Nya initiativ i arbetsmarknadspolitiken

Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ för att åtgärda bristerna i arbetsmarknadspolitiken. Jag känner inte riktigt igen den bild Patrik Björck målar upp i sin interpellation. Vi ser nu flera tecken på att arbetsmarknadsläget börjar ljusna. Antalet nya platser hos Arbetsförmedlingen fortsätter till exempel att vara fler än föregående år, vilket tyder på att arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft har ökat. Samtidigt ser vi en fortsatt ökning av sysselsättningen och en minskning av arbetslösheten jämfört med förra året. I november såg vi för första gången sedan slutet av 2007 att antalet arbetslösa hade minskat jämfört med samma månad ett år tidigare. Situationen är dock fortfarande allvarlig, särskilt för unga utan utbildning. Det krävs därför en fortsatt aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik. I budgetpropositionen för 2011 presenterade regeringen en rad satsningar för att förstärka arbetsmarknadspolitiken och motverka att fler personer blir arbetslösa under lång tid och för att stärka konkurrenskraften hos dem som står långt från arbetsmarknaden. Bland annat tillförs ytterligare resurser för arbetspraktik och coachning under 2011. Vidare förstärks Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag under 2011, bland annat för att deltagarna i garantierna ska kunna erbjudas insatser av hög kvalitet. För att öka möjligheterna för dem som har varit utan jobb en längre tid att återgå till arbetslivet förstärks dessutom det särskilda anställningsstödet för deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin under 2011 och 2012. Vi följer naturligtvis utvecklingen på arbetsmarknaden noga. Kvaliteten i de arbetsmarknadspolitiska insatserna ska kontinuerligt följas upp för att skattemedlen ska komma till bästa möjliga användning och för att vi ska kunna nå målet om full sysselsättning.

Herr talman! Tack för svaret, arbetsmarknadsministern! Antalet långtidsarbetslösa växer. Så ser det ut i Sverige i dag. Fler och fler hamnar i återvändsgränden fas 3. Ungdomsarbetslösheten har parkerat bland de högsta i Europa. Allt fler av de arbetslösa står utan a-kassa. Kommunerna får ta över statens ansvar för de arbetslösas försörjning. De tvingas därmed till neddragningar i vården, skolan och omsorgen. Riksbankens räntebana pekar uppåt med ökade kostnader för bland annat bostadslån. Det blir alltmer tydligt att regeringens arbetsmarknadspolitik inte håller måttet, och detta får konsekvenser för hela samhället. Med anledning av detta har jag ställt en fråga till arbetsmarknadsministern i min interpellation. Jag frågar om arbetsmarknadsministern kommer att ta några initiativ med anledning av ovanstående exempel för att åtgärda de brister i arbetsmarknadspolitiken som i dag blir så tydliga. I dag förlitar sig den borgerliga, moderatledda regeringen på det man har gjort hittills och de två bärande punkter som man brukar lägga fram när man pratar moderat arbetsmarknadspolitik. Man pekar på jobbskatteavdraget och på att man har förstört arbetslöshetsförsäkringen som de åtgärder som ska skapa jobb. Nu kan vi se att detta inte har räckt. Det har inte hjälpt. Det har inte löst problemen. Sänkta skatter räcker inte för att lösa de här problemen. Att försämra och förstöra arbetslöshetsförsäkringen har inte hjälpt arbetsmarknaden att fungera bättre. Det har inte lyckats sänka arbetslösheten. Regeringen säger i sin egen prognos att om vi inte drabbas av några fler finanskriser och om solen kommer att lysa framöver kommer man i bäst fall att år 2014 vara nere på den arbetslöshetssiffra som fanns när man tog över och som man då betraktade som massarbetslöshet, det vill säga över 6 procents arbetslöshet. Det är vad regeringens politik har lyckats åstadkomma. Det är med andra ord ingenting. Det är oerhört viktigt att hålla detta i minnet när man utvärderar regeringens arbetsmarknadspolitik, och det är den som man själv vill bli utvärderad på. Man säger att det är på jobben man ska utvärdera om politiken har lyckats, och man har uppenbarligen inte lyckats enligt de egna prognoserna. Vad man däremot har lyckats med är att slita sönder det svenska samhället och öka klyftorna i det svenska samhället. Man har lyckats försätta enskilda människor i en väldigt svår ekonomisk situation genom att slänga ut sjuka ur sjukkassan och genom att slänga ut arbetslösa ur arbetslöshetskassan. De allra flesta som är arbetslösa i dag har inte ens möjlighet att få arbetslöshetsunderstöd, och har man det får man det på så låga nivåer att man har svårt att klara sin försörjning. Den politiken var det pris som den moderatledda regeringen var beredd att ta för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, som man så cyniskt beskriver det, och för att pressa ned arbetslösheten. Vi kan ha synpunkter på om det priset hade varit värt att betala för att nå de målen. Det är en politisk diskussion. Men när vi nu ser att man inte lyckas åtgärda de problem som man menade att den här typen av försämringar skulle åtgärda blir det ännu allvarligare. Då står vi bara med baksidorna av den moderata politiken kvar, medan man inte har lyckats leverera någonting när det gäller att minska arbetslösheten. När vice riksbanksdirektören besökte arbetsmarknadsutskottet häromsistens förklarade hon att den viktigaste orsaken till att man tvingas höja räntorna är att man inte har förtroende för regeringens arbetsmarknadspolitik.

