administrationsmedel till Klimatklivet under 2026 för att korta handläggningstiderna. Regeringen har också gett Naturvårdsverket ett återrapporteringskrav när det gäller hur myndigheten har arbetat för att korta handläggningstiderna.

Utöver detta föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) ett utökat anslag för Klimatklivet hela vägen till 2030, vilket skapar förutsättningar för långsiktighet och fleråriga projekt.

Herr ålderspresident! Regeringen har lovat svenska folket att hålla fast vid klimatmålen och bedriva en effektiv klimatpolitik, men resultaten vi ser just nu pekar i rakt motsatt riktning.

Med den här regeringen har Sveriges utsläpp ökat och Sverige kommit längre från att nå klimatmålen. Samtidigt används inte miljardbelopp som riksdagen har avsatt för att minska klimatutsläppen genom Klimatklivet och Industriklivet. Det är väldigt svårt att se det här som en effektiv klimatpolitik. Klimatklivet och Industriklivet är ju tänkta att göra något väldigt konkret, nämligen möjliggöra investeringar som minskar utsläpp, stärka industrin och skapa jobb i Sverige.

Klimatinvesteringar är ofta stora och fleråriga. Företag och kommuner fattar beslut med en lång tidshorisont, och då krävs stabila och långsiktiga spelregler. Men under den här mandatperioden har flera centrala styrmedel förändrats snabbt. Samtidigt har ramarna för investeringsstöden varit relativt korta, och detta har skickat en signal till dem som överväger att investera om att stödet finns i dag men kanske inte i morgon. Den typen av osäkerhet uppstår när det finns politiska motsättningar om inriktningen framåt, något som varit väldigt tydligt i regeringsunderlaget.

Ministern sa i sitt svar att det faktum att de pengar som avsatts för klimatinvesteringar inte blivit använda till stor del beror ”på omständigheter som vi inte kan råda över”. Ansvariga myndigheter pekar tvärtom på två faktorer som direkt har påverkat hur medlen har kunnat användas och som regeringen och regeringsunderlaget är direkt ansvariga för.

Den första faktorn är politisk ryckighet och osäkerhet, och den andra faktorn är för korta och för små bemyndiganden, det vill säga exakt sådant som regeringen och regeringsunderlaget direkt ansvarar för. Ändå säger statsrådet att det hela till stor del beror på sådant som ligger utanför regeringens kontroll.

Min fråga är förstås: Avfärdar regeringen den här sakliga kritiken från sina egna myndigheter? Och vore det inte klädsamt om regeringen tog på sig en del av ansvaret och inte försökte skylla ifrån sig?

Herr ålderspresident! Tack, ministern, för svaret på Åsa Westlunds interpellation!

Min kollega tar upp en väldigt viktig fråga som handlar om det bristande ledarskap som vi har sett när det gäller regeringens klimatpolitik men också det faktum att de anslag som ändå finns inom både Industriklivet och Klimatklivet inte används och nyttjas fullt ut i dag.

Svenska företag är oroade över den bristande klimatpolitiken och vittnar gång på gång om hur den ryckighet som regeringen har haft när det gäller klimatpolitiken hotar klimatomställningen men också hotar svenska företags investeringar.

Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke uttryckte det här i en intervju i DN redan för ett och ett halvt år sedan: ”I Sverige har vi väldigt många bolag som ligger långt fram teknologiskt och som mer eller mindre har pantsatt sin balansräkning på att omställningen kommer att ske. Att börja svaja på förutsättningarna igen, det skapar en oro och det stimulerar absolut inte investeringar.”

Teknikföretagen är också oroade. De ser att den svaga klimatpolitiken också hotar många företag i Sverige. I en debattartikel i Dagens industri förra året skrev de: ”Europa behöver nu mer än någonsin en tydlig och förutsägbar klimatpolitik.” De uppmanade regeringen att ställa sig bakom ambitionsnivåer för 2040 på 90 procent. Det hävdade regeringen att man gjorde, men man gjorde det med stora undantag för utsläppsminskningar man ville göra i tredje land. Det kritiserade Teknikföretagen, för de vill se att omställningen sker i Sverige och i Europa.

Scania och Volvo har flera gånger vittnat om att det som behövs i omställningen för att svenska fordonsföretag ska kunna leverera är tydlighet om att vi vill satsa på elektrifieringen och att vi står fast vid höga ambitioner både vad gäller transportmål och i direktiv som reglerar klimatpolitiken.

Det är mycket oroande för svenska företag och därmed också för svenska jobb att klimatpolitiken är så ryckig som den är.

Om allt det här, alltså vad Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen och enskilda svenska företag säger, inte räcker för att övertyga den vikarierande klimat- och miljöministern tillika arbetsmarknadsministern Britz om vikten av att ställa om och vara tydlig i klimatomställningen vill jag också peka på vad vi ser i andra länder.

Vi ser att Kina nu tar täten när det gäller elektrifieringen i världen. Jag tror att vi kan vara ense om att det är väldigt tydligt för omvärlden. Vi ser också att det är i Kina som man vill utveckla morgondagens bilar.

Vill arbetsmarknadsministern att svenska jobb ska säkras på företag som Volvo och Scania, eller tycker arbetsmarknadsministern att det inte spelar någon roll om jobben hamnar i Kina eller i Sverige?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Låt mig först säga några ord om Åsa Westlunds fråga rörande långsiktighet och sådant.

Flera av projekten inom både Klimatklivet och Industriklivet pågår under flera år. Då är en långsiktig budgetnivå och bemyndiganderam viktig. Där tror jag att vi är överens. Det var därför regeringen i budgetpropositionen för 2026, alltså detta år, beslutade att öka Klimatklivets anslag hela vägen till 2030. Det möjliggör ett bemyndigande på 8 miljarder kronor. Satsningarna hela vägen till 2030 och ett högt bemyndigande bidrar då till förutsägbarhet och långsiktighet för Klimatklivet. Här har regeringen gjort mer därför att det inte har varit tillräckligt bra tidigare. Så jobbar vi.

För Industriklivet möjliggörs förutsägbarhet och långsiktighet genom jämna anslagsnivåer på cirka 650 miljoner kronor per år 2026, 2027 och 2028 och ett bemyndigande på 3,85 miljarder kronor.

Sedan ett par ord om Jytte Gutelands inlägg om EU och lite annat sådant.

Just nu pågår förhandlingar inom EU om utformningen av unionens klimatmål till 2040. Här var Sverige drivande för att hålla ambitionen på 90 procent i utsläppsminskning till detta målår. Men mycket arbete återstår för att specificera hur målet ska se ut och hur det ska kunna nås, för det är det viktiga. Vi måste prata åtgärder. Vi måste prata verktyg. Vi måste prata system. Det är väldigt lätt att prata årtal och procentsatser. Regeringen verkar för att det kommande klimatramverket ska utformas på ett sätt som stärker EU:s konkurrenskraft och möjliggör ett samhällsekonomiskt effektivt sätt att få ned utsläppen.

Sedan vill jag skicka med en liten varning för att använda Kina som ett exempel vad gäller klimatarbetet. Som jag nämnde tidigare har de dubbelt så höga utsläpp som Sverige per person, och de eldar massor av kol. Det är inte ett föredöme. Sverige är ett föredöme med fossilfri elproduktion och en hög grad av elektrifiering som vi nu successivt ökar, dag för dag och steg för steg, både i transportsektorn och i industrin.

Herr ålderspresident! Det går att välvilligt tolka statsrådet som att regeringen erkänner att man tidigare har hanterat anslagen och bemyndigandena till Klimatklivet och Industriklivet på ett vårdslöst, för att inte säga slarvigt, sätt när man nu understryker att man ska ha en längre tidshorisont och lägga fast ramen fram till 2030. Men det får mig ändå att fundera över hur regeringen hamnade här under mandatperioden.

Var det så att något parti, säg Liberalerna, slogs för höga anslag till Klimatklivet och Industriklivet och inte riktigt förstod att det också behövs ett bemyndigande? Eller var det så att något annat parti tänkte att vi kan ge lite mer pengar till Klimatklivet och Industriklivet, för de kommer ändå inte att gå åt eftersom vi inte har behövt ge dem ett bemyndigande? Hur gick den här förhandlingen egentligen till? Var det rent slarv, eller var det så att några partier drog det längsta strået för att forma en politik som inte leder till konkreta utsläppsminskningar utan bara är pengar på papperet?