Herr talman! Som jag uttryckte i mitt första inlägg delar jag inte Patrik Björcks problemformulering, varken den karta som Patrik Björck målar upp eller den verklighet han beskriver. De rapporter som nu kommer om hur Sverige har klarat finanskrisen och Sveriges väg i Europa kan inte ha gått någon förbi. Man kan titta runt om i Europa. Jag var senast i denna vecka på ett möte i Ungern. Där har de varit tvungna att gå in med stora lån från IMF. Det är en enorm oro i samhället för vad den misskötta ekonomin i Ungern kommer att leda till. I Storbritannien sägs 500 000 upp från offentliga sektorn, från välfärden. I Spanien, Frankrike, Grekland, ja, nästan varje EU-land, har man en ekonomi som är skakig och inte lyfter. OECD lämnade en rapport som jag bara har läst korta referat från och inte hunnit sätta mig in i - det finns det andra som är bättre på. OECD menar att vi har ett av de starkaste tillväxttalen i hela Europa. Vi har bland de bästa statsfinanserna. Vi har reformer som leder till att vi kan göra satsningar som gör att människor kommer i arbete. Vi har också gett långsiktiga besked till industrin i energifrågan som är viktig för vår exportsektor. 50 procent av vår bruttonationalprodukt är exportsektorn, och där är det viktigt att vi tar ett ansvar för bland annat energiförsörjningen. Jag menar att Patrik Björck svartmålar Sverige. Hans bild stämmer inte. Vi kan se att vi har 100 000 fler i sysselsättning jämfört med för ett år sedan. Vi har en alldeles för hög arbetslöshet, men den har sjunkit och är nu nere på 7,1 procent. Målsättningen för regeringen är att vi ska ha bland de lägsta arbetslöshetstalen i Europa. Jag kan också se att 30 000 unga är i jobb jämfört med förra året. Jag är inte nöjd, och det behöver göras mer. Ett viktigt nytt initiativ är att de ungdomar som har lämnat skolan utan godkända betyg nu får möjlighet att komma tillbaka till skolan med ett förhöjt studiebidrag på 6 300 kronor per fyraveckorsperiod. Vi försöker också motivera ungdomar. Det gör jobbcoacher. Har man inte utbildning ska man i första hand försöka komma tillbaka till utbildningen, gärna också lärlingsutbildning, som jag tror att många ungdomar är intresserade av. Vi har folkhögskolesatsningen, där många ungdomar blir inspirerade och ser att de kanske också kan gå tillbaka till en skola som inte är den de lämnade utan som ser deras förtjänster och möjligheter. Det vidtas väldigt många åtgärder på olika håll inom regeringen. Inte minst de reformer som Maud Olofsson i Näringsdepartementet gör för företagen är viktiga. Den bild som Patrik Björck målar upp stämmer inte med verkligheten. Det är också så som någon begåvad person sade till mig när det gäller påståendena om att räntebanan pekar uppåt. En nationalekonom tolkar det klart och tydligt som att det då ser ljust ut för svensk ekonomi. Det är alltså ett sundhetstecken att räntebanan pekar uppåt. Riksbanken har kunnat leva upp till sin roll, och att vi har haft en låg inflation är viktigt inte minst för löntagarna. Låt oss inte gå in på de delarna, men låt oss enas om att Sverige har fått beröm för sina åtgärder och att vi står starka. Men vi är inte nöjda.