Det är ju det vi har sett under den här mandatperioden. Regeringen framhåller alltid att Klimatlivet och Industriklivet är centrala verktyg i regeringens klimatpolitik. Det är rätt att de är jättebra verktyg, men de har inte fungerat under den här regeringen. Pengarna har stannat på kontot och betalats tillbaka till regeringen när året har varit slut – detta därför att regeringen, välvilligt tolkat, har slarvat med att ge långsiktiga förutsättningar eller, lite närmare sanningen, varit så oenig att man inte lyckats få till de här långsiktiga villkoren.

Det är klart att det är lättare att vara långsiktig när man kanske ska avgå om några månader än när man räknar med att sitta kvar. Det är också lite av ett fattigdomsbevis – när man inte vet om man ska styra landet längre, då passar det att lägga fast ramarna.

I det här fallet välkomnar jag förstås ändå att det kanske kommer att finnas långsiktighet framöver. Men det som blir mer och mer uppenbart för varje dag med den här regeringen och det här regeringsunderlaget är att den politiska osäkerheten finns kvar – den politiska osäkerheten som har skapat den här ryckigheten under mandatperioden och som i den senaste budgeten ledde till en dramatisk nedskärning av Industriklivet. Det är den osäkerheten som gör att svenska företag inte riktigt vågar investera så mycket som de annars hade gjort. Därmed går Sverige miste om investeringar, tillväxt och nya jobb som vi annars hade kunnat få.

Jag hoppas verkligen att vi kan få till en ny regering efter valet som har tydlighet och står bakom klimatmålen. Jag hoppas också att de partier som ursprungligen ställde sig bakom de här klimatmålen och var beredda att jobba för dem, de sju partierna, kan återupprätta den enigheten så att vi slipper att ett antal partier anpassar sig till det åttonde partiet, som inte vill se något klimatarbete i Sverige, som ifrågasätter hela problematiken med klimatförändringar och som definitivt inte bryr sig om att det riskerar svenska jobb när vi sänker klimatambitionerna så som nyligen skedde på EU-nivå.

Jag vill ställa frågan igen till Johan Britz: Vad var det som gjorde att regeringen inte gav långsiktiga villkor för Klimatklivet och Industriklivet tidigare under mandatperioden?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack ännu en gång, ministern, för denna viktiga debatt!

Interpellanten, min kollega Åsa Westlund, har tagit upp de viktiga delarna när det gäller varför vi inte får ut de pengar som faktiskt finns för klimatomställning av industrin. Jag ansluter mig till Åsa Westlunds frågor om vad regeringens tafatthet beror på när det gäller Klimatklivet och Industriklivet.

Med detta sagt vill jag ännu en gång påpeka att det bristande ledarskapet inom klimatpolitiken påverkar svenska företag och svenska jobb. Därför är just den kombinerade portfölj som ministern har väldigt viktig. Det borde ligga i statsrådets intresse att bryta den svenska arbetslösheten och se till att svenska företag får snurr på de investeringar man har gjort eller vill göra i grön omställning, eftersom den gröna omställningen är så viktig för att få fler jobb.

Det är faktiskt så att en ökad klimatambition leder till fler jobb för Sverige. Jag blir därför förvånad när statsrådet inte förstår min hänvisning till Kinas investeringar utan vill göra sig rolig och försöka få det att låta som att jag inte vet att Kina på många sätt är en klimatbov. Det är klart att jag vet det! Men Kina investerar just nu, och när det gäller elektrifieringen riskerar jobben att hamna i Kina. Jag undrar om den svenska regeringen är medveten om att denna flathet kring klimatpolitiken riskerar svenska jobb och svenska investeringar.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Regeringen arbetar löpande, med hjälp från myndigheterna och deras budgetunderlag, för att anslagsnivåerna och bemyndiganderamarna ska passa stödens behov och prognoser så bra som möjligt. Resultatet är ganska tydligt. För att ta ett exempel har det sedan Klimatklivets start beviljats stöd till fler än 262 000 laddpunkter. Det handlar om laddinfrastruktur i hela Sverige, som behövs för att vi ska kunna ställa om transportsektorn.