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det här svaret. "Inte nöjda", säger arbetsmarknadsministern, men sedan låter hon väldigt nöjd och beskriver allting ljust. Sedan avslutar hon med att säga att det är positivt att ekonomin är överhettad, att det är 8 procents arbetslöshet och att det tvingar Riksbanken att höja räntorna. Jag tror att arbetsmarknadsministern är ganska ensam i svensk samhällsdebatt och ekonomisk debatt om att hävda att det är positivt när ett land som Sverige drabbas av överhettning, 8 procents arbetslöshet och man därmed tvingas gå in och försöka dämpa den konjunkturuppgång som vi alla längtar efter och som landet så väl behöver. Det här är faktiskt ett väldigt märkligt uttalande av arbetsmarknadsministern. Det är inte enbart jag som har den här bilden. Jag kan citera ur Svenska Dagbladets näringslivsbilaga för en vecka sedan där Tord Strannefors, prognoschef på Arbetsförmedlingen, säger i ett uttalande: Arbetslösheten sjunker, men antalet långtidsarbetslösa är dubbelt så stort nu som före finanskrisens början. 126 000 personer i arbetsför ålder mot slutet av förra året var utanför arbetsmarknaden mer än ett halvår, och när de nya jobben kommer står de sist i kön. "Gruppen blir större och större bland de arbetslösa. Och det kommer att fortsätta att öka." Det är alltså Arbetsförmedlingens prognoschef som säger det - det är ingenting som jag hittar på. I går kunde man läsa i ledaren i Dagens Industri, som man inte kan anklaga för att vara en socialdemokratisk megafon: "Det behövs nya tankar när det gäller att få fler att arbeta mer." Det är precis det som är rubriken på min interpellation. Jag citerar vidare från ledarsidan i Dagens Industri: "Den nya arbetsmarknadsministern, Hillevi Engström, har inte sagt mycket än." Nej, jag skulle gärna vilja att Hillevi Engström sade någonting. "Hon borde kritiskt utvärdera allt som gjordes förra mandatperioden och låta utreda det som kan bli bättre. Fler jobb i företag och rätt utbildad arbetsvillig arbetskraft är ett givet mål för politiken. Men de som trots alla insatser inte kvalar in på en alltmer krävande arbetsmarknad måste också få göra något som är meningsfullt både för dem själva och för andra." Då har de tidigare dömt ut fas 3, som vi har diskuterat, som är en sådan åtgärd som man tycker är helt förfelad. Det här är en väldigt stark kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Om man nu säger att oppositionen är kritisk mot arbetsmarknadsministerns politik är det visserligen inte någon sensation - det kan jag förstå. Men när Arbetsförmedlingens chefer instämmer i oppositionens kritik blir det lite allvarligare. När Dagens Industri, som väl i det här fallet får sägas ha en lite mer objektiv bedömning av situationen, också instämmer i kritiken blir det väldigt bekymmersamt. Men vad som gör mig extra bekymrad är att i den moderatledda regeringen - den styrs ju helt av Moderaterna, och småpartierna har inte mycket att säga till om - verkar inte ens de moderata ministrarna ha någonting att säga till om. När jag ställer frågan till den moderata arbetsmarknadsministern om hon kommer att ta några initiativ med anledning av att det är sådana problem på svensk arbetsmarknad säger hon nej. Hon är rätt nöjd med de åtgärder som redan är vidtagna och tänker inte göra någonting vidare. Men om man läser näringslivsbilagan i Svenska Dagbladet i dag ser man att det är en annan minister i regeringen som uttalar sig. Det är finansministern som gör klart att regeringen planerar nya reformer under mandatperioden, och han slår bland annat ett slag för utbyggd arbetsmarknadsutbildning. Det gör alltså den moderate finansministern i tidningen i dag, men arbetsmarknadsministern kan inte säga någonting i en debatt i Sveriges riksdag. Det är mycket anmärkningsvärt.

Herr talman! Tack för interpellationen! Det är ju så att regeringens politik ständigt, vågar jag påstå, följs upp, utvärderas, granskas, diskuteras och justeras vid behov. Det är en ständig process. Det är ett ständigt lärande. Det är ett ständigt lyssnande på allt ifrån experter i de myndigheter som finns till externa och internationella bedömare. Det är vår skyldighet att jobba på det sättet. Det innebär inte att det är här i talarstolen som den interndiskussionen ska föras, utan vi kommer att återkomma när vi justerar och förändrar. Regeringen blev omvald på arbetslinjen och på en aktiv jobbpolitik där det lönar sig att arbeta. De jobbskatteavdrag som genomfördes under förra mandatperioden har lett till en varaktigt höjd sysselsättning och en sänkt jämviktsarbetslöshet, enligt oberoende bedömare. Och detta är en politik som vi tänker fortsätta med utan att för den skull riskera välfärden. Vi satsar i årets budget 69 miljarder kronor på arbetsmarknadspolitiken. 69 miljarder är väldigt mycket pengar. Det som skiljer Sverige från andra OECD-länder är att vi satsar två tredjedelar av den resursen på aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Ni i oppositionen vill göra det dyrare att anställa unga under 26 år - det är ett exempel. Ni vill ta bort jobbcoacherna nu när chanserna ökar på arbetsmarknaden. Ni vill satsa mer pengar på a-kassan, på att höja bidragen, än på hela er jobb- och utvecklingssatsning. Det tror inte jag leder till att minska långtidsarbetslösheten. Som med alla reformer som görs kommer de ständigt att behöva ses över och justeras, men jobblinjen ligger fast. Det är någonting som vi aldrig viker från. Sedan finns det utmaningar och svårigheter. En av dem som jag ser allvarligast på gäller dem som är funktionshindrade och som har nedsatt arbetsförmåga - vi gör satsningar för att försöka få in dem på arbetsmarknaden. Det handlar om de utrikesfödda, och det handlar om ungdomar som inte har godkända betyg. Det viktigaste är framför allt det långsiktiga. Det handlar om att förebygga arbetslöshet på lång sikt genom att skolan blir mycket bättre, så att alla barn och ungdomar får chansen att nå sina livsdrömmar. Det behövs mer av åtgärder. Jag är långt ifrån nöjd, men jag är ändå stolt över vad vi har åstadkommit och att vi har kunnat komma ur den här finanskrisen och att vi kan fortsätta att satsa. Jag vill avslutningsvis nämna den viktiga forskningssatsning som görs. Det är sådana åtgärder som vi har haft råd att vidta. Eftersom vi inte har höjt alla ersättningssystem som oppositionen har velat har vi kunnat satsa på forskning och utveckling. Det är en ökad satsning, med 5 miljarder, under fyra år. Det är sådant som leder till jobbtillväxt i Sverige, och det behöver vi mer av.