Samtidigt har Industriklivet beviljat cirka 7,4 miljarder kronor i stöd för att minska de processrelaterade och ofta svåråtkomliga utsläppen inom industrin. Det här visar tydligt på betydelsen av dessa två stöd för att möjliggöra klimatomställningen och Sveriges klimatmål att nå nettonollutsläpp 2045.

Ett verktyg som regeringen har att tillgå är möjligheten att flytta pengar som inte går åt för ett stöd till nästkommande år. Exempelvis hade Klimatklivet ett stort anslag 2024, vilket resulterade i att alla medel inte gick åt. Regeringen beslutade därför att flytta alla kvarstående medel till 2025. Detta resulterade i sin tur i att Klimatklivet fick ett större anslag 2025, som skulle vara svårt att göra av med. Därför beslutade regeringen i vårändringsbudgeten 2025 att flytta medel från Klimatklivet till Industriklivet.

Nu i efterhand vet vi att detta resulterade i outnyttjade medel för Industriklivet 2025, men samtidigt gjorde det att Industriklivet kunde öppna ytterligare ansökningsomgångar 2025 för att stötta nya projekt för att påskynda industrins klimatomställning. Detta belyser hur vi har försökt att vrida och vända på saker för att få ut så mycket medel som möjligt av dessa stöd.

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!

Det är ändå väldigt tydligt att utsläppen har ökat under den här regeringen. Sverige har kommit längre ifrån klimatmålen, och det kommer att vara tufft för den regering som tar över efter valet att klara dem. Ett viktigt skäl till att Sveriges utsläpp ökar är just den ineffektiva politik som regeringen har bedrivit. Man har haft en ryckighet och en osäkerhet som har gjort att företag inte har vågat investera och att produkter inte har efterfrågats.

En av de saker vi är väldigt överens om här är att Klimatklivet och Industriklivet är bra redskap. Statsrådet gör ett bra jobb med att förklara hur de pengar som har använts på det här sättet faktiskt har kommit till nytta – men tänk då vad 4 miljarder till hade kunnat göra för nytta. Det är ju det som är problemet.

Dessa pengar har brunnit inne under den här regeringen. Det är pengar som har avsatts av riksdagen för att användas för att minska Sveriges klimatutsläpp, men pengarna har blivit liggande på hög och har inte kommit till användning. Det är det som är så allvarligt. Jag förstår inte hur man kan slarva så med en så viktig fråga som klimatet och de klimatkliv som också i så stor utsträckning påverkar näringslivet och de jobb vi har i Sverige.

Jag vill än en gång påpeka att ansvariga myndigheter pekar på det regeringen ansvarar för när de säger vad som har brustit. Det har varit politisk ryckighet, osäkerhet och för korta och för små bemyndiganden. Att det här inte har fungerat tillfredsställande är något regeringen får ta på sig.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Låt mig börja med att konstatera att jag är enig med interpellantens synpunkter på och delar oron för att alla pengar regeringen har satsat på Klimatklivet och Industriklivet inte har kunnat betalas ut. Det är synd!

Som jag nämnde i mitt inledande svar beror detta till stor del på faktorer som politiken inte kan styra över. Jag har samtidigt klargjort att det är viktigt att vi gör vad vi kan. Vi har pratat om längden på anslagen. Bemyndiganderamarna har nu justerats.

Ett annat exempel är att handläggningstiderna inom Klimatklivets så kallade Ladda bilen-stöd har varit för långa. Regeringen har därför beslutat om utökade medel för administration av Klimatklivet under 2026, från 75 miljoner kronor till 125 miljoner kronor. Vi har samtidigt gett Naturvårdsverket ett återrapporteringskrav. Myndigheten ska redovisa till regeringen hur de har arbetat med att korta handläggningstiderna och hur handläggningstiderna har utvecklats.

Transportsektorns och industrins omställning är avgörande både för svenska företags framtida konkurrenskraft och för att vi ska nå nettonollutsläpp 2045. Hur staten på bästa sätt effektivt kan stödja omställningen är, och kommer att fortsätta vara, en fråga av stor prioritet för regeringen. Jag gläds över att den prioriteringen också återfinns i den här kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.