Herr talman! Vi har i kammaren i dag haft en lång debatt om arbetsmarknaden, och den är inte slut i och med den här interpellationen, utan den kommer att fortsätta ett litet tag till. Vi i oppositionen tycker att det är oerhört viktigt att debattera de här frågorna. Det är för landet viktiga frågor, för företagen viktiga frågor, för de arbetslösa viktiga frågor och för välfärden viktiga frågor. Då säger arbetsmarknadsministern: Det är inte här debatten ska föras. Jag vill poängtera det, herr talman. Jag tycker att det är en anmärkningsvärd inställning till Sveriges riksdag som arbetsmarknadsministern uppvisar med ett sådant uttalande. Men jag ställde frågan till arbetsmarknadsministern om arbetsmarknadsministern tänkte ta några initiativ. Vi har, som sagt, gått igenom en mängd olika problem under dagens lopp. Det handlar om matchningsproblematik, rekryteringsproblem, kompetensbrist, spelreglerna på arbetsmarknaden, osund konkurrens, fas 3-eländet, bristen på jämställdhet och svårigheten för funktionshindrade. Arbetsmarknadsministern har inte haft svar på någon av de här frågorna. Men jag tycker att det är intressant att finansministern trots allt har lyssnat på en del av den kritik som vi i oppositionen har framfört under hela förra mandatperioden och som vi även framför denna mandatperiod. Vi säger att det krävs en större satsning på arbetsmarknadsutbildningar för att lösa de här problemen, rekryteringsproblemen, kompetensbristproblemen och långtidsarbetslösheten. Då säger finansministern i dagens tidning att det troligen kommer att behövas bland annat en utbyggd arbetsmarknadsutbildning. Varför vill inte arbetsmarknadsministern diskutera det i kammaren i dag? Det är märkligt. Jag är glad över att finansministern har lyssnat på vår kritik. Så småningom kanske finansministern kommer att få arbetsmarknadsministern på rätt spår. Jag vet inte. Jag kan hoppas det i alla fall. Men med tanke på att finansministern kanske väger lite tyngre i regeringen än arbetsmarknadsministern får vi väl läsa i tidningen vad som ska ske. Men jag tycker ändå att det hade varit smakfullt om arbetsmarknadsministern hade kunnat svara på frågor här i Sveriges riksdag.

Herr talman! Det är alltid svårt att föra en debatt när man inte utgår från samma verklighet. Jag tror att vi måste utgå från samma verklighet, hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag. Det är långt ifrån något idealtillstånd, men det är bättre än vad vi hade kunnat förutse före krisen. Vi ser hur jobbchanserna ökar. Vi ser hur näringslivets rekryteringsbehov ökar. Vi behöver förvissa oss om - det är väl en av de viktigaste sakerna - att varje satsad skattekrona av de här 69 miljarderna går till att hjälpa människor som kan arbeta att få ett arbete, så att de kan försörja sig, utifrån sin egen förmåga, hur stor eller liten den än är. Det är ett problematiskt läge. Jag är långt ifrån nöjd. Jag är orolig för stora delar av Europa, för vår exportindustri, hur den ska kunna få ut sina produkter. Men jag tycker också att det förtjänar att sägas att den bild som Patrik Björck målar upp snarare är något av en svartmålning av Sverige. Vi ser att 100 000 fler är sysselsatta nu än för ett år sedan och att arbetslösheten sakta minskar. Det behöver göras mer. Vi behöver se över våra reformer. Det gör vi löpande. Vi behöver justera i våra system, så att vi kan se till att de som kan arbeta får chansen att göra det. Det är vår stora utmaning, och där jobbar vi i regeringen tillsammans